Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning. I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten. Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?
”Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”
”vetenskap(lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”
– ne.se
”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”
Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.
Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”
Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter. Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:
Bild från Bohunt, England.
Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:
”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”
– Skolverket (se ovan)
Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!
”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Så sa min kollega när vi talade om en elev, som kom till oss mycket innesluten, men på bara ett par veckor har blommat ut. Hen har blommat ut så pass att det nu är dags att ställa högre krav på ansvar och vi behöver hitta en balans mellan det som var innan och det som är nu; mellan kuvad och lekfullt tramsig. Och det är i ett samtal om hur vi ska arbeta för att möta denne elevs behov som min kollega säger:
”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Denna mening har ekat i mitt huvud i flera dagar nu. Jag tycker att det är så vackert. Det finns en sådan stor mängd respekt för individen i detta uttryck och det säger så mycket om läraren jag har framför mig. När det som lärare är svårt att fånga elevers intresse är det så oerhört lätt att börja skuldbelägga eleven eller att skylla på yttre omständigheter som till exempel familjesituation. Det är så lätt att kategorisera elever under ”stökiga” och tro att det inte finns någonting vi kan göra, för att det helt enkelt är så eleven är. Tänk om vi alltid väljer att istället lyfta det positiva – se styrkorna vi har att arbeta med – och sedan se på vårt yrkesutövande som en konstform med ett uppdrag att möta och guida varje individ rätt. Varje dag.
”Du är en intelligent, rolig och kreativ person. Det kommer att vara en konstform att guida dig rätt.”
Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator, Anna Sterlinger, lärare Utsäljeskolan, Henrik Bartholdsson, lärare Visättraskolan.
”Är inte alla pedagoger professionella?” Den frågan ställdes i en av panelerna som Huddinge kommun höll under första dagen av #SETT2016. Panelen kom mest att samtala om vad professionell egentlig innebär. Ni som följer den här bloggen vet att det är en ständigt återkommande fråga och ett ämne jag brinner för. För vad innebär det egentligen att vara professionell? Den frågan har många dimensioner! Här följer några dimensioner jag vill lyfta.
Rättigheter OCH skyldigheter
För att vara en professionell pedagog behöver vi prata om både våra rättigheter och skyldigheter. Tyvärr brukar det ofta råda ett antingen eller perspektiv här, där det exempelvis ur ett fackligt perspektiv mestadels lyfts vilka rättigheter vi har men ur ett arbetsgivarperspektiv mest lyfts vilka skyldigheter vi har. Vi ska alltid utkräva våra rättigheter, men då behöver vi också se till att vi utför våra skyldigheter – i stora som små frågor! Det kan till exempel handla om balansen mellan att arbeta för mycket utan ersättning, så att du arbetar gratis, eller att lägga alldeles för lite tid och ansträngning bakom ditt arbete. Och samtidigt som att du ska begära tid och rimlig ersättning för ditt arbete måste du också ge lika mycket som du får! Jag kan inte ena dagen springa iväg två timmar innan min arbetstid är över och andra dagen kräva ersättning för att jag får rycka in och stänga.
Stabil yrkesheder kontra tjänsteman
Jag är lärare men också tjänsteman. Som lärare måste jag stå stabilt med min yrkesheder som grund och säga nej tack till uppgifter som arbetsgivaren kan tycka att jag ska utföra, men där jag ser att jag inte har möjlighet att utföra dem på ett professionellt sätt. Som exempel kan lyftas rättssäkra bedömningar, inte minst i den aktuella frågan om medbedömning. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren ger mig i uppgift att vara medbedömare i ett ämne jag aldrig studerat eller undervisat i, för elever jag aldrig träffat – jag kommer inte att göra det! De kan lagstifta att det ska ingå i min yrkesroll men om det inte går att göra på ett sätt som sätter elevernas rättssäkerhet i första hans så kommer jag hellre att sluta som lärare än att utföra den uppgiften! Detta handlar om värdet att förstå vilken inverkan vi har på andra människors liv i och med vår yrkesroll. Know thy impact!
Stabil grund i gällande styrdokument
Detta säger sig självt – jag är inte en professionell pedagog om jag inte är insatt i gällande styrdokument. Denna punkt omfattar allt från att bedriva undervisning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet till lagar och regler om avgiftsfri skola och kursplaner.
Den professionella grunden!
Som professionell pedagog vet jag varför jag är lärare och varför jag är där jag är? Jag vet vilka pedagogiska grundvalar jag vilar på. Jag vet också att jag inte är allvetande och söker därför ny kunskap för att fortsätta utvecklas. Jag vågar testa och misslyckas, vågar testa och lyckas och gör det på ett systematiskt och beprövande sätt. Jag ser till alla elevers bästa, en retorik om att bli den bästa skolan leder endast till en vinnare men många förlorare, så jag arbetar tillsammans med min kollegor, för alla elever i Sverige.
Hur blir vi en attraktiv arbetsplats
Som en följdfråga till detta samtal frågade Peter Bragner, moderator, vad kommunen kan göra för att locka professionella pedagoger till sig. Det känns som en naturlig följdfråga och en viktig sådan i dessa tider av lärarbrist. Det enkla svaret är att vi måste vara en attraktiv arbetsplats, men hur blir man det då?
Jag tror att huvudmän först och främst måste visa att de har förtroende för sina lärare. #SETT2016 har hittills haft en tydlig tråd i det mesta jag lyssnat till – den goda utvecklingen nås inte med ett top-down perspektiv, vi måste ha ett bottom-up perspektiv! Vi måste alltså låta förändringen initieras av de som arbetar i verksamheten, lita på deras behovsanalyser och på att de kan driva förändringen utifrån sina behov på ett professionellt sätt bara vi ger dem förtroendet, utrymmet och möjligheterna att göra det. Vi måste så mycket tydligare möta behovsanalyserna med frågan ”hur löser vi det” än ”det går inte” och jobba med förändringsprocesser som styrs av pedagogerna på varje skola. Har vi lärt oss någonting av processen med att digitalisera skolan så är det att vi behöver en hög grad av kreativitet för att lösa problemen som uppstår samt ett mycket tätare kommunikationsmönster mellan olika kluster/nivåer i organisationen skola för att till fullo nyttja möjligheterna till kollaboration som erbjuds. Många tänker bättre än en och alla perspektiv behövs. För att bli en attraktiv arbetsgivare måste huvudmännen våga släppa greppet om förändringsmakten och släppa in de som varje dag befinner sig ute i verksamheten och brottas med vardagens alla behov och problem. Vi måste släppa fram våra lärare, lyfta dem, ge dem möjligheterna att utvecklas, ta tillvara på kompetens och engagemang samt kollaborera för att få ihop den komplexitet som organisationen skola innebär.
Oppositionsborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr (m) debatterade förslaget om treterminssystem i TV4 i onsdags. (Jag skrev om debatten även igår.) Under debatten pratas det bland annat om insatser som behöver göras för att öka läraryrkets attraktionskraft. König Jerlmyr nämner lärarnas administrationsbörda några gånger och i samband med detta säger hon bland annat:
”… så att lärare kan bli lärare.”
Inte en helt ovanlig slagdänga i den skolpolitiska debatten idag. Faktiskt så pass vanlig att det nog kan räknas som en klyscha vid det här laget. För vad betyder det egentligen att lärare kan bli lärare? Tror vi att alla som säger detta har samma definition av det? Eller kan det kanske till och med vara så att det finns lika många arbetsuppgifter för en lärare som det finns definitioner av klyschan?
Jag skulle vilja veta vad politiker egentligen menar när de använder sig av klyschor som denna. Det låter bra när jag uttolkar det utifrån min egen uppfattning, men är det verkligen bra? Med en annan uttolkning så kan man lätt bli fundersam, för jag tycker att jag ÄR en lärare, inte att jag behöver BLI en.
Jag tror att vi alla skulle vara förtjänta av att ställen frågan och be politikerna förtydliga vad de egentligen menar. Så jag tänkte börja nu, här, och fråga König Jerlmyr:
– Vad menar du egentligen med ”Så lärare kan bli lärare”?
För en timme sedan startades taggen #minbästalärare på Twitter. Och för snart tre år sedan spelade jag in en pod på just detta tema. Så jag tänkte dela med mig av den podcasten, från 10minuter.se, här idag. Du kan välja att lyssna på den, eller läsa den i textform nedan. Här hyllar jag några av de bästa lärare jag mött under min skoltid.
Vilken var din bästa lärare?
Läs manus till podcasten ovan:
Jag har inte så många konkreta minnen från min skolgång, som handlar om just det specifika med skolan som institution. Jag menar, jag har många minnen som har med kamrater att göra, med fotbollsspelande på rasterna, känslan av att flyga när jag gungade så högt jag kunde och har Whitney Hustons röst i öronen : I wanna runt to you, ohooo… Men jag har inte så många minnen som handlar om räknande, skrivande, läsande, experimenterande… Däremot bär jag på många känslor inför skolan. Jag kan fortfarande känna hur jag älskade att gå till skolan varje dag, trots att jag verkligen hatade att kliva upp på morgnarna. Jag kan till och med känna den där lite surrealistiska känsla av att inte riktigt passa in, inte riktigt ha kontroll och inte riktigt veta vem jag är när mitt minne vandrar i mina tonårs plåtskåpsfyllda korridorer. Och när jag tänker efter så är det just dessa känslor, som så ofta skapats i möten, i relationer, som jag bär med mig mest från mina nu mer 19 år som elev i skolan.
Med bakgrund av mina egna upplevelser av skolan så tillhör jag en av de som tror att förtroendefulla relationer är en grund för lärande. Jag tror inte att det är allt, men att det är en grund. Om jag inte litar på personen som jag för en dialog med, om jag inte respekterar denne, om jag inte tror att den personen vill mig väl, då kommer jag inte heller att lyssna. Om jag inte blir sedd och vill bli sedd av den som förväntas handleda mig i mitt lärande, så kommer jag heller inte att vilja bli handledd.
Min första lärare hette Gunnel. Hon hade långt brunt hår med silvergrå slingor i och grågröna ögon. Hon log så vackert med sina härliga rynkor runt munnen. I mitt minne står hon där och ler mot mig, i sin röda klänning med svarta små mönster och en typisk 60-talskrage, och värmen som strålar ur hennes ögon uppfyller hela mitt lilla sjuåriga liv.
När jag studerade till lärare så mötte jag många som hade åsikter om vad vi lärde oss.En av de mest återkommande åsikterna jag mötte var ifrågasättandet av all teori. ”Vad ska vi med dem till?” ”Vi läser så mycket onödigt! Var är all metodik?”. För en tjej som mig, som valde att läsa på folkhögskola för sin första karriär, eftersom hon ansåg att hon ej var en teoretisk person och därför aldrig skulle klara universitetsstudier, var det mycket förvånande att jag inte alls kunde hålla med i dessa åsikter. Jag tycte verkligen att teorierna var svåra, att det var svårt att förstå och hålla isär alla, men ju djupare ner i det teoretiska träsket jag sjönk, desto mer uppfylld blev jag av dem. De hade samma inverkan på mig som Gunnels varma blick. Och de har det än idag. För det är i teorierna jag finner stöd i min yrkesroll. Det är teorierna som hjälper mig att sortera mellan det jag väljer att göra och det jag väljer att inte göra. Teorierna ger mig verktygen att synliggöra mina egna handlingar och de ger mig metoder för att granska mig själv. De ger mig en bild av mina tankar kring barn och lärande, som är så otroligt viktig, för att jag skall veta att det jag gör inte bara är taget är luften.
Jag startade min lärarkarriär i vikariesvängen. Kortfattat är jag den som alltid drömt om att vara lärare men som fick bra betyg och som 15-åring tyckte att det bara gick muppar på Barn- och fritidsprogrammet. Jag ber retroaktivt om ursäkt för mitt fördomsfulla, oförståndiga, tonåriga jag. Jag valde iallafall fotoprogrammet istället, för det var mycket svårare att komma in på, trots min mammas ivriga protester. Så halkade jag in på journalistyrket, bara för att inse att det nog ändå var lärare jag skulle bli. En bra omväg, jag ångrar intet, och nu är jag här.
Som vikarie insåg jag att jag ville bli lärare – jag älskade det – relationsskapandet med eleverna. Men jag hade inga intentioner att läsa på universitetet. Det skulle jag aldrig klara, tänkte jag. Det är tack vare en hel del puffande från kollegor som sa att jag absolut skulle bli lärare och att jag inte skulle ha några som helst problem att klara lärarutbildningen och för min ständigt stöttande sambo samt familj, som jag är där jag är idag – legitimerad 1-6 lärare.
Jag älskar mitt jobb, jag är evinnerligt glad för den fantastiska utbildning jag genomgått, och jag är en hundra gånger så bra lärare idag som jag var innan min utbildning!
Än idag möter jag många som tycker att teorierna inte gör en lärare. Det kan jag hålla med om. När argument som att man kan vara outbildad och vara en mycket bättre lärare än en person som är utbildad och att vara lärare sitter mycket i dig som person dyker upp så kan jag inte annat än att hålla med. Men – detta är ingen tävling mot varandra. Det handlar om att jag bör vara den bästa läraren jag bara kan för barnens skull. Så om jag är en fantastisk lärare som outbildad – tänk dig då hur bra jag skulle kunna vara som utbildad!
Jag minns några lärare extra mycket i mitt liv. Jag minns Gunnel och hennes efterträdare Maria, med det blonda lockiga håret, de stora bruna ögonen och den gula klänningen. Jag minns Lars-Gunnar Sundholm, som inte bara undervisade bygdens 52 elever på vår F-6-skola utan även ägnade mycket av sin fritid åt oss ungdomar, genom att driva scouterna och ta oss på otaliga läger under många helger och långa veckor på lov. Jag minns Gerd Åkerman, svenskalärare och min klassföreståndare under hela högstadiet, som ringde och väckte en av mina klasskamrater på morgnarna, eftersom hen hade svårt att vakna av sin väckarklocka. Där kan vi prata om att vara hängiven sitt yrke. Jag minns Lena på gymnasiet i svenska. Jag minns Bosse på Komvux som väckte ett brinnande samhällsintresse i mitt liv. Och jag minns Ulla Damberg, Lena Ivarsson, Lena Boström på mittuniversitetet och Lars Forsberg, Matti och Sophie från No-kursen på Stockholms universitet, som alla, genom sitt sätt att bygga relationer, skapade magi för mig under min lärarutbildning. Tack till er alla. Ni har gjort mitt liv rikt på kunskap!
Och tack till er som lyssnat. Jag hoppas att ni alla går ut och skapar magi i framtiden.
Att ifrågasätta och kritisera en lärare som följer läroplanen känns kontraproduktivt! Faktum är att som lärare har vi att förhålla oss till de statliga styrdokumenten och de kommunala regelverken. Men det förhållningssättet lämnar endast två vägar att gå; antingen följer jag dem eller så byter jag yrke.
Att kritisera läroplanen i sig är en helt annan sak och om du frågar mig, viktiga samtal. För mig som lärare innebär det dock att jag måste hålla i sär mina åsikter med mitt professionella yrkesutövande. Jag måste kunna genomföra mitt arbete i förhållande till styrdokument och regelverk även om jag har en åsikt om huruvida det är bra eller ej. Först när styrdokumenten och regelverken eventuellt ändrats i linje med mina åsikter, kanske genom den faktiska debatten om desamma, kan jag undervisa efter det.
Detta grundar sig i en stark tro på att ska vi nu ha styrdokument och regelverk så ska de följas. Annars blir det onödiga energitjuvar som tar tid och gör arbetet mindre effektivt.
Ur det här perspektivet är debatten om entreprenöriellt lärande intressant.
Många röster har höjts om huruvida läroplanen är vetenskapligt förankrad eller ej. Alla som jobbar i skolan bör veta att den inte är det. Läroplanen är en politisk produkt, vilket innebär att det är en blandning av ideologiska ställningstaganden, religiös påverkan och även en del vetenskap. Huruvida det är bra eller dåligt finns det säkert olika åsikter och perspektiv på men det spelar mindre roll för mig som lärare i min yrkesutövning. Det är vad jag har att förhålla mig till. Däremot kan jag välja att försöka påverka detta och försöka få tillstånd en förändring – både som lärare och som röstberättigad samhällsmedborgare. Men inte i undervisningssituation.
”En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.”
– Ur läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, sidan nio.
Vad entreprenöriellt lärande är för något har det kommit många förslag på. Jag väljer att luta mig mot Skolverkets definition:
”Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker.
Vad gör man i skolan?
Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultatet kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt. Samarbete med aktörer utanför skolan gör skolarbetet mer verklighetsanknutet.”
Personligen ser jag inte vad som är så hotfullt med inre drivkrafter, motivation, sätta görandet i sammanhang, se helheter, ämnesövergripande och tematiskt arbetssätt, elever som tar ansvar för sitt lärande, verklighetsanknytning samt att resultat av skolarbetet kan vara till nytta utanför skolan. Alla dessa ingredienser borde vara eftersträvansvärda i skolan. De kanske inte alltid går att uppnå, men det hindrar inte att vi strävar efter det som är goda förutsättningar för lärande. Och i frågan om huruvida entreprenöriellt lärande är vetenskapligt förankrat eller ej så går det ju faktiskt att hitta massor med forskning på att motivation, verklighetsanknytning, sammanhang och ansvar är goda ingredienser för lärande. Jag har dock ännu ej sett vetenskapligt belägg för att dessa skulle göra att lärandet mindre effektivt.
Jag skrev i går om att det är dags att slakta våra heliga kor. Ett inlägg vars budskap är att vi måste våga vrida och vända på alla stenar, att provtänka tillsammans, brainstorma och bolla idéer för att hitta nya och kreativa lösningar på nutidens utmaningar. Det innefattar så klart även läroplanen och i det här fallet entreprenöriellt lärande. Det är intressanta och utvecklande samtal som, om vi har tur, bidrar till en bättre utveckling. Men att ifrågasätta lärare som undervisar enligt läroplanen, att lägga diskussionen på individnivå, det menar jag är att trampa helt i diket. Lärares förhållande till läroplanen är inte förhandlingsbart.
Det här blir ett mycket långt inlägg eftersom jag å ena sidan vill prata om debatten om lärarnas status och å andra sidan vill grundligt utreda detta med medbedömning, eftersom att hela fenomenet som de presenteras idag är en klockren förklaring till läraryrkets dåliga status. När vi ställer oss frågan varför läraryrket har dålig status kan vi kika på de habrovinklar som görs för att kringgå det som faktiskt inröttats för att höja vår status. Till exempel kravet på legitimation för att få betygssätta. Men, eftersom vi inte har legitimerade lärare så att det räcker så söker vi desperat efter kryphål. Jag kan till exempel, enligt en del argument som figurerar, vara medbedömare i ämnen som jag aldrig ens läst. Och enligt Skolverkets uttalanden i Lärarnas Tidning så behöver jag inte heller ha undervisat i ämnet, träffat eleverna eller tagit del av undervisningen. Varför ska jag då ha legitimaton för att sätta betyg? Kryphål som dessa är det som får lärarnas status att djupdyka!
Jag vill ändå hävda att det aldrig kan vara okej att lärare som aldrig träffat eleverna, inte varit med i planeringen och undervisningen samt inte har behörighet i ämnet, sätter betyg. Resten av detta inlägg kommer att handla om varför jag tycker så. Min förhoppning är att inlägget ska kunna stärka kollegor runt om i landet att ta avstånd och säga nej till medbedömning på dessa premisser. För vår professions skull!
Nej tack – jag har yrkesheder – jag gör inte rättsosäkra bedömningar!
”Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel.
Straff: böter eller fängelse i högst två år. Straff för grovt tjänstefel: fängelse lägst sex månader och högst sex år.”
En myndighetsutövning är ett beslut som fattas av en myndighet och som är ett uttryck av makt över en medborgare. Inom skolväsendet räknas bland annat betygssättning och utfärdande av slutbetyg som en myndighetsutövning. Betygsbeslut har ofta rättsverkan för den enskilde individen, till exempel i samband med behörighetsbedömning och urval för högskoleutbildning. Skolverket skriver:
“… bedömning av olika slag kan också få livsavgörande konsekvenser för eleven, i form av exempelvis tillträde till högre utbildning eller en negativ självbild.“
Med anledning av av de stora konsekvenser som ett betyg kan få för en individ följer också ett stort förtroende och ansvar med uppgiften. Det är således en uppgift som direkt är kopplad till lärares professionalitet och yrkesheder. Sammantaget sätter detta fokus på frågan om vad en rättssäker och professionell bedömning och betygssättning innebär. Inte minst är frågan om rättssäkra bedömnings- och betygssättningsgrunder högaktuell i och med bristen på legitimerade lärare och behovet av att legitimerade agerar medbedömmare till de som undervisar men saknar legitimation. Hur ska ett sådant yrkesutövande se ut för att bedömningen och betygssättningen ska vara rättssäker? Enligt Per Måhl, expert i betygsfrågor, är svaret på frågan att det inte går att göra den processen rättssäker:
“I den bästa av världar, där en grupp lärare samarbetar och har en gemensam syn på betyg och bedömning, KAN betygssättningen fungera även om någon i gruppen är olegitimerad, enligt Per Måhl. Förutsättningen är att medbedömaren handleder personen, skaffar sig någorlunda inblick i vad som händer i klassrummet och själv är behörig i det aktuella ämnet.
— När kravet på behörighet i rätt ämne togs bort sprack dessvärre hela idén om att legitimationen skulle säkra betygssättningen, säger han.
I Skollagen kan vi bland annat läsa följande om betygssättning:
“Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn.”
– Skollagen,16 §, Beslut om betyg
Och så här skriver Skolverket i några olika texter om bedömning på deras hemsida:
“I lärarens roll ingår att främja, följa och bedöma elevernas kunskapsutveckling på ett medvetet och pedagogiskt sätt. Bedömningarna hänger samman med undervisningen och syftar till att kartlägga och värdera elevernas kunskaper, återkoppla för lärande, synliggöra praktiska kunskaper och utvärdera undervisningen.”
“Bedömningen av en elevs kunskaper i skolan är nära sammankopplad med undervisningen. När bedömning används på ett medvetet och systematiskt sätt, väl integrerad i undervisningen, ges eleven goda förutsättningar för lärande. “
Av ovanstående citat från Skolverket stadgas det tydligt att undervisning och bedömning är tätt sammankopplade. Dessa två går inte att separera. Något som också känns självklart utifrån att formativ bedömning är önskvärd, vilken handlar om att följa elevernas prestationer och finnas med under processen för att stötta och hjälpa dem fram till målet.
Som medbedömmare innebär detta alltså att jag måste få vara med i planering och utförande av undervisningen, som bedömningen ska baseras på. Detta för att försäkra mig om att undervisningen hållit måttet, att eleverna har fått bedömningsgrunderna förklarade för sig och inte minst behöver jag möta varje elev i undervisningssituationer, för att ge eleverna chans att visa vad de kan på olika sätt och genom det få tillräckligt med bedömningsgrunder för att kunna sätta betyg. Motsatta förhållanden skulle innebära att jag får ta del av insamlat material och att bedömningen då ska vila helt på material som eleverna producerat, men deras prestationer som ej resulterar i en produkt är då irrelevant för bedömningen och betygssättningen. Alltså skulle uppsatser, filmer och skriftliga prov vara tillräckligt för att sätta betyg. Detta i en tid då bedömning framhålls som ett redskap för lärande. Och faktum är, att med de riktlinjerna, skulle vi helt kunna plocka bort bedömning och betygssättning ifrån lärarnas arbetsuppgifter och istället låta externa parter stå för denna myndighetsutövning. Då skulle lärarna kunna koncentrera sig på undervisning. Det skulle också lätta både på arbetsbelastningen och den påfrestning som bedömning och betygssättning sätter på den avgörande relationen med elever och vårdnadshavare.
