Medbedömningens helvetesgap

Liberalerna vill höja lärarnas status genom att minska elevinflytandet. Samtidigt säger Skolverket att en legitimerad lärare kan vara medbedömare och skriva under betyg där läraren inte har deltagit i undervisning eller planering samt aldrig träffat eleverna. Skolverket menar helt enkelt att det räcker att syna bedömningsunderlaget som den obehöriga läraren visar upp.

Och vi undrar varför läraryrket har låg status…

Det här blir ett mycket långt inlägg eftersom jag å ena sidan vill prata om debatten om lärarnas status och å andra sidan vill grundligt utreda detta med medbedömning, eftersom att hela fenomenet som de presenteras idag är en klockren förklaring till läraryrkets dåliga status. När vi ställer oss frågan varför läraryrket har dålig status kan vi kika på de habrovinklar som görs för att kringgå det som faktiskt inröttats för att höja vår status. Till exempel kravet på legitimation för att få betygssätta. Men, eftersom vi inte har legitimerade lärare så att det räcker så söker vi desperat efter kryphål. Jag kan till exempel, enligt en del argument som figurerar, vara medbedömare i ämnen som jag aldrig ens läst. Och enligt Skolverkets uttalanden i Lärarnas Tidning så behöver jag inte heller ha undervisat i ämnet, träffat eleverna eller tagit del av undervisningen. Varför ska jag då ha legitimaton för att sätta betyg? Kryphål som dessa är det som får lärarnas status att djupdyka!

Jag vill ändå hävda att det aldrig kan vara okej att lärare som aldrig träffat eleverna, inte varit med i planeringen och undervisningen samt inte har behörighet i ämnet, sätter betyg. Resten av detta inlägg kommer att handla om varför jag tycker så. Min förhoppning är att inlägget ska kunna stärka kollegor runt om i landet att ta avstånd och säga nej till medbedömning på dessa premisser. För vår professions skull!

Nej tack – jag har yrkesheder – jag gör inte rättsosäkra bedömningar!

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel.

Straff: böter eller fängelse i högst två år. Straff för grovt tjänstefel: fängelse lägst sex månader och högst sex år.”

– 20 kap. 1 § BrB

En myndighetsutövning är ett beslut som fattas av en myndighet och som är ett uttryck av makt över en medborgare. Inom skolväsendet räknas bland annat betygssättning och utfärdande av slutbetyg som en myndighetsutövning. Betygsbeslut har ofta rättsverkan för den enskilde individen, till exempel i samband med behörighetsbedömning och urval för högskoleutbildning. Skolverket skriver:

… bedömning av olika slag kan också få livsavgörande konsekvenser för eleven, i form av exempelvis tillträde till högre utbildning eller en negativ självbild.

Med anledning av av de stora konsekvenser som ett betyg kan få för en individ följer också ett stort förtroende och ansvar med uppgiften. Det är således en uppgift som direkt är kopplad till lärares professionalitet och yrkesheder. Sammantaget sätter detta fokus på frågan om vad en rättssäker och professionell bedömning och betygssättning innebär. Inte minst är frågan om rättssäkra bedömnings- och betygssättningsgrunder högaktuell i och med bristen på legitimerade lärare och behovet av att legitimerade agerar medbedömmare till de som undervisar men saknar legitimation. Hur ska ett sådant yrkesutövande se ut för att bedömningen och betygssättningen ska vara rättssäker? Enligt Per Måhl, expert i betygsfrågor, är svaret på frågan att det inte går att göra den processen rättssäker:

“I den bästa av världar, där en grupp lärare samarbetar och har en gemensam syn på betyg och bedömning, KAN betygssättningen fungera även om någon i gruppen är olegitimerad, enligt Per Måhl. Förutsättningen är att medbedömaren handleder personen, skaffar sig någorlunda inblick i vad som händer i klassrummet och själv är behörig i det aktuella ämnet.

— När kravet på behörighet i rätt ämne togs bort sprack dessvärre hela idén om att legitimationen skulle säkra ­betygssättningen, säger han.

– Ur artikel i Lärrnas tidning, 11/11 2015

I Skollagen kan vi bland annat läsa följande om betygssättning:

Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn.”

Skollagen, 16 §, Beslut om betyg

Och så här skriver Skolverket i några olika texter om bedömning på deras hemsida:

“I lärarens roll ingår att främja, följa och bedöma elevernas kunskapsutveckling på ett medvetet och pedagogiskt sätt. Bedömningarna hänger samman med undervisningen och syftar till att kartlägga och värdera elevernas kunskaper, återkoppla för lärande, synliggöra praktiska kunskaper och utvärdera undervisningen.”

– Skolverket

Bedömningen av en elevs kunskaper i skolan är nära sammankopplad med undervisningen. När bedömning används på ett medvetet och systematiskt sätt, väl integrerad i undervisningen, ges eleven goda förutsättningar för lärande. “

– Skolverket

“Den formativa bedömningen är en del av undervisningen.”

– Skolverket

 

Av ovanstående citat från Skolverket stadgas det tydligt att undervisning och bedömning är tätt sammankopplade. Dessa två går inte att separera. Något som också känns självklart utifrån att formativ bedömning är önskvärd, vilken handlar om att följa elevernas prestationer och finnas med under processen för att stötta och hjälpa dem fram till målet.

Som medbedömmare innebär detta alltså att jag måste få vara med i planering och utförande av undervisningen, som bedömningen ska baseras på. Detta för att försäkra mig om att undervisningen hållit måttet, att eleverna har fått bedömningsgrunderna förklarade för sig och inte minst behöver jag möta varje elev i undervisningssituationer, för att ge eleverna chans att visa vad de kan på olika sätt och genom det få tillräckligt med bedömningsgrunder för att kunna sätta betyg. Motsatta förhållanden skulle innebära att jag får ta del av insamlat material och att bedömningen då ska vila helt på material som eleverna producerat, men deras prestationer som ej resulterar i en produkt är då irrelevant för bedömningen och betygssättningen. Alltså skulle uppsatser, filmer och skriftliga prov vara tillräckligt för att sätta betyg. Detta i en tid då bedömning framhålls som ett redskap för lärande. Och faktum är, att med de riktlinjerna, skulle vi helt kunna plocka bort bedömning och betygssättning ifrån lärarnas arbetsuppgifter och istället låta externa parter stå för denna myndighetsutövning. Då skulle lärarna kunna koncentrera sig på undervisning. Det skulle också lätta både på arbetsbelastningen och den påfrestning som bedömning och betygssättning sätter på den avgörande relationen med elever och vårdnadshavare.

“Lärarnas bedömningar är en del av undervisningen och ett stöd för lärandet. Att tydliggöra hur kunskapskraven används i bedömning och betygssättningen är även det en del av undervisningen. Kunskapskraven vänder sig till lärarna, som har utbildning och erfarenhet för att bedöma elevernas kunskaper.”

– Skolverket

Tyvärr verkar huvudmannen inte ta hänsyn till det omfattande arbete som ligger bakom bedömning och betygssättning, i frågan om medbedömare. Inte heller verkar huvudmännen vilja ta hänsyn till att betygssättning är en myndighetsutövning. Lärare förväntas bedöma elever de aldrig träffat, i ämnen de inte har en enda högskolepoäng i och aldrig har undervisat i, inom ramen för sin redan ansträngda arbetstid utan någon som helst extra ersättning. Jag har en legitimation för att jag är en professionell lärare, men nu vill huvudmännen använda den professionaliteten emot oss genom att kräva att vi utför en oprofessionell handling i legitimationens namn. Låt oss kika på utdraget ur Brottsbalken igen: 

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. […]

– 20 kap. 1 § BrB

Vad gäller egentligen för uppgiften betygssättning? Kan det vara möjligt att det enda som krävs är ett urval av dokumentation från en som undervisat utan legitimation? Vad säger i sådana fall detta om betygssättning, om vårt yrkesutövande och om legitimationen? Vad säger det om hur vi ser på en handling som kan få sådana konsekvenser för en annan individ? Och kan vi på allvar i sådana fall fråga oss varför lärares status är så låg?

Sedan första juli 2011 kan lärare bli anmälda till LAN, Lärarnas Ansvarsnämnd, och riskera att förlora sin lärarlegitimation. Oskickligt yrkesutövande, brott i samband med eller utanför yrkesutövningen eller att en lärare på annat vis visat sig mindre lämplig att bedriva undervisning är några av riktlinjerna som framhålls för att få en varning eller att faktiskt förlora sin legitimation. Den frågan jag ställer mig är; om jag agerar medbedömare i ämnen jag aldrig undervisat eller har läst, för elever jag aldrig mött, utifrån ett eller enstaka möten med den undervisande läraren och endast av eleverna producerat material – är det oskickligt yrkesutövande? Vad säger egentligen Lärares yrkesetik?  

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

– vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan.

– ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande”

– Lärarnas yrkesetiska råd

Låt oss vända på det. Om det räcker att bedöma elever utifrån färdigproducerat material efter avslutad kurs, utan att jag någonsin mött eleverna och än mindre sett dem i undervisningssituation, kanske i ett ämne jag aldrig tidigare undervisat och aldrig själv läst, varför behöver vi då ha legitimation för att sätta betyg? Vad är det i den ekvationen som räknas som tillräckligt professionellt förfarande för att kräva legitimation? När du gör bedömningar, tycker du att det är tillräcklig information för betygssättning om du utgår endast ifrån elevernas färdigproducerade material, efter avslutad kurs? Eller har undervisningsprocessen relevans för din bedömning?

I Skollagen kan vi också läsa följande:

Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.”

– 17 § , Information om skälen för betyget

I en medbedömmarsituation är det jag som legitimerad lärare som beslutar om betyget eftersom skollagen gör tydligt att om den legitimerade läraren och den olegitimerade undervisande läraren inte är överens om betyget så är det den legitimerade lärarens bedömning som räknas (i de fall den legitimerade läraren har behörighet i ämnet). Så min sista fråga till dig blir; har du nog på fötterna i din roll som medbedömare, för att kunna svara för och stå för skälen till betyget? Har du inte det, då bör du inte skriva under betygen. Det är en fråga om elevernas rättigheter och din yrkesheder – och faktiskt, din rätt att inneha en yrkeslegitimation.

Mer pengar, men till vad?

I dag skrev Stefan Löfven (S), statsminister, Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning och Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister på DN debatt under rubriken ”Vi satsar två miljarder på fler lågstadielärare – redan i år”. Och jag ska erkänna att det faktiskt är ett förslag i rätt riktning, om vi jämför det med förra regeringens flertalet förslag. Men…jag vill inte jämföra det med förra regeringen. För det ska inte handla om vilka politiska partier som är bättre eller sämre än de andra. Skolan förtjänar bättre än så. Skolutvecklingen är i mycket större behov än ”bättre än”. Och tyvärr är detta förslag precis lika ytligt som alla andra förslag som kommit de senaste åren.

Jag börjar på allvar fundera över om det är så katastrofalt ställt att regeringens enda makt, vilja och handlingskraft, när det kommer till att styra landet, är att rikta pengar på olika håll.

Svensk skola är i behov av omfattande omorganisationer. En sådan här satsning kräver omfattande omorganisation! Inte bara en pengahög som landar i kommunerna, utan vision eller verkligt ”på golvet-förankrad” handlingsplan. Om detta inte görs riskerar denna satsning att bli lika misshandlad som förstelärarfiaskot.

Hur ska ett system för fler lärare se ut? Vad säger de som arbetar på golvet? Vad säger vetenskapen? Vad behövs för att vi ska lyckas med en riktigt bra utbildning till alla? Fler lärare på stora klasser? Färre elever / klass? Fler specialpedgoger och speciallärare? Snegla på Englands system med lärarassiatenter? Kika på deras system för hur lärarkandidater gör VFU och provår?

I debattartikeln snackas det också om mer tid till undervisning. Men de missar helheten av att undervisning ska vara bra och då behövs tid för fortbildning, kollegialt samarbete, för- efterarbete och planering. 30 % undervisning, 30 % för- efterarbete och planering, 30 % kollegial utvecklingstid, tid för forskning på din egen undervisning, fortbildning och utvärdering samt förbättring av det vi gör. 10 % möten om ekonomi, vem som håller koll på eluttagen, kaffemaskinen etc. Tyvärr tar dessa möten, med arbetsuppgifter som direkt skulle kunna skötas av någon annan än alla lärare, 30 % av tiden idag och fortbildning tillsammans med för- efterarbete och planering trängs på 10 %. Hur är det rimligt?

Snälla Löfven, Hellmark Knutsson och Fridolin, se till att följa upp era förslag med riktiga visioner och handlingsplaner. Handlingsplaner som är baserat på dagens verksamma lärares erfarenheter om behov och vetenskap! Och snälla, fundera över vad som är mest värt; fler timmar eller mer kvalitativa lektioner.

IMG_6873

 

Förstelärar-fiaskot

Det marknadsfördes från staten som en satsning på lärarna – för generell löneökning inom yrket, en karriärsväg och för att göra yrket mer attraktivt i en tid då lärarbristen är precis runt knuten. Men med kommunernas frihet att utforma tjänsterna ser det snarast ut att bli ytterligare en anledning att inte välja läraryrket.

Om du blir befodrad brukar det innebära att du får mer ansvar och förändrad arbetsbeskrivning samt mer pengar i fickan. Men en befodran är inte en utökning i arbetstiden – om du inte arbetar i skolan förstås. För när lärare får karriärsvägar, då förväntas de plötsligt utföra samma arbetsuppgifter de alltid gjort och fler arbetsuppgifter med mer ansvar på samma arbetstid som innan. I början veks en del av tjänsten till försteläraruppdraget för de allra flesta som blev förstelärare, men nu har det mer och mer svängt över till att förstelärare inte får någon vikt tid till sitt nya uppdrag. De ska vara mentor, ämneslärare och gör allt det där andra de gjort innan plus handleda kollegor, utveckla ämnen och sprida kunskap på arbetsplatsen. Samma tid men mer jobb helt enkelt.

Som att de lärare som inte har förstelärartjänster har en massa tid över. Som att Sveriges lärare hittills mest suttit och fisit på hälarna en del av sin arbetstid.

Motivet för det här handlar om ekonomi. Om skolorna ska vika en del av tjänsterna till försteläraruppdraget måste de plocka in mer personal i skolorna, som täcker upp och gör det andra jobbet som måste göras. Låt oss säga att en lågstadielärare blir förstelärare och för att utföra det arbetet undervisar läraren i ett ämne mindre. Då måste skolan anställa någon som undervisar i det ämnet. Och här blir moment 22 tydligt! Arbetsgivaren inser att det finns arbetsuppgifter som måste göras när den anställde får ett nytt uppdrag, men de har inte råd att anställa någon för att göra det, så istället får den anställde göra allt jobb själv. Detta är ett totalt utnyttjande av statliga pengar! Kommunerna får öronmärkta pengar för att göra satsningen men de vill inte behöva lägga till något själva. Och resultatet av det? Skolorna får förstelärare som inte kan utföra sitt uppdrag och kollegiet gnäller för de förstår inte vad den här läraren gör för att få 5 000 kr mer i lön.

En annan trend som börjar synas är att förstelärartjänsterna blivit en väg in till att förändra lärarnas arbetstider. En lärare arbetar 45 timmar i veckan (snitt). 35 av dessa timmar kallas ramtid och är reglerad tid. Den tiden kan man säga att arbetsgivaren har full kontroll över. 10 timmar disponerar lärarna själva över och dessa kan göras hemifrån. Lärarnas arbetstid är en ständig diskussion, där lärarna skriker sig hesa för att de anser sig inte ha möjlighet att utföra alla arbetsuppgifter de förväntas utföra inom sin arbetstid medan många huvudmän vill att lärarna ska göra 40 timmar på arbetsplatsen.

Jag vet inte hur diskussionen gick när lärarnas arbetstid sattes men jag kan tänka mig att det var en form av givande och tagande, typ:

– Lärare har en mycket ojämt fördelad arbetsbörda under året, med hög belastning under höst, vinter och vår medan det blir betydligt mindre belastning under sommaren när eleverna har sommarlov. Kan man tänka sig att lärarna arbetar fler timmar i veckan, 45 timmar varje vecka, under den period det är hög arbetsbelastning? Då kan de sedan kompa ut det under loven?!

– Ja, det låter som en god idé. Det kan bli svårt att hinna med allt arbete under skolåret annars. Och det viktigaste är ju att lärarna är med eleverna. Men är det rimligt att klara av sitt familjeliv, ha en fritid och orka med att arbeta 45 timmar i veckan?

– 40 timmar i veckan är ju det vanliga. Det finns risk för att fem timmar mer lägger en stor belastning på yrkesgruppen och det kan vara svårt att hinna med sin familj. Kan man tänka sig att lärarna ”ger” fem fler timmar per vecka och så ”ger” arbetsgivarna fem timmar extra som kan göras hemma? Så lärarna arbetar 35 timmar på arbetsplatsen och 10 timmar hemma.

– Ja, det låter som en god kompromiss.

Jag vet som sagt inte om det var så här det gick till men det låter ganska rimligt tycker jag. Tyvärr upplever jag mest att huvudmännen vill ta nu för tiden, och inte ge så värst mycket. Som till exempel när idén om att göra om lärartjänster till 40 timmar på plats och samtidigt ha kvar 45 timmars arbetstid. Lärarna ska alltså arbeta lika mycket, mer än den 40 timmars arbetstid per vecka som är den vanligaste för en heltidstjänst, men förlora förmånen med att kunna arbeta 10 av timmarna på egen vald plats. Argumentet för det är ofta att lärarna måste vara i samma lokaler för att kunna samarbeta, något som är mycket viktigt för läraryrket.

Förutom att huvudmän alltså både vill äta kakan och ha den kvar så utgår man från att man måste vara i samma lokaler för att kunna samarbeta. Och det i en tid då samarbete bortom tid och rum sker hela tiden och är mer möjligt än någonsin. Men inte i skolan så klart – det finns ju en viss förändringströghet där. Så istället för att visa hur personalen kan samarbeta genom att använda ny teknik konserverar man alltså hellre traditionella strukturer genom att öka kontrollen av lärarnas arbetstid. Endast i en kommunal värld kan det bli till logik.

Vi ska heller inte glömma att vi lever i en tid då människor börjat föreslå sex timmars arbetsdag. Men inte i skolans värld! Och att lärarna är en av de största grupperna som drabbas av utbrändhet, eftersom de inte hinner med sina arbetsuppgifter på sina 45 timmar i veckan. Det är som att debatten om lärarnas arbetsbörda under det senaste året aldrig hänt.

Om jag nu ändå, för skojs skull, ska spela med i denna något bisarra diskussion, så skulle jag vilja hävda att, om arbetsgivaren vill skapa mer utrymme för samarbete, då skulle du kunna fundera på relationen mellan undervisningstid och planeringstid.
Men just ja – undervisningstid pratar vi ju inte om längre. Den gamla tanken om att en lärare ska undervisa i 18 timmar är ju förlegad. Nu för tiden ökar lärarnas undervisningstid på många skolor. Allt bakom slöjan av att det viktigaste uppdraget en lärare har är att undervisa. Om de sedan haft tid att planera undervisningen är irrelevant, om man får tro arbetsgivarna. Och att ha tid till att reflektera för att utvärdera sin undervisning eller göra kvalitativa bedömningar, ja, det är ju sekundärt.

