Ett ögonblick i en lärares liv I

En vän berättade en gång för mig om några fantastiska ögonblick i hennes hittills korta liv som lärare och om hur dessa var det som gjorde att hon valt detta yrke. Här på bloggen tänkte jag samla sådana ögonblick i mitt liv. En del är stökiga. Andra roliga. Några vackra och få jobbiga. I onsdags tog jag min examen ochhär kommer nu mitt allra första ögonblick som verksam lärare:

När jag tog över min etta så hade den förra läraren en sådan där klassisk vev-pennvässare i klassrummet. Den här pennvässaren fick eleverna inte använda själva. Den fick endast användas av vuxna, som vässade vassa uddar för finskrivningen i finskrivningsboken när det arbetades med bokstavsarbetet.

Som ny lärare undrade jag varför barnen inte fick använda pennvässaren själva. Svaret var att de gick sönder så fort. Jag frågade även några andra klasslärare på bygget om detta och de hade samma regel med exakt samma motivation.

Som ny lärare fick jag också fort erfara att det var en omöjlighet för mig att ta vid denna regel. Jag höll på att bli fullkomligt galen av alla petanden på axeln, draganden i kjolen och hackande ”du, du, du – kan du vässa min penna” i örat. Kära någon, tänkte jag, hon måste vara en superhjälte för att ha lyckats med detta, för jag hade då fullt upp med att hinna runt och hjälpa alla. Så när jag plötsligt stod ensam i klassen försvann pennvässaren.

När terminen närmade sig sitt slut och jag stökade runt lite i klassrummet, fortfarande på upptäcksfärd, hittade jag den nästan bortglömda pennvässaren. ”Men varför ha en pennvässare som man inte använder”, tänkte jag, ”Må så vara att den går sönder men den gör ju ingen nytta här”. Något naivt bestämde jag mig för att ställa fram pennvässaren. Den fick hålla så länge den gjorde det, tänkte jag lite naivt. Och som ny lärare fick jag göra en ny erfarenhet redan nästa dag …

Plötsligt slingrade det sig en kö längs hela klassrumsgolvet under svenskalektionen. ”Men vad är det som händer?” undrade jag snopet. Det visade sig att alla elever plötsligt bara var tvungna att vässa med just den pennvässaren. alla de andra 10 mindre vässarna var helt plötsligt ointressanta.

Hade lärdomen nu tagit sin ända här skulle det kanske inte vara så mycket att stoppa i min ögonblicksburk, men så var inte fallet. Under lektionens gång fick jag också upp ögonen för precis hur spännande den förbjudna frukten kan vara – även om det endast handlar om en gammal klassisk pennvässare. För se, några elever tyckte att det var så otroligt spännande att få vässa på den ny-gamla vässaren att de började bryta av sina blyertsspetsar med flit bara för att få göra några vev på vässaren. Två elever hann förbruka en helt ny penna var innan jag fattade detta.

”Den kloke lär sig av andras misstag – idioten av sina egna!”, heter det … Men man lär också så länge man lever. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Digital kompetens i min pedagogiska verksamhet

Skyll inte på mig för den tråkiga rubriken. Den har bestämts på högre ort för konformitetens skull. Hur det än är så talar den om exakt vad detta inlägg är tänkt att handla om.

Om jag fick bestämma, och om min verklighet hade ett rosa skimmer över sig, så skulle datorn ha en precis lika central plats i min pedagogiska verksamhet som papperet och pennan har. Alla elever skulle ha en varsin dator på sin plats, som fälldes upp snyggt och smidigt genom att de öppnade små ‘bänklock’ vid sina platser. Och när de behövde skrivytan till något annat så stängde de snabbt och smidigt ned locket igen.

Vi skulle ha de flesta böcker webbaserade. Till exempel matteböckerna. Istället för att, som nu, sitta och rätta 30 böcker varje gång skulle eleverna skicka de sidor de gjort klart digitalt till mig och så skulle det finnas ett rättningsprogram som snabbt och effektivt rättade felsvar medan jag kunde lägga mer tyngd på deras uträkningar och tankesätt. Det skulle finnas många alternativa tjänster för mig som lärare via webben. Dels skulle jag kunna nivåbasera undervisningen enkelt genom att dirigera eleverna olika sidor men jag skulle också kunna ge dem extrauppgifter, som att till exempel gå in och öva extra på multiplikationstabellerna på www.mult.se.

I min pedagogiska verksamhet skulle också handdatorer, eller smartphones, vara obligatoriska för varje personal. På så sätt skulle vi lätt kunna nå varandra och kunna organisera upp vardagen på ett enklare sätt. En lärares vardag är fylld av saker att komma ihåg. Den veckan denna termin är det köksvecka. Den rasten denna vecka skall dina elever stå rastvakt. Nu är du rastvakt. Nu skall den här eleven till kuratorn. Och den här till skolsyster. Och den här till extraidrott. Och den här till specialläraren. Nu är det möte. Nu är det dags för luciaträning. Och glöm inte att det är kaffevecka den veckan den här terminen, o.s.v., o.s.v. För mig är alla dessa kom-ihåg-saker en rejäl utmaning! Och det stressar samt tar en otrolig tid från annat jobb som jag tycker är viktigare.

Men min verklighet har inte ett rosa skimmer övers sig. I dag ser det helt annorlunda ut! I dag måste jag istället oroa mig för saker som att bandbredden är för smal så vi får inte streama material från nätet. Och man får inte ha administratörsrättigheter så om det uppstår ett fel, hur litet det än må vara, är det svårt att lösa det själv (även om man absolut vet hur man skall göra) för jag har inte tillgång till det. Jag kan/får inte ens uppdatera min flashläsare själv. Och detta gör att jag alltid måste planera två olika lektioner ifall jag vill involvera IKT eftersom det plötsligt kan uppstå ett fel och då måste en administratör komma ned och fixa problemet vilket kommer att ta minst halva dagen, eventuellt en vecka. Och så har vi ju också föräldrarna som tycker att deras barn spenderar för mycket tid framför datorn och vill att de hellre skall göra annat. Helt ointresserade av vad de egentligen gör framför datorn. Ett annat problem är att eleverna inte får ha ett eget konto som är kopplat till lärarkontot eller att vi får ha ett klasskonto, eftersom det måste finnas en ansvarig för varje konto så att det finns någon att skuldbelägga för exempelvis porrsurfning .

Nu låter detta mycket pessimistiskt. Men jag är nog otroligt avskräckt just nu. För jag ser inget annat än problem med IKT i skolan efter den här hösten.

För mig är IKT något levande och naturligt. I min vardag är datorn lika viktig som papper och penna. Den är ett verktyg som vilket som helst. Men förutsättningen för att jag skall kunna använda pennan är att jag får lov att vässa den själv när spetsen går av. Man måste få chans att äga kunskapen. Min upplevelse är dock att man i skolan inte får äga sin digitala kompetens. Man är så rädd för alla faror på internet att vi spärrar och stänger ned alla möjligheter. Det är nästan som att vi skulle sluta att tillverka bilar för olyckor kan ju ske! Och med den verkligheten vet jag inte riktigt hur jag kommer att använda mig av IKT i min pedagogiska verksamhet. Men nedan är några saker jag verkligen kommer att fajtas för:

Möjligheten till didaktik i IKT med eleverna redan från 1:a klass.

Möjligheten att kunna administrera läxor etc. över internet, som till exempel glosorna på glosor.se och multiplikationstabellerna på mult.se.

Möjligheten till föräldrakontakt via nätet, bland annat med veckobrev via mejl etc.

En klassblogg.

Möjligheten till ett klasskonto så att eleverna kan skriva på datorer och på ett enkelt sätt komma åt varandras texter.

Pedagogernas rätt till eget bruk av sin dator med (i alla fall vissa) administratörsrättigheter.

Ja, det finns mycket mer inom området IKT som jag skulle vilja ha som naturligt i min pedagogiska verksamhet men just nu tror jag att detta är tillräckligt stora utmaningar. Tyvärr.

Ann

5:2 Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio

Artikel 5: Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio av Teena Willoughby & Eileen Wood & Malinda Desjarlais & Lindsay Williams & Kim Leacy & Lisa Sedore
Artikelkommentar: 5:1

Studien som ligger till grund för artikeln visar dessa resultat:
Förskolebarn engagerade sig mer i samarbetet när de befann sig i könsmixad grupper än grupper av samma kön.
Grundskolebarn engagerade sig mer i samarbete när de befann sig i integrerade situationer vid datorn än vid parallella situationer.
I könsmixade grupper är det pojkar oftare än flickor som dominerar datorn i grundskolan, medan flickorna mer sannolikt dominerade datorn i förskolan.

För att försöka vara mer öppen, med avseende till vad jag skrev i mitt förra inlägg, så vill jag lyfta upp de resultat som studien ändå kommit fram till. För även om jag har svårt att se varför detta perspektiv är intressant så är det ju ett faktum att det finns något att säga även utifrån samarbetet i rummet, kring datorn.

Grupperingarna visar sig ha betydelse för samarbetet som sker vid datorn men det jag ifrågasätter är vilken kvalité som samarbetet vid datorn egentligen har. Studien visar att det finns en skillnad men är denna skillnad relevant överhuvudtaget om detta samarbete inte ens är av någon kvalité ?

I artikeln refererar författarna till annan forskning, av Muller och Perlmutter 1985, som visat att datorbaserad undervisning underlättar social interaktion mellan unga studenter. De skriver att dessa sociala interaktioner är positiva, bland annat för att främja aktiv delning
 och turtagning beteenden. Jag känner spontant att användning av datorer och IKT i skolan för att träna aktiv delning och turtagning känns bortkastat. Jag vill inte påstå att det finns behov av mer väntan och köande för eleverna i dagens skola där mattpedagogik och turtagning via handuppräckning är en av de moment som är kanske de mest återkommande momenten och även kanske en av undervisningens största problem när det kommer till att utnyttja tiden och möta individer. Här har vi IKT och datorer som kan erbjuda sådana fantastiska möjligheter och så slösar vi bort dem på detta.

Artiklen säger också att förskolebarnen och grundskolbarnen
som är mindre distraherade, mer
 samarbetsbenägna och mer uthålliga under datorledd undervisning än när man arbetar med
icke-datorbaserade uppgifter. Detta resultat är det enda som jag anser givande i denna studie då det klart stödjer hur viktigt det är för skolorna att implementera IKT men också att varje individ får tillgång till exempelvis datorer.

Trots min inställning så tar jag med mig resultatet som studien visat på för att se om det i framtiden kanske kan ge mig något. Kanske när jag blivit varse om vad jag i dag inte vet kan detta resultat visa sig vara användbart för mig.

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Willoughby, Teena, Wood, Eileen, Desjarlais, Malinda, Williams, Lindsay, Leacy, Kim & Sedore, Lisa, Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Compostion of the Group, and Computer-child Ratio, 2009, Sex Roles, 61: 11-12, 864-878

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

5:1 Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio

Artikel 5: Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio av Teena Willoughby & Eileen Wood & Malinda Desjarlais & Lindsay Williams & Kim Leacy & Lisa Sedore

Artikelkommentar: 5:1

Studien som ligger till grund för denna artikel behandlar gruppbaserad datorundervisning och vilken kvalité den social interaktionen får vid sådan undervisning. Utgångspunkten är på något sätt, precis som i de andra artiklarna, hur eleverna placeras omkring en och samma dator. För mig blir det så märkligt med den här utgångspunkten, att tala om hur det sociala spelet skall ske omkring datorn. För mig handlar det datorn sociala möjligheter inte med den yttre fysiska miljön utan snarare om hur man genom datorn erbjuds sociala och kommunikativa möjligheter förbi tid och rum.

Jag har svårt att se hur datorn erbjuder sociala situationer och samarbete ur det perspektiv som dessa artiklar vi läst har antagit. Jag kan ha fel. Och mitt synsätt kan nog kallas mycket traditionellt. Att sitta framför en dator kan inte direkt klassas som att vara social utifrån att vi tittar på den fysiska miljön omkring individen eller individerna som sitter framför datorn och att vi ser på datorn som en teknisk pryl med en mus, ett tangentbord och en skärm. Detta kan återkopplas till mitt första artikelinlägg där jag liknade detta sätta att ”umgås” vid datorn med mina tidiga erfarenheter av att spela Nintendo 8-bit med en handkontroll och en-player spel. Jag tycker helt enkelt att det är ett knepigt perspektiv att anlägga för att undersöka vilka sociala situationer och erbjudande om kommunikation, interaktion och kunskap som datorn i allmänhet och IKT i synnerhet erbjuder. För den erbjuder otroligt mycket av detta om an anlägger ett annat perspektiv.

Genom datorn och genom internet har människor i dag otroliga möjligheter. Jag kan koppla upp mig mot en webbkamera som visar mig vad som sker just nu på andra sidan jordklotet. Jag kan skicka mejl och kommunicera med alla som har tillgång till mejl i hela världen. Jag kan delta i direktchatter som debatterar exempelvis debattprogram just som debattprogrammet sänds och på så vis bli en del av programmet. Jag kan skriva uppsatser tillsammans med min klasskamrat där vi båda skriver i samma dokument samtidigt och på samma gång sitter vi uppkopplade via Skype och pratar om det vi skriver. Jag kan spela spel med människor från hela världen och samtidigt kommunicera med dem och bygga strategier för hur vårt lag skall vinna, allt i ”direktsändning”. Och jag kan läsa en artikel, kommentera den och publicera den för hela världen att läsa för att sedan få kommentarer av vem som helst och möjlighet till att debattera och lära mer genom att diskutera detta. Allt nu och här. Eller sedan och där. Det handlar om kommunikation, interaktion och socialisering som inte är hindrade av tid och rum. Och det är på detta sätt jag menar att datorn och IKT erbjuder ovärderliga samarbetsmöjligheter och möjligheter till social interaktion. Möjligheter till att lära av allt och alla när som helst. Och att då studera hur datorn i sig erbjuder dessa möjligheter utifrån de begränsningar som tid och rum sätter känns helt oväsentligt för mig!

Jag kan ha fel. Det kanske finns anledning till att se på den sociala interaktionen utifrån det andra perspektivet också. Det kanske är meningsfullt … men jag ser inte hur. För mig kan möjligheterna med IKT endast utnyttjas till det maximala om det finns teknik som räcker till alla individer. Och det är skolans största utmaning – resurser!

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Willoughby, Teena, Wood, Eileen, Desjarlais, Malinda, Williams, Lindsay, Leacy, Kim & Sedore, Lisa, Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Compostion of the Group, and Computer-child Ratio, 2009, Sex Roles, 61: 11-12, 864-878

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

4:2 ICT use among 13-year-old Swedish children

Artikel 4: ICT use among 13-year-old Swedish children av Ulli Samuelsson

Artikelkommentar 4:2

Artikeln nämner att de flesta barnen i studien uppger att de tillförskansat sig sin IKT-kompetens genom att äldre vänner lärt dem eller att de lärt sig själva. Här menar man då att studien bevisar att detta eventuellt inte är ett sådant bra sätt att lära sig på eftersom forskarna/författarna menar att eleverna inte använder IKT:n på ett seriöst sätt. Studien hävdar visa att eleverna mest använder IKT till nöje, spel och att socialisera med vänner. Och de saknar en del kompetens som krävs för att använda datorn och internet till ”skolrelaterade” aktiviteter. Vad jag gillar denna tolkning av vad som är kunskap och inte var jag tydlig med i mitt förra inlägg angående artikeln, här är jag mer intresserad av frågan hur man bör lära eleverna att hantera verktygen. Men eftersom jag inte helt anser att studien visar på det resultat som den påstår sig visa så tänker jag inte diskutera frågan utifrån de slutsatser som jag ovan redovisar att studien drar. Jag för istället en diskussion kring ämnet baserat på egna erfarenheter och osäkerheter.

Min idé har genom hela utbildningen baserats på John Deweys tankar om ”learning by doing”. Trial and error. För jag tillhör dem som menar att man lär bäst genom att testa. Sedan skall skolan erbjuda en miljö där det finns pedagoger som kan vägleda detta testande, fånga upp händelserna och ta diskussionerna kring det som händer. Skolan skall erbjuda en säker miljö för att få testa på verkligheten innan man står på egna ben. Liksom bilskolan erbjuder provkörningar med handledare innan man får styra för egen hand. Och så har jag också sett på IKT-undervisningen. Sätt eleverna framför en dator och låt dem testa på. Men fånga upp det de gör! Styr dem rätt! Men det är genom misstagen de kommer att lära sig.

Så mötte jag en pedagog som menade att man inte skall släppa lös eleverna fritt på internet. Han menar att de inte är mogna för det. Han förstod mitt resonemang och höll delvis med. Precis som jag förstod hans resonemang och delvis håller med honom. För chansen är stor att eleverna drunknar i informationsmassan. Chansen är stor att de läser helt okritiskt. Men jag kan för mitt liv inte förstå hur man skall tillförskansa sig IKT-kompetens om man inte bara sätter sig framför ratten och kör med egna händer.

Jag har suttit bredvid många gånger och försökt riktigt steg för steg guida någon i hur man hanterar en dator. Men ärligt, det är helt värdelöst! Det känns så fel. Tryck där, gör så, dubbelklicka där, Nej, inte dubbelklicka där … Jag vet inte ens var jag skall börja. En dator är för komplex. Vad någon skall lära beror så på vad den är intresserad att använda datorn till. Jag tycker att detta är jättesvårt. För jag förstår pedagogen. Men jag har också en annan åsikt. De är inte riktigt förenliga med varandra, men de är lika rätt. Eller?

Pedagogen menade att hur vi skall göra beror på vad vi skall lära eleverna. Skall de lära sig IKT-kompetens eller om kartan? Och jag förstår vad han säger, men det slår ned på hela mitt synsätt om att IKT är ämnesintegrerat och genom att få nyttja datorn samtidigt som man söker bilder och fakta om kartan så lär man sig hantverket genom meningsfulla övningar. Men …  går det?

Jag tror helt enkelt att vi saknar en utbildning i didaktisk IKT-kompetens. Hur lär vi eleverna data? Den kursen skulle jag vilja gå!

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Samuelsson, Ulli, ICT use among 13-year-old Swedish children, Learning, Media
and Technology, 35:1, s. 15-30

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4:1 ICT use among 13-year-old Swedish children

Artikel 4: ICT use among 13-year-old Swedish children av Ulli Samuelsson

Artikelkommentar 4:1

”Medierådet (2006, 2008) also shows that children who are high consumers of the media tend to spend less time on schoolwork. This should be considered in relation to Swedish teachers’ sceptical attitudes towards ICT as a tool for learning and education as well as the lack of national guidelines.”
s. 19

Nu är jag där igen. I kunskapsträsket. Vad är kunskap då?

Mycket av den här artikeln går ut på att prata om hur eleverna inte använder datorn och IKT till skolrelaterade aktiviteter. Sverige är högt rankade på skalan över välutvecklade e-samhällen. En hög procent av hemmen i Sverige har dator och internet och eleverna har tillgång till IKT på bibliotek samt i skolorna. Även mobiltelefoner är brett utspritt, så väl hos vuxna som hos tonåringar. Och i den här studien menar man då sig visa att eleverna, trots att de ofta använder sig av och har bred tillgång till IKT, inte använder verktyget i ”seriösa” syften. De använder den mest till nöjen. För vidare diskussion vill jag lyfta fram några citat ur artikeln:

”The most common ICT activities during leisure time are shared by all children:
keeping in touch with friends, listening to music and playing games. The
OECD (2005) has ranked Swedish children as the fifth highest in using computers for internet access and entertainment among the OECD countries”.

”An ethnographic study by Ito et al. (2008) points out that the new media have made novel ways for youth to socialize, and the present study shows that even occasional users socialize through computers and mobile phones. It is worth mentioning that socializing seems to be the most common reason for Swedish daily users to use computers during school, not school-related issues, as is the case for the weekly and occasional users.

”there is a lack in basic computer skills as well as seriousness about ICT use as a tool for education and learning.”

Dessa två uttalanden, som används som om de på något sätt stod i samstämmighet med varandra, får mig att rysa. För vad menar vi då är kunskap? Är det bara lek att använd IKT:n till att socialisera med sina kamrater. Menar man verkligen att eleverna inte använder sig av skolkunskap i dessa aktiviteter? I detta sociokulturella samhälle som ställer läs- och skrivfärdigheter på toppen av kunskapsberget. Och det här med att eleverna spelar spel, jag tycker spel används så knepigt när man pratar om det som något dikotomiserat till att lära. Det behövs en mer nyanserad bild av spelen här. För visst kan man lära genom spel. Här sitter jag som pedagog och försöker hitta på lekar och spel som skall göra lärande roligt och enkelt och sedan förkastar vi se spel som finns istället för att ens försöka se möjligheterna med dem.

En annan aspekt på det är att utgå från vårt uppdrag att utgå från elevernas vardag i undervisningen. Vi skall föra in deras vardag i skolan, dels för att göra lärande intressant och roligt men dels också för att skolan inte skall bli ett väntrum för livet, som John Dewey skulle ha sagt det.

Nej, jag har personligen mycket svårt för denna artikel. För utifrån det perspektiv författarna/forskarna tagit så känns deras slutsatser orelevanta. Har de verkligen mätt det de påstår sig ha mätt? Har de verkligen mätt hurvida eleverna använder IKT för skolkunskaper eller inte? För mig känns det inte så när deras utgångspunkt så starkt sätter en skiljelinje mellan skolkunskap och annan kunskap. Eller som de kallar det: spel och nöjen.

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Samuelsson, Ulli, ICT use among 13-year-old Swedish children, Learning, Media
and Technology, 35:1, s. 15-30

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

3:2 To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools

Artikel 3: To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools av Agneta Ljung-Djärf

Artikelkommentar 3:2

Studiens, som denna artikel refererar till, resultat blir mycket intressant då jag i det första inlägget valde att diskutera kring olika pedagogiska perspektiv och grundsyner som är viktiga för hur man ser på datorn och/eller IKT. Då utmanade jag diskrepansen mellan det perspektiv som forskaren anlägger och det perspektiv som pedagogerna bär på samt vad detta kan göra för ett resultat av studier likt denna. I den här studien visar resultatet att vilken typ av undervisning som dominerar på förskolorna har stor betydelse för hur praxisen kring IKT och datoranvändandet utformas. De olika miljöerna gav helt olika möjligheter för barn att lära om och från datorn, enligt Ljung-Djaärf. Jag vill använda detta resultat för att återknyta till föregående artikel tänker jag att den undervisning som dominerar på förskolan är ett direkt resultat av den pedagogiska grundsyn som personalen bär på. Och den pedagogiska grundsynen personalen bär på återspeglas även i den diskurs som uppstår kring praktiken, vilket är den aktivitet som även sätter ramarna för hur praxisen faktiskt utformas. Vad tror ni om detta?
Nedan försöker jag knyta ihop mina tankar i den förra artikeln genom att generalisera resultaten i studien på mitt mer övergripande resonemang om pedagogiska grundsyner.

Studien synliggjorde dessa kopplingar:
(Samtliga kommentarer inom paranteserna är författarens egna kommentarer och försök att knyta ihop de båda kommentarerna som refererar till artikeln.)

  • Med ett vårdande perspektiv utformas en skyddande praxis. Här blir datorn en underhållande aktivitet. Den sysselsätter barnen och lär dem att turas om. Men de skall ej spendera för mycket tid vid datorn. (För att relatera till en tidigare artikelkommentar så skulle jag vilja hävda att detta är lite av ”dumburken-perspektivet).
  • Med ett omhändertagande perspektiv utformas en stödjande praxis. Här står den sociala interaktionen kring och med datorn i fokus. Social kompetens, ansvar, initiativtagande och att komma överens står högt upp på kunskapslistan vid datoraktiviteter. (För att återkoppla till min första kommentar på denna artikel tänker jag att detta liknar ett sociokulturellt perspektivbärande.)
  • Med en undervisande praxis utformas en handledande praxis. Här är datorn en viktig del av inlärningen och utlärningen. Tankarna om att uppfylla de politiska målen om social jämlikhet återspeglas och datorn används för att möta elevernas individuella behov. (Jag återkopplar åter igen till mitt förra inlägg om denna artikel och menar att det behavioristiska perspektivet är synligt här. Datorn används för att möta individerna, de kan arbeta mer självständigt vilket är önskvärt för att individualisera utbildningen.)

 

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf. Agneta, To Play or not to Play – That Is the Question: Computer Use
Within Three Swedish Preschools’, Early Education & Development, 19:2, 2008, s. 330-339

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

3:1 To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools

Artikel 3: To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools av Agneta Ljung-Djärf

Artikelkommentar 3:1

Artikeln refererar till en studie om datoranvändande i den lokala praxisen i tre svenska förskolor. Fokuset ligger på att undersöka hur förskollärarna hanterar av uppgiften att föra in datorn i barnens vardag.Jag utgår från att pedagogernas uppgift, som Ljung-Djaärf skriver om, är sprunget ur detta citat som jag hämtat ur artikeln:

”Politically, access to computers and knowledge of how to use them has
come to be seen as a matter of equality, justice, and democracy (e.g., Government Bill 1995/96:125, p. 2). Politically formulated visions and plans stipulate that all children be given equal opportunities for computer use.”
s. 331

Den teoretiska utgångspunkten i studien är det sociokulturella perspektivet. Ljung-Djärf hänvisar också i sin bakgrund till tidigare studier som säger att barnen på förskolan ofta blir lämnade ensamma vid datorn samt att få vuxna engagerar sig i vad som händer i arbetet med och omkring datorn. Ljung-Djaärf hänvisar också till teorier om att det är i diskursen kring datoranvändandet som praktiken konstrueras och rekonstrueras. Och om vi slår ihop detta med en den första artikeln jag kommenterade här på bloggen (Fredriksson,Jedeskog & Tjeerd, 2008) där en studie slår fast att bland annat lärarnas attityd till IKT har en stor inverkan på hur man kommer att implementera detta i undervisningen så får vi en intressant vinkel på detta med teoretiska perspektiv och IKT. För om lärarnas syn på IKT har stort inflytande på implementeringen och det är i den diskursiva praktiken som de gestaltar möjligheter och omöjligheter (med utgångspunkt från att deras inställning speglas i deras diskurser) så blir det intressant att ifrågasätta vilka teoretiska perspektiv pedagogerna bär på. Och om en studie med ett sociokulturellt perspektiv, som möjligt kan vara helt annorlunda än pedagogernas perspektiv, kan ge en relevant bild av hur lärarna klarar av att hantera uppgiften att föra in datorn, och IKT för den delen, in i barnens vardag.

Jag leker lite med tanken här. Då IKT och dator fortfarande är något ”nytt” inom skolans värld och då det finns många pedagoger som ännu inte är bekanta med arbetsverktyget så tänker jag att det arbetar ganska många av en äldre generation inom skolans värld. Vilket gör att det är helt naturligt att datorn fortfarande är relativt ”ny”. Och om det arbetar många äldre i skolans värld så tänker jag att de utbildats med helt andra teoretiska utgångspunkter än oss. För redan under AUO1 fick vi ju veta att det inte var allt för länge sedan Piaget och Skinner stod i centrum för undervisningen. Så det känns också som en möjlig verklighet. Och om vi då antar att många pedagoger bär på ett behavioristisk perspektiv (inte alla, kanske inte de flesta, men ganska många) så känns det inte helt onaturligt att eleverna lämnas ensamma framför datorn. För inom behaviorismen blir väl datorn just det – den självrättande maskinen, det som gör att eleverna klarar sig själva! Maskinen som gör undervisningen rolig!

Jag säger nu inte att det behavioristiska synsättet på IKT och datorer är felaktigt. Men jag menar att om man bär på en sociokulturell ryggrad så är det kanske andra kvalitéer som man skall utnyttja datorn till än att endast göra den till det som motiverar eleverna eller till den ”självrättande” maskinen som ger direkt respons och stimuli men som ignorerar oönskat beteende. Och jag tänker att det beror lite på om man ser det som att arbeta med datorn eller att arbeta med IKT. Datorn = behavioristen = bra och användbar maskin som genom sina behavioristiska kvalitéer får något av en barnvaktsroll. IKT = sociokulturellt = kommunikation. Här ser vi möjligheterna som skapas med maskinen, som kan få oss att kommunicera över tid och rum, som gör det enklare att skriva. Vi ser bortom maskinen, förbi plasthöljet och in i den alternativa livsvärlden.

Jag menar inte att det ena sättet är bättre än det andra. Båda är väl bra tycker jag. Men det är intressant att fundera på vilket perspektiv man tar när man forskar om IKT i skolan tycker jag. Vad tycker ni?

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf. Agneta, To Play or not to Play – That Is the Question: Computer Use
Within Three Swedish Preschools’, Early Education & Development, 19:2, 2008, s. 330-339

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2:2 The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years

Artikel 2: The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo av Agneta Ljung-Djaärf
Artikelkommentar 2

Tidigare studier har visat att gemenskapen runt datorn kan erbjuda ett produktivt samarbete som inte förekommer i andra skolaktiviteter. Det låter bra! Men samtidigt menar Ljung-Djaärf att det inte nödvändigtvis är så att detta produktiva samarbete uppstår. Hon har inte inriktat sig på att undersöka samarbetet men hennes studie visar att artefakten datorn och dennes konstruktion tvingar fram olika positioner och sätt att handla hos barnen. Datorns och programvarans utformning men en mus, ett tangentbord och ett tilltalande som är i singular form i programvarorna erbjuder inte direkt den samarbete som förväntas och anvisas om. Denna beskrivning är mer lik min verklighetsbild. Men det får en att undra …

Jag har i en kommentar till ett tidigare inlägg i en kurskamrats blogg berättat om de skillnader i synsättet på datorns möjligheter som jag upplevt i min utbildning på Miun och i de kurser jag läser på Stockholms universitet. Min upplevelse från Miun är ett närmast tillbedjande förhållningssätt till datorn. Datorn i allmänhet och IKT i synnerhet som svaret på många didaktiska problem i skolan. Vi låter eleverna tillförskansa sig kompetensen genom att använda IKT och samtidigt utgår vi från elevernas verklighet och gör undervisningen ”kul”. Vi slår en massa flugor i en smäll! Så möter jag den andra läraren med en liten annan bild av det hela. Han som menar att eleverna inte skall släpas fria vid datorn. Att de inte har den kompetensen. Att vi skall vägleda dem och sätta gränser för deras arbete framför datorn (i alla fall till att börja med). Om vi menar att lära dem So så vägleder vi dem. Men om vi menar att lära dem IKT-kompetens så kan vi släppa dem fria. Och det låter ju rimligt. Även om jag verkligen gillar idén med att slå en massa flugor i en smäll! Och då tänker jag att självklart är det så – med IKT som med allt annat. Vi måste se till att det lärande vi har tänkt skall ske faktiskt är det lärandet som sker. Så vill vi lära eleverna att turas om, då kan de lika gärna göra denna lärdom i datorkön som i handuppräckningskön. Men om vi menar att de skall lära sig att samarbete, ja, då får vi helt enkelt se till att vi hittar uppgifter som får dem att samarbeta. Och använda program som inte tilltalar dem i singularis.

Plätt lätt, eller hur!?

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf, Agneta, The owner, the participant and the spectator: positions and
positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years, 28: 1, 61
— 72, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2:1 The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo

Artikel 2: The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo av Agneta Ljung-Djaärf
Artikelkommentar 1

Jag minns min egen barndom. Hur man satt förväntansfullt med myror i hela kroppen och väntade på sin tur. Det var som att en hel änglakör sjöng för mig när den vana trudelutten tog fart samtidigt som den lilla röda, hattklädda gubben på skärmen plötsligt vände sig rakt emot mig, sköt i luften och klämdes ihop. Och samtidigt som han föll handlöst utanför bild räcktes åttabitarns kantiga och gråa handkontroll över till mig, motvilligt. Jag roffade åt mig den, blev ägaren av den, och vickade mig mer mot teveapparatens centrum genom att gunga och skrapa vadernas framsida mot den utnötta heltäckningsmattan, samtidigt som jag sköt undan min kamrat. Nu var det min tur. Äntligen!

Den här ämnet är så svårt för mig. Jag har svårt att se hur man umgås framför datorn. Jag förstår att man kan umgås och kommunicera via datatekniken, över internet. Men att umgås när en spelar och en massa andra barn sitter bredvid och tittar på … Jag är så skeptisk till detta. Jag tillhör nog den grupp som inte riktigt än påbjuder samarbete/samvaro vid datorn … tyvärr!

Jag har sett hur äggklockan vrids upp för att om tio minuter ge plats framför skärmen till den som paxat nummer två. Skiftbyte; från ägare till åskådare och från deltagare till ägare. Jag har sett att de sitter tillsammans och hjälper varandra. Men denna hjälp upplever jag mer som frustration än som en genuin social och kommunikativ situation. Benen på eleverna stressar upp och ned. Spelaren ryter ifrån och likt ett gammalt par i bilen undrar h*n om det är ”du eller jag som styr?”.

Än i dag hatar jag själv att sitta bredvid. När sambon plockar upp handkontrollen till Ps3:an är det bäst han slår på ett spel som vi kan vara två på, och där man spelar samtidigt! Inte vänta på sin tur! Annars är det bäst att han förpassar sig till soffhörnet och lämnar den nedsuttna mittenplatsen till mig. Annars vill jag inte vara med och leka! Varför skall jag vänta och kasta bort dyrbar tid?

Jag förstår att mitt förhållande till denna turtagning och vad som faktiskt sker i en grupp när de sitter framför en skärm är färgad av mitt eget förhållande, mina egna upplevelser, av att vara deltagare och/eller åskådare. Jag har aldrig upplevt annat än frustration i dessa situationer. Jag menar, är det kö på Ica går jag till Coop och handlar, så enkelt är det! Varför slösa tid i köer?

Samtidigt förstår jag att jag inte har rätt. Min sambo har gett mig en inblick i en annan värld. För han, även om jag tror att han med all säkerhet helst skulle hålla i handkontrollen själv, kan sitta på sidan och se när jag styr. Han är deltagare och jag accepterar, vi diskuterar och tar oss tillsammans vidare. Och jag förstår att det kan vara möjligt med den typ av kommunikation som artikeln beskriver. Jag förstår bara inte hur!

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf, Agneta, The owner, the participant and the spectator: positions and
positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years, 28: 1, 61
— 72, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,