I sommar har jag studerat gymnasiets NO-kurs på Komvux. Varför? Jo, för att kunna hjälpa grabben som behöver kursen för att kunna söka till universitetet. NO är nämligen inte mitt starkaste ämne. Jag försökte studera NO på gymnasiet tre gånger innan jag gav upp. Jag förstod helt enkelt inte vad jag förväntades förstå. Varför skulle jag lära mig namn på jordmån, kunna förklara fotosyntesen och stövla ut i träsken för at samla äckliga insekter ur vattnet? Ingen av de tre lärare som försökte få mig att förstå detta lyckades.

På universitetet läste jag NO-didaktik årskurs 1-6. Jag älskade kurserna, men hade uppenbart bristande grundkunskaper. Däremot förälskade jag mig i ämnesdidaktiken och bestämde mig snabbt för att det var här kittet för undervisningen i alla ämnen låg. Jag lärde mig tillräckligt mycket för att vara lärare i åk 1-3 och läste stegvis på det jag behövde när jag undervisade en årskurs fyra i NO i en termin. Men i sommar var det dags att lära sig grundkunskaperna på riktigt så jag satte tänderna i läroboken. Vilken resa! Med en 40-årings erfarenheter var det så klart mycket enklare att se hur jag kunde dra nytta av kunskaperna. Plötsligt förstod jag saker jag aldrig förstått förut. Och samtidigt slet jag av frustration; hur skulle jag kunna förklara min nyvunna insikt för 20-åringen som inte alls förstod förtjusningen? Varför var det så svårt att förmedla hur allt hängde ihop? Istället för att prata om hur alla bitarna i pusslet bildade en underbart vacker bild av livets kedja så slet vi med svåra begrepp och detaljer. Vad gjorde jag för fel?

När jag var 20 och pluggade på Komvux (för att läsa in gymnasiet som jag hade hoppat av för att jobba istället) så hade jag en lärare i historia som jag aldrig kommer att glömma. Hon var nära pension med ett stramt utseende och glasögonen på nästippen. Hon plirade på mig och hennes utstrålning var både sträng och missnöjd. Jag gillade henne! Jag har alltid gillat äldre strama damer med en sträng uppsyn som ställer höga krav. Men gillandet utbyttes mot förvirring sista gången vi sågs. Jag skulle göra ett muntligt prov om första världskriget och jag hade läst Epos tills boken ramlade sönder. Jag var både intresserad och sugen på att göra bra ifrån mig. Hon satte mitt emot mig med sin röda tröja, sitt lockade bruna hår och sina plirande ögon när hon efter alla pressande provfrågor undrade vad jag hade för planer med mitt liv.
– Jag ska bli journalist, svarade jag stolt. Jag har kommit in på Kalix folkhögskola och ska läsa där till hösten.
Efter en kortare tystnad släppte hennes sammanpressade läppar på trycket och släppte ut vad som för mig kändes som ett enigma:
– Jag skulle rekommendera dig att satsa på ett annat yrke. Du är inte så bra på att se helheter. Du fastnar alltid i detaljerna. Du kommer inte att bli någon bra journalist.
Jag klarade provet och både läste vidare till samt arbetade som journalist i några år innan jag skolade om mig till lärare. Jag tror att jag var en rätt hyfsad journalist, men det bör andra bedöma. Hur som så har lärarinnans ord återkommit till mig många gånger i mitt liv: du fastnar i detaljerna, du är inte så bra på att se helheter. Uttalandet har alltid provocerat mig eftersom jag anser att en av mina starkaste förmågor är just att se helheter. Det är också något som vänner och kollegor än idag ofta lyfter som en av mina starkaste förmågor. Varför tyckte hon då att det var en av mina sämsta förmågor?

Under våren och sommaren har jag burit runt på boken ”Ledarskap och utmaningar i professionellt lärande : med fokus på elevers lärande” av Timperley m.fl. Det är en förenkling av författarkvartettens tidigare bok och jag tycker att den är mycket intressant. I slutet av boken får läsaren läsa om två fallstudier där två skolor arbetat med professionellt lärande. Fallstudiernas syfte är att ge läsaren en bild av hur professionellt lärande kan bedrivas utifrån de aspekter som boken tar upp. Jag fastnar också för vad en av skolorna kommit fram till inom ramen för sitt professionella lärande:

Vi lär hellre ut fakta och detaljer än att försöka skapa helhetsförståelse och lära eleverna tillämpa sina kunskaper, för faktainlärning är vad eleverna förväntar sig och det leder till färre ordningsproblem i klassrummet. Det gör att vår undervisning inte är anpassad till bedömningsformerna.

