– Ann, du är fantastisk. Du vet det va?

Nej, vet du, jag är inte alls fantastisk. Allt jag gör ger mig mer än vad det kostar. Det jag gör är varken osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. Det enda jag gör är att hjälpa en medmänniska, en vän, en familjemedlem.

Det finns människor som blir provocerade när jag säger så, att jag inte alls är fantastisk. En del tror att jag inte kan ta emot beröm. Några kommenterar att jag måste klappa mig själv på axeln. Och det gör jag. Lika mycket som när jag hjälper någon annan i familjen. Lika mycket som när jag tagit mig igenom min dag trots en dålig morgon och ett dåligt humör.

Det som de allra flesta inte verkar förstå är att jag inte umgås med mina vänner för att de är i behov av hjälp. Jag umgås med mina vänner för att jag tycker om dem. För att vi skrattar tillsammans, kan prata om intressanta saker tillsammans, för att jag lär mig mycket av dem, för att de vidgar min värld, för att de är snälla, ödmjuka, vänliga, intressanta och fantastiska människor som ger mitt liv så mycket mer värde. Och om mina vänner och min familj sen behöver hjälp, ja då hjälper vi varandra. För det är väl det familj och vänner gör för varandra, eller?

Bara för att mina nya vänner och min nya familj är kategoriserade av samhället som behövande flyktingar, så är det inte det enda de är. De är människor, precis som du och jag. De har så ovärderligt mycket att ge oss. Det är så fel att vi inte kan se förbi kategoriseringen, att vi inte kan se människorna som potentiella vänner och familj, utan direkt ser dem som några som behöver min hjälp. De ges direkt en lägre samhällsställning, en beroendeställning, under oss andra. Och det är fel! Vi har så fel när vi gör så! Vi är så många ute i världen som har olika behov och behöver hjälp. Men när jag väljer att bli din vän så är det inte av medlidande, eller för att jag tycker att jag kan ge dig mer än vad du kan ge mig. Det är för att jag tycker om dig, för att vi har roligt tillsammans och för att du är vänlig. Oavsett vad du i övrigt befinner dig i för livssituation.

Jag såg en intervju med en fosterfamilj i teve fyra för ett tag sedan. Programledaren hade bjudit in sin kompis och hans familj, som hade tagit in ensamkommande flyktingbarn och erbjudit dem ett hem och en tillhörighet. Där sitter hela familjen i soffan, i sin nya konstellation, och programledaren riktar absolut mest fokus på de vuxna med frågor som ”Hur kommer det sig att ni gör det här? Det är ju inget lätt beslut.” Gång på gång bekräftade programledaren sina vänners helighet för den fina handling de gjort. Höjde handlingen att ta in barn i sin familj till skyarna, som ett oöverstigligt hinder för oss flesta, och pratade om hjältedådet och hur tacksam de här barnen måste vara. Som om det vore en totalt osjälvisk handling. Men vad får familjen då? Hur mycket ger inte dessa barn den här familjen? Ska inte vi också vara tacksamma för att vi har fått möjligheten att ha dessa barn i våra liv? För allt de ger oss varje dag? Eller ska de för evigt basera sin tillhörighet på premisserna att de ska vara tacksamma och att människor runt dem gett dem en familj för att de ville vara snälla med dem?

Att hjälpa människor som behöver hjälp borde vara norm. Det är fint när du skänker några kronor för att hjälpa någon som behöver dem mer än dig. Det är en vacker handling att sätta sig på knä och prata med människan i gatuhörnet, som ser frusen och ensam ut. Det är en fantastisk sak att ägna sitt liv åt volontärarbete. Jag vill också göra allt detta. Men det är inte det jag gör idag.  Det är inte heller vad fosterfamiljer gör. Eller, det borde i alla fall inte vara anledningen till att göra det.

Det sätt vi pratar om saker blir också formen för hur vi tänker och ser på saker. Det blir kulturskapande. Om vi fortsätter höja hjälpsamma handlingar, som borde höra till normen, till skyarna, då kommer färre människor att ta steget att hjälpa. Och många människor kommer att hjälpa av fel anledningar. Allt jag gör, gör jag för att jag själv får ut något av det. Och det är okej. Så länge jag gör bra saker som jag får ut något av och inte undviker att göra bra saker för att jag tror att jag inte kommer att få ut något av det.

Jag vill påstå att det finns många familjer i Sverige som skulle kunna öppna sina hem för fler barn, som önskar en familj. Det är ingen oöverstiglig handling. Och många av oss har råd. Alla skulle vi må bättre av det! Det handlar om prioriteringar. Om du inte vill så är det okej, men vet då att det handlar om att du inte vill, inte om att det är självuppoffrande att bli fosterfamilj eller familjehem. Det handlar om dina prioriteringar.

Och vad det gäller mig själv så vill jag bara vara tydlig med att jag inte alls är fantastisk. Men mina vänner är fantastiska.

Jag umgås med mina vänner och min familj. De är nya vänner och ny familj, men jag älskar dem lika mycket som mina ”gamla” vänner och min ”gamla” familj. Och de är alla värda samma hjälp när de behöver den. För det jag gör är inte osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. När jag hjälper så hjälper jag mina vänner och min familj. Det är inget ovanligt eller fantastisk med det. Eller, det borde i alla fal inte vara det.

#världensbarnisverige