Författararkiv: Fröken Ann

Före detta journalist som gick via legitimerad lärare till pedagogisk utvecklingsledare till biträdande rektor och tillslut landade i centralt anställd utvecklingslärare. Brinner för en hållbar skolutveckling och att skapa en skola för var och en.

Världens bästa

”Tycker du om ditt jobb som lärare Ann?”

Det var en elev i förberedelsegruppen som ställde frågan.

”Ja, jag älskar mitt jobb.”

Han såg på mig med utforskande ögon.

”Varför då?”

I mitt jobb blir jag ständigt utmanad, av organisation, ledning, huvudmän, politiker och kollegor. Jag utvecklas hela tiden. Allt som oftast ställs jag inför dilemman och utmaningar jag inte har en aning om hur jag ska lösa, men jag vet att det enda sättet att ta sig an dem är att tänka ´hur löser jag det här?´.

Varje dag får jag chansen att möta engagerade kollegor, som inte alltid tycker lika, men som vill nå samma mål. Och vi vet att det är tillsammans, genom att bolla tankar, vrida på perspektiven och genom att testa som vi kommer framåt. Varje jag möter jag också föräldrar som vill sina barns bästa, precis som vi, och som är villiga att utmana oss i tanken för att komma i mål, men också visa uppskattning för det arbete vi gör.

Men det är inte därför jag älskar att vara lärare.

Det är mötet med dig som gör läraryrket till det bästa arbetet i världen. Tänk att jag får möjlighet att följa din utveckling, ditt lärande och din uppväxt. Tänk att, trots att dina förutsättningar är långt ifrån bra, så kommer du till skolan varje dag, redo att lära dig nya saker på nya sätt av nya människor under nya omständigheter. Du förväntas lära dig ett nytt språk, som i du inte har någon speciell användning av utanför Sverige, trots att du ännu inte vet om du får stanna kvar här. Du kommer ifrån en verklighet där din överlevnad baserades på att du inte förväntade dig något från någon, till en verklighet där alla förväntar sig att du ska göra som de säger. Du har levt i ett samhälle där ditt värde mättes i hur produktiv du var på jobbet varje dag, till ett samhälle som säger att du inte kan bära det ansvaret. Du har flytt från ett liv där det fanns helt andra förväntningar på dig som människa, än det gör här och nu. Mängden förväntningar är dock konstant, det är bara annorlunda förväntningar som alla anser att du snabbt ska anpassa dig efter. Här är du för liten för mycket du upplevt innan, men tillräckligt stor för de nya kraven vi ställer på dig. Det är tufft. Ändå har jag aldrig hört dig klaga. Aldrig har jag hört annat än tacksamhet. Aldrig sett annat än att du kämpar med en enorm vilja för att nå fram. Hur dåliga förutsättningarna än råkar vara.

Så när du väljer att komma till skolan varje dag, när du väljer att stiga upp på morgonen, när du väljer att stanna kvar extra på eftermiddagen, när du frivilligt efterfrågar sommarskola, då visar du varför mitt jobb är det viktigaste och bästa jobbet man kan ha. När du tar dig till skolan och gör ditt bästa trots att du bär på sorger jag aldrig kan sätta mig in i, när du väljer att dela med dig av dina sorger, din glädje och dina erfarenheter, då bekräftar du varför mitt jobb är det bästa jobbet som finns. När jag varje dag får se dig kämpa för att lära och aldrig ge upp, då vet jag att jag har det bästa jobbet i hela världen.

I veckan hade vi skolavslutning. Till hösten kommer ni alla att gå på andra skolor, med andra lärare, tillsammans med nya kamrater. Men först ska vi ha sommarskola tillsammans. För precis som att ni väljer att tillbringa en del av sommaren i skolan, väljer jag att fortsätta med världens bästa jobb och världens bästa grupp ett tag till.

Vi ses på måndag!

 

Elevinflytande – en självklarhet!

Om cirka en timme, 20.00, startar veckans #skolchatt på temat elevinflytande. Ett ämne som är livligt omdebatterat. Ska vi verkligen ge mer makt till eleverna, istället för att ta tag i arbetsron i skolan?

”Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet ska barnet höras och barnets intresse komma i första rummet. Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras.” – Barnkonventionen, artikel 12-15  

”Inflytande och samråd Allmänt om barnens och elevernas inflytande

9 § Barn och elever ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Informationen och formerna för barnens och elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen. Elevernas och deras sammanslutningars arbete med inflytandefrågor ska även i övrigt stödjas och underlättas. I 6 kap. 17 och 18 §§ arbetsmiljölagen (1977:1160) finns bestämmelser om elevskyddsombud.

