Vet du om att det finns en ansökningsprocess som människor måste gå igenom, för att få lov att leva? 
Nej? Det kanske inte är så konstigt. Ansökningsprocessen gäller ju inte alla. 

Jag visste inte heller om den. Ansökningsprocessen måste bara ‘vissa’ människor gå igenom. Människor som av samhället sorteras in i att vara född i fel land, som har fel hudfärg, fel kön, älskar fel människor.

Eller… kanske har jag vetat det, men jag har blundat. Gått igenom livet med stängda ögon, sovandes. Och det var först för snart år sedan jag vaknade. För ett år sedan träffade jag människor som samhällsapparaten sorterat in i de där påhittade kategorierna. De här dömande, hatiska och sjuka grupperingarna. Likt falangerna i filmer Hunger Games, där människor från vissa falanger anses mer värda än andra och där de mindre ansedda tvingas genomgå prov för att leva. Du är av via födsel märkt för livet, delad en hand och det kostar stort att be om nya kort. Det är med ditt liv som insats.

”Vi kan inte rädda alla.”

”Vi har inte råd att ta emot fler flyktingar.”

Flyktingar, ja. Vad är egentligen en flykting? Det är en person som flyr från något. Flyr för sitt liv. Från död. Till ett bättre liv. Men vi har tydligen inte råd att rädda liv.

Jag jobbar som lärare till vardags. Jag leker ibland med tanken på vad som skulle ske med samhället om skolan resonerade som den stora samhällsapparaten gör, när det kommer till asylfrågan:

– Nej, vi har inte råd att hjälpa dig längre. Du kostar för mycket pengar. Vi skickar hem dig. Kom inte tillbaka hit igen, om du inte kan betala för din egen skolgång! Dina föräldrars skattepengar har vi använt upp för länge sedan! 

Eller när föräldrar frågar varför vi ”splittrar” deras barns välfungerande klass, så kanske vi istället för att förklara begrepp som likvärdig skola och hur vi får det hållbart tillsammans ska säga:

– Självklart rör vi inte om i den välfungerande klassen. Resursfördelningarna är givna från dag ett. De som hade turen att hamna med pedagoger de trivs med och i en grupp som fungerar bra ihop ska så klart få fortsätta så, även om vi ser att en omfördelning i personal och bland elever skulle gynna fler. Vi maxar resurser i en grupp för så lyckas vi i alla fall med en klass. Allt annat är colleteral damage. 

Jag fick för någon vecka återberättat för mig om en politiker som på ett föräldramöte fått frågan om varför X område skulle få en högre skolpeng än område Y. Om föräldrar som tyckte att de i X område väl kunde få skylla sig själva, för de skulle väl inte sko sig på område Y bara för att de inte kunde ta hand om sig själva.

Men visst är det väl så att era barn kommer att möta barnen från område X någon gång i sitt liv? Vilka barn vill ni att de ska möta?

Det är ett sådant talande uttalande. För visst är det ju så. Vi lever tillsammans som ett kollektiv. Ja, vi ska ta hänsyn till individerna. Men som vi lever så innebär hänsyn till individerna också att ta hänsyn till kollektivet. Vi påverkar varandra hela tiden och det är bara tillsammans vi kan skapa ett bra samhälle.

Det gäller så klart även globalt. Om vi inte vill vara instängda av våra egenpåhittade landsgränser så bör vi snabbt tänka om. För vi kommer att möta alla de människor som delats en sämre lott i livet än oss, på våra semestrar. Och vilka människor vill vi möta? Kanske ett krasst sätt att se det på. Till och med översittaraktigt. Men ett perspektiv att belysa asylfrågan ur.

”My land’s only borders lie around my heart”

När jag träffade människorna som vi sätter dessa stämplar på och på nära håll fick följa dessa omänskliga, av människor skapade, systemiska prov för livet, då vaknade jag. Nu vet jag att det jag lärde mig i skolan, och sedan dess själv lärt ut, inte stämmer. Alla människor är inte lika mycket värda. För en del människor måste genomgå omfattande prov för att få rätten till sina liv. En del människor tycker vi inte att vi har råd att rädda, medan andra människor får kosta hur mycket som helst. Det finns ingen logik att söka i vilka förutsättningar du på förhand är given att klara av ditt liv. Du kan vara född under brinnande krig, ha sett dina föräldrar bli skjutna mitt framför dina ögon, levt som föräldralös och papperslös flykting i ett land där du är fråntagen dina rättigheter på grund av det land du föddes i och den religion du uppfostrats med, ha riskerat ditt liv på långa, kalla, mörka och farliga vägar för att ta dig till friheten och väl där lägga alla dina sista krafter på att gå i skolan och ställa om för att bli en ‘värdig’ medborgare i det samhälle du landat i – men ändå nekas rätten att leva i fred och frihet. Medan någon annan kan vara född i ett land som knappt kan minnas när det låg i krig senast, som nyttjat jordens delade resurser för att ta sig framåt och bli välmående och välgödd, ha vuxit upp med din mamma och pappa med det stora sociala skyddsnätet under sig och ligger samhället till stor belastning i de kriminella skuggorna – men ha en självklar plats i samma samhälle som någon annan nekats plats i. Det enda som avgör är var du från början är född.

Asylfrågan är ingen lätt ekvation, men det är värdens enklaste sak att ta ställning till. För hur kan vi någonsin, som individer som delar våra liv på samma planet, en planet där ingenting försvinner, säga till en annan person att vi inte har råd att rädda deras liv? Jag hör dig, när du kallar mig naiv. Men jag är hellre naiv än ovärdig och omänsklig!

Jag har råd. Jag har råd att dela mitt liv med dig! Kom så delar vi på det vi har. För jag har inte råd att mista dig!