Före detta journalist som gick via legitimerad lärare till pedagogisk utvecklingsledare till biträdande rektor och tillslut landade i centralt anställd utvecklingslärare. Brinner för en hållbar skolutveckling och att skapa en skola för var och en.
I sitt TedTalk talar Andrew Ford om den stora elefanten som finns i klassrummen. Han jämför länders PISA-resultat och konstaterar att det är de utvecklade länderna som misslyckas och de länder som fortfarande håller på att industrialiseras som ligger i toppen. Han jämför också Australien med Korea. Korea slår Australien i alla tester. I Korea har de tre gånger så hög självmords än i Australien.
”All that children in gifted classes are, are the kids that align with the current model. All children are gifted and all children are talented, not necessarily though in this current educational model.”
– Andrew Ford
Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det, säger Ford. Men hur kommer det sig att vi så länge och så tydligt har sett det stora behovet av förändring som finns inom skolan, men att vi ändå inte har kommit längre.
Förändring, utveckling, måste handla om att skapa bättre förutsättningar. Om jag får bättre förutsättningar av förändringen som sker, då älskar jag förändringen. Många har genom åren sagt till mig, i samtal om att implementera teknik i vardagen, att ”Det är enkelt för dig för du är ju intresserad av teknik”. Och varje gång har jag tydligt svarat att jag inte är ett dugg intresserad av teknik, men jag är oerhört intresserad av hur det förenklar min vardag. Och här i ligger en väsentlig nyckel i att förändra utbildningssystemet. Historiskt har de stora förändringarna för skolan drivits av politiker och människor som faktiskt inte står på golvet varje dag. Skolans förändring har alltid styrts top-down. Men förändring måste komma av faktiskt upplevda behov hos de som finns i verksamheten. Förändringen ska ledas av elever och lärare, som varje dag ser vad som faktiskt fungerar. Av behovsägarna. Vi måste se över hur våra förändringssystem fungerar och börja leda bottom-up.
Digitaliseringen har fungerat som katalysator till de oerhört viktiga förändringarna som vårt skolsystem måste ta sig igenom. Den stora digitaliseringsboomen handlar endast till några få procent om digitaliseringen i sig. Det är dags att se det och sluta prata med digital teknik som utgångspunkt! Förändringar som måste ske i skolan för att skolan ska digitaliseras, skapar utrymme för andra viktiga förändringar. Låt oss skapa fler katalysatorer för förändring. På Glömstaskolan har vi ynnesten att få en helt ny skollokal. Men det är heller inte vilken skollokal som helst, de som designat skolan har haft utrymme att tänka utanför boxen. Det ger nu oss också förutsättningar att tänka utanför boxen vad gäller personal, arbetsgrupper, schemastrukturer och organisatoriska strukturer i stort. Låt oss använda de till synes enklare medlen som katalysatorer för den verkliga förändringen i skolan.
Klassrum som får dig engagerad, en skola där teknologi är en naturlig del av infrastrukturen och där läraren är ”lead learner”, det lyfter Ford fram som framgångsfaktorer. Och det är väl det den eviga katederdiskussionen egentligen handlar om; läraren som allvetande i rollen att ge eleverna de rätta svaren eller läraren som lärande ledare som själv också lär. Där har också vi skillnaden mellan det som inom skolan i dag ofta benämns som ”kollegialt lärande” och det som faktiskt är en lärande organisation. Lärande organisation i skolan har kokats ner till en förenkling där lärare lär gemensamt, i modeller som mattelyftet. Men i en lärande organisation lär alla av alla. Där finns inte den allvetande läraren – där lär vi lika mycket tillsammans med våra elever som våra kollegor. I en lärande organisation är elever också våra kollegor!
Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det!
”Everybody is a genius. But if you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid”
Den här tweeten, tillsammans med klippet där Barack Obama pratar om utbildningsbehov och sin satsning på datavetenskap för alla elever i USA, rullade förbi i flödet för någon vecka sedan. Jag kunde inte låta bli att svara, för att utbilda våra elever att passa in i jobben i framtiden känns fel. Nu kan man tänka sig att framtidens jobb är att vara med och utveckla framtiden, men jag tycker att vi ska vara tydliga. Vi ska utrusta våra barn med kunskaper och verktyg för att skapa en bättre framtid och alltså lösa de utmaningar vi står inför nu och då. Vi vet inte vilka jobb som kommer att behövas i framtiden, så vi ska ge eleverna verktyg för ett livslångt lärande.
Vi har redan testat den vägen att utbilda för yrken vi tror att vi kommer att syssla med en oändlig tid framöver. Till exempel fabriksgolvet. Och alla vet vi ju hur det gick. Inte var det någon som stod och sa att vi skulle utbilda barnen i apputveckling för 50 år sedan. Att det skulle behövas, och vara lukrativt, hade man inte ens en aning om.
Så låt oss istället försäkra oss om att eleverna av i dag är utrustade för att skapa en bättre framtid.
Benjamin Zander är dirigent och konstnärlig ledare för ett musikprogram på en gymnasieskola i Boston. Han jobbar aktivt för att tysta den där rösten i elevernas huvuden. Han startar alltid den första lektionen för året med att säga till sina 40 studenter att deras betyg i år kommer att vara A. Det enda kravet för att få detta A är att de ska skriva ett brev inom två veckor, adresserat till Mr Zander, daterat till Maj kommande år, och brevet ska börja med: ”Dear Mr Zander, I got my A because…”. De måste alltså beskriva vem de kommer att bli innan skolårets slut, för att rättfärdiga sitt fantastiska betyg.
”And then I tell them to fall passionately in love with that person their describing in their letter. … When I come to class, the person that I teach is the person they have described in the letter. You see, I only take A – students. ”
När Mr. Zanders får frågan om han sedan brukar sänka sina elevers betyg under året, gör han en intressant jämförelse mellan att ge ett barn sitt namn och att ge eleverna ett betyg:
”We don´t give children a name as an expectation to live up to, we give children a name as a possibility to live in to.”
Zander refererar till att allt omkring oss ändå är påhittat, så varför inte hitta på någonting som får oss att må bra. Det är inte ett konstruktivt sätt för att få saker att fungera han målar upp, men andan i det han säger bör tas tillvara på. Det hela kokar så klart ner till vad vi egentligen betygsätter. Höga förväntningar och tillit till elevernas potential tillsammans med rimliga krav och bedömningar som tydligt är framåtriktade samt visar att det handlar om prestation istället för person. Det är inte enkelt, men det är nödvändigt.
I veckan har jag haft utvecklingssamtal med tio elever samt deras föräldrar. De sexåriga eleverna har själva lett sin samtal med hjälp av en keynote som innehöll en film där de visar några av sina produkter under året och samtidigt talar om vad de övat och lärt sig när de skapat verken samt en bild på en utvecklingstrappa som handlar om mindset. Samtalen har gått mycket bra. Eleverna har gjort strålande insatser med sina första utvecklingssamtal, många nöjda föräldrar och det mest imponerande är att det hela veckan blivit mycket synligt att elevernas medvetenhet om sitt eget lärande och sina utvecklingsområden har höjts. Ett skarpare fokus med grund i varför vi faktiskt är i skolan – för att lära, inte för att bevisa vad vi kan – har blivit synligt i gruppen. Det faktum att eleverna fått sitta och pratat om det tillsammans med sina föräldrar och lärare, att de fått vara med i processen när vi skrivit en IUP, gav ett nytt djup i skolarbetet och fick dem att växa. Och samtalen mellan eleverna under veckan, när de talat förväntansfullt om att de ska hålla sina samtal och de har full koll på vilken tid och datum det ska hållas, det har varit tydliga indikationer på att det var helt rätt beslut att köra elevledda utvecklingssamtal redan från förskoleklass.
Även för mig som pedagog är förberedelserna inför samtalen ovärderliga. Plötsligt skruvas fokusen åt och allt blir skarpare. Skrivandet av IUP:erna synliggör saker på nytt och det infinner sig ett lugn med den medvetenhet som gör sig påmind. Hela veckan har jag gått runt och varit närvarande i stunden, när det sker, på elevernas egna initiativ och kunnat se guld-moments. Det är faschinerande och så otroligt inspirerande!
Som en fin inramning på denna IUP-vecka har jag också tagit mig tid att skriva min egen IUP. Även det väl investerad reflektionstid så klart – och något jag gör alldeles för sällan.
Jag har, vid olika tillfällen efter olika fortbildningsinsatser som BETT och SETT, konstaterat att “Vi vet vad vi ska göra, varför gör vi det inte?”. Kontentan jag har velat förmedla är att vi har många olika medel som vi vet ger effekt på elevers utveckling, ex. bedömning för lärande, relationer, meningsfullhet etc. och det är inte en långsökt slutledning att säga att samma metoder skulle få positiva effekter på skolorganisationens utveckling – så varför applicerar vi ej dessa medel även på den nivån? Det handlar om att leva som vi lär – att gestalta det goda vi vill bidra till. För hur många rektorer arbetar faktiskt med bedömning för lärande med sin personalgrupp? Hur många lägger manken till för att skapa den gemensamma visionen som är synliggjord och förankrad i personalgruppen? BETT 2016 har bjudit på många spännande insikter och nya tankar, men kontentan är densamma. Vi vet vad vi ska göra – varför gör vi det inte?