“Lärarnas bedömningar är en del av undervisningen och ett stöd för lärandet. Att tydliggöra hur kunskapskraven används i bedömning och betygssättningen är även det en del av undervisningen. Kunskapskraven vänder sig till lärarna, som har utbildning och erfarenhet för att bedöma elevernas kunskaper.”
Tyvärr verkar huvudmannen inte ta hänsyn till det omfattande arbete som ligger bakom bedömning och betygssättning, i frågan om medbedömare. Inte heller verkar huvudmännen vilja ta hänsyn till att betygssättning är en myndighetsutövning. Lärare förväntas bedöma elever de aldrig träffat, i ämnen de inte har en enda högskolepoäng i och aldrig har undervisat i, inom ramen för sin redan ansträngda arbetstid utan någon som helst extra ersättning. Jag har en legitimation för att jag är en professionell lärare, men nu vill huvudmännen använda den professionaliteten emot oss genom att kräva att vi utför en oprofessionell handling i legitimationens namn. Låt oss kika på utdraget ur Brottsbalken igen:
”Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. […]
Vad gäller egentligen för uppgiften betygssättning? Kan det vara möjligt att det enda som krävs är ett urval av dokumentation från en som undervisat utan legitimation? Vad säger i sådana fall detta om betygssättning, om vårt yrkesutövande och om legitimationen? Vad säger det om hur vi ser på en handling som kan få sådana konsekvenser för en annan individ? Och kan vi på allvar i sådana fall fråga oss varför lärares status är så låg?
Sedan första juli 2011 kan lärare bli anmälda till LAN, Lärarnas Ansvarsnämnd, och riskera att förlora sin lärarlegitimation. Oskickligt yrkesutövande, brott i samband med eller utanför yrkesutövningen eller att en lärare på annat vis visat sig mindre lämplig att bedriva undervisning är några av riktlinjerna som framhålls för att få en varning eller att faktiskt förlora sin legitimation. Den frågan jag ställer mig är; om jag agerar medbedömare i ämnen jag aldrig undervisat eller har läst, för elever jag aldrig mött, utifrån ett eller enstaka möten med den undervisande läraren och endast av eleverna producerat material – är det oskickligt yrkesutövande? Vad säger egentligen Lärares yrkesetik?
”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
– vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan.
– ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande”
Låt oss vända på det. Om det räcker att bedöma elever utifrån färdigproducerat material efter avslutad kurs, utan att jag någonsin mött eleverna och än mindre sett dem i undervisningssituation, kanske i ett ämne jag aldrig tidigare undervisat och aldrig själv läst, varför behöver vi då ha legitimation för att sätta betyg? Vad är det i den ekvationen som räknas som tillräckligt professionellt förfarande för att kräva legitimation? När du gör bedömningar, tycker du att det är tillräcklig information för betygssättning om du utgår endast ifrån elevernas färdigproducerade material, efter avslutad kurs? Eller har undervisningsprocessen relevans för din bedömning?
I Skollagen kan vi också läsa följande:
“Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.”
– 17 § , Information om skälen för betyget
I en medbedömmarsituation är det jag som legitimerad lärare som beslutar om betyget eftersom skollagen gör tydligt att om den legitimerade läraren och den olegitimerade undervisande läraren inte är överens om betyget så är det den legitimerade lärarens bedömning som räknas (i de fall den legitimerade läraren har behörighet i ämnet). Så min sista fråga till dig blir; har du nog på fötterna i din roll som medbedömare, för att kunna svara för och stå för skälen till betyget? Har du inte det, då bör du inte skriva under betygen. Det är en fråga om elevernas rättigheter och din yrkesheder – och faktiskt, din rätt att inneha en yrkeslegitimation.
I sitt TedTalk talar Andrew Ford om den stora elefanten som finns i klassrummen. Han jämför länders PISA-resultat och konstaterar att det är de utvecklade länderna som misslyckas och de länder som fortfarande håller på att industrialiseras som ligger i toppen. Han jämför också Australien med Korea. Korea slår Australien i alla tester. I Korea har de tre gånger så hög självmords än i Australien.
”All that children in gifted classes are, are the kids that align with the current model. All children are gifted and all children are talented, not necessarily though in this current educational model.”
