Den outnyttjade potentialen

Ett utbildningssystem kan aldrig bli bättre än kvaliteten på dess lärare.

(McKinsey & Company, 2007)

Jag har hört det förut.
Jag har lyssnat på när min chef på kommunen sagt det i en sal fylld av anställda lärare.
Nu läser jag det i inledningen av Barbro Westlunds bok ”Att undervisa i läsförståelse” (Stockholm: Natur och Kultur, 2009).

Jag har aldrig hört någon säga: En lärare kan aldrig bli bättre än kvaliteten på dess utbildningssystem!, så nu säger jag det.
Det har ingen betydelse hur hög kvalité lärarna är av, så länge de är bakbundna av etablissemanget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Förmågornas Big Five

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga

Det är detta det handlar om !

Om någon missat Göran Svanelids artikel om de fem stora förmågorna som vi bör lägga krutet på i Pedagogiska Magasinet från 2011-11-08 så bör ni läsa den.  Och titta på dessa tabeller. Det är det här det handlar om. Krångla inte till det mer än så!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lärarna står syndabockar för politikernas misslyckanden

I senaste numret av Magasin 360, som ges ut av Skolporten, och som handlar om forskning och utveckling i skola och förskola, sammanställer de 2011 års skolforskning. Där har de även intervjuat redaktionschefen Bjørnar Kjensli från forskning.no som publicerar norska forskningsartiklar. Han konstaterar att många artiklar under 2011 har handlar om den norska reformen Kunskapslyftet som startade 2006 i Norge då de norska eleverna presterade allt sämre i internationella kunskapsmätningar.

Förutom att man blir mer intresserad av vad Kunskapslyftet egentligen innebär så är det en sak som slår mig i denna artikel. När reporten frågar Kjensli om vad utvärderingarna av Kunskapslyftet visar svarar han:

– Bland annat att lärarna inte håller måttet. Lärarkåren har fått mycket stryk i debatten om elevernas skolresultat, därför har det också forskats en del om vad som händer på lärarutbildningen.

(Magasin 360, nr 1, februari 2012, sid 10)

Nu kan jag ingenting om det norska skolsystemet och vad som sker där men jag känner igen tänket ifrån Sverige. Tänket att när eleverna inte når målen beror det på dåliga lärare och alltså på dåliga lärarutbildningar. Här kan vi prata om <oerhört provocerande> för att citera Björklund.

Vi måste rikta om siktet, vrida på linsen, justera antennen. För det finns en massa ofokus och brus där ute just nu som leder till skadeskjutningar. När vi utvärderar elevernas måluppfyllelse, eller uppfyllelse av kunskapskraven, kan vi inte fortsätta sparka på de som utan medel använder alla medel för att ge eleverna de bästa möjliga förutsättningarna för att klara sig i samhället. Som Lärarnas Tidning uttrycker det i deras senaste nummer:

… Varje kommuns högsta ledning måste fokusera på skolans mål och resultat. Och på det som gör verklig skillnad: de förutsättningar lärare får för att göra ett riktigt bra jobb.

(Lärarnas Tidning, nr 2, 3-16 februari 2012, årgång 26, sid. 3, ”Ledarstick: Klok kritik av kommunerna”.)

Lärarna har ofta en riktigt bra utbildning. Och även om allt alltid kan bli bättre så skall vi inte tro att en ”förbättrad”  lärarutbildning gör någon som helst skillnad så länge politikerna fortsätter ställa skyhöga krav och möter upp detta med knappa resurser.

Det är många faktorer som spelar in men framför allt är det lärarresurser kontra klasstorlekar som måste in på agendan. Att 30 elever skall samsas om en utbildad lärare är inte rimligt, så länge kraven är att alla skall mötas efter sina behov och att den enda pedagogen skall skapa förutsättningar för att alla skall klara skolans kunskapskrav.  Vi måste minska barngruppernas storlek eller höja antalet utbildade lärare per klass. Annars är skolgång = målgång en omöjlig ekvation att utföra.

Politikerna har satt lärarna i en rävsax. De formulerar kraven och delar ut resurserna men skyller på pedagogerna när ingenting fungerar. ”Sänk kraven!” ljuder skolledarna när lärarna inte står pall – men vems krav skall vi sänka?
Rävsaxen har slagit igen och vi förblöder! Ni politiker måste sluta söka syndabockar för sina egna misslyckanden. Vänd blicken inåt och fundera över vad som egentligen står i Lgr 11 och vad som stod i Lpo 94. Fundera sedan över vilka resurser ni givit de som skall vara yrkets professionella. Då kommer bruset att försvinna och fokus att återuppstå. Och först då kanske våra barn möjligen kommer att ha en chans. Först då kanske lärarna har en chans att nå kraven om ”en skola för alla”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Björklund går Juholts skola

Uppdaterat:
Bra svar till Björklund från professionella i DN. 

 

Visst borde man vara mer påläst innan man reagerar så starkt mot något så att man i media kallar det för ”oerhört provocerande”?!

Det tycker i alla fall jag!

Det finns så mycket konstigt med skolminister Björklunds reaktioner och uttalanden i DN i går, angående Sollentuna kommuns satsning på projektet ”Att skriva sig till läsning” det är svårt at veta var man skall börja. Men vi kan i alla fall först konstatera att något som är oerhört provocerande är att det verkar vara första gången som landets skolminister hör talas om den pedagogiska läs- och skrivinlärningsteorin ”Att skriva sig till läsning”.

Projekt som handlar om att Skriva sig till läsning med hjälp av modern teknik har pågått på många håll i vårt land under en förhållandevis lång tid nu. Det må vara en av de senaste och hetaste trenderna som sprider sig som löpeld genom skolvärlden men den är inte tillräckligt ny för att vår skolminister inte borde veta vad det innebär. Den är också alldeles för het för att Björklund skulle kunna ha någon skälig anledning till att inte vara insatt i den. Det är lite pinsamt att inte ha en aning om nya, heta och intressanta idéer inom sin genre – speciellt när man är minister. Det är som att infrastrukturministern inte skulle veta vad x3000 är. Eller att Reinfeldt inte skulle veta vem Gustav Fridolin är.

Vidare är det också pinsamt att Björklund – när han väl får nys om det ”nya” – inte har vett att ens på ytan undersöka vad det innebär. Eller inte ens läser artikeln som han kommenterar riktigt. För att hävda att någon i skolan någonsin påstått att man skall sluta att skriva med pennor ”bara för att det är svårt” är helt absurt. Ingen har någonsin påstått att eleverna inte skall få lära sig att skriva för hand, vi vill bara vända på steken lite.
Tanken är att eleverna skall få något att säga, eller snarare kunna formulera något, innan de lär sig hur de rent tekniskt skall forma det de vill säga. Tanken är att eleverna först skall få lära sig att formulera ord och meningar, och att de skall få chansen att skriva så mycket som möjligt utan att känna sig hindrade av att det är svårt att komma ihåg hur just den bokstaven eller den bokstaven ser ut. Tanken är att de skall slippa bli hämmade av att kämpa med den motoriska delen av skrivandet och få chansen att få ut sitt budskap. För att skriva mycket är en väg till att förstå bokstäver, dess ljud och att förstå texter bättre och på så sätt att bli bättre läsare. Och det är ju något vi kämpar med i skolan just nu, att fler och fler elever blir sämre på att läsa. Så varför inte testa något nytt när det gamla inte verkar fungera? Det hindrar inte att vi börjar träna att skriva för hand när eleverna väl fått mer kunskap om skrivning. För om man tänker på det; att träna på att forma bokstäver utan att egentligen ha förmågan att kunna skriva ihop ett budskap är som att tala utan att ha en röst.

Värt att påpeka är också att Björklund så självklart tror att skolinspektionen skulle hålla med honom i hans kritik. Men vart har han varit de senaste åren? Hur många bidrag har delats ut till skolor så att de skall kunna köpa in teknik, vidareutbilda sig och få möjligheten att genomföra just denna pedagogik han kritiserar? Och vart kommer de bidragen ifrån tror han? Vem tror han har delat ut dem?

Sedan kan vi också gå in på petitesserna och fråga oss varför en bok måste vara någon med läderpärm och ihopsatta blad? Varför är det inte en bok om man läser den på en dator eller på en iPad?
Och varför skulle man läsa kortare texter och mer ”sms-språk” bara för att man jobbar med att ”Skriva sig till läsning” eller för att eleverna läser och jobbar med sina läroböcker på en dator eller iPad?!
Och i ett andra led kan man ju fråga sig varför Björklund är en sådan motståndare mot förnyelse. Varför skall språket se likadant ut som det alltid har gjort, bara för att det har sett ut så och trots att människorna inte längre pratar så?!

Och sen så måste jag ju fråga mig hur det kommer sig att vår skolminister känner sig uppmanad att kritisera skolan, en värld som är så erkänt ökänd för att inte hänga med i tiden, när de äntligen försöker springa ikapp med tiden. Hur kan det komma sig att alla andra företag och platser så gärna får ta stora kliv mot det papperslösa samhället och skolan kritiseras av sin högste ledare när de vill plocka in omvärlden i undervisningen.

Jag är den förste att kliva på ett projekt som ”Att skriva sig till läsning”. Och då inte mest för de uppenbara pedagogiska fördelarna med att eleverna skall få chans att bli bättre läsare och bli bättre på at skriva texter utan att tappa självförtroendet för att det är så svårt att skriva bokstäverna på raden. Nej, min motivation kommer mer från den möjlighet denna teknik ger mig att individualisera undervisningen. Med klassrum på 30 elever och en lärare behöver vi all hjälp vi kan få för att lyckas möta varje individ; ett uppdrag givet till oss av våra ledare. Men detta är väl ännu en verklighet, ännu en pedagogisk ”nyhet” att sätta sig in i, för Björklund.

Hur många Juholt skall Björklund få göra innan han får sparken?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Var ligger din lojalitet

Är du lojal, står det på ett papper jag skall läsa inför ett medarbetarsamtal.

Den knepigaste frågan jag fått faktiskt.

Lojal mot vem?

Eleverna?
Kollegorna?
Mig själv?
Yrket?
Eller arbetsgivaren?

För dessa står som dikotomier till varandra i många avseenden.

Vem skall jag vara lojal mot?

Utbildning mot en frukt ?


Det handlar om den bisarra och verklighetsfrånvända fruktstund-i-skolan-debatten. Det är alltså människor som på allvarmenar att en lärares rekommendation till en elev att ta med sig frukt skall ses som en avgift och därför är rekommendationen otillåten – för skolan skall vara avgiftsfri.

Som så ofta saknas nyanser i debatten och den goda pedagogiken får stå tillbaka för teknikaliteten och pengafrågan.

Vad är en avgift egentligen?

Ne:s definition av ordet avgift:

… i offentligrättslig mening en på förhand bestämd ersättning till det allmänna. I regeringsformen (RF) görs skillnad mellan skatter och avgifter samt mellan tvångsavgifter (belastande avgifter) och frivilliga avgifter …

Wikipedias definition av ordet avgift:

… Avgift innebär ett pris för en tjänst. …

Är verkligen en rekommendation om att barnen kan ta med sig frukt till skolan en på förhand bestämd ersättning?

Nej, det är det inte!

Får man inte gå i skolan om man inte har med sig frukt till fruktstunden?

Jo, det får man!

Rekommenderar jag mina elever att ta med sig frukt för att de skall ge sin frukt till någon annan för att de skall få gå i skolan?

Nej, det gör jag inte!

Tvingar jag mina elever att ta med sig frukt?

Nej, det gör jag inte.

Rekommenderar jag frukt för min egen skull?

Nej, det gör jag inte!

Tar jag frukten av barnen i utbyte för något annat, till exempel min hjälp i klassrummet?

Nej, det gör jag inte!

Skall jag då inte få lov att rekommendera ett barn som kommer att må bättre och förmodligen prestera bättre att ta med sig frukt till skolan? Skall jag alltså inte ge dessa mycket välövervägda pedagogiska rekommendationerna till barnen och föräldrarna?

Nej, tydligen tycker en del inte det.

Kan jag be mina elever att ta med sig sin toalettrulle hemifrån för att julpyssla sin tomte i december eller blir det också en avgiftsfråga?

Svaret är mycket troligt nej, det kan du inte, om man skall följa fruktstundsdebattens ologiska resonemang!

Någonstans måste vi dra en gräns för hur missgynnsamma vi kan vara mot varandra. Ni som inte kan eller vill skicka med frukt till era barn kan väl låta bli det då! Måste ni verkligen se till att andras barn inte skall få må så bra som de kan och få de bästa möjligheterna som de kan få bara för att ni inte kan ge samma möjligheter till era barn?

Det kanske låter hårt, men välden är inte rättvis! Ingen vinner på den här diskussionen.

Jag antar att du som är min kritiker nu sitter och tänker att allt löser sig bara skolan kan ge frukt till barnen. Men tänk då på att det är dina skattepengar som skall bekosta den frukten och då skall du också vara beredd att betala mer skatt för att finansiera denna frukt! För i en skolvärld som fyller de små klassrummen med 30 elever per rum, inte har ritpapper till barnen, inte har råd med skolböcker och tydligt visar på ekonomiska problem så skall vi inte tro att man bara kan trolla fram frukten i klassrummen. Den frukten skall också köpas in och det är av skattepengar – dina och mina pengar!

Skolan skall vara avgiftsfri skallar ekot. Ja, men bara på bekostnad av mer skatteintäkter! Och visst är det skönt om man kan låta bli att i alla fall slippa betala skatt för skolbarnens frukt?!

Men den diskussionen är ju egentligen inte ens intressant i det här fallet. För frivillig frukt kan inte ens vara en avgift, eftersom den inte är obligatorisk och inte kommer i utbyte av något för någon annans skull!

Nu skall jag gå på toaletten igen och se till att göra av med ordentligt med toalettpapper så att jag hinner samla på mig 30 toalettrullar lite snabbt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kampen om tiden

Varför når inte våra elever målen? Kanske för att vi lärare inte får någon möjlighet till att planera en kvalitativ undervisning! Att vara lärare kan inte komma med ett krav om att vara Florence Nightingale!
Det här berör inte bara lärare. Det berör alla er som har barn eller skall har barn. Det berör alla som är intresserad av vår framtid!

En lärare har 45 timmars arbetstid per vecka. 35 av dessa kalls ramtid och de timmarna skall vi vara på skolan och utföra vårt arbete. Resterande 10 timmar kallas förtroendetid, vilket innebär att vi inte behöver göra de arbetstimmarna på skolan utan vi kan göra dem hemma eller var vi nu väljer att göra dem. Det jag lärde mig i veckan gjorde mig dock mycket förbryllad. För i min naivitet har jag trott att 10 timmar betyder just det – 10 timmar. Inte 1, inte 5 och inte 20, utan 10 timmar. Där har jag fel.

De 10 förtroendetimmarna är inte reglerad arbetstid. Det kan alltså betyda att jag inte använder de timmarna, eller så gör jag det, jag får samma lön (och den längre inarbetade semestern) ändå. Och det kan så klart låta generöst, att slippa göra dessa 10 timmar men ändå få ut förmånerna av det, men så ser inte verkligheten ut om man börjar räkna på det.

Av de 35 timmarna som jag har där jag arbetar är 29 timmar och 20 minuter schemalagda timmar. Där ingår bland annat 18 undervisningstimmar, 3 timmar möten varje vecka, 30-60 minuters extra uppdrag varje vecka, 45 minuters rastvakt och mycket mer. Det som finns kvar för mig att göra annat på, inom dessa 35 timmar, är alltså 5 timmar och 20 minuter. Och där ingår planering som måste göras på skolan, för- och efterarbete som kopiering, städning av klassrum, rättning och datorarbete, mejlkontakter, konfliktlösning, all föräldrakontakt som sträcker sig utanför 2 timmar, möten, IUP-samtal, skrivande av IUP, bokföring av olika diagnoser, test och måluppfyllelse, kontakter med fritidspersonal, specialpedagoger, kurator, rektor och speciallärare, administration av elevfrånvaro, sjukintyg till försäkringskassan och min egen frånvaro, skolutvecklingsfrågor med fokusområden och liknande, miljöskyddsområden och mycket mer. Som ni ser så är det mycket som skall rymmas inom ramen för dessa 5 timmar och 20 minuter – ändå har jag inte nämnt den punkt som tar absolut mest tid, nämligen planering av undervisningen. Inte ens om jag lägger till de 10 förtroendetimmarna vi har är det rimligt att lyckas med allt detta inom vår betalda arbetstid.

När jag nu försöker påvisa att vår tid inte räcker till får jag veta att det är just detta som diskussionen om ferieanställning eller semesteranställning handlar om. Den lärare som är ferieanställd jobbar 35 + 10 timmar för att jobba in det så kallade ”sommarlovet”. Lärares långa ”semester” är alltså egentligen inarbetat tid, vi kompar ut vår arbetade tid under sommaren då eleverna ändå är lediga. Men det förs debatter om att det inte skall vara bra, av någon anledning, och att vi lärare bör arbeta 40 timmar varje vecka istället och ha 4 veckors semester som ”alla andra”. Och det svaret jag får när jag försöker visa att vår arbetstid med 35 + 10 timmar per vecka inte räcker till är att lösningen på problemet är 40 timmars arbetsvecka och 4 veckors semester.

WHAT?! Hörde jag rätt?!
Jag säger att jag inte hinner med, att jag jobbar runt 10-20 timmar mer i veckan än jag ska för att hinna med mig, och lösningen är att jag skall jobba färre timmar per vecka. Hur kan det vara en lösning?

Den andra kommentaren jag fick var att om timmarna inte räckte till så skulle jag sänka mina ambitioner.

VA?! AMBITIONER?! På allvar?!

Är det någon som läser det här, som är något verklighetsförankrad, som tror att jag jobbar mer för att jag inte har ett annat liv? Jag är nyss fyllda 30 år, bor i Stockholm med min sambo, vi är friska och ivriga att se världen, vi har en nyinköpt lägenhet som skall renoveras, kompisar och stor familj. Tro mig, jag har ett annat liv, jag har bara inte tid att ha mitt liv. Jag gör inte mitt jobb för min skull eller för mina nära och käras skull. Jag gör det för barnens skull. För mina elevers skull. Jag har ett uppdrag som jag skall uppfylla. Ett uppdrag med stora fina ord och fantastiska ambitioner om att möta varje individ, ge alla elever en chans att utgå ifrån sina egna förutsättningar och mycket annat som staten sagt åt mig att jag skall utföra. Om jag inte lyckas ge eleverna rätt förutsättningar för att nå målen så har jag misslyckats med mitt jobb. Och inte nog med det, barnen är berövade chanser i sitt liv som vi inte har rätt att ta ifrån dem.

Jag står och faller med mitt jobb. Och det är ett så pass stort ansvar att jag lägger 10 – 20 timmar extra per vecka, helt oavlönat, för att inte mina elever skall drabbas av de totalt oacceptabla arbetsvillkor jag har givits. För mitt uppdrag är större än mig!

– Det är rektorns ansvar, säger någon. Men det är inte rektorn som får hantera gråtande, arga, uppgivna och förtvivlade föräldrar när jag inte har hunnit med att meddela att deras barn kanske inte når målen. Det är inte rektorn som måste hantera föräldrarnas ilska och frustration över att jag inte hunnit berätta om när var och hur något sker eller när jag inte hunnit specialdesigna läxan till eleven som inte klarar matten just nu. Inte heller är det rektorn som får i uppdrag av specialpedagoger och skolhälsoteam att lägga ner extra tid på eleven med diagnos och att utforma speciellt material till det här barnet. Rektorn får heller inte stå utan löneökning i år för att jag inte verkar klara av mitt arbete. Det är jag.
Jag står och faller med min insats!
Och om jag börjar svara dessa föräldrar med ”Jag har tyvärr inte tid att göra det här till ditt barn för min chef vill inte ge mig mer tid …”  så tror jag inte att det skulle tas emot med blida ögon av min ledning.

Jag förstår att dessa 10 förtroendetimmar är en osäkerhetsfaktor. Jag förstår att det är svårt för arbetsgivaren att se om jag verkligen gör dessa timmar. Men om vi tittar på det närmare så är det enkel matematik. Det är omöjligt att vi kan sköta vårt jobb och inte arbeta våra timmar. Jag är visserligen nyutbildad, vilket betyder att det tar mer tid. De två första åren i en lärares liv brukar kallas för hundåren. Vi börjar på noll och vi behöver därför mer tid. Men jag har svårt att tro att det handlar om 10-20 timmar mertid i veckan (utanför 35 + 10 timmar). Värt att notera är då också att jag gör 95 % av den tiden på skolan. Och jag har ännu inte börjat skriva mina IUP:er eller börjat med samtalen.

Lösningen, tycker jag, borde vara att 10 timmar betyder 10 timmar. Så om jag nu säger att jag inte kan göra det jobb som förväntas av mig på de timmar jag är givna skall det finnas utrymme för att ge mig mer tid inom de 35 ramtimmarna. Jag skall inte behöva mötas med kommentarer om att det finns andra som klarar mitt jobb på sina 35 + 10 timmar, för alla klasser har olika behov. Och om sanningen skall fram så har jag ännu inte mött den lärare som gör allt som skall göras och håller sig inom sina 35 + 10 timmar. Jag skall inte heller behöva mötas av argument om att ta bort vår långa semester och sänka arbetstimmarna per vecka. För att jag jobbar under sommaren hjälper inte mig med det arbete som måste göras när eleverna är på plats. Jag kan inte rätta matteböcker bara på somrarna eller planera för behoven som råder till hösten under sommaren. Jag kan inte möta individen nu, redan igår!

För övrigt tycker jag att vi, som vuxna människor, förtjänar lite tillit. Det måste finnas andra sätt att se om jag gör mitt jobb eller inte. Det är tragiskt att man anser att man måste schemalägga lärarna och ge dem extrauppgifter för att vara säker på att de gör sitt jobb. Vad är det för totalitära manér? Vilken syn har man egentligen på vår yrkeskår?

Vi frågar oss ofta varför eleverna inte når sina mål. Vi konstaterar att elevernas resultat blir sämre och sämre. Sedan diskuterar vi hur flummig vår läroplan är, hur lösa regler skolan har och vilken dålig lärarutbildning vi har. Men har ni politiker någonsin funderat över att ni måste möta kraven ni ställer med möjligheter till att genomföra kraven? Man kan inte förvänta sig att vi skall lyckas med att slipa diamanter när vi endast har en hammare att jobba med.

Det fajtas om våra löner och jag är med i fronten av den kampen. Men det finns så mycket mer som är helt fel i arbetsplatsen skolan. En av de sakerna är att vi inte får verktygen för att kunna utföra vårt arbete. Det ställs endast krav men vi får inte premisserna för att kunna genomföra dem. Nu vill jag veta vad lärarfacken gör för att förbättra våra arbetsvillkor, våra möjligheter att kunna göra vårt jobb. Och jag vill veta hur jag kan vara med och hjälpa till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lgr 11 – den nya allmänbildningen

För mig står Lgr 11 i mångt och mycket för en ny syn på allmänbildning.

Det beror så klart på hur man har sett på allmänbildning förr! Jag har alltid, sedan jag var liten, tyckt att allmänbildad kallas de människor som kan mycket. Mycket om saker som är bra att kunna men också mycket om saker som egentligen inte har ett särskilt värde för personen som individ – förutom att det är kul att kunna mycket. Allmänbildade människor har liksom varit lika med människor som äger mycket så kallat onödigt vetande.För det räcker liksom inte att man besitter mycket användbar kunskap, man måste också besitta visst mycket ”onödig” kunskap för att få kallas allmänbildad.

I och med Lgr 11 så tycker jag att vi ser ett paradigmskifte i det här. Det är som att det centrala innehållet fått vaskats ut via en sil med hål för ”onödig” kunskap. Endast den kunskap som är verklighetsnära och som är här för att hjälpa oss förstå vår omvärld har fastnat i silen. Så ut med årtal och landskapsblommor. Ut med rabblandet av planeter i ordning från solen och ut och in med förståelsen av jorden, solens och månens rörelser i förhållande till varandra. Och flytta på kroppens insida till senare, sätt istället fokus på sinnena till att börja med. Det är viktigare att förstå varför vi har år, månader, dagar och årstider samt hur vi känner, ser, luktar, hör och smakar än att kunna rabbla planeterna i ordning och veta var njurarna sitter.

Jag tycker att det här är otroligt positivt! Att vara allmänbildad innebär nu mer att vi kan beskriva vår omvärld, analysera företeelserna omkring oss och sätta oss själva i sammanhang. Helt fantastiskt när man tänker på det!

(P.s. Självklart finns ingen onödig kunskap. Men allt är relativt! Och självklart kan det vara viktigt att kunna organen och vår insida för att förstå oss själva, men kanske inte som en första kunskap om oss själva. Sinnena menar jag är mer direkt och konkreta för våra små. D.s.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Våga testa, våga förändra!

Vi måste utmana våra föreställningar om vad som är rätt och fel, bra och dåligt, korrekt och inkorrekt. Vi måste fråga oss själva varför vi tycker som vi gör och våga anta nya perspektiv. Det är det enda sättet om förändring skall ske.

Vi måste hela tiden fråga oss själva varför. Varför tycker jag att det här är så viktigt? Varför har jag valt att göra så här? Varför måste det vara så?
Finner du då inte en motivering som väl grundar sig på moralen om alla människors lika värde och individens okränkbarhet är det dags att byta spår!

Skarp läge i skolan

Ny läroplan. Ny skollag. Nytt betygssystem.

Det är tufft i skolan på fler än ett sätt i dagsläget. I dag tänker jag mest på eleverna.

Nu mer skall eleverna bedömas med betyget A-F, där F är underkänt och A briljant (och näst intill ouppnåeligt). I dag har jag suttit och lyssnat på beskrivningar av hur detta skall fungera och läget är skarpt, men allt annat än klart.

I princip kan vi konstatera att om du som elev vill ha betyget A i ett ämne, låt oss säga No, då måste du ha betyget A i alla underkurser. Det vill säga att om du läser Universum som en kurs och får E på denna kurs men har haft A i de tre kurserna innan så kommer ditt slutgiltiga betyg i Fysik/No att vara E.
Det finns säkert en massa åsikter om huruvida detta är rätt eller inte men det vi i alla fall kan konstatera är att det är MYCKET skarpt läge för våra barn! Nu gäller det liksom att hålla sig på topp hela tiden, annars kan man riskera att få underkänt. För om du har tre A och ett F i en kurs så kommer ditt slutgiltiga betyg att vara just F och alltså underkänt.

Under implementeringsmötet i dag pratade vi mycket om att jobba med de lokala pedagogiska planeringarna (LPP:er). En del av detta jobb är att kommunen skall försöka fördela ut vad man bör jobba med i vilken årskurs. På så sätt kan vi få en större jämlikhet i utbildningen och vi kan underlätta flytter mellan skolor. Det blir lite mer rättssäkert. Men arbetet skall endast ses som vägledande – inte bindande. Vi har ju vår proffesionalitet i detta också, där det ingår att vi kan göra egna bedömningar för vad som passar att ta upp när och hur med just den klass man har.

Vi pratade också i och med detta om stoffträngsel och om svårigheten att hinna med allt i alla årskurser. Som jag tolkar det, och som vi lokalt på skolan har diskuterat många gånger, så blir det svårt att beröra alla kunskapsområden (centralt innehåll) i alla årskurser. Därför kanske man jobbar med ex. rymden i 2:an och sedan historia specifikt i 3:an o.s.v. Detta tänker jag blir liknande även upp i åldrarna, att man har ett behov av att ”beta av” vissa områden för att hinna med allt. Men här dyker ett ganska stort problem upp:

Om man har exempelvis D i naturkunskapsämnena i åttan, kan man då höja sitt betyg och få ett A som slutbetyg i dessa ämnen i 9:an. Är det möjligt? Jag menar, om det nu är så att man skall ha A i allt inom området för att få A på kursen, kan man verkligen jobba upp betygen till 9:an om man inte behandlar samma ämnen? Har en elev som fick D på området rymden visat att denne klarar förstår och kan hantera alla förmågor inom detta kunskapsområde på en A-nivå bara för att denne visar en A-nivå på kroppen i nian? Detta är allt annat ön enkelt!

På universitet har man använt sig av Bolognasystemet (A-F-betyg) ett tag. Här kan vi hitta en modell som fungerar för betygsättning vid den hör formen av betyg. Bland annat på Mittuniversitetet där jag studerat de senaste 3,5 åren. Där är det helt omöjligt för mig att få ett högre helhetsbetyg på kursen än det absolut lägsta betyget jag har på en av delkurserna. Har jag 3 A och ett F så blir jag underkänd på hela kursen. Dock erbjuds jag chans att göra om den här kursen, eller tentera på nytt i kursen, men jag kan inte höja ett F till något annat än ett C genom att göra om redovisningsmaterialet (tentan, uppsatsen, presentationen eller liknande). Om jag dock väljer att svälja mitt F och att istället göra om hela kursen har jag chans att höja betyget. Är det så här det skall bli för våra yngre elever framöver? Jag kan ärligt talat inte se något annat sätt. Det gäller verkligen för våra elever att ligga på topp hela tiden. En dålig vecka? Sjuk en längre tid? Dålig dag på redovisningsdagen? Glöm det!

Det som också slår mig är att om det är så här grundskolan nu mer skall jobba, hur skall vi skapa möjligheter för elever att göra om en kurs? Skall vi erbjuda sommarkurser? Eller skall vi lärare, under det som i dag är ett mycket pressat schema, hitta tiden att hjälpa eleverna att göra om de kurser de testat eller inte lyckats med. Tänk er; 30 elever i en klass med massor av olika kurser. Någon elev behöver ta igen den där kursen för på grund av sjukdom, en annan måste ta igen den andra kursen på grund av något annat och så vidare. Plötsligt blev de individuella behoven något mer komplicerat att bemöta. (Som att det inte var tillräckligt svårt ändå med 30 elever på en lärare.)

Det har varit mycket ståhej på grund av de nya reglerna kring ledighet från skolan. Vi lärare och rektorer målas som vanligt ut som monster som inte unnar våra elever lite ledig tid med avkoppling. Hur kan vi neka familjen tid tillsammans? Jag skulle vilja försöka sätta det i lite perspektiv. En elev som är borta i 2-4 veckor kan faktiskt missa en hel kurs. Och för varje elev som missar en kurs eller som på grund av att denna missat delar av kursen inte klarar kursen måste vi nu skapa nya tillfällen för eleven att ta igen detta. Det är inte helt enkelt. Det är organisatoriskt sett jäkligt svårlöst! Var skall jag hitta tiden till det? Och det är inte så enkelt som att de kan lära sig det hemma. Det skall vara licensierade lärare som gör bedömningen och den måste göras på tydliga grunder. För det krävs det att läraren varit med eleven och sett vad den kan eller inte kan. Och då bedömningar skall vara formativa och inte bara summativa räcker inte endast en tenta för en sådan bedömning. Vi måste vara delaktiga i processen. Vi måste få se vad eleven kan under de lektioner vi noggrant planerat och format för att de skall ge oss den information det krävs att vi skall ha.

Så jag tycker att vi skall sluta klandra skolan för att de inte vill stå ansvariga när en elev inte når ”målen”/kunskapskraven och får dåliga betyg. Det är inte skolans fel att semestern ansågs vara viktigare. Jag tycker att det är dags att ge skolan cred för att de tar sitt uppdrag på största möjliga allvar istället för att kritisera dem och alltid titta på saker ur eget valt perspektiv! Nu är det skarpt läge! Rätt eller fel – det kan både du som förälder eller jag som lärare tycka vad vi vill om, men LGR11 är här, den nya skollagen är här, och den skall vi följa! Det är lag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,