Läxjävel!

Så mina systerdöttrar är på besök över helgen. I fredags var de med mig till Glömstaskolan och umgicks med våra 6-åringar. Kul att få dela den nya verksamhet vi bygger även tillsammans med dem, som själva går i sexan samt tvåan. Det är härligt att kunna reflektera tillsammans med dem och höra vad de ser och tänker utifrån deras referenspunkter.

Åttaåringen har med sig lite läxor som hon behöver göra över helgen, för att familjelogistiken inte gått ihop och de har inte hunnit med det. Nu skulle detta inlägg kunna handla om läxors varande eller inte varande, men det ska det inte. Jag är ju inte så kategoriskt emot läxor utan tycker att vi först behöver prata om vad en läxa är innan vi säger för eller emot. Så det är vad detta inlägg ska handla om – bra/dåliga läxor.

Minis uppgift är att vara nyhetsbevakare. En relativt rimlig hemuppgift (även om den rimligen borde rymmas inom ramen för elevernas undervisningstid, men okej, jag köper den). Och jag har lovat att hjälpa till.

När vi kommer fram till kassorna på mataffären, efter att ha handlat allt vi behöver till vårt fredagsmys, så får Mini syn på tidningsställen och säger:

– Vi måste köpa en tidning moster, så att jag kan göra min läxa.

– Nej, det behöver vi inte, vi tittar på nätet, svara jag självklart.

– Nej, vi måste ha en tidning, svarar Mini.

– Nej, klart du inte behöver. Vi kollar på nätet och kan välja ur många fler tidningar, svarar jag.

– Nej, vi måste ha en tidning för vi måste klippa ut och klistra in nyheten i boken, säger Mini.

Och det är här jag blir lite galen-lärarmoster. Jag riktigt känner hur blodet pumpar snabbare.

– Du måste skämta, det kan inte vara möjligt?!

Men så har Mini uppfattat sin läxa. Hon förklarar tydligt steg för steg de instruktioner hon fått. De ska köpa en papperstidning, klippa ut en nyhet, klistra in i boken och redovisa för klassen.

Den här läxan är solklart dålig av tre anledningar:

  1. Vad finns det för anledning att överhuvudtaget begränsa ur vilket medieformat eleverna plockar sin nyhet? Det är begränsar urvalet (om familjen inte vill lägga massor med pengar på att köpa flera olika tidningar) och skapar någon typ av skiljelinje mellan hur vi brukade läsa nyheter jämfört med hur de flesta läser nyheterna idag. Uppgiften är att vara nyhetsbevakare – den uppgiften skulle ju uppfyllas mycket mer effektivt via nätet där eleverna kan gå igenom fler medier och bevaka på ett mer effektivt sätt.
  2. Hållbarhet. Behöver jag säga mer? Ska vi i skolan inte prata om hållbarhet? Mini har en egen iPad. Hon skulle lätt kunna fixa sin läxa på den, ta med den till skolan och läsa från den. Alternativt mejla fröken så är saken biff. Men att köpa en papperstidning för att klippa ut en nyhet och sedan kasta den, det är ju bara dumt. Är en av baktankarna med läxan att öva på motoriken samt att klippa och klistra så kan hon väl i alla fall få skriva ut den från nätet. Mer logiskt skulle det till och med vara att skriva själv i boken (eller på iPaden) för att öva på att sammanfatta det hon läst och att skriva med egna ord. Det är en utmaning hon behöver.
  3. Skolan ska vara kostnadsfri. Jag vet, det är ett mer obstinat inlägg i den här debatten, det handlar inte om många kronor, men ändå. Alternativen att leta som det passar en bäst, att kunna få en tidning av skolan eller att kika på nätet och mejla fröken så att hon kan skriva ut tycker jag borde finnas.

Nu är det möjligt att Mini har missuppfattat sin läxa och att hon skulle kunna få kika på nätet och klippa och klistra ifrån utskriften. Men då hamnar vi i läxans varande eller inte varande ändå. Ska vi lärare nu skicka hem läxor så bör det vara oerhört genomtänkt, syftet med läxan ska vara förklarat för eleverna och instruktionerna bör vara tydliga. Om hon tror att det måste vara en papperstidning men det inte stämmer, då är instruktionerna inte tydliga nog. Inte syftet heller tänker jag.

Nu ska vi strax sätta oss och göra nyhetsläxan. På bordet framför mig ligger gårdagens Expressen. De enda tidningarna som fanns på affären var kvällstidningarna och Expressens framsida var minst fylld av kommersiella skitnyheter av vad jag kunde döma när jag snabbt och irriterat drog till mig tidningen vid kassorna.

Jag skulle så klart vilja göra den här läxan på mitt sätt. Låta Mini kika på nätet, skriva om det med egna ord, ta en screenshot som vi lägger in bredvid hennes egna text och mejla den till fröken. Men det är inte en fajt en åttaåring ska behöva lämnas själv med. Jag är ju inte med till skolan när hon ska lämna in sin läxa. Då sitter jag på säkert avstånd ifall fröken tycker att moster är obstinat och blir irriterad. Den oroliga åttaåringen framför mig, som är rädd att göra fel, ska inte behöva bärs det. Kanske lyckas jag göra vår stund tillsammans så lustfylld att vi kan göra bägge delarna.

Men ärligt talat lärarkollegor här ute – visst måste vi tänka till mer än så här när vi skickar hem läxor?!

IMG_6873

Föräldrar: Ta ansvar för era barns lärande

Onyanserade diskussioner får mig att gå igång. Allt för många diskussioner resulterar i människor som står och skäller på varandra som hundar och egentligen pratar om två olika saker. Och det blir mycket enfaldigt. På sociala medier blir läxfråga, som innehåller så otroligt många nyanser, förminskad till för eller emot. Inte minst genom totalt idiotiska kommentarer som ”Barn ska inte behöva ta med arbetet hem”.

Innan vi bestämmer oss för om vi vill ha läxor eller inte måste vi veta vad vi menar med läxor!

Jag är generellt en lärare som inte ”tror” på ”läxor”. Därför har jag ansett att jag ger få ”läxor”. Jag har dock alltid gett ”läxor”. En del föräldrar har sagt att de tycker att jag gett för många ”läxor”. Andra har tyckt att jag gett för få ”läxor”. De som ansett att jag gett för få har ofta haft äldre barn som haft andra lärare som gett fler läxor än mig. De anser att de sett skillnad på sina barn när det handlar om ansvarstagande och engagemang samt kunskapsinhämtning som de härlett till mängden läxor. De har sett att deras barn som fått fler läxor till exempel har visat mer ansvarstagande än de yngre barnen jag haft som alltså fått färre ”läxor”. Vi kan alla tycka vad jag vill om detta  – men jag har all respekt för föräldrarnas åsikter. Jag kan inte säga att deras analys ej är rätt. Jag kan däremot konstatera att det är olika.

De föräldrar som tyckt att jag haft för många ”läxor” har ofta tyckt att det tar för mycket av deras tid. Alltså föräldrarnas