Timperley, H. Et.al. (2021) Ledarskap och utmaningar i professionellt lärande : med fokus på elevers lärande. s. 135. Lund.

Jag fastnar vid första meningen: ”Vi lär hellre ut fakta och detaljer än att försöka skapa helhetsförståelse och lära eleverna att tillämpa sina kunskaper…” för att det är enklare (min tolkning). Mitt huvud börjar snurra av frågor: Är det så vi gör på en generell plan i skolan? Är det enklare? Hur lär man ut helheter?

Jag börjar fundera över ”mina” NO-studier i sommar. NO är verkligen svårt för det är så många knepiga begrepp man måste förstå och så många detaljer som inte alls känns verklighetsnära som spelar in. Hela sommaren har jag funderat över vad som är helheterna i det jag läst. Vad är det grabben behöver förstå? Behöver han förstå att vad kloroplaster och klorofyll är? Att de sitter i växternas celler och har att göra med organeller? Måste jag blanda in de begreppen också? Då måste jag utöka kunskapen och förklara det och så växer kunskapsmassan och blir snabbt ohanterlig. Plötsligt ser vi inte skogen för alla träd. Hela sommaren har jag brottats med att hålla kunskapen till helheterna för at hålla stoffet på en rimlig nivå. Men vilka delar måste vi kunna för att förstå helheterna? Och när jag väl tagit ett beslut så har läraren uppenbarligen en annan bild av det för plötsligt kommer frågor om just det: Var sker fotosyntesen? Vad är kloroplast? Jag har slagits mellan hopp och förtvivlan för samtidigt som jag själv glatts av att kunna koppla ihop helheter och äntligen förstå vad det är jag behöver förstå och hur jag har användning av kunskapen i vardagen har jag svurit över den detaljrikedom som förväntats av lärarna på kursen. Jag förstår inte varför alla dessa detaljer är så viktiga. Han hinner inte förstå helheterna för att det tar sådan tid att lära alla detaljer. Meningsfullheten och motivationen dör bland TP-frågorna när det inte finns några tårtbitar att få.

Det slår mig som en slägga i huvudet. Insikten om att det var precis så jag upplevde NO-undervisningen i skolan. Och historieundervisningen. Ingen kunde förklara hur allt hände ihop. Jag ville veta varför och jag frågade så många varför på allt att lärarna svarade ”För att det är så.” eller ”Det spelar ingen roll, fastna inte i det.”. Jag frågade efter detaljerna – inte för att jag var så intresserade av detaljerna utan för att jag ville förstå helheten. Och jag upplevde att lärarna hela tiden frågade efter detaljerna. Om man vill lära mig förstå att vi är beroende av växternas fotosyntes för att få i oss näring, eftersom att vi själva inte kan fixa den näringen på grund av att vi inte kan göra fotosyntes och att det beror på att våra celler ser annorlunda ut än växternas och att detta är viktigt att förstå också för att energitappet i näringskedjan är så stort att vi behöver jobba på att minska det energitappet snarare än som vi idag ofta ökar det för att leva mer hållbart – ja men fastna då inte i begrepp som kloroplaster, klorofyll och organeller! För om du frågar om det så kommer jag att vilja veta mer om det för att se hur det hör ihop med den helhet jag förväntas förstå och lära mig – den helhet jag faktiskt har användning av då jag inte planerar arbeta inom miljövetenskap eller liknande. Så fråga inte om det om det inte är viktigt för helheten!

Jag fortsätter fundera över detta. Är det vanligt förekommande i skolan att vi inte lyckas sortera ut detaljer som inte behövs för helhetsbilden som står i fokus för lärandet? Strular vi ofta till det med för mycket detaljer? Kan stoffträngseln delvis bero på det? Och om det är så – hur lär vi bättre ut helheter? Jag har fått en insikt om min egen skolgång och några svar på varför jag upplevde högstadiet och gymnasiet som jag gjorde. Även den ”indirekta” skolgången jag tar del av via grabben färgas mycket av detta. Detaljerna skymmer sikten för helheten. Alla träd står i vägen för skogen. Det kommer att påverka mig som lärare och den undervisning jag bedriver mycket framöver. Frågan är om det kan vara en nyckel till ett större problem?