Bilden av den svenska skolan
Den mediala bilden av den svenska skolan är att den är i fritt fall. Johan Lindström, utbildningsansvarig Caperio Skolpartner, delar under sin föreläsning med sig av lite data han gått igenom:
“I PISA-mätningarna från 2000-2012 handlar det om en försämring med cirka sex procent för Sveriges del när man tittar på läsförståelse. En försämring med sex procent motsvarar att eleverna år 2000 sprang en mil på 40 minuter men 2012 sprang de en mil på 41 minuter och 44 sekunder.”
“94 % av pojkarna får E eller bättre på Nationella Proven i svenska. 1/4 av pojkarna inte läsa tillräckligt bra enligt PISA. Hur går det ihop?”
“Svensk skola är världsledande när det handlar om förebyggande mobbingarbete.”
Angelica Hedin, redaktionschef Bonnier Education, lyfter i sin föreläsning fram ett annat perspektiv på statistiken i OECDs undersökning av läskunnighet i skolor. Där visar det sig att skillnaden mellan länderna är 36 %. Skillnaden inom skolorna är 64 %. Mellan skolor i Sverige har vi en skillnad i läskunnighet på 9%, medan inom skolor i Sverige skiljer sig läskunnigheten med 91 %.
“Vi har all fakta framför ögonen men vi samlar inte in den och analyserar den.” – Hedin
“Det pekar nedåt i PISA men uppåt, uppåt, uppåt i intelligens.”
En slutsats vi kan dra av detta är att som man frågar får man svar. Men en kanske ännu viktigare slutsats är att det är viktigt att vi verkligen läser alla rapporter ur olika perspektiv, att vi vrider och vänder på siffrorna, för att se VAD det egentligen är vi måste göra något åt. För fråga måste vi!
Arja Holmstedt, konsult inom förändringsledarskap, visar upp en pedagogisk trappa, som startar med värdegrund på trappsteg ett och slutar på metoder på trappsteg fyra:
Metoder
Styrande principer
Pedagogiska teorier
Värdegrund
”Vi måste se till att det vi talar om på steg ett blir verklighet på steg fyra. Om det inte sker har vi faktiskt inte förändrat våra strukturer”, säger Holmstedt. För att försäkra oss om att de insatser vi gör faktiskt leder till de förändringar vi strävar efter krävs utvärdering och systematiserat kvalitétsarbete. Men om nu utvärderingar ska göras är det också viktigt att de faktiskt används som underlag för utveckling:
“Varför gör alla elever varenda år Nationella Prov om vi ändå inte håller koll på hur det går för svensk skola?” – Lindström
#Systemfel
Att skolans största utmaningar ligger på systemnivå, snarare än individnivå, verkar många nu vara överens om. Det handlar inte, som Angelica Hedin säger, om att ”fixa lärarna”, att ”fixa rektorerna” och att ”fixa eleverna”, men vi måste söka rätt på källan och bota rotorsakerna.
”Det är systemfel som hamnar i lärarnas knän. Systemfelen kan inte en lärare göra något åt, det måste de som är ansvariga för skolan göra något åt.”
– Lindström
”Systemets inbyggda dilemma; inte så höga ambitioner att för många misslyckas, inte så låga att för många lyckas.”
– Hedin
”Bevis på struktur som inte fungerar: diagnosen visar att eleverna inte nåt ända fram men vi fortsätter ändå med nästa moment.”
– Hedin
”Vi måste också förändra i skolans fyrkantiga strukturer för att verklig förändring ska ske!” – Holmstedt
Arja Holmstedt var med och drev på digitaliseringen i Falkenbergs kommun, som förändringsledare. Hon beskriver förändringsprocessen som en dominoeffekt, där alla strukturer påverkar varandra och behöver förändras:
Fysiska strukturer Vad som finns, byggnader, lokaler, datorer o.s.v.
Dialogstrukturer Hur man talar med varandra och utbyter idéer
Tankestrukturer Dominerande tankegångar, föreställningar och idéer om arbetet
Handlingsstrukturer Vad som faktiskt sker, hur arbetet normalt genomförs
Formella strukturer Hur något är tänkt att fungera, planer, regler, scheman o.s.v.
Hon lyfter också fram vad det är som de facto förändrar skolan, de enskilt viktigaste förändringsfaktorerna:
De enskilt viktigaste förändringsfaktorerna för skolan är lärares kompetens, klimat, engagemang, samarbete, trivsel, egna idéer och uppfattade behov.
Förändringsstrukturer
James Nottingham säger: Visar du inte målet är det ingen idé att ge dem feedback. #caperiobett2016
Den tydliga, synliga och efterlevda visionen lyfts gång på gång som en avgörande faktor för att lyckas. På ”klassrumsnivå” kan detta efterliknas med behovet av tydliga, kommunicerade mål för att undervisningen ska lyckas. Ett avgörande steg för ett formativt arbetssätt och bedömning för lärande.
Visionen ska gestaltas av hela organisationen, hela ledet, och för att lyckas med det krävs hårt arbete. Holmstedt pratar om hur viktig dialogstrukturen är för att få visionen att genomsyra hela organisationen. Vi måste fylla visionen med gemensamt innehåll, vända och vrida på vad vi menar och se till att alla nivåer talar med alla i detta arbete. Det handlar om att skapa en gemensam målbild för att kunna styra arbetet på rätt väg.
Johan Lindström uttrycker det så här:
Effektiv organisation:
Personalen måste vara medvetna om visionen/verksamhetsplanen
Personalen förstår visionen/verksamhetsplanen
Personalen måste tro på vår vision/verksamhetsplan
Personalen måste leva den gemensamma visionen/verksamhetsplanen.
Och för att verksamheten ska kunna ta sig framåt måste vi utvärdera var vi befinner oss i detta. Angelica Hedin talade om elevernas kunskaper, men det kan lika gärna föras över till en organisatorisk nivå där vi måste ta reda på var personalen i verksamheten står:
”Vi behöver ta reda på förkunskaperna först – grundfaktan – annars når vi inte djupet i kunskaperna.”
– Hedin
#VarförSkola?
Falkenbergs kommun antog visionen ”Alla ska lyckas”. Angelica Hedin säger att skolans uppdrag är att se till att alla får utvecklas. Två visioner som kommer att leda till olika arbetssätt. Att alla ska lyckas förmedlar, i dagens kontext, en tanke om en lägstanivå, betyget E, och att alla ska nå minst dit. Att alla får utvecklas relaterar helt till individens utgångspunkt och framgång mäts i utvecklingseffekt snarare än i relation till en lägsta nivå. Och här är Angelica Hedin tydlig i sitt budskap:
”Mät UTVECKLING och inte resultat.”
Hedin pekar på framgångsfaktorer som att ha höga förväntningar (krav) på utveckling och att vi måste skapa oss en gemensam bild av hur progressionen ser ut – vilken utveckling/effekt kan vi förvänta oss av ett års studier? Detta i motsats till hur skolan fungerar i dag, där betygssystemet har ett inbyggt dilemma eftersom det går ut på att en del ska lyckas och andra inte. Men genom att mäta effekten av ett års studier i utveckling istället, kan alla elever lyckas.
Åter igen kan vi likna detta med saker vi redan är väl förtrogna med i undervisningssituationer – det är viktigt att alla får känna att de lyckas, det är viktigt med rimliga mål och det är viktigt med höga förväntningar. Vi måste börja där eleverna är – inte där vi önskar att de vore.
“One year´s growth for one year´s input”
– Hedin
Rektorns roll
Göran Krafft från Kairos Future visade att, i en undersökning som de gjort, visade det sig att rektorns ledaregenskaper inte hade någon inverkan på elevernas resultat, men det fanns ett direkt samband mellan läraren och elevernas resultat. Med det inte sagt att rektorn ej har betydelse! Rektor påverkar istället andan i lärarkåren. Och framgångsrika rektorer hade i högre utsträckning ett proaktivt omvärldsfokus.
Holmstedt är tydlig i sitt ledarskapsperpektiv:
”Jag måste ändra mitt sätt att jobba som ledare om vi ska komma vidare – alla roller i hela kedjan måste vara med! I process, i förändring utan facit – då handlar mitt ledarskap mycket om att leda processer. Hur är jag mer ledare och mindre chef?”
Holmstedt talar om ledaregenskaper som ärlighet, öppenhet och realistiskt bemötande och visar en mycket talande bild om de viktiga komponenterna i en förändringsprocess. Det behövs mål och vision, kompetens, motivation, resurser – ekonomi, gemensam riktning och planering. Utan detta skapas endast förvirring, ångest, motstånd, frustraton och ekorrhjul.
Behov av kompetensutveckling för lärarna är något som både Lindström, Hedin och Krafft lyfter fram:
”Varför är skillnaderna inom skolorna så stora? På grund av stora skillnader i skicklighet och effektivitet bland lärarna. Och lärarskicklighet kommer inte ifrån lärarutbildningen, den utvecklas under de första fem åren som lärare så se till att ta hand om de nyutbildade lärarna. ” – Hedin
”Lärarbehörigheten – hur stor del spelar det in i de fallande kunskapsresultaten? Varför lyfts inte det i debatten?” – Lindström
”Elevresultaten visar på negativt samband med lärartäthet men ett positivt samband med utbildade lärare. – Krafft
Göran Krafft och Angelica Hedin lyfter båda frågan om det kanske är dags att specialisera lärarna.