– Andrew Ford
Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det, säger Ford. Men hur kommer det sig att vi så länge och så tydligt har sett det stora behovet av förändring som finns inom skolan, men att vi ändå inte har kommit längre.
Förändring, utveckling, måste handla om att skapa bättre förutsättningar. Om jag får bättre förutsättningar av förändringen som sker, då älskar jag förändringen. Många har genom åren sagt till mig, i samtal om att implementera teknik i vardagen, att ”Det är enkelt för dig för du är ju intresserad av teknik”. Och varje gång har jag tydligt svarat att jag inte är ett dugg intresserad av teknik, men jag är oerhört intresserad av hur det förenklar min vardag. Och här i ligger en väsentlig nyckel i att förändra utbildningssystemet. Historiskt har de stora förändringarna för skolan drivits av politiker och människor som faktiskt inte står på golvet varje dag. Skolans förändring har alltid styrts top-down. Men förändring måste komma av faktiskt upplevda behov hos de som finns i verksamheten. Förändringen ska ledas av elever och lärare, som varje dag ser vad som faktiskt fungerar. Av behovsägarna. Vi måste se över hur våra förändringssystem fungerar och börja leda bottom-up.
Digitaliseringen har fungerat som katalysator till de oerhört viktiga förändringarna som vårt skolsystem måste ta sig igenom. Den stora digitaliseringsboomen handlar endast till några få procent om digitaliseringen i sig. Det är dags att se det och sluta prata med digital teknik som utgångspunkt! Förändringar som måste ske i skolan för att skolan ska digitaliseras, skapar utrymme för andra viktiga förändringar. Låt oss skapa fler katalysatorer för förändring. På Glömstaskolan har vi ynnesten att få en helt ny skollokal. Men det är heller inte vilken skollokal som helst, de som designat skolan har haft utrymme att tänka utanför boxen. Det ger nu oss också förutsättningar att tänka utanför boxen vad gäller personal, arbetsgrupper, schemastrukturer och organisatoriska strukturer i stort. Låt oss använda de till synes enklare medlen som katalysatorer för den verkliga förändringen i skolan.
Klassrum som får dig engagerad, en skola där teknologi är en naturlig del av infrastrukturen och där läraren är ”lead learner”, det lyfter Ford fram som framgångsfaktorer. Och det är väl det den eviga katederdiskussionen egentligen handlar om; läraren som allvetande i rollen att ge eleverna de rätta svaren eller läraren som lärande ledare som själv också lär. Där har också vi skillnaden mellan det som inom skolan i dag ofta benämns som ”kollegialt lärande” och det som faktiskt är en lärande organisation. Lärande organisation i skolan har kokats ner till en förenkling där lärare lär gemensamt, i modeller som mattelyftet. Men i en lärande organisation lär alla av alla. Där finns inte den allvetande läraren – där lär vi lika mycket tillsammans med våra elever som våra kollegor. I en lärande organisation är elever också våra kollegor!
Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det!
”Everybody is a genius. But if you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid”
Jag läser ett meddelande ifrån en kollega, en vän, ute i landet. Hon har tigermammaklorna ute. Med all rätt. Ur hennes perspektiv.
Det handlar om en avstängd elev, ett avstängt barn, en drabbad älskad unge. Först läser jag med väninneögonen och blir förbannad. Så här får det väl inte gå till. Så skulle jag aldrig göra. Sedan läser jag med lärarögonen och tänker att det mycket väl skulle kunnat varit jag som var lärarjäveln i det här fallet.
Baserat på mina egna erfarenheter så är det sällan det finns ett enkelt rätt eller fel i situationer som dessa. Det finns endast rätt och fel utifrån olika perspektiv. Och det säger jag utan att lägga någon som helst värdering om det specifika fallet jag beskriver ovan. Det var endast startskottet för min allmänna reflektion.
Nu kanske du tänker att det så klart finns ett rätt – det som är bäst för barnet. Men i skolan har vi med många barn att göra. Många barn är lika med många olika perspektiv och alltså många olika rätt. Därför är det också oftast en medelväg som blir den bästa vägen att vandra. Men för att hitta medelvägen behövs förhandling. Alla parter måste få resonera ur sina perspektiv, argumentera för sin rätt, lyssna på den andres rätt, för att sedan gemensamt hitta den gyllene medelvägen. Och den vägen är tyvärr väl gömd bakom all bråte; bakom alla perspektiv vi tror är viktiga och måste finnas med. Som till exempel den personliga vinningen.
Det är någonstans här jag börjar känna mig naken, att min själ är blottad och fritt exponerad. För en del av mitt jobb är att försöka hitta den gyllene medelvägen. En del av mitt jobb innebär att kunna säga de svåra sakerna och ta de tuffa besluten. Som till exempel att stå bakom ett beslut om att stänga av en elev. Trots att jag samtidigt ser även de negativa konsekvenserna detta kommer att få för alla inblandade.
Men detta är en del i att vara professionell och att göra professionella avvägningar och bedömningar. Detta är inget försök att få någon att tycka synd om lärarkåren, jag vill endast lyfta att det krävs en del, att yrket innefattar en hel del komplexitet. Så kvicka tidningsrubriker och hurtiga journalistiska vinklingar, vik hädan! De synliggör endast förenklad dumdristighet.
Den verkliga akilleshälen sitter i välviljans fallgropar. Det finns en hel massa rutiner med goda intentioner i skolan. Dokumentationsrutiner, uppföljningsrutiner och olika praktiska rutiner som ska följas i varje situation. Detta är inte dåligt, det finns där för att skydda eleverna och även oss som jobbar i skolan. Dokumentation som ska se till att åtgärder sätts in, att rätt typ av instans blir inkopplad och att ingen faller ner och klämmer sig mellan stolarna. Goda arbetsrutiner, skulle de kunna kallas. Men tyvärr lever de sällan upp till sitt namn.
Faktum är att, när jag läser ordväxlingen mellan mina två vänner som båda arbetar inom skolan, så är vi smärtsamt medvetna om var vi kan hitta saker som slutligen skulle kunna fälla skolan. Det sitter i systemen, i diskrepansen mellan de goda arbetsrutinerna och de verkliga arbetsförhållandena. Den blottlagda lärarsjälen kan anas i uttryck som ”Ja, jag vet att det står så men vi måste använda sunt förnuft.” och ”Det finns stort tolkningsutrymme i yrket.” Bakom rektorers förtvivlade arbete för att minska dokumentationsbördan för lärarna, trots att åtgärdsprogrammen enligt regelverket behöver skrivas och varje konflikt på skolgården skulle kunna resultera i en tillbudsrapport, där kan vi skymta Akilles häl.
Vi vandra starka i all vår nakenhet, styrkta av alla gånger vi får möjligheten att ta någon annans perspektiv. Att vara profesionell är att öppet blotta lärarsjälen och att vara smärtsamt medveten att vi alla någon gång är skolidioter och lärarjävlar.
I dag skrev Stefan Löfven (S), statsminister, Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning och Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister på DN debatt under rubriken ”Vi satsar två miljarder på fler lågstadielärare – redan i år”. Och jag ska erkänna att det faktiskt är ett förslag i rätt riktning, om vi jämför det med förra regeringens flertalet förslag. Men…jag vill inte jämföra det med förra regeringen. För det ska inte handla om vilka politiska partier som är bättre eller sämre än de andra. Skolan förtjänar bättre än så. Skolutvecklingen är i mycket större behov än ”bättre än”. Och tyvärr är detta förslag precis lika ytligt som alla andra förslag som kommit de senaste åren.
Jag börjar på allvar fundera över om det är så katastrofalt ställt att regeringens enda makt, vilja och handlingskraft, när det kommer till att styra landet, är att rikta pengar på olika håll.
Svensk skola är i behov av omfattande omorganisationer. En sådan här satsning kräver omfattande omorganisation! Inte bara en pengahög som landar i kommunerna, utan vision eller verkligt ”på golvet-förankrad” handlingsplan. Om detta inte görs riskerar denna satsning att bli lika misshandlad som förstelärarfiaskot.
Hur ska ett system för fler lärare se ut? Vad säger de som arbetar på golvet? Vad säger vetenskapen? Vad behövs för att vi ska lyckas med en riktigt bra utbildning till alla? Fler lärare på stora klasser? Färre elever / klass? Fler specialpedgoger och speciallärare? Snegla på Englands system med lärarassiatenter? Kika på deras system för hur lärarkandidater gör VFU och provår?
I debattartikeln snackas det också om mer tid till undervisning. Men de missar helheten av att undervisning ska vara bra och då behövs tid för fortbildning, kollegialt samarbete, för- efterarbete och planering. 30 % undervisning, 30 % för- efterarbete och planering, 30 % kollegial utvecklingstid, tid för forskning på din egen undervisning, fortbildning och utvärdering samt förbättring av det vi gör. 10 % möten om ekonomi, vem som håller koll på eluttagen, kaffemaskinen etc. Tyvärr tar dessa möten, med arbetsuppgifter som direkt skulle kunna skötas av någon annan än alla lärare, 30 % av tiden idag och fortbildning tillsammans med för- efterarbete och planering trängs på 10 %. Hur är det rimligt?
Snälla Löfven, Hellmark Knutsson och Fridolin, se till att följa upp era förslag med riktiga visioner och handlingsplaner. Handlingsplaner som är baserat på dagens verksamma lärares erfarenheter om behov och vetenskap! Och snälla, fundera över vad som är mest värt; fler timmar eller mer kvalitativa lektioner.
Fröken Ann 