Än mer bisarrt blir det när det nu annonsers ut förstelärartjänster som semestertjänster (alltså 40tim/vecka och möjlighet att ta ut semester under annan tid än lov). Då plötsligt är det inte längre viktigt att vara på plats samtidigt som eleverna och sina kollegor (som man ska handleda). Då kan jag arbeta 40 timmar i veckan, vara på arbetsplatsen 5 timmar mer än de lärare jag ska handleda och sprida min kunskap till, och sedan ta ut semester när eleverna och lärarna arbetar. Och så kan jag välja att arbeta på loven, när lärarna och eleverna är lediga.

Bara i en kommunal värld kan detta vara logiskt!

Inte nog med det; du får en förstelärartjänst där du ska göra mer arbete på samma tid, samtidigt som de plockar bort fem arbetstimmar i veckan på din tjänst.

Bara i en kommunal värld kan detta vara logiskt!

Vi lämnar arbetstiden för en stund. En av intentionerna från staten var alltså att skapa karriärstjänster för lärare, lyfta skickliga lärare och ge ett generellt lönelyft i kåren. Nu går det så klart att diskutera huruvida det var ett bra sätt att göra det på eller ej, men de har i alla fall varit tydliga med sina intentioner. Så här skriver Skolverket på sin webbplats:

Regeringens avsikt med tjänsterna är att de ska vara permanenta med löneökningar.

Men så vill inte kommunerna göra. För nu finns det kommuner som helt skiter i vad statens intentioner är och tidsbegränsar uppdragen. Du får alltså en karriärstjänst på tre år, med 5000 kr i löneökning, men om tre år kommer din lön att sänkas med 5000 kronor. Så gör dig inte för bekväm med den inkomst du får. Skaffa dig inte en större lägenhet, låna inte till en bil. Kanske kan du spara ihop till en utlandsresa per år i tre år för hela familjen.

I mina ögon är detta helt enkelt ett utnyttjande av statliga pengar. Motivet för varför kommunerna väljer att göra så här är inte så svårt att förstå; de kan inte permanenta förstelärartjänster med 5000 kr mer i månaden ifall staten beslutar att dra in bidragen till löneökning om några år. Även om regeringen även där varit tydlig med att de anser att detta redan borde gjort med den budget som kommunerna har, alltså de borde redan satsat på lärarna, men det är ett val varje kommun måste göra.

Jag vill också vara tydlig med att kommunerna inte behöver anställa förstelärare. Anser kommunen att de inte har råd kan de avstå.

Huvudmän skapar karriärtjänsterna och bestämmer själva om tjänsternas

  • antal
  • utformning
  • tillsättning
  • lön

– Skolverket

Men det är klart kommunerna passar på. De vill ju inte hamna efter. Om det sedan inte blir speciellt bra för arbetstagarna, ja, det är ju inte deras problem. Det är ju den enskilda individens problem.

Ett argument för att ha tidsbegränsade försteläraruppdrag är relevant; tillslut tar försteläraruppdragen slut och då måste man vänta tills de går i pension för att kunna få en tjänst. Det blir ju inte speciellt bra. Det kan jag hålla med om. Men permanenta inte försteläraruppdraget då, det är helt ok, bara löneökningen är permanent! Eller sluta tänk att bara vissa ska kunna vara förstelärare, som att det bara ska vara några skickliga lärare förunnat. Låt alla som kan, är skickliga och behövs bli det!

”Men då kommer ju alla att vara förstelärare tillslut.” Ja, men så bra. Är det egentligen inte meningen, om man vill höja lönen för yrkeskåren och alla skickliga lärare. Det är väl ingen elitism vi håller på med här!

”Men vi behöver kanske förstelärare för olika saker under åren.” En förstelärare kan ha olika uppdrag genom åren, tänker jag. De kan vara skickliga på att sprida, utveckla och sätta sig in i forskning. Då kan de ha olika typer av försteläraruppdrag under åren. Lite som en utvecklingslärare. Är jag sedan speciellt skicklig på något specifikt och jag har uppfyllt mitt uppdrag inom det området på skolan jag arbetat på, då vore det ju bra om jag söker mig vidare till en skola som behöver min specialistkunskap. Eller?

Att det finns en hel del trams-uppdrag som ges till förstelärare är också ett annat bevis på hur kommunerna utnyttjar de statliga pengarna. Någon vill bli förstelärare, det är en skicklig lärare, men det finns egentligen ingen idé om vad själva försteläraruppdraget ska innebära, men det är ju en skicklig lärare som vill bli det så det är klart hen ska bli det. Jamenasså… Om vi ska utveckla skolorna måste skolorna börja med att identifiera vilka behov de har. Anställ sedan förstelärare som kan fylla de behoven. Finns det inga behov, skit i att anställa förstelärare. Om min skola inte är i behov av det jag kan erbjuda, då får jag ju söka mig till en skola som behöver det!

Jag har en sak till som jag tycker är helt off när det kommer till de här tjänsterna; fyraårsregeln. För att få bli förstelärare måste du ha arbetet i fyra år som lärare. Det utestänger per automatik nya lärare, som kan komma in med specialkompetenser som verkligen behövs på en skola, men som inte får söka förstelärartjänsten eftersom de inte arbetet i fyra år. Ja, jag köper att det är bra med erfarenhet men jag köper inte för en sekund att de som arbetat längst alltid är de som är bäst lämpade. Det beror ju helt på vilket uppdrag det handlar om och vilken person det är. Högst relevant är det också vilken bakgrund personen som kliver in i skolan har. Speciellt som skolor är i stort behov av att få in ny kompetens och förnya sig i takt med tiden. Låt rektorerna avgöra vilka som är lämpliga utan löjliga tidsgränser. Sådana där detaljer stänger snarare kompetens ute än släpper in. Är personerna inte lämpliga ska de inte vara förstelärare, oavsett antal år i yrket.
(Det här är dock inget jag kan beskylla kommunerna för. Här är facken en lika stor bov!)

Summering:

Hur kompetent du än är kommer du inte att kunna bli förstelärare förrän du arbetat i fyra år. Så även om du är mest lämpad för tjänsten, kommer du inte att få den. Du kommer istället att handledas av din kollega som inte är lika skicklig som du på området.

När du äntligen arbetat i fyra år och får din förstelärartjänst kommer du nu att få göra mer arbete på mindre tid. För du ska inte bara göra samma arbete som innan och rymma ditt nya uppdrag inom samma arbetstid som förut, du ska också arbeta färre timmar i veckan. Du förväntas arbeta med att handleda och sprida kunskap till kollegor som redan anser sig ha för lite tid för sådant, genom att arbeta i skolan under perioder de inte är i skolan.

Kom också ihåg att inte skaffa dig dyrare vanor. För i den här branschen är karriären, och löneökningen, bara en kortare period. Sedan måste någon annan få chans att få känna hur det känns att få lite mer lön i några år. Saftglasrättvisan, det är kommunernas melodi.

Låter det hårt? Det är resultaten av hur förstelärartjänsterna används. Det är tråkigt att något som skulle vara ett lyft för skolan ser ut att öka på bilden av att skolan är en flopp. Vem vill söka sig till läraryrket när det ser ut så här? Hur blev det mer attraktivt på det här sättet?

Det är nu inte alls alla kommuner som gör det jag beskrivit ovan, men i allt jag hör och läser så ser jag en trend växa fram. Och tyvärr är det varken helt oväntat eller ovanligt.