Elevernas arbete med frågor av gemensamt intresse

10 § Elevföreträdare och övriga elever ska ges tillfälle att under skoltid behandla frågor av gemensamt intresse.” – Skollagen

Jag tycker egentligen att kommentarer är överflödiga. Det står rätt tydligt vad det handlar om och varför är i min värld också oerhört tydligt. Det handlar om alla människors rätt, oavsett ålder, att ha inflytande över sin vardag. Istället för att debattera om elevinflytandets vara eller inte vara borde vi prata om hur vi gör det på bästa sätt! Det hoppas jag att kvällens #skolchatt på Twitter kommer att handla om!    

Skola på vetenskaplig grund – vad är det?

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning.

I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten.

Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

”Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”

– Wikipedia

”vetenskap (lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”

– ne.se

”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”

– Promemoria om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, Skolverket, 2012

”Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”

– Skolverket

Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter.

Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:

PastedGraphic-2_pdf__1_sida_
Bild från Bohunt, England.

Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:

”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”

– Skolverket (se ovan)

Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

PastedGraphic-1_pdf__1_sida_
Bild från Skolverket.

 

Vi måste prata om `eget arbete´

Titt som tätt och allt som oftast dyker det upp i skoldebatten – argumenten om att svenska skolan har präglats av att eleverna fått ägnat sig åt alldeles för mycket `eget arbete´och lämnats ensamma i sitt lärande. Ett argument som utgör fundamentet i det som kallas flumskolan.

Jag opponerar mig inte mot detta. Jag är ärligt talat för dåligt påläst för att bekräfta att så är fallet, jag har mest läst debattörer som påstår att denna undervisning ligger till grund för svenska skolans PISA-tapp, men jag har aldrig haft anledning att fördjupa mig i det. Varför? För att jag aldrig betvivlat att det är direkt dåligt att lämna elever ensamma i sitt lärande. Skulle det fungera skulle vi inte behöva lärare och skola!

Ofta blir denna typ av begrepp dock överutnyttjade som slagträ i polariserade debatter, till den gräns att det snarare blir floskler än något annat. Precis det har hänt med formuleringen `eget arbete´. Ett uttryck som använts så ofta av så många, i olika syften, att debattören som stödjer sig på argumentet missar att det faktiskt inte stödjer debattörens tes. Något som är mycket vanligt i katerder- Vs. flum-debatten där kateder representerar föreläsningsbaserad undervisning och flum står för eget arbete/grupparbete.

Så låt oss försöka reda ut vad `eget arbete´, i meningen att lämna elever själva i sitt lärande, betyder.

”För svensk del uppmärksammade Skolverkets rapport Vad påverkar resultatet i den svenska grundskolan? att ansvar förskjutits från lärare till elev, vilket har inneburit att man gått från lärarledd undervisning till betoning på elevens individuella arbete. Baserat på en forskningssammanställning om individualisering av undervisning konstaterar Skolverket att mycket eget arbete inte gagnar elevens kunskapsutveckling och kan påverka elevers motivation och engagemang negativt. Ansvaret för lärandet får aldrig skjutas över helt på eleven, även om målet med undervisning är att göra eleven allt mer självgående och ansvarstagande.”

– Ur Forskning för klassrummet, Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i praktiken, Skolverket 2013

Från ovan citat kan vi härleda att problemet är ”betoning på elevens individuella arbete”, det jag ovan syftar till när jag använder uttrycket ”lämna eleverna själva i sitt lärande” , som är den betydelse jag uppfattar att debattörer lägger i begreppet `eget arbete´. Vi kan också se att det som efterfrågas för bättre resultat är ”lärarledd undervisning”. Elevens individuella arbete och lärarledd undervisning ses alltså som varandras motsatser. Frågan blir då vad som menas med lärarledd undervisning? I samma skrift kan vi vidare läsa att:

”Det är viktigt att betona att lärarledd undervisning inte är detsamma som förmedlingspedagogik där läraren är den som talar mest. Exempel på verktyg för att stärka den lärarledda undervisningen är

  • att läraren använder en bred och varierad repertoar av undervisningsmetoder
  • att läraren skapar ett dialogklimat
  • att läraren skapar trygghet och ser varje elev
  • att läraren uppmuntrar erfarenhetsutbyte mellan elever
  • att läraren använder formativ bedömning

Vidare hänvisar skriften bland annat till Jan Håkanssons och Daniel Sundbergs kunskapsöversikt Utmärkt undervisning som lyfter fram att den skickliga läraren använder en mångfald av metoder för att lära ut och befästa kunskaper hos elever.

Här kan vi tydligt se att varken en stark betoning på eget arbete/grupparbete eller föreläsningar av läraren är önskvärd. Undervisningen bör präglas av en bred och varierad repertoar av undervisningsmetoder, som innebär att elever både får kommunicera och kollaborera med varandra, och alltid under vägledning av den professionella läraren. Läraren bör föreläsa, men också ta ett steg tillbaka och ge talutrymmet till eleverna så att de får utbyta erfarenheter, men aldrig ska läraren lämna eleverna ensamma i sitt lärande. En för stark betoning och övertro på förmedlingspedagogik kommer att skapa en ensidig undervisning som talar tvärt emot det vi vet om god undervisning i dag. Det är dock viktigt att betona att elevernas kreativitet, kommunicerande, kollaborerande och kritiska tänkande inte står i motsats till den den vägledande, skickliga och professionella läraren. Tillsammans, som genom en sammansmält degel, bildar elevaktivitet och lärarledning en god undervisning! Och jag vill påstå att det hela egentligen kan sammanfattas med ett ord; UNDERVISNING. Lärare ska undervisa, på många olika sätt, men alltid undervisa!

Jag vet inte vad du som läser tycker men personligen är jag oerhört trött på denna polarisering, där ena sidan påstår att läraren ska stå vid katedern hela tiden och föreläsa och den andra sidan … ja, vad säger den andra sidan egentligen? Jag har faktiskt aldrig mött någon som i en skoldebatt hävdat att eleverna ska lämnas ensamma i sitt lärande och sysselsättas med mer grupparbeten på egen hand. Däremot har jag mött en massa människor som påstår att jag och många med mig har kunskapsförakt och står för en flumskola där eleverna ska arbeta på egen hand, endast baserat på sina egna föreställningar och tolkningar. Detta trots att jag aldrig tvivlat på att eleverna behöver en närvarande lärare och trots att jag alltid hävdat att vi måste undervisa, hela tiden, och aldrig lämna eleverna ensamma i sitt lärande. Så kan vi lämna den här tråkiga och faktiskt skadliga debatten och gå vidare nu? Låt oss istället koncentrera oss på att skapa den bästa möjliga undervisningen för varenda unge!

Lära ut är en konstform

”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Så sa min kollega när vi talade om en elev, som kom till oss mycket innesluten, men på bara ett par veckor har blommat ut. Hen har blommat ut så pass att det nu är dags att ställa högre krav på ansvar och vi behöver hitta en balans mellan det som var innan och det som är nu; mellan kuvad och lekfullt tramsig. Och det är i ett samtal om hur vi ska arbeta för att möta denne elevs behov som min kollega säger:
”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Denna mening har ekat i mitt huvud i flera dagar nu. Jag tycker att det är så vackert. Det finns en sådan stor mängd respekt för individen i detta uttryck och det säger så mycket om läraren jag har framför mig. När det som lärare är svårt att fånga elevers intresse är det så oerhört lätt att börja skuldbelägga eleven eller att skylla på yttre omständigheter som till exempel familjesituation. Det är så lätt att kategorisera elever under ”stökiga” och tro att det inte finns någonting vi kan göra, för att det helt enkelt är så eleven är. Tänk om vi alltid väljer att istället lyfta det positiva – se styrkorna vi har att arbeta med – och sedan se på vårt yrkesutövande som en konstform med ett uppdrag att möta och guida varje individ rätt. Varje dag.
”Du är en intelligent, rolig och kreativ person. Det kommer att vara en konstform att guida dig rätt.”

Sagan om den professionella pedagogen och den attraktiva huvudmannen

Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med bland annat Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator.
Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator, Anna Sterlinger, lärare Utsäljeskolan, Henrik Bartholdsson, lärare Visättraskolan.

”Är inte alla pedagoger professionella?” Den frågan ställdes i en av panelerna som Huddinge kommun höll under första dagen av #SETT2016. Panelen kom mest att samtala om vad professionell egentlig innebär. Ni som följer den här bloggen vet att det är en ständigt återkommande fråga och ett ämne jag brinner för. För vad innebär det egentligen att vara professionell? Den frågan har många dimensioner! Här följer några dimensioner jag vill lyfta.

Rättigheter OCH skyldigheter

För att vara en professionell pedagog behöver vi prata om både våra rättigheter och skyldigheter. Tyvärr brukar det ofta råda ett antingen eller perspektiv här, där det exempelvis ur ett fackligt perspektiv mestadels lyfts vilka rättigheter vi har men ur ett arbetsgivarperspektiv mest lyfts vilka skyldigheter vi har. Vi ska alltid utkräva våra rättigheter, men då behöver vi också se till att vi utför våra skyldigheter – i stora som små frågor! Det kan till exempel handla om balansen mellan att arbeta för mycket utan ersättning, så att du arbetar gratis, eller att lägga alldeles för lite tid och ansträngning bakom ditt arbete. Och samtidigt som att du ska begära tid och rimlig ersättning för ditt arbete måste du också ge lika mycket som du får! Jag kan inte ena dagen springa iväg två timmar innan min arbetstid är över och andra dagen kräva ersättning för att jag får rycka in och stänga.

Stabil yrkesheder kontra tjänsteman

Jag är lärare men också tjänsteman. Som lärare måste jag stå stabilt med min yrkesheder som grund och säga nej tack till uppgifter som arbetsgivaren kan tycka att jag ska utföra, men där jag ser att jag inte har möjlighet att utföra dem på ett professionellt sätt. Som exempel kan lyftas rättssäkra bedömningar, inte minst i den aktuella frågan om medbedömning. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren ger mig i uppgift att vara medbedömare i ett ämne jag aldrig studerat eller undervisat i, för elever jag aldrig träffat – jag kommer inte att göra det! De kan lagstifta att det ska ingå i min yrkesroll men om det inte går att göra på ett sätt som sätter elevernas rättssäkerhet i första hans så kommer jag hellre att sluta som lärare än att utföra den uppgiften! Detta handlar om värdet att förstå vilken inverkan vi har på andra människors liv i och med vår yrkesroll. Know thy impact!

Stabil grund i gällande styrdokument

Detta säger sig självt – jag är inte en professionell pedagog om jag inte är insatt i gällande styrdokument. Denna punkt omfattar allt från att bedriva undervisning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet till lagar och regler om avgiftsfri skola och kursplaner.

Den professionella grunden!

Som professionell pedagog vet jag varför jag är lärare och varför jag är där jag är? Jag vet vilka pedagogiska grundvalar jag vilar på. Jag vet också att jag inte är allvetande och söker därför ny kunskap för att fortsätta utvecklas. Jag vågar testa och misslyckas, vågar testa och lyckas och gör det på ett systematiskt och beprövande sätt. Jag ser till alla elevers bästa, en retorik om att bli den bästa skolan leder endast till en vinnare men många förlorare, så jag arbetar tillsammans med min kollegor, för alla elever i Sverige.

Hur blir vi en attraktiv arbetsplats

Som en följdfråga till detta samtal frågade Peter Bragner, moderator, vad kommunen kan göra för att locka professionella pedagoger till sig. Det känns som en naturlig följdfråga och en viktig sådan i dessa tider av lärarbrist. Det enkla svaret är att vi måste vara en attraktiv arbetsplats, men hur blir man det då?

Jag tror att huvudmän först och främst måste visa att de har förtroende för sina lärare. #SETT2016 har hittills haft en tydlig tråd i det mesta jag lyssnat till – den goda utvecklingen nås inte med ett top-down perspektiv, vi måste ha ett bottom-up perspektiv! Vi måste alltså låta förändringen initieras av de som arbetar i verksamheten, lita på deras behovsanalyser och på att de kan driva förändringen utifrån sina behov på ett professionellt sätt bara vi ger dem förtroendet, utrymmet och möjligheterna att göra det. Vi måste så mycket tydligare möta behovsanalyserna med frågan ”hur löser vi det” än ”det går inte” och jobba med förändringsprocesser som styrs av pedagogerna på varje skola. Har vi lärt oss någonting av processen med att digitalisera skolan så är det att vi behöver en hög grad av kreativitet för att lösa problemen som uppstår samt ett mycket tätare kommunikationsmönster mellan olika kluster/nivåer i organisationen skola för att till fullo nyttja möjligheterna till kollaboration som erbjuds. Många tänker bättre än en och alla perspektiv behövs. För att bli en attraktiv arbetsgivare måste huvudmännen våga släppa greppet om förändringsmakten och släppa in de som varje dag befinner sig ute i verksamheten och brottas med vardagens alla behov och problem. Vi måste släppa fram våra lärare, lyfta dem, ge dem möjligheterna att utvecklas, ta tillvara på kompetens och engagemang samt kollaborera för att få ihop den komplexitet som organisationen skola innebär.

Vad gör vi mot våra barn?

Här kommer ett personligt inlägg. 

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att förstå att de duger som de är.

– Du är tjock.

– Och du ser ut som ett skelett. Vem överlever längst i krig tror du?

Det är mitt 10-åriga jag som ger svar på tal till en manlig klasskamrat som fått slut på argument och inte kan ta att han gång på gång förlorar våra maktkamper – både de verbala och de fysiska. Jag var tjock. Jag visste också om det. Men jag skämdes inte över det. Jag tränade fotboll tre till sju dagar i veckan, cyklade åtta kilometer nästan varje dag för att komma till skolan eller kompisarna, jag växte fortfarande och jag gillade mig själv. Jag var långt ifrån en genomtrevlig unge, ganska mycket en snorunge många gånger, men av mina föräldrar hade jag fått den värdefulla gåvan att ha förmågan att älska mig själv och stå emot en värld som så gärna ville krypa in under skinnet på mig och ropa likt sirener i en mystisk skog att jag inte duger, att jag var fet, ful och mindre värd.

Som tonåring krackelerade ytan något. Jakten efter uppmärksamhet och bekräftelse skapade slagfält mitt på skolans stengolv, öppet och offentligt men tillräckligt subtilt för att någon vuxen skulle lyckas greppa och göra något åt det. Sneglingarna i duschen efter idrotten. Ranking av status efter hur många pojkvänner du haft. Grupperingarna. De osynliga barriärerna som skördade sina flyende offer, när de kämpade för överlevnad genom att trevande klättra över till andra sidan. Jag hade vuxit ikapp mig och stod mitt uppe på muren. Men jag hoppade aldrig ner. Alla tre år i högstadiet levde jag på murens kant. Jag umgicks med olika grupperingar, om än mest med vissa. Jag fick ömsom hat, ömsom kärlek från olika håll. Jag älskade och blev älskad. Framför allt så njöt jag av varje dag. Jag var stark i mitt eget jag och känslan om vem jag var och vem jag ville vara men jag vacklade något mer än tidigare. Jag började skämmas över hur jag åt och över att vara hungrig. Jag gömde tomma glasspaket och passade på att skåpäta när ingen var hemma. Inte för att jag vantrivdes med mig själv, men för att undslippa fördömande kommentarer och väsande sneglingar. Väl gömd undan de yttre makter som vill kägla mig vid skuld- och skampålen åt jag och njöt av det – precis som jag njöt av livet!

I nian fick vi plötsligt en ny klasskamrat. Hon var lång, pinnsmal, mycket blek och hade (tänkte mitt naiva tonåriga jag) en märklig proportion mellan huvud- och kroppsstorlek. Nyfiken på nya människor som jag var så tog jag kontakt och vi blev vänner. Goda vänner vill jag säga, fast på ett otraditionellt sätt, för hon var inte som andra tonåringar runt mig. Förmodligen var det också varför jag gillade henne så mycket. Vi var varandras motsatser; jag var högljudd, tog plats, argumenterande med en stabil kropp på jorden. Hon var försiktig, avvaktande, släppte inte in någon, snäll, mjuk, drömmande och något frånvarande. Vi var inte bästa polare som umgicks hela tiden eller ringde varandra efter skolan varje dag, det verkade inte vara hennes grej. Men jag gillade henne och jag hoppas att hon gillade mig. Plötsligt en dag försvann hon lika fort som hon dykt upp i klassen. Några veckor senare fick jag veta att hon låg på sjukhus igen, där hon redan spenderat allt för mycket tid av sitt liv och missat allt det där fantastiska i livet som jag hade förmånen att få vara en del av. Sirenerna hade fångat henne igen. Deras rop blev för starka. Min och många andras vilja att dra henne ifrån den mystiska skogen räckte inte. Jag hade svårt att förstå, det låg så långt ifrån min bild av mig själv, men jag sörjde och hoppades på att någon annan skulle lyckas nästa gång.

Det är tufft att stå emot de här påtryckningarna som ung, och det är lika tufft som vuxen. Jag har mött alldeles för många människor vars strålar skuggats av känslan att de inte duger som de är, där kroppsstorleken hindrat de mest gyllene strålar att skina klart. Det är en förlust för världen i så många avseenden och vi måste stärka våra unga så att det inte blir en hämmande effekt på deras utveckling. Att leva sunt handlar om många olika saker i livet och förutom det fysiska välmåendet måste vi tala om det psykiska. Att driva på en kultur som förespråkar en viss kroppsform och som pratar om magens storlek snarare än de faktiska hälsoeffekterna kommer inte att öka välmåendet i stort. Allt för många människor faller offer för den allmänna bilden av hur en människokropp borde se ut och försvinner ut i periferin av sitt liv på grund av olika former av ätstörningar samt dålig självbild kopplat till kroppsstorlek. Ett budskap till en människa som behöver leva mer hälsosamt kan aldrig vara ”Du är för tjock”, utan det måste grunda sig i faktiska hälsotal och effekter.

Beachen 2016 är nära och information runt oss är fylld av hur vi ska träna för att få ett sixpack. Flöden fylls av så mycket yta och jag blir förbluffad över hur naturligt vi låter det passera. Om du faktiskt var intresserad av hälsoaspekten skulle du skicka ut din hälsoundersökning i siffror istället för bilden på din platta mage! Och alla ”lyckades med bantningen”-bilder skulle vara tabeller på hur hälsovärden förändrats och berättelser om knän som inte längre värker. Men så fungerar det inte. Det är ytan vi visar upp, det är ytan vi eftersträvar och det är ytan som får sätta normen. Och allt för sällan pratar människor om hur de tränat sitt intellekt och förstånd, vad de lärt sig och hur de blivit en bättre och mer hälsosam människa av att läsa mer. Har du någonsin sett en status i social media som beskriver ett ökat intellekt, på samma sätt som människor beskriver hur mycket tid de lagt på att träna för att tappa vikt?

Jag vill vara tydlig: Jag är helt för att vi talar öppet om sockerberoende, om vikten av rörelse och om vårt fysiska välmående. Men på samma sätt bör vi tala om vikten av mental träning, lärande, kunskapande och det psykiska välmåendet. Det är intressant att många vars flöden fylls av prat om hälsosammare livsstil, bilder på magrutor och incheckningar på gymmen också ofta fylls av bilder på öl- och vinglas. Alkoholism ses som en sjukdom, fetma ses på med förakt. En fråga vi behöver ställa oss själva är: Varför känns det mer okej att publicera en bild på alkohol än en bild på godis?

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att, om någon någonsin säger till dem att de är tjocka, oavsett vem det är, så svarar de:

– Det var märkligt sagt av dig. Vad har du med storleken på min kropp att göra? Jag trivs med mig själv, mår bra, är stark och en bra människa.

Jag önskar att alla unga tidigt får berättat för sig att vacker är den människa som är stark i sitt jag, som är intelligent, vänlig, respektfull och ödmjuk. Utstrålning sitter inte i sexpacket utan i mina sunda värderingar, min vilja att göra gott och min styrka att stå upp för mina värderingar även när det blåser hårt. Vi behöver må bra för att göra bra, därför är det välmående vi bör sträva efter – inte päronform, långa ben och platt mage. I alla fall inte när det kommer på bekostnad av vårt välmående.

Men för att nå dit måste vi stötta våra unga på rätt sätt. Vi måste sluta prata om att banta och börja prata om att må bra. Vi måste prioritera träning för hjärnan lika mycket som vi prioriterar den fysiska träningen. Vi måste sluta stå framför spegeln, klämma å våra magar och säga att vi är så tjocka och fula, speciellt när våra barn hör. Vi måste prata om vad de har att vinna på att leva hälsosamt, ur alla aspekter, och inse att vi alla är olika och har olika behov. Vi måste gestalta de goda värden vi vill att våra barn ska ta till sig och sluta låta våra dåliga självbilder bli en mall för hur de bör vara.

Låt oss vara goda förebilder för våra barn, så att de kan leva sunt i resten av sina liv.

”Så att lärare kan bli lärare”

Oppositionsborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr (m) debatterade förslaget om treterminssystem i TV4 i onsdags. (Jag skrev om debatten även igår.) Under debatten pratas det bland annat om insatser som behöver göras för att öka läraryrkets attraktionskraft. König Jerlmyr nämner lärarnas administrationsbörda några gånger och i samband med detta säger hon bland annat:

”… så att lärare kan bli lärare.”

Inte en helt ovanlig slagdänga i den skolpolitiska debatten idag. Faktiskt så pass vanlig att det nog kan räknas som en klyscha vid det här laget. För vad betyder det egentligen att lärare kan bli lärare? Tror vi att alla som säger detta har samma definition av det? Eller kan det kanske till och med vara så att det finns lika många arbetsuppgifter för en lärare som det finns definitioner av klyschan?

Jag skulle vilja veta vad politiker egentligen menar när de använder sig av klyschor som denna. Det låter bra när jag uttolkar det utifrån min egen uppfattning, men är det verkligen bra? Med en annan uttolkning så kan man lätt bli fundersam, för jag tycker att jag ÄR en lärare, inte att jag behöver BLI en.

Jag tror att vi alla skulle vara förtjänta av att ställen frågan och be politikerna förtydliga vad de egentligen menar. Så jag tänkte börja nu, här, och fråga König Jerlmyr:

– Vad menar du egentligen med ”Så lärare kan bli lärare”?

Dags att bota skolpolitiken

Jag vill börja med att säga att jag varken tagit ställning för eller mot ett treterminssystem. Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker i frågan och är för dåligt insatt i faktan för att uttala mig. Det kan vara bra och det kan vara dåligt – oavsett vilket så visar argumenten som Anna König Jerlmyr, (m) oppositionsborgarråd i Stockholm, lyfter i TV4 i går att förslaget är illa underbyggt. Om det faktiskt visar sig vara ett bra förslag så är det snarare en lyckoträff än skickligt, medvetet och insatt politiskt arbete. 

Argumentet som König Jerlmyr väljer att leda diskussionen med är att vi behöver fler undervisningstimmar, bland annat i matematik och för att få in programmering på schemat. Moderaterna införde utökad undervisningstid i matematik under förra mandatperioden med samma illa underbyggda slutsats. Analysen i sammanhanget liknar slutsatsen om att alla män är flintskalliga eftersom Gud är flintskallig och Gud är man. Alltså; fler timmar matematik i skolan ger högre resultat i ämnet, eftersom länder som har fler matematiktimmar rankas högt i PISA. 

Sverige dyker i PISA-undersökningarna. En annan slutsats vi kan dra av det skulle kunna vara att vi helt enkelt inte har en tillräckligt effektiv undervisning. Vi lyckas inte göra något bra av de timmar vi har, varför tror vi att fler timmar av samma saker skulle vara bättre eller mer effektivt? 

Det är klart, det är ingen som har sagt att vi ska göra samma sak. Men borde vi i sådana fall inte börja i den änden? Med att göra bra av det vi har? För att inte börja med att göra mer av det som inte är bra? 

Under mina år som lärare har jag ofta frustrerats av att jag inte hinner med att tillgodose alla elever med den hjälp de behöver. Det gäller oavsett om de är i behov av extra stöd under momenten eller om de är i behov av extra utmaning. Och många med mig har slitit sitt hår när vi försökt lösa dilemmat med att möta eleverna på deras nivå och låta alla utvecklas och nå sin fulla potential – samtidigt som eleverna inte ska lämnas ensamma i sitt lärande. För med handen på hjärtat, i hur många klassrum i vårt avlånga land sitter eleverna som är i behov av extra utmaningar och arbetar efter eget driv och på egen hand? Med en mattebok som är tänkt för en eller två årskurser senare, utelämnad till sin egen förmåga att kunna uttolka de skriftliga instruktionerna som läromedelsförfattarna kortfattat nedtecknat för att beskriva ett nytt arbetsområde? Och i hur många klassrum suckar och stönar elever för att de sitter av hela lektionen med en avdomnad hand, utan att kunna ta sig vidare? Är det verkligen mer av detta vi vill ha? 

Jag brukar ropa efter mer resurser när jag hamnar i debatter som dessa. Med fler lärare per elev skulle fler elever få hjälp. Nu vet vi att det inte finns stöd för att färre elever per lärare ger bättre resultat – eftersom att mer av samma inte är svaret på någon fråga. Vi måste snarare effektivisera och använda de resurser vi har på ett bättre sätt. Men med fler lärare per elev skulle i alla fall fler elever få hjälp. Vad händer med fler undervisningstimmar med samma resurser på samma sätt? Förutom fler avdomnade händer i luften och fler elever som lämnas ensamma i sitt lärande? 

Ett treterminssystem kan visa sig vara bra. Och fler undervisningstimmar kanske också skulle kunna vara bra. Men inte i dagens kontext. Vi måste sluta med politiska akututryckningar för att plåstra om såren och börja med att bota symptomen! Politiker måste bli mer insatta. Politiker måste ta skolan på större allvar. För som vi håller på idag så gör skolpolitiken mer skada än nytta. Och då kanske det är politiken vi måste börja med att bota. 
FrokenAnnVisitkort 2

#minbästalärare

För en timme sedan startades taggen #minbästalärare på Twitter. Och för snart tre år sedan spelade jag in en pod på just detta tema. Så jag tänkte dela med mig av den podcasten, från 10minuter.se, här idag. Du kan välja att lyssna på den, eller läsa den i textform nedan. Här hyllar jag några av de bästa lärare jag mött under min skoltid.

Vilken var din bästa lärare?

Läs manus till podcasten ovan:
Jag har inte så många konkreta minnen från min skolgång, som handlar om just det specifika med skolan som institution. Jag menar, jag har många minnen som har med kamrater att göra, med fotbollsspelande på rasterna, känslan av att flyga när jag gungade så högt jag kunde och har Whitney Hustons röst i öronen : I wanna runt to you, ohooo… Men jag har inte så många minnen som handlar om räknande, skrivande, läsande, experimenterande… Däremot bär jag på många känslor inför skolan. Jag kan fortfarande känna hur jag älskade att gå till skolan varje dag, trots att jag verkligen hatade att kliva upp på morgnarna. Jag kan till och med känna den där lite surrealistiska känsla av att inte riktigt passa in, inte riktigt ha kontroll och inte riktigt veta vem jag är när mitt minne vandrar i mina tonårs plåtskåpsfyllda korridorer. Och när jag tänker efter så är det just dessa känslor, som så ofta skapats i möten, i relationer, som jag bär med mig mest från mina nu mer 19 år som elev i skolan.

Med bakgrund av mina egna upplevelser av skolan så tillhör jag en av de som tror att förtroendefulla relationer är en grund för lärande. Jag tror inte att det är allt, men att det är en grund. Om jag inte litar på personen som jag för en dialog med, om jag inte respekterar denne, om jag inte tror att den personen vill mig väl, då kommer jag inte heller att lyssna. Om jag inte blir sedd och vill bli sedd av den som förväntas handleda mig i mitt lärande, så kommer jag heller inte att vilja bli handledd.

Min första lärare hette Gunnel. Hon hade långt brunt hår med silvergrå slingor i och grågröna ögon. Hon log så vackert med sina härliga rynkor runt munnen. I mitt minne står hon där och ler mot mig, i sin röda klänning med svarta små mönster och en typisk 60-talskrage, och värmen som strålar ur hennes ögon uppfyller hela mitt lilla sjuåriga liv.

När jag studerade till lärare så mötte jag många som hade åsikter om vad vi lärde oss.En av de mest återkommande åsikterna jag mötte var ifrågasättandet av all teori. ”Vad ska vi med dem till?” ”Vi läser så mycket onödigt! Var är all metodik?”. För en tjej som mig, som valde att läsa på folkhögskola för sin första karriär, eftersom hon ansåg att hon ej var en teoretisk person och därför aldrig skulle klara universitetsstudier, var det mycket förvånande att jag inte alls kunde hålla med i dessa åsikter. Jag tycte verkligen att teorierna var svåra, att det var svårt att förstå och hålla isär alla, men ju djupare ner i det teoretiska träsket jag sjönk, desto mer uppfylld blev jag av dem. De hade samma inverkan på mig som Gunnels varma blick. Och de har det än idag. För det är i teorierna jag finner stöd i min yrkesroll. Det är teorierna som hjälper mig att sortera mellan det jag väljer att göra och det jag väljer att inte göra. Teorierna ger mig verktygen att synliggöra mina egna handlingar och de ger mig metoder för att granska mig själv. De ger mig en bild av mina tankar kring barn och lärande, som är så otroligt viktig, för att jag skall veta att det jag gör inte bara är taget är luften.

Jag startade min lärarkarriär i vikariesvängen. Kortfattat är jag den som alltid drömt om att vara lärare men som fick bra betyg och som 15-åring tyckte att det bara gick muppar på Barn- och fritidsprogrammet. Jag ber retroaktivt om ursäkt för mitt fördomsfulla, oförståndiga, tonåriga jag. Jag valde iallafall fotoprogrammet istället, för det var mycket svårare att komma in på, trots min mammas ivriga protester. Så halkade jag in på journalistyrket, bara för att inse att det nog ändå var lärare jag skulle bli. En bra omväg, jag ångrar intet, och nu är jag här.

Som vikarie insåg jag att jag ville bli lärare – jag älskade det – relationsskapandet med eleverna. Men jag hade inga intentioner att läsa på universitetet. Det skulle jag aldrig klara, tänkte jag. Det är tack vare en hel del puffande från kollegor som sa att jag absolut skulle bli lärare och att jag inte skulle ha några som helst problem att klara lärarutbildningen och för min ständigt stöttande sambo samt familj, som jag är där jag är idag – legitimerad 1-6 lärare.

Jag älskar mitt jobb, jag är evinnerligt glad för den fantastiska utbildning jag genomgått, och jag är en hundra gånger så bra lärare idag som jag var innan min utbildning!

Än idag möter jag många som tycker att teorierna inte gör en lärare. Det kan jag hålla med om. När argument som att man kan vara outbildad och vara en mycket bättre lärare än en person som är utbildad och att vara lärare sitter mycket i dig som person dyker upp så kan jag inte annat än att hålla med. Men – detta är ingen tävling mot varandra. Det handlar om att jag bör vara den bästa läraren jag bara kan för barnens skull. Så om jag är en fantastisk lärare som outbildad – tänk dig då hur bra jag skulle kunna vara som utbildad!

Jag minns några lärare extra mycket i mitt liv. Jag minns Gunnel och hennes efterträdare Maria, med det blonda lockiga håret, de stora bruna ögonen och den gula klänningen. Jag minns Lars-Gunnar Sundholm, som inte bara undervisade bygdens 52 elever på vår F-6-skola utan även ägnade mycket av sin fritid åt oss ungdomar, genom att driva scouterna och ta oss på otaliga läger under många helger och långa veckor på lov. Jag minns Gerd Åkerman, svenskalärare och min klassföreståndare under hela högstadiet, som ringde och väckte en av mina klasskamrater på morgnarna, eftersom hen hade svårt att vakna av sin väckarklocka. Där kan vi prata om att vara hängiven sitt yrke. Jag minns Lena på gymnasiet i svenska. Jag minns Bosse på Komvux som väckte ett brinnande samhällsintresse i mitt liv. Och jag minns Ulla Damberg, Lena Ivarsson, Lena Boström på mittuniversitetet och Lars Forsberg, Matti och Sophie från No-kursen på Stockholms universitet, som alla, genom sitt sätt att bygga relationer, skapade magi för mig under min lärarutbildning. Tack till er alla. Ni har gjort mitt liv rikt på kunskap!

Och tack till er som lyssnat. Jag hoppas att ni alla går ut och skapar magi i framtiden.

FrokenAnnVisitkort 2