”Skickliga, inspirerande och passionerade lärare är vikigaste faktorn utöver eleven – kan ej vara expert på allt!
– Hedin
”Är det dags att specialisera lärarna? Till exempel Ämneslärare (följer elever), ämnesledare (handleder kollegor), superinspiratör (föreläsare), mentor och metodutvecklare.
– Krafft
En annan slutsats Kairos Future drar efter en undersökning är att det kommer att bli effektivast att anställa väl sammansatta team av specialiserade lärare. Några andra troliga lösningar på skolans utmaningar som de lyfter är satsningar på utveckling/innovation samt att driva utvecklingen bottom-up istället för det traditionella top-down. Förändringsbehoven syns på golvet – involvera lärarna i lösningarna!
KISS
Angelica Hedin listade framgångsfaktorerna hon ser:
Vi måste arbeta kollaborativt i större utsträckning Samtalen ska handla om kollaborativt lärande och elevernas utveckling samt från mål och resultat till fokus på utveckling.
Gemensam bild av hur progressionen ser ut
Vilken utveckling kan vi förvänta oss av ett års studier?
Höga förväntningar (krav) på utveckling
Förväntan på minst ett års utveckling per år i utbildning – ALLA elever kan lyckas.
Systematisera för kollaborativt arbete
Sätt kollaborativa mål
Mät UTVECKLING – inte resultat
Beräkna effektstorlekar, kvalitativa krav och säkerställ. Know thy impact! – vi måste veta att det vi gör leder mot det vi vill.
GE LÄRARNA TID
Frihet i undervisningen kopplas till förmågan att nå minst ett års utveckling.
“100 procent av eleverna ska nå minst 0.4 värde i utveckling under ett år!” – Hedin
Johan Lindström sammanfattar med KISS – Keep It Simple, Stupid! och pekar på att målstyrning inte kan vara 13 mål att hålla reda på.
Själv sammanfattar jag det jag tar med mig från BETT 2016 så här:
Kvalitéten på målen vi sätter måste öka!
Kvalitéten på det systematiska kvalitetsarbetet måste öka!
Kvalitéten på våra mätinstrument måste öka!
Vi måste involvera eleverna i skolutvecklingen – hela ledet!
Bottom-up: Personer som står mitt i verksamheten, på golvet och kan lyfta blicken bör få tydliga mandat och ansvar för utvecklingen. Alla deltagare måste äga sin egen process. ”Någon jobbar inte hos oss, så definiera vem som ska göra vilket jobb!”
What fits inside the box? Viktig fråga att ställa oss: Vilka boxar bygger vi in oss i och vad kan det få för konsekvenser?
Dag ett på BETT-upplevelsen, som packad av Caperio innebär så mycket mer än bara själva BETT-mässan. Vi startade med skolbesök och först ut var Bohunt School Liphook, med cirka 1300 elever i åldrarna 11-16. En stor skola i ett upptagningsområde som har generellt god socioekonomisk standard. Skolan bestod av flera olika små byggnader i en för det mesta klassisk traditionell skolmiljö.
Nästa skolbesök gick till Elm Park Primary School, där de yngsta eleverna var fem år gamla. Här går elever med olika bakgrunder och skolan har arbetat hårt för att föräldrars socioekonomiska standard inte ska ha betydelse för elevernas lärande, bland annat genom att se till att hungriga magar inte står i vägen för inlärningen. En stor och fin byggnad, ljus med mycket rymd. Främst klassrum men även fina gemensamma ytor som utnyttjats på ett mycket attraktivt sätt. Till exempel genom att projicera en Kinnekt ner på golvet i hallen där eleverna kan göra olika aktiviteter tillsammans för att lära samt att röra på sig.
Några övergripande saker jag tar med mig från dagen, ihopbakat med upplevelserna från förra årets skolbesök, är att skolorna vi besökt varit riktigt bra på att paketera sitt koncept. När de ställer sig och berättar om skolans vision och grund så kan de sammanfatta ramen i en enda mening och jag som lyssnar uppfattar ramen tydlig även när den ej uttalas. Till exempel Bohunt, som hade tre värdeord som fanns visualiserade på olika platser i skolan:
Men det är inte värdeorden som ramar in, som är konceptet, utan det var att de arbetade med ”challenged based learning”. Översatt till svenska kan vi lätt tänka PBL – Problembaserat Lärande, men när de gick in på hur de arbetade med detta så handlar det så mycket mer om utmanande än om problembaserat. Förhållningssättet handlade om lärare som utmanar eleverna genom att ställa rätt frågor, ett aktivt ledarskap och en aktiv undervisning!
Inramningen, konceptet eller vad vi nu ska kalla det är inte att förväxla med den typiskt svenska ”profileringen” som allt som oftast landar i ämnesprofiler så som ex. idrottsprofil eller musikprofil. Det här handlar mycket mer om ett pedagogiskt förhållningssätt, en gemensam hållning, som inte är där för att begränsa och boxa in utan som finns där som en grund att stå på. Det är den inramningen som ger mig väggar att faktiskt bolla mina tankar, planeringar, min undervisning emellan. Det gör allt det andra mer begripligt. Och det här tror jag att alla skolor skulle behöva. Svaret på frågan ”Om vi vill (ex.) odla goda människor, hur jobbar vi för att nå det målet?”.
Så min fråga till dig blir: vet du vilken ram din skola har?
Det är så ofta det kommer upp, när vi samlar skolpersonal i samma rum. Klagomålen på mediebilden av den svenska skolan. ”Den är så negativ”, säger någon. ”Varför skriver de aldrig om det som är positivt?”, säger en annan. Och jag börjar fundera: Är problemet verkligen vad de skriver om?
Att sprida goda exempel har närmast blivit en floskel inom skolvärlden. Vi sprider som aldrig förr i sociala medier och springer på studiebesök och konferenser. Alla goda exempel är tillgängliga på ett helt annat sätt idag. Men blir vi bättre av detta? Det blir vi säkert, till viss del, men ligger det till grund för de verkliga förändringarna? Är det de faktiska behoven för verksamheten som styr eller bara blåslampan som skriker att något måste vi göra?
Vi vet att ett gott exempel från en skola inte per automatik är ett vinnande koncept för en annan skola. Förändringar måste utgå från organisationens behov och unika kontext. Att tro att vi kan kopiera lyckade koncept likt blåstenciler är alldeles för förenklat.
Jag kan bli precis lika förbannad när en tidning skriver om ett ‘gott exempel’ från en skola, som när skolan blir kritiserad. Varför jag blir irriterad kan bero på en hel massa saker. Till exempel kan det avara för att det som skrivs inte bekräftar min världsbild. Det ska det inte heller göra, men det är svårt med sådan information. Men allt som oftast handlar det om hur det skrivs. Artiklarna är sällan fördjupade och oftast förenklade. Skribenterna missar helt skolans komplexitet. Och det gör mig förbannad. Oavsett om de skriver en positiv eller negativ nyhet.
Den förenklade bilden av skolan är den verkliga mediala missen. Snabba rubriker, säljande löp och jakten på läsare. För fler goda exempel är inte lösningen. Om vi tror det är vi en del av problemet!
Jag läser ett meddelande ifrån en kollega, en vän, ute i landet. Hon har tigermammaklorna ute. Med all rätt. Ur hennes perspektiv.
Det handlar om en avstängd elev, ett avstängt barn, en drabbad älskad unge. Först läser jag med väninneögonen och blir förbannad. Så här får det väl inte gå till. Så skulle jag aldrig göra. Sedan läser jag med lärarögonen och tänker att det mycket väl skulle kunnat varit jag som var lärarjäveln i det här fallet.
Baserat på mina egna erfarenheter så är det sällan det finns ett enkelt rätt eller fel i situationer som dessa. Det finns endast rätt och fel utifrån olika perspektiv. Och det säger jag utan att lägga någon som helst värdering om det specifika fallet jag beskriver ovan. Det var endast startskottet för min allmänna reflektion.
Nu kanske du tänker att det så klart finns ett rätt – det som är bäst för barnet. Men i skolan har vi med många barn att göra. Många barn är lika med många olika perspektiv och alltså många olika rätt. Därför är det också oftast en medelväg som blir den bästa vägen att vandra. Men för att hitta medelvägen behövs förhandling. Alla parter måste få resonera ur sina perspektiv, argumentera för sin rätt, lyssna på den andres rätt, för att sedan gemensamt hitta den gyllene medelvägen. Och den vägen är tyvärr väl gömd bakom all bråte; bakom alla perspektiv vi tror är viktiga och måste finnas med. Som till exempel den personliga vinningen.
Det är någonstans här jag börjar känna mig naken, att min själ är blottad och fritt exponerad. För en del av mitt jobb är att försöka hitta den gyllene medelvägen. En del av mitt jobb innebär att kunna säga de svåra sakerna och ta de tuffa besluten. Som till exempel att stå bakom ett beslut om att stänga av en elev. Trots att jag samtidigt ser även de negativa konsekvenserna detta kommer att få för alla inblandade.
Men detta är en del i att vara professionell och att göra professionella avvägningar och bedömningar. Detta är inget försök att få någon att tycka synd om lärarkåren, jag vill endast lyfta att det krävs en del, att yrket innefattar en hel del komplexitet. Så kvicka tidningsrubriker och hurtiga journalistiska vinklingar, vik hädan! De synliggör endast förenklad dumdristighet.
Den verkliga akilleshälen sitter i välviljans fallgropar. Det finns en hel massa rutiner med goda intentioner i skolan. Dokumentationsrutiner, uppföljningsrutiner och olika praktiska rutiner som ska följas i varje situation. Detta är inte dåligt, det finns där för att skydda eleverna och även oss som jobbar i skolan. Dokumentation som ska se till att åtgärder sätts in, att rätt typ av instans blir inkopplad och att ingen faller ner och klämmer sig mellan stolarna. Goda arbetsrutiner, skulle de kunna kallas. Men tyvärr lever de sällan upp till sitt namn.
Faktum är att, när jag läser ordväxlingen mellan mina två vänner som båda arbetar inom skolan, så är vi smärtsamt medvetna om var vi kan hitta saker som slutligen skulle kunna fälla skolan. Det sitter i systemen, i diskrepansen mellan de goda arbetsrutinerna och de verkliga arbetsförhållandena. Den blottlagda lärarsjälen kan anas i uttryck som ”Ja, jag vet att det står så men vi måste använda sunt förnuft.” och ”Det finns stort tolkningsutrymme i yrket.” Bakom rektorers förtvivlade arbete för att minska dokumentationsbördan för lärarna, trots att åtgärdsprogrammen enligt regelverket behöver skrivas och varje konflikt på skolgården skulle kunna resultera i en tillbudsrapport, där kan vi skymta Akilles häl.
Vi vandra starka i all vår nakenhet, styrkta av alla gånger vi får möjligheten att ta någon annans perspektiv. Att vara profesionell är att öppet blotta lärarsjälen och att vara smärtsamt medveten att vi alla någon gång är skolidioter och lärarjävlar.
Jag växte upp i en lite by. Det var på många sätt en idyll, men liksom allt här i livet så är inte bara solsken. Det fanns en hel del som gjorde mig hårdhudad – oss hårdhudade. Och med oss menar jag oss tjejer.
En starkt mansdominerande kultur med mycket traditionella strukturer. Ett patriarkat där en del av världsbilden var att alla pojkar har ledigt från skolan någon vecka i september, när älgjakten drog igång. Något annat var otänkbart. Därför ifrågasattes det inte ens.
Sista timmen varje fredag hade vi ”roliga timmen” i skolan. Det var alltid någon som bjöd på fika. Och som värd för veckans höjdpunkt ingick det att vi fick hälla upp saft till alla klasskompisarna, vilket gjordes vid en av byråerna som stod uppradade längs ena långsidan av rummet. Under almanackan som stoltserade med sina avrivna sidor. Och varje vecka innebar en bävan.
Det fanns nämligen en outtalad tradition i klassen. När jag tänker tillbaka på det så var det nog en outtalad tradition på skolan, för någonstans hade grabbarna lärt in det här beteendet och jag vet att grabbarna i årskurserna innan inte var något bättre. Möjligen blev det bättre i årskurserna som följde, men hos oss höll tjejerna andan inför fredagarnas saftservering. Alltid dök minst en grabb upp bakom den som serverade (om det var en populär tjej så klart) och snabbt körde han upp sina händer längs magen och greppade tag i brösten. Ett efterföljande skratt utbröt i klassen. Ibland resulterade det i utspilld saft över hela golvet, ibland klarade vi saften.
Och när detta är så inpyrt i en kultur som det var för oss, så blir det en komplex sak att stå som objekt för detta handlande. Jag kan ju inte säga att det var ”intet ont anande” tjejer som serverade saften på fredagarna. Vi visste mycket väl vad som skulle ske. Jag kan inte heller säga att rädslan jag bar, och mest troligt de flesta med mig, berodde enbart på att vi var rädda att bli ”tafsade” på (för så kallades det då). Lika rädd var jag för att inte bli ”tafsad” på.
Det är svårt att skriva detta. Trots att det gått 25 år så skäms jag för mina känslor. Hur kunde jag vara så dum? Jag som alltid beskrevs som en stark, enveten, tjurig tjej som sällan gjorde som alla andra. Men svaret är varken ovanligt eller långt borta. I en kultur där detta beteende förväntades av ”män”, blev det också ett sätt att bekräftas som kvinna. Om ingen kom och tafsade på mig när jag skulle hälla upp fredagssaften, då var jag ”ute i kylan”. Det var ett tydligt och offentligt tecken på vem det var okej att tala med eller inte, den veckan. Självklart ville jag få vara med i värmen. Om det betydde några korta sekunders ofredande så fick jag väl ta det, trodde jag. I dag vet jag så klart bättre!
Nu undrar de flesta var mina lärare var. Han fanns där. Han sa ifrån. Han var bra. Faktum är att vår lärare kanske var den enda som inte leende skakade på huvudet åt sådant här beteende och bortförklarade det med ”busiga pojkstreck”. Men som en person emot en instormande patriarkal kultur så kändes säkert hans arbete tröstlöst många gånger. Och visst, han lyckades inte få stopp på den unkna värdegrunden där och då. Många var de pojkar, grabbar, män, som gjorde sådant här och liknande genom min grundskoletid. Mot mig och mot andra. MEN, och det är ett stort men, han lyckades så ett frö i mig och mina medsystrar. Hade han inte funnits där hade vi kanske fortsatt acceptera, och till viss del hoppats på, att bli tafsad på brösten, i tron om att det betydde att vi var populära. MEN det gjorde jag inte. Jag började ifrågasätta det som 13-åring. Känslan växte sig stark och jag vågade säga ifrån, jag vågade säga nej. Utan den förebilden, min lärare i mellanstadiet, kanske jag inte hade fått syn på den sjuka kultur som omgav mig.
Skolan får ofta höra att den ska lösa alla problem i samhället och vi som jobbar i skolan är snabba att sätta oss emot dessa påståenden. Men i frågor som dessa har skolan en stor roll! Det är skolans huvudsyften att jobba för en bättre kultur, en bättre självbild och en bättre värld. Möjligheten att vara med och se till att mina barn aldrig behöver växa upp i ett samhälle där sådant här är vardag, det är därför jag är lärare. Skolan är viktig. Lärare är viktiga. Du är viktig!
Olika skolor kan ha helt olika förutsättningar. Där sätter jag punkt. Många gånger följer bisatsen ”för att lyckas” med i denna mening. Men jag menar att det är fel.
Vi vet att det är bra med goda exempel. Vi bör kika på skolor som har lyckats för att dra lärdom av deras processer. Men vi vet också att det inte går att direkt överföra en skolas arbetssätt på en annan skola och sedan tro att den andra skolan ska lyckas lika bra.
Olika skolor har olika förutsättningar. Därför är den gamla devisen ”en skola för alla” problematisk. På Glömstaskolan talar vi istället om ”en skola för var och en”.
Skolor har olika givna omständigheter – olika förutsättningar – eftersom elever, områden, lärare, föräldrar, rektorer och skolor är olika. Men det finns ingenting i detta faktum som säger att det ska vara enklare eller svårare att lyckas. Menar vi allvar med en skola för var och en så handlar det helt enkelt om att göra saker på olika sätt utifrån de givna omständigheterna vi har.
Att säga att vi inte lyckas i skolan för att det är ett mer socioekonomiska utsatt område, fler elever med svenska som andraspråk, fler elever med karriärs-föräldrar, fler föräldrar med låg utbildning etc. blir ur detta perspektiv ihåliga argument. För om vi påstår att vi har bättre eller sämre förutsättningar att lyckas på skolor så betyder det att vi utgår ifrån att vi alla ska göra samma sak, oavsett vilka förutsättningar vi har. Och det kan ju aldrig vara möjligt att någon på allvar menar det!
Vi har olika förutsättningar. Utifrån de förutsättningar jag har ska jag anpassa mina verktyg, mina instrument. Jag kan inte tro att jag kan göra precis likadant som min kollega, som har andra förutsättningar på sin skola, i sin klass, i sitt område, och sedan bedöma framgångarna efter det. Då har jag misslyckats. Inte eleverna! Jag har misslyckats med att ge eleverna rätt förutsättningar.
Det här gäller på alla nivåer. Kommunen kan inte heller jobba efter saftglasrättvisa och tro att det ska leda till likvärdiga skolor. Skolpeng, stöd och resurser måste fördelas efter de förutsättningar som finns. Liksom staten i sin tur behöver göra detsamma gentemot kommunerna.
Jag har aldrig påstått att det är lätt, men att komma med undanflykter är ointressant. Eller som Linda Cliatt-Wyman säger, i sitt TedTalk ”How to fix a broken school”:
So what? Now what? What are we going to do about it?
Fröken Ann 