Kära Gustav — igen

Kära Gustav

Nu skriver jag till dig igen. Jag vet inte om du har sett mitt senaste brev till dig, men nu adresserar jag dig igen.

Skola är ju något du har bra koll på. Så jag tänkte att min liknelse mellan skolan och migrationspolitiken kanske skulle kunna förtydliga varför jag är beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. 

Jag är stolt lärare i den svenska skolan. Stoltheten kommer till stor del ifrån den fantastiska värdegrund som skolan vilar på — och som samhället verkligen sluter upp kring. Det må vara hårda ord i den utbildningspolitiska debatten många gånger, men även om vi vill välja olika vägar så leder de alla till Rom. 

I skoldebatten pratas det om en skola för alla. Alla ska med. Och för att ta steget fullt ut har vi börjat att prata om ”skola för var och en”. Inte för att det egentligen finns en skillnad mellan meningarna, men för att vara extra tydliga med att vi alla är olika och skolans uppdrag är att möta alla, inkludera alla. Alla ska lyckas! 

Varje dag möter jag elever som utmanar systemet. Och det vackraste av allt är att vi hela tiden vrider och vänder på vårt sätt att bedriva skola, för att vi ska stötta, inkludera och möta eleven där denne är. För att skolan ska möta elever utifrån deras individuella förutsättningar. För att elever inte ska pressas in i en box, utan snarare få boxen att växa till förmån för kreativa lösningar. Att prata om kostnaderna i resurser som läggs på dessa barn är närmast tabu. Eleverna har helt enkelt rätt till stöd. Och det här gör mig oerhört stolt över att vara lärare. 

Om vi skulle bedriva migrationspolitik på samma vackra värdegrund som vi bedriver skola så skulle vi prata om inkludering, stöttning och möten. Om att hjälpa de som har det svårast och om att lägga mest resurser på de som måste komma upp till godkänd nivå. Systemet skulle omfamna olikheter som lärdomar som utvecklar och bevisbördan skulle aldrig ligga på barnen. Men istället gör vi tvärt om idag. Och det gör mig oerhört skamsen över att vara svensk. 

Barn som utmanar vårt ekonomiska system, som stör vår ordning och vår vardag vill vi kasta ut. Ett barn som flyr till Sverige får sitt liv mätt i hur mycket skattepengar hen kommer att kosta. Och till skillnad från de elever som suger resurser i skolorna så får de inte kosta så mycket. Faktum är att vi inte är beredda att betala lika mycket för ett flyktingbarns liv, som vi är beredda att betala för ett barn som är fött i Sverige. Det trots att barnet som är fött i Sverige från början har en stadigare grund att stå på. För det barnet handlar det sällan om en kamp mellan liv och död eller en kamp mellan att bli barnsoldat eller sexslav. Men i flyktingens liv är det just precis sådana kamper som tagit hen hit, trots att vi inte bedömer det som skyddsskäl om barnet i fråga inte utsatts för det personligen än. 

Barnen som finns mitt ibland oss och som ännu inte behövt utsättas för sådan misshandel, har gett oss chansen att rädda dem innan det är för sent. Precis på samma sätt som vi tänker om elever och deras rätt att bli kompetenta medborgare. Men samtidigt som vi slåss med näbbar och klor och oerhörda resurser för alla barns rätt att gå i skolan i Sverige, skickar vi tillbaka barn till Afghanistan, vars minsta problem i livet är att få gå i skola eller inte. Vi har grovt relativiserat barns rättigheter och måttet på en dräglig livskvalité genom att lägga oerhörda resurser på inkludering, men samtidigt motivera att skicka barn till ett av de farligaste och mest korrupta länderna i världen med att vi inte har råd att låta dem bo i Sverige. Och detta har vi gjort på grunder om var barnen är födda. 

Jag hörde en berättelse om en rektor en gång. Rektorn höll ett föräldrarmöte i en av Stockholms mer välbärgade områden. På mötet berättade rektorn att skolan skulle få en mindre elevpeng, till förmån för skolor som kämpade hårt för att hjälpa elever i mer utsatta och socioekonomiskt mindre välbärgade områden. Föräldrarna ska då ha blivit arga och uttryckt att de inte kunde förstå en sådan snedfördelning av resurserna. De betalade ju lika mycket skatt, varför skulle deras barn få mindre elevpeng vara för att de hade det mer stabilt och förspänt på hemmafronten? Då sa rektorn något som fick föräldrarna att tänka ett varv till:

— Tror ni att era barn kommer att möta barnen från de andra områdena i sina liv? Och tror ni då att era barn kommer att gynnas eller missgynnas av att dessa barn fått en bra utbildning?

Vi lever i en global värld. Vi reser mer än någonsin. Att pendla till jobbet har gått från att man bor i en kommun och jobbar i en annan till att du kan bo i ett land och jobba i ett annat. Tror vi att våra barn kommer att möta barn i andra länder, som aldrig fått chans till utbildning och som utsatts för otänkbar behandling av vuxna i hemlandet för att sedan nekas rätt att få ta makten över sitt eget liv, eller i värsta fall rädda sitt eget liv? Och tror vi att våra barn kommer att må bra av att vi gjort allt vi kan för att hjälpa dessa barn då? 

Om vi skulle bedriva skola på samma sätt som vi bedriver migrationspolitiken så skulle varje elev som utmanar systemet,  stör systemet och kostar mer pengar än andra för att tillgodogöra sig utbildning, stängas av, kastas ut och nekas rätt till utbildning — oavsett konsekvenserna. Men istället lägger vi extra resurser på att ta elever från ett E till ett A, bara för att de ska ha chansen till ett bättre betalt jobb och fler valmöjligheter senare i livet. Men flyktingbarnen ger vi inga valmöjligheter alls. 

Frågan är varför detta kan ses som en rimlig migrationspolitik  men samtidigt en helt orimlig skolpolitik? Jag har en hypotes, men den är så otrevlig att jag låter dig dra dina egna slutsatser istället.

Migrationspolitik är svåra frågor. Men ibland är de mycket enkla. Det ha delar helt enkelt om vilket arv vi vill lämna världen med. För det läge vi står i just nu kokar ändå ner i att vi kan välja att rädda livet på de ensamkommande vi öppnat våra famnar och hjärtan för. Eller så kan vi aktivt skicka dem in i graven. Personligen vill jag påstå att det inte ens är ett val. Därför är jag beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. Jag hoppas att även du är beredd att ta fighten — för varje barns rätt till liv och utveckling!

#vistårinteut

#nomorehate

#amnestinu

#världensbarnisverige

Annonser

3 Comments on “Kära Gustav — igen

  1. ”— Tror ni att era barn kommer att möta barnen från de andra områdena i sina liv? Och tror ni då att era barn kommer att gynnas eller missgynnas av att dessa barn fått en bra utbildning?”

    Oj så viktig frågeställning – och det är ju verkligen den, i ett utvidgat perspektiv (inte enkom handla om utbildning mao) som vi behöver ställa nu! För vi driver folk som får avslag på asylansökan rakt i händerna på dem som de flytt från, dem som ”västvärlden gör allt för att bekämpa”, de som terroriserar såväl ländernas egna invånare som andra. Rätt i händerna… och det gör mig förtvivlad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: