Skola på vetenskaplig grund – vad är det?

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning.

I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten.

Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”

Wikipedia

vetenskap (lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”

– ne.se

”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”

Promemoria om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, Skolverket, 2012

”Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”

Skolverket

Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter.

Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:

PastedGraphic-2_pdf__1_sida_
Bild från Bohunt, England.

Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:

”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”

– Skolverket (se ovan)

Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

PastedGraphic-1_pdf__1_sida_
Bild från Skolverket.

 

Sagan om den professionella pedagogen och den attraktiva huvudmannen

Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med bland annat Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator.
Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator, Anna Sterlinger, lärare Utsäljeskolan, Henrik Bartholdsson, lärare Visättraskolan.

”Är inte alla pedagoger professionella?” Den frågan ställdes i en av panelerna som Huddinge kommun höll under första dagen av #SETT2016. Panelen kom mest att samtala om vad professionell egentlig innebär. Ni som följer den här bloggen vet att det är en ständigt återkommande fråga och ett ämne jag brinner för. För vad innebär det egentligen att vara professionell? Den frågan har många dimensioner! Här följer några dimensioner jag vill lyfta.

Rättigheter OCH skyldigheter

För att vara en professionell pedagog behöver vi prata om både våra rättigheter och skyldigheter. Tyvärr brukar det ofta råda ett antingen eller perspektiv här, där det exempelvis ur ett fackligt perspektiv mestadels lyfts vilka rättigheter vi har men ur ett arbetsgivarperspektiv mest lyfts vilka skyldigheter vi har. Vi ska alltid utkräva våra rättigheter, men då behöver vi också se till att vi utför våra skyldigheter – i stora som små frågor! Det kan till exempel handla om balansen mellan att arbeta för mycket utan ersättning, så att du arbetar gratis, eller att lägga alldeles för lite tid och ansträngning bakom ditt arbete. Och samtidigt som att du ska begära tid och rimlig ersättning för ditt arbete måste du också ge lika mycket som du får! Jag kan inte ena dagen springa iväg två timmar innan min arbetstid är över och andra dagen kräva ersättning för att jag får rycka in och stänga.

Stabil yrkesheder kontra tjänsteman

Jag är lärare men också tjänsteman. Som lärare måste jag stå stabilt med min yrkesheder som grund och säga nej tack till uppgifter som arbetsgivaren kan tycka att jag ska utföra, men där jag ser att jag inte har möjlighet att utföra dem på ett professionellt sätt. Som exempel kan lyftas rättssäkra bedömningar, inte minst i den aktuella frågan om medbedömning. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren ger mig i uppgift att vara medbedömare i ett ämne jag aldrig studerat eller undervisat i, för elever jag aldrig träffat – jag kommer inte att göra det! De kan lagstifta att det ska ingå i min yrkesroll men om det inte går att göra på ett sätt som sätter elevernas rättssäkerhet i första hans så kommer jag hellre att sluta som lärare än att utföra den uppgiften! Detta handlar om värdet att förstå vilken inverkan vi har på andra människors liv i och med vår yrkesroll. Know thy impact!

Stabil grund i gällande styrdokument

Detta säger sig självt – jag är inte en professionell pedagog om jag inte är insatt i gällande styrdokument. Denna punkt omfattar allt från att bedriva undervisning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet till lagar och regler om avgiftsfri skola och kursplaner.

Den professionella grunden!

Som professionell pedagog vet jag varför jag är lärare och varför jag är där jag är? Jag vet vilka pedagogiska grundvalar jag vilar på. Jag vet också att jag inte är allvetande och söker därför ny kunskap för att fortsätta utvecklas. Jag vågar testa och misslyckas, vågar testa och lyckas och gör det på ett systematiskt och beprövande sätt. Jag ser till alla elevers bästa, en retorik om att bli den bästa skolan leder endast till en vinnare men många förlorare, så jag arbetar tillsammans med min kollegor, för alla elever i Sverige.

Hur blir vi en attraktiv arbetsplats

Som en följdfråga till detta samtal frågade Peter Bragner, moderator, vad kommunen kan göra för att locka professionella pedagoger till sig. Det känns som en naturlig följdfråga och en viktig sådan i dessa tider av lärarbrist. Det enkla svaret är att vi måste vara en attraktiv arbetsplats, men hur blir man det då?

Jag tror att huvudmän först och främst måste visa att de har förtroende för sina lärare. #SETT2016 har hittills haft en tydlig tråd i det mesta jag lyssnat till – den goda utvecklingen nås inte med ett top-down perspektiv, vi måste ha ett bottom-up perspektiv! Vi måste alltså låta förändringen initieras av de som arbetar i verksamheten, lita på deras behovsanalyser och på att de kan driva förändringen utifrån sina behov på ett professionellt sätt bara vi ger dem förtroendet, utrymmet och möjligheterna att göra det. Vi måste så mycket tydligare möta behovsanalyserna med frågan ”hur löser vi det” än ”det går inte” och jobba med förändringsprocesser som styrs av pedagogerna på varje skola. Har vi lärt oss någonting av processen med att digitalisera skolan så är det att vi behöver en hög grad av kreativitet för att lösa problemen som uppstår samt ett mycket tätare kommunikationsmönster mellan olika kluster/nivåer i organisationen skola för att till fullo nyttja möjligheterna till kollaboration som erbjuds. Många tänker bättre än en och alla perspektiv behövs. För att bli en attraktiv arbetsgivare måste huvudmännen våga släppa greppet om förändringsmakten och släppa in de som varje dag befinner sig ute i verksamheten och brottas med vardagens alla behov och problem. Vi måste släppa fram våra lärare, lyfta dem, ge dem möjligheterna att utvecklas, ta tillvara på kompetens och engagemang samt kollaborera för att få ihop den komplexitet som organisationen skola innebär.

Digitalisering av skolan känns SÅ 2013

Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – dig och mig – och vad vi gör i vår undervisningen kopplat till syftet med densamma.

Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda så att de höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap.
Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik.
Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan.
Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”.

Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

Förutsättningar för förändring

I sitt TedTalk talar Andrew Ford om den stora elefanten som finns i klassrummen. Han jämför länders PISA-resultat och konstaterar att det är de utvecklade länderna som misslyckas och de länder som fortfarande håller på att industrialiseras som ligger i toppen. Han jämför också Australien med Korea. Korea slår Australien i alla tester. I Korea har de tre gånger så hög självmords än i Australien.

”All that children in gifted classes are, are the kids that align with the current model. All children are gifted and all children are talented, not necessarily though in this current educational model.”

– Andrew Ford

Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det, säger Ford. Men hur kommer det sig att vi så länge och så tydligt har sett det stora behovet av förändring som finns inom skolan, men att vi ändå inte har kommit längre. 

Förändring, utveckling, måste handla om att skapa bättre förutsättningar. Om jag får bättre förutsättningar av förändringen som sker, då älskar jag förändringen. Många har genom åren sagt till mig, i samtal om att implementera teknik i vardagen, att ”Det är enkelt för dig för du är ju intresserad av teknik”. Och varje gång har jag tydligt svarat att jag inte är ett dugg intresserad av teknik, men jag är oerhört intresserad av hur det förenklar min vardag. Och här i ligger en väsentlig nyckel i att förändra utbildningssystemet. Historiskt har de stora förändringarna för skolan drivits av politiker och människor som faktiskt inte står på golvet varje dag. Skolans förändring har alltid styrts top-down. Men förändring måste komma av faktiskt upplevda behov hos de som finns i verksamheten. Förändringen ska ledas av elever och lärare, som varje dag ser vad som faktiskt fungerar. Av behovsägarna. Vi måste se över hur våra förändringssystem fungerar och börja leda bottom-up.

Digitaliseringen har fungerat som katalysator till de oerhört viktiga förändringarna som vårt skolsystem måste ta sig igenom. Den stora digitaliseringsboomen handlar endast till några få procent om digitaliseringen i sig. Det är dags att se det och sluta prata med digital teknik som utgångspunkt! Förändringar som måste ske i skolan för att skolan ska digitaliseras, skapar utrymme för andra viktiga förändringar. Låt oss skapa fler katalysatorer för förändring. På Glömstaskolan har vi ynnesten att få en helt ny skollokal. Men det är heller inte vilken skollokal som helst, de som designat skolan har haft utrymme att tänka utanför boxen. Det ger nu oss också förutsättningar att tänka utanför boxen vad gäller personal, arbetsgrupper, schemastrukturer och organisatoriska strukturer i stort. Låt oss använda de till synes enklare medlen som katalysatorer för den verkliga förändringen i skolan.

Klassrum som får dig engagerad, en skola där teknologi är en naturlig del av infrastrukturen och där läraren är ”lead learner”, det lyfter Ford fram som framgångsfaktorer. Och det är väl det den eviga katederdiskussionen egentligen handlar om; läraren som allvetande i rollen att ge eleverna de rätta svaren eller läraren som lärande ledare som själv också lär. Där har också vi skillnaden mellan det som inom skolan i dag ofta benämns som ”kollegialt lärande” och det som faktiskt är en lärande organisation. Lärande organisation i skolan har kokats ner till en förenkling där lärare lär gemensamt, i modeller som mattelyftet. Men i en lärande organisation lär alla av alla. Där finns inte den allvetande läraren – där lär vi lika mycket tillsammans med våra elever som våra kollegor. I en lärande organisation är elever också våra kollegor!

Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det!

”Everybody is a genius. But if you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid”

– Albert Einstein

Mer pengar, men till vad?

I dag skrev Stefan Löfven (S), statsminister, Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning och Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister på DN debatt under rubriken ”Vi satsar två miljarder på fler lågstadielärare – redan i år”. Och jag ska erkänna att det faktiskt är ett förslag i rätt riktning, om vi jämför det med förra regeringens flertalet förslag. Men…jag vill inte jämföra det med förra regeringen. För det ska inte handla om vilka politiska partier som är bättre eller sämre än de andra. Skolan förtjänar bättre än så. Skolutvecklingen är i mycket större behov än ”bättre än”. Och tyvärr är detta förslag precis lika ytligt som alla andra förslag som kommit de senaste åren.

Jag börjar på allvar fundera över om det är så katastrofalt ställt att regeringens enda makt, vilja och handlingskraft, när det kommer till att styra landet, är att rikta pengar på olika håll.

Svensk skola är i behov av omfattande omorganisationer. En sådan här satsning kräver omfattande omorganisation! Inte bara en pengahög som landar i kommunerna, utan vision eller verkligt ”på golvet-förankrad” handlingsplan. Om detta inte görs riskerar denna satsning att bli lika misshandlad som förstelärarfiaskot.

Hur ska ett system för fler lärare se ut? Vad säger de som arbetar på golvet? Vad säger vetenskapen? Vad behövs för att vi ska lyckas med en riktigt bra utbildning till alla? Fler lärare på stora klasser? Färre elever / klass? Fler specialpedgoger och speciallärare? Snegla på Englands system med lärarassiatenter? Kika på deras system för hur lärarkandidater gör VFU och provår?

I debattartikeln snackas det också om mer tid till undervisning. Men de missar helheten av att undervisning ska vara bra och då behövs tid för fortbildning, kollegialt samarbete, för- efterarbete och planering. 30 % undervisning, 30 % för- efterarbete och planering, 30 % kollegial utvecklingstid, tid för forskning på din egen undervisning, fortbildning och utvärdering samt förbättring av det vi gör. 10 % möten om ekonomi, vem som håller koll på eluttagen, kaffemaskinen etc. Tyvärr tar dessa möten, med arbetsuppgifter som direkt skulle kunna skötas av någon annan än alla lärare, 30 % av tiden idag och fortbildning tillsammans med för- efterarbete och planering trängs på 10 %. Hur är det rimligt?

Snälla Löfven, Hellmark Knutsson och Fridolin, se till att följa upp era förslag med riktiga visioner och handlingsplaner. Handlingsplaner som är baserat på dagens verksamma lärares erfarenheter om behov och vetenskap! Och snälla, fundera över vad som är mest värt; fler timmar eller mer kvalitativa lektioner.

IMG_6873

 

Evidensbaserad involverad design i samverkan

När du kliver in i ett rum, vad är det första du reagerar på? Hur påverkar den fysiska miljön dig?

Vi vet att rummens design påverkar oss på olika sätt och inom många branscher läggs stor möda på hur rum inreds. Men hur mycket tid och engagemang läggs på detta i branschen skolan? Och när vi jobbar med det, vilka faktorer tar vi hänsyn till? Utgår vi verkligen ifrån lärande?

Jag möter många enskilda pedagoger inom skolan med stort intresse för de fysiska rummens design. Jag har mött en eller två skolledare som också visat intresse för det. Men jag har förbluffande få exempel på skolor som verkligen lägger ner både tid, pengar och arbete i att designa de fysiska rummen i syftet att främja lärandet. Allt för ofta står pedagogerna på övertid och målar och möblerar rummet, sällan med någon egentlig vetenskap bakom det som görs, men däremot ofta med en hel del beprövad erfarenhet. Och i princip aldrig har jag hört pedagoger berätta att de fått ekonomiska medel för att faktiskt kunna göra något omfattande med den fysiska lärmiljön. Vi ser bord och obekväma stolar i de allra flesta klassrum vi kikar in i. Ändå vet vi att lärmiljön är en avgörande faktor för en inkluderande skola.

I går fick jag chansen att vara med på Skapaskolans workshop, ledd av arkitekten Peter Lippman, som arbetar med att designa lärmiljöer i USA och Australien. Och nu även i Huddinge. Lippman är en av Skapaskolans partners inför bygget av deras nya skola.

Lippman använder sig av begreppet evidensbaserad design som han lånat av sjukvården, en bransch som verkar förstått hur design kan inverka på patienters tillfrisknande (även om jag inte direkt förstår det genom att kika runt på våra sjukhus). Han har också skrivit en bok som heter Evidence-Based Design of Elementary and Secondary Schoolssom jag tyvärr inte har läst men som definitivt ligger på min ”att läsas lista”.

Under workshopen pratade Lippman om vikten av att definiera rummen, att ge eleverna riktmärken som visar vad rummen är till för. Tänk dig till exempel en lång korridor utan möblering. Vad signalerar det? Många är vi som vittnar om att det blir en löparbana. Men vad händer om vi sätter lite möbler i korridoren? För att visa att korridoren är en arbetsplats? Jag vet av egen erfarenhet att det fungerar och det berättade även andra deltagare på workshopen om.

När vi talade om detta så hörde jag James Nottinghams röst i mitt huvud: ”Start with the koncept.”. Som så mycket annat undrar jag om vi egentligen glömmer bort att faktiskt introducera rummen för eleverna. Hur ofta går vi igenom miljöerna med dem och berättar vad vi vuxna har för tankar och intentioner med rummen? Börjar vi i konceptet, eller förväntar vi oss bara att de ska förstå?

Lippman lyfte också att, även om vi kan ha olika avsikter med olika utrymmen och därför vi väljer att möblera dem på ett visst sätt, så måste vi låta eleverna utforska miljöerna och hitta sina vägar. Många gånger hittar eleverna användningsområden som vi inte tänkt på. Och kanske de inte vill sitta och läsa där vi tänkt oss att de ska läsa. Kanske vill de läsa där vi tänkt att de skulle måla. När Lippman presenterar bilder från olika lärmiljöer han varit med och skapat så blir det tydligt hur stor vikt han lägger på just elevens egna utforskande av miljöerna. Vi får se möbler som används både som han tänkt sig när han var med och designade och som används på helt andra sätt.

Vi pratade om behoven av att ha insyn. Jag har ett grupprum i anslutning till mitt klassrum. Den enda insynen är en dörr, som är allt annat än centrerad i klassrummet, med ett glasfönster. Där vill många elever gärna sitta. En del för att kunna krypa undan allt ljud som uppstår när 28 sjuåringar ska jobba i samma rum. Men en del vill sitta där för att slippa känna sig övervakade hela tiden och kanske kunna snacka lite mer om annat än vad man kan göra när jag finns i samma rum. Och det är då det blir problematiskt. För det är just de eleverna som inte kan ta det ansvaret själva, som oftast har störst behov av att befinna sig i en varierad arbetsmiljö där det finns olika rum för olika behov. Det är ofta de eleverna som, om de kunde ta ansvar för sitt arbete, skulle må bäst av att få sitta avskilt. Och det är därför vi måste arbeta med avskilda platser som ändå erbjuder insyn för oss lärare. För vi vuxna är ansvariga för de små. Vi behöver se att det inte uppstår bråk och konflikter, att de avskilda platserna inte blir en plats där mobbing gror etc. Lippman hade ett mycket fint engelskt uttryck för denna del av vårt uppdag, jag tror det var ”our caring commitment”. Och därför behöver vi arbeta med glasväggar och låga hyllor, istället för separata rum med fyra väggar och en dörr.

En annan sak som Lippman sa under gårdagens workshop och som fastnade hos mig var att vi inte ska skapa rum för att anpassa efter eleverna och vi ska inte anpassa eleverna efter rummen. Vi ska skapa rum utefter de faktorer vi vet stimulerar och gynnar lärande. Jag förstår vad Lippman menar och jag tänker att det är självklart så vi ska tänka, men jag inser också hur svårt det är för mig som pedagog. Jag har alltid eleverna i tankarna. Varje gång jag möblerar utgår jag ifrån individerna i klassrummet. Självklart med frågeställningen ”Vad tror jag att denna elev behöver för att lära sig på bästa sätt” men fortfarande i grunden utifrån individen. Jag har helt enkelt inte kunskap nog om fysiska miljöers påverkan och vilka faktorer som spelar in för att kunna utgå ifrån lärmiljön i sig. Innan jag besökte Skapaskolan första gången och fick en rundvandring tillsammans med Magnus Blixt, hade jag aldrig tänkt på att de möbler jag avskärmar rummen i rummet med inte ska vara högre än att eleverna kan se över kanten. Istället för att tänka att de oroliga själarna i klassrummet ofta behöver kunna blicka ut och ha kontroll över det som sker, tänkte jag att det var jättebra med höga skärmar så att de eleverna kunde få sitta ostört. Goda intentioner men en insats som kanske ledde till motsatsen av den önskade effekten.

Det är klart att mycket av detta har jag hört innan. Inte alltid kopplat till skolmiljöer och lärande, men kopplat till hur vi människor fungerar. Men det är inte en samlad kunskap hos mig och det finns med all sannolikhet massor med kunskap jag inte har inom detta område, som en arkitekt besitter. Det blir också därför så fullkomligt solklart varför vi behöver denna input och varför detta verkligen behöver vara ett område där skolan lägger både tid, energi och pengar.

Det blir också så solklart att pedagogerna på golvet, de som bär erfarenheten, självklart ska finnas med i processen när nya skolor byggs och lärmiljöer designas. Som med allt så funkar inte top-down styre, där några få som inte verkat i verkligheten på några år tror sig besitta all kunskap och därför tar hand om hela processen. All förändring och förbättring är ett bottom-up jobb! En samverkan där golvet direkt rådfrågas och involveras i förändringsprocesserna. Och det är också det jag är mest imponerad över efter att ha deltagit på gårdagens workshop på Skapaskolan. Hur organisationen fullkomligt andas involverande samverkan. Där fick skolans pedagoger vara med och få input från en designexpert. Sedan fick personalen, tillsammans med rektor, reflektera tillsammans och komma med idéer. Hela tiden med ett tydligt budskap: ”Detta är endast ett första steg. Vi ska tänka mer tillsammans innan detta är klart.” Och känner jag Magnus Blixt rätt så kommer även eleverna att vara involverade i processen från start.

Tack för att jag fick vara med och uppleva det!

 

Se en föreläsning med Peter Lippman från 2013 på #framlär:

Peter C Lippman, föreläsning på Studio Lärmiljö, en del av Framtidens lärande. from diu redaktion on Vimeo.

I’m awstruck – LiFT

Last saturday I had the opportunity and great pleasure to participate in the international workshop ”Why school?”, led by the people in the Eu-project LiFT (liftsweden.com).
People from different corners of Europe landed in Stockholm to talk about #schoolspring’s question ”Why School?”

The model for the workshop is called ”fishbowl”. I was asked to be a part of the inner circle in the first part of the workshop, where I and four people with me were placed in an small circle and the other people sat around us in bigger circles. The assignment for us in the inner circle was to answer theese questions:

1) If you look at the question ”Why school?“, what are your thoughts from the perspective that your experience gives you?

2) How should school prepare young people (differently than now) for being able to make their way and contribute to society?

I will here write my answer in short:

I believe we have lost our vision – our answer to the question Why School. I belive we know that we have lost our ways, and we know we have to do something. We are fumbling in the dark, trying to find our path, but we don’t have the tools to light our way. Nervously we look back and try to use yesterdays solution for solving tomorrows problems. But in a world that are constantly changing, yesterdays solutions will not be the answer. We live in a society that are constantly changing, and so we need to change with it. That means that we need to create ways for the people who lives in this constantly changing society, to also be in constant change. And we need to give people the tools to take an active part of that change. Because, for change to be a good thing, it needs to be organized and managed, so that we can find what works and build on that, while we stop doing what doesn’t work.
Schools could have this role today. The important and most definitely needed role of being the system that creates the organized lighted paths of change, and in the process gives people the tools to take an active part of an always changing society.

To be able to do do this we need to create many different paths. We need to stop sorting people by birth date and stop demanding that everyone have to know the same thing at the same time. We need to reorganize our outdated school system, that was built on the thoughts of the industrial age – and worked well for that purpose. And we need to find out what this ever changing society that we live in today needs to be a better place for all of us.

To sum it up;
We need to create possibilities for the people in an constant changing society to be in constant change. And school could be this possibilitie!

During the workshop, I got to share ideas and thoughts with large company managers, graduates, dropouts, dreamers, enthusiasts, professors, entrepreneurs, teachers, school managers, leaders, idéa-makers, and social promoters. All of them possesses more than one of the epithets! I have been challenged in thought, I have been challenging and we’ve climbed together to the goal of creating a better school and a better world.
I have been offered to step outside my comfort zone, and adopted the challenges.
I have been fascinated and amazed by the great things that happens when we work together towards a common goal, with openness and willingness to listen and understand.

I’ve understood that there are CEO´s out there who believes that the most important thing a school can give a student is healthy values.

I’ve gained the insight that education, in a society that is constantly developing, must have opportunities for the people who lives in that society, to constantly evolve.

I have reinforced my belief that the school not only can be a path to a goal on the horizon; if we constantly focus on the goal we diminish the present.

I’ve had a chance to talk to others about my believes that the goal of being the best, in relative values, is not a good enough goal. If you are going to be the best, someone else needs to be the worst – but all students have the right to go to the best school. So the only way to be the best is to be the best together. The only time we can say that we have fully succeeded is when everyone has reached the top.
To be the best in relative measure says nothing about how good you are, just that you’re better than others. And who says that is good enough?

And one of the most important conversations I take with me from this workshop is that young people are not the future – for young people are here and now! ”You need not to be grizzled to be able to change, participate and shape society. The young has so much potential and so much to give here and now. You must use their potential right away, so their talents doesn´t go to waste.” As a true hero expresses him self!
(Victor Ganguly, 20)

I want to thank everyone who attended and participated in the workshop. In a fantastic context, we all get the chance to be fabulous. You are all my teachers, and I am so grateful for all that you teach me!

This day made me awstruck!

‪#‎LiFT‬ ‪#‎LiFTsweden‬ #skolvåren ‪#‎schoolspring‬ #varförskola ‪#‎whyschool‬

Lärande möjligheter med IKT

Det talas om möjligheterna med IKT i undervisningen. Om att IKT inte bara är ”verktyg”, att IKT är pedagogik och att IKT inte bör lyftas ut som en separat del för att det ska ingå naturligt i lärprocessen. Men jag vill mena att det är mycket viktigt att vi kan berätta vad de här möjligheterna vi pratar om är för något. Och efter att ha fått chans att föra samtal med kollegor i det utvidgade kollegiet, efter att ha läst en massa både bloggar, rapporter och böcker känner jag nu att jag äntligen kan formulera lite svar på alla frågor jag burit på. Svar jag kunnat forma för att det råder en fantastisk delandekultur i och runt den svenska skolan, där människor är villiga att dela med sig av sina tankar så att andra kan få ta med sig dem som klivstenar. Därför vill jag nu dela mina tankar med alla som vill ta del av dem. Så låt oss synliggöra och tala om möjligheterna. Här är mitt svar på frågan ”Varför IKT?”.

”Ny teknik har förändrat synen på kunskap och skolans roll som kunskapsförmedlare. Infrastrukturen för hur information sprids och hur vi kommunicerar med varandra har helt ritats om och kunskap finns tillgängligt överallt för alla hela tiden. Den digitala tekniken har öppnat upp för en mer aktiv lärandeprocess. När de flesta endast varit konsumenter av kunskap kan nu alla bli producenter av kunskap. Det finns inte längre några begränsningar för hur vi lär, var vi lär, när vi lär och av vem eller vilka vi lär. Detta ställer nya krav på skolan. 

Teknik är integrerat i samhället och något vi jobbar i, på och med. I skolan ska tekniken vara en naturlig del i all undervisning. Skolan ska skapa möjligheter för eleverna att lära sig delta i samhället och skapa möjligheter för elever att var aktiva medskapare av samhället. För att uppnå detta ska digital kompetens vara integrerat i samtliga ämnen i skolan.”  (Vision jag arbetat fram tillsammans med kollegor.)

För att ta vara på de pedagogiska möjligheterna, fördjupningen, som IKT ger lärprocesserna behöver vi göra en mental flipp. Vi behöver förändra vår kunskapssyn. När de flesta tidigare endast kunnat vara konsument av kunskap så möjliggör IKT att vi blir producent av kunskap. Det handlar om ett demokratiserad lärprocess och ett samskapande som genom IKT möjliggjorts på sätt som inte existerat innan.

Möjligheterna, eller förlängningen, menar jag alltså handlar om att gå från att endast vara konsument till att även bli producent. 

Vidare vill jag tala om sjuorna :

IKTbild

Digital teknik skapar stora möjligheter att skapa en mer levande undervisning genom att låta eleverna interagera mer. Skapa realtidsformulär, frågesporter med mer och gör snabba undersökningar för att utveckla din undervisning med ”Exit ticets” innan eleverna lämnar klassrummet.

Med IKT blir du producent. Du kan skapa eget material, skapa nya tjänster, skapa nya möjligheter – tillsammans med andra. När du tidigare slog i uppslagsverket för att ta in information kan du idag vara medskapare av uppslagsverket (Wikipedia/WikiMini). Ett annat exempel är ASL (Att Skriva sig till Läsning). En metod vars kärna utgår från att du själv börjar göra, skapa, producera, egna texter och lär dig läsa genom det. Istället för att endast konsumera (läsa) andras, redan färdiga, texter.

Publicera och skapa Viktigt på riktigt! Något av det första en lärarstudent lär sig är att skapa uppgifter som är viktiga för eleverna. Om eleverna ska skriva en text är det viktigt att det finns en mottagare. Varför ska vi skriva en text som ingen kommer att läsa? Varför ska vi svara på frågor som frågeställaren redan vet svaret på? Låt eleverna publicera sina texter, sina spel, sina projekt och visa upp för världen. Ha klassblogg för kommunikation med föräldrar men även för kommunikation med omvärlden. Få respons och låt andra uppleva ditt material.

Även sätten vi konsumerar kunskap på och spelreglerna för denna konsumtion har förändrats. Kunskapen är friare än någonsin, mer lättillgänglig än någonsin – kunskap är på rea. Din teve vill inte fungera – googla. Chansen är stor att du hittar en youtube-video som visar hur du ska göra, eller en forumtråd där andra som haft samma problem och löst det beskriver hur du ska gå till väga. Du behöver heller inte köpa dyra uppslagsverk länge – kunskapen finns fri på internet. Men det betyder också att det ställs långt många fler krav på hur vi konsumerar kunskapen. Vi måste sortera, analysera, djupanalysera, lära oss att stänka av och lära oss regler för vad vi får använda, hur vi får använda det och hur vi ska bete oss på nätet. I ett informationssamhälle, i ett kunskapssamhälle, i ett samhälle med alla dessa nya möjligheter finns det många förmågor vi måste lyckas slipa fram. Här är förmågor jag menar är extra viktiga att utveckla för att klara av att leva i ett samhälle med dessa möjligheter. Förmågor jag vill mena ingår för att bli digitalt kompetent:

  • Analytisk förmåga – vi måste bli bra på att se samband, kunna generalisera och göra djupanalyser, Exempelvis när vi läser forskning, för att se om metoden verkligen mäter det den säger sig mäta för att kunna bedöma om resultatet är pålitligt och/eller relevant.
  • Tolkningsförmåga – vi måste kunna tolka texter, tal och ljud och blir riktigt bra på att ”läsa mellan raderna” i all typ av kommunikation. Inte minst för att upptäcka när ett bra övergripande budskap säljer in metoder som är ytterst tveksamma.
  • Förmågan att hantera information – här innefattas sortering, källkritik, regler för publicering etc.
  • Avkodningsförmåga – här handlar det inte bara om avkodning av text utan om en generaliserbar förmåga som gör att vi kan koda av nya situationer, koda av förhållningssätt och dolda strukturer för olika forum. Det handlar också om att kunna koda av olika ”språk”. Jag brukar säga att hanteringen av teknik handlar om att kunna språket. De som sysslat med sina walkmen, samtliga teve-, video- och dekoderdosor och tevespel med mer har ofta lättare att lära sig hantera en ny mobiltelefon eller annan ny teknisk utrustning. Det beror på att de är vana språket som tekniken använder. Språket handlar både om synliga saker som ex. hur en avstägningsknapp oftast ser ut till mer dolda strukturer som var knappen oftast är placerad.
  • Problemlösningsförmåga – för att lösa nya situationer och nya problem på ett bra sätt. Och för att kunna identifiera problem i samhället och hjälpa till att lösa dem.
  • Utvecklingsförmåga/Anpassningsförmåga – denna skulle också kunna kallas för lösningsfokus. Viljan att utvecklas och hänga med är mycket viktig. Även om man inte vill använda nya tjänster eller ny teknik så behöver det finnas en vilja av att hänga med. Annars kommer man att hamna på efterkälken. Om inte annat för att lösa hur du ska slippa använda det du inte vill använda…
  • Förmågan att arbeta undersökande – ett undersökande arbetssätt då du måste ta fler aktiva val, lösa problem du dyer på, kunna välja det bästa sättet att göra något på etc.
  • Kommunikativ förmåga – att tala (med både orden och kroppen), att lyssna och att skriva är oerhört viktiga delar i ett samhälle där informationen svämmar över. Vill du nå igenom bruset så är det bäst att utveckla en riktigt bra kommunikativ förmåga!
  • Prioriteringsförmåga – när ska du göra vad? Vad ska du göra först? Vad kan du skita i? Vad måste du göra? Ständigt uppkopplad, ständigt nåbar – det är bäst du lär dig att prioritera!
  • Netikett – social förmåga med fokus på skrift, forumdeltagande, sociala plattformar och debatter.
  • Marknadsföringsförmåga – förmågan att marknadsföra sig själv, sitt företag etc. genom design och anpassade texter.
  • Uppfinningsrikedom – vara kreativ och kunna skapa produkter och tjänster som samhället har behov av, inte minst för att underlätta sitt eget liv.

Kommunicera – Vygotskij kunde aldrig ana… Idag kan vi kommunicera med varandra bortom begränsningar av tid och rum. Vi kan samskapande på helt nya nivåer. Förr var många saker redan fastställda innan de gick till publicering, idag ska du snarare ha publicerat innan du fastställer något. Testat det på din publik, hämtat in mer kunskap, andra perspektiv och byggt vidare på de byggstenarna innan du kommer med ditt färdiga material. Och med den utvecklingstakt vi har kan vi räkna med att inte heller då är det färdigt. Möjligheterna till att skapa den perfekta proximala utvecklingszonen är oändliga och processen är nu mer än någonsin i fokus. Vi kan lära vad som helst, när som helst, var som helst, hur som helst och med vem/vilka som helst. Vi befinner oss alltid mitt i processen. Det finns också otroligt många olika plattformar att välja mellan, olika plattformar för olika syften. Recensera en bok på Twitter och få respons av författaren direkt, skriv en fråga till något verk och få svar direkt. Skypa med en NHL-spelare. Det är bara att hoppa på tåget.

Individualisera. Här handlar det om att använda IKT som ett hjälpmedel, men ett hjälpmedel FÖR ALLA!. Kunskap på olika sätt, på olika platser, med olika verktyg i olika takt. Alla är vi i behov på något sätt.

Visualisera och ge lärandet fler dimensioner. Med den digitala tekniken kan vi plötsligt få stoff presenterat för oss på många fler sätt än tidigare (främst eftersom att det inte tar mig som lärare längre tid att förbereda materialet eftersom exempelvis plattan själv läser upp texten jag skrivit). Bygg en järnåldersby i Mine Craft, vandra i en roman, möjligheterna är oändliga. Med digital teknik har vi fått möjligheten att göra kunskap tillgängligt genom olika representationsformer, för att tillgängliggöra kunskap för alla och skapa en större upplevelse. Det handlar om att göra stoffet mångdimensionellt och låta alla ta till sig kunskapen på ett mer dynamiskt sätt. 

Det här var mina tankar så här långt. Har du andra tankar, dela gärna, då kan jag bygga vidare på detta. För som sagt – vi befinner oss alltid mitt i processen. Hoppas detta gett dig några klivstenar på vägen.

TIPS!

Karin Nygård har gjort en kursplan för digitalkunskap på sin sajt Teacherhack. Gå in och kika på den – den är riktigt bra!

Endast betygen legitimerar betygen

Alliansen är överens, vinner de valet blir det betyg från fjärde klass. Jag har skrivit mycket om betyg innan. Många andra har skrivit och skriver om det nu. Det råder betygshets.Finns det något nytt att säga i ämnet eller är det uttjatat?

”- Det ger ett ökat resultatfokus i skolarbetet som är viktigt, säger utbildningsminister Jan Björklund.”

Citatet är plockat ur artikeln som SvD skrev när Alliansen släppte sitt recept för att utveckla skolan. Jag tycker att det på ett mycket tydligt sätt belyser hur fundamentalt olika jag och herr Utbildningsminister prioriterar. Resultat är viktigt, men det ska fasiken inte vara fokus i en organisation som handlar om att lära! Om det ska vara en god lärmiljö måste processen vara i fokus. Visst, självklart måste processen leda till önskat resultat MEN med resultatfokus blir mekanisk räkning viktigare än förståelsen. Det är inte en skola jag vill arbeta i!

”Hur ska vi kunna ge stöd till eleverna om vi inte vet vilka som behöver det?”

En populär motivering av betygsivrare. Problemet är bara argumentet inte håller. Lärarna vet vilka som behöver stöd. Många gånger redan i förskoleklass. Men de kan skrika sig hesa utan att bli lyssnade på – tills betygen kommer. När det blir dags för betyg får de frågan ”Varför har du inte sagt något? Varför har du inte gjort något?”. Det är faktiskt sorgligt hur vanligt detta är. Och den än mer sorgliga konsekvensen är hur det drabbar eleverna som inte får den hjälp de har rätt till. Problemet ligger inte i att lärarna inte vet vilka som behöver stödet utan i att de som ska fördela resurserna inte tar lärarna på allvar förrän det blir en betygsvarning.

Betygen är således det enda som fungerar som garant för betyg. Betyg för betygens skull, liksom.

Oftast i betygsdebatten hävdas det att betygsmotståndare är emot uppföljning och dokumentation. Så tror jag inte att det generellt är. Diagnostisering känns som ett helt naturligt inslag i en verksamhet som ska hjälpa utvecklingen framåt. Att ta reda på var en elev ligger, ta hjälp av diagnoser för att utvärdera och se att ens bedömning stämmer och att utifrån resultaten ta vidare steg i utvecklingen är inte bara bra utan nödvändigt. Problemet är bara att betyg inte är ett bra instrument för det. Ett betyg kommer i slutet av en årskurs, det är alltså ganska slutgiltigt, och det kommer en gång per lärår. Det ger heller ingen information om hur en elev kan arbeta eller hur skolan kan stötta eleven att komma framåt. Den mycket slutgiltiga prägeln som ligger över betyg gör också att många elever pluggar för betygets skull, vilket ger uppenbara problem för en skola som ska ha lärande i fokus.

Men i en #Björklundsskola som ska ha resultatfokus blir kanske de annars uppenbara problemen inte så uppenbara. 

Det finns forskning som pekar på andra problem med betyg:

Betyg hjälper de redan starka men stjälper de svaga. (ca 7.40 in i inslaget)

…visar också att feedback är ett effektivt pedagogiskt redskap för lärare att påverka elevers kunskapsutveckling, men att just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, kan ha en avsevärd negativ effekt för lärandet.”

Och inte ens PISA (som politikerna så gärna hänvisar till annars) visar inga samband mellan betyg och bättre resultat.

Vi får inte glömma att betyg har olika syften. Betyg är ett sorteringsinstrument. Betyg är ett kapitalsystem. Ju högre betyg du har desto högre kapital har du och ju högre kapital du har desto större blir din valfrihet när du ska välja fortsatt utbildning. Har du ett dåligt betygskapital kommer du att stängas ute från en del utbildningar. Och i en värld där ens framtid utmålas hänga på vår utbildning blir det mycket problematiskt att få ett lågt betyg. Dina möjligheter och där med dina friheter minskas. Med betyg sorteras agnarna från vetet och bara de med högsta betyg får tillgång till de högsta statusutbildningarna och de mest välbetalda jobben. Helt klart ett verktyg för eliten.

Med ett syfte att sortera blir det löjligt att låtsas, ja rent hycklande, som att vi vill att alla ska få högsta betyg. Det blir som med arbetslösheten och nairu-kurvan – vi behöver en viss arbetslöshet för att systemet ska gå runt. Ändå låter det som att vi vill att alla ska ha jobb hela tiden. Om alla skulle ha högsta betyg skulle hela tanken med betygssystemet falla. Bara det gör att betyg går fetbort! En lärande miljö ska andas samma möjlighet för alla att nå toppen, inte i sig själv, i sin egen struktur, bygga på att en del lyckas sämre än andra.

De negativa effekterna av betygen gör att det helt enkelt inte är värt att ha kvar betyg. Det handlar inte om en ovilja att utvärdera, diagnostisera och följa upp – det handlar om att betyg är ett dåligt system i en lärande miljö. De finns betydligt bättre sätt som inte har samma negativa effekter som betyg har. Vissa kallar det systematiskt kvalitétsarbete. Och jag menar HALLÅ, vad tror ni att lärarna gör varje dag egentligen?

IMG_4535

 

Låt oss göra om och göra rätt! Låt oss hitta ett bättre system! Låt oss blicka framåt istället för att försöka försvara något som inte är det bästa vi kan. Betyg var det bästa vi kunde förut. Bra så. Vad är det bästa vi kan idag?

En skola med betyg i fyran är inte en skola jag vill sätta mina barn i! Blir det betyg i fyran, då går jag under jorden!

IMG_4246

frokenann_logo3

 

Förändringens tider

Människor, kom och samlas här runt, var du än är,
och medge att vattnet runt dig har vuxit,
och acceptera att du snart kommer bli dränkt in på benen.
Om din tid för dig är värd att rädda,
då är det bäst att du börjar simma,
annars kommer du att sjunka som en sten,
för tiden håller på att förä-ändras!

Kom författare och kritiker, profeter med pennan,
och håll ögonen öppna, chansen kommer inte igen.
Och tala inte för tidigt, för hjulet är fortfarande i spinn,
och det finns ingen chans att veta, vem det kommer att namnge.
För den som förlorar nu, kommer senare att vinna,
för tiden håller på att förä-ändras!

Kom senatorer, kongressmän, vänligen lyssna till samtalet.
Inte stå i dörröppningen, blockera inte upp hallen.
Ty den som kommer till skada, kommer att vara den som kört fast.
Det är en kamp utanför, och den rasar.
Den kommer snart att skaka dina fönster, och skramla dina väggar,
för tiden håller på att förä-ändras!

Kom mödrar och fäder, i hela landet,
och kritisera inte, vad du inte kan förstå.
Dina söner och döttrar, är utanför ditt kommando.
Din gamla väg, åldrar med ökande fart.
Vänligen kliv av den nya, om du inte kan låna ut din hand,
för tiden håller på att förä-ändras!

Linjen den dras, förbannelsen gjuts.
Den långsamma nu, kommer sen vara snabb,
eftersom den nuvarande nuet, senare kommer att vara förflutet.
Vår ordning, bleknar med ökad fart.
Och den som är först nu, kommer senare vara sist,
för tiden håller på att förä-ändras!

– Bob Dylan, Times are changing