Regler Vs. Förhållningssätt

Jag kliver ut på skolgården, på väg mot nästa möte, när jag hör hur några elever tjafsar med varandra. Jag uppfattar att det kan spåra ur snart om de inte får hjälp och stannar bredvid för att lyssna in mig, innan jag kliver in i deras värld. Jag har aldrig träffat dessa elever innan och behöver hitta en smidig väg in för att inte eskalera situationen. De tjafsar om en snöhög. Hälften av eleverna vill förstöra snöhögen medan den andra hälften vill att den ska få vara kvar.

– Skulle inte du kunna förstöra den där snöhögen bredvid istället?, frågar jag.

– Men vi var här först. De kan väl leka på den snöhögen istället?

– Så kan man tänka. Men jag hör att de har byggt på den här snöhögen tidigare och om man ska förstöra en snöhög så spelar det inte så stor roll hur högen ser ut, men om man vill leka på den kan det ha betydelse. Därför tänker jag att ni kan förstöra den andra snöhögen istället.

– Vi får förstöra vilken snöhög vi vill, det finns inga lagar mot det.

– Ja. Det är sant. Det får ni. Men det handlar ju inte så mycket om vad ni får eller inte får. Det handlar om vem du vill vara. Vill du vara en person som är schysst och omtyckt, eller en person som förstör det andra vill ha kvar, som bara retas?

Eleven slutade slå med sin pinna på snöhögen och tittade upp på mig, för första gången. Hen fnös lite kort, såg på sina andra vänner och så gick de sin väg.

Glömstaskolans förhållningssätt, som tränas aktivt med eleverna för att alla ska få en förståelse för vad det innebär, istället för att försöka tolka allt som inte står och sägs i längder med regler på väggen.

På Glömstaskolan var jag med och drev igenom samt upprätthöll att vi skulle jobba med förhållningssätt istället för att sätta upp en massa regler på väggarna. Det finns många anledningar till att jag brinner för denna fråga, där ögonblicksbilden ovan är ett tydligt exempel. I alla dessa regler som sätts upp på skolor överallt så kommer det inte att stå att eleverna inte får slå sönder snöhögar, eller som jag brukade säga när jag arbetade på Glömstaskolan; det kommer inte att stå att de inte får hoppa från fjärde våningen. Allt som inte står där säger också en massa saker. Allt som inte står i alla regler på väggen berättar också vad man får och inte får göra, vad vi prioriterar och inte prioriterar.

Nu kanske någon tänker att sunt förnuft också måste gälla, men problemet med sunt förnuft är att vi med sunt förnuft vet att innebörden av det är olika för oss alla, i alla olika situationer. Skulle sunt förnuft vara ett rimligt argument skulle inga regler behöva sättas upp på väggen, då skulle alla veta vad som gällde ändå. Och sunt förnuft i sig är ju snarare ett förhållningssätt än en regel, så varför inte bara träna gemensamt förhållningssätt istället då?

Hur väl fungerar reglerna på gång- och cykelbanorna under vintertid? Måste jag hålla mig på gångbanan när jag är ute och går, även om gångbanorna är täckta av uppskottad snö, fulla av is och cykelbanorna är helt tomma?

Att både elever och vuxna ska komma ihåg alla detaljerade regler som sitter på väggarna och att vi vuxna gemensamt ska vara överens om och upprätthålla reglerna är andra argument för att tränande av gemensamma förhållningssätt är överlägset reglerna på väggen. Vi vet ju också att regler ofta måste bändas och böjas utifrån situationerna vi befinner oss i. För alla regler måste vi ha ett förhållningssätt som anpassar reglerna efter person och situation. Så det där gemensamma förhållningssättet behövs ändå alltid tränas och skapa en förståelse för. Jag brukar prata om fotbollsplansexemplet;

På varje skola jag arbetat har eleverna och personalen alltid kommit fram till samma slutsats för att slippa tjafset på skolans gemensamma fotbollsplan. Eftersom att de yngre inte vågar spela med de äldre, de äldre inte vill spela med de yngre och tjejerna inte vill spela med killarna så delas det ut tider för när vem får vara på fotbollsplanen, fördelat på olika årskurser och även könstillhörighet. Det slutar alltid med att fotbollsplanen ibland står tom, medan elever som gärna skulle velat spela hamnar i konflikter då de inte har något för dem meningsfullt att göra på utevistelsen. Pedagogerna får också en ny arbetsuppgift; argumentera, tjafsa, jaga och ge konsekvenser till de elever som är på fotbollsplanen när de inte ska vara där. Istället för att utföra det uppdrag vi har; att delta i leken på fotbollsplanen för att hjälpa, stötta och träna eleverna i att spela och umgås tillsammans.

Vårt uppdrag är att lära eleverna att förhålla sig till varandra. Vi ska öva dem i att umgås över ålders- och könsgränser, visa respekt för varandra, samarbeta och leka tillsammans, även när de möts klockan 19 på IP när inga vuxna har delat upp tiderna på fotbollsplanen åt dem. Det är en betydligt bättre arbetsuppgift än att jaga elever, bli arg på dem och ringa hem för att berätta att eleverna spelade fotboll på fotbollsplanen trots att det inte var deras tur.

Jag är oerhört stolt över att ha varit med och genomdrivit att ett tränande av ett aktivt förhållningssätt på en skola ska vara rådande, snarare än detaljerade regler som ger sken av att vara tydligt men i allt som inte står där skapar en stor otydlighet. Jag påstår inte att det är enkelt med ett förhållningssätt, men jag menar att det inte är svårare än regler, dock är det så mycket bättre. Om vi väljer ett förhållningssätt så måste det vara något som det går att testa emot i varje situation, för att vi tillsammans ska kunna fylla det med innehåll och för att det ska vara aktivt. Och vi måste hela tiden hålla förhållningssättet levande och i ett aktivt medskapande.

”Vill jag mig själv och andra väl när jag gör så här? Gör jag mig själv och andra bra, när jag gör så här?”

Det kanske tar tid, men det är så oerhört mycket mer hållbart i längden än regler. Och i förhållningssättet som används så skapar en massa regler som vi lär oss att förhålla oss till. Skillnaden är dock att det alltid finns något att förhålla sig till när vi hamnar i nya situationer, för alla situationer som vi ännu ej testats i och där vi alla kan tycka olika baserat på erfarenhet och personlig förmåga. För det är svårt att påstå att jag vill mig själv väl om jag hoppar ner från fjärde våningen, eller om jag är tjurig och absolut ska förstöra snöhögen som mina klasskompisar vill leka på. Det finns något som vi alla ska vara överens om och det skapar en förståelse bortom de specifika lagarna och reglerna i ett samhälle. Det är som en gemensam ideologisk grund och fungerar så som de mänskliga rättigheterna är tänkta att fungera. Riktmärken, vägvisare och ledstänger på min resa. Så lär vi oss att bli bättre människor och bygger ett hållbart samhälle tillsammans, även bortom skolans fyra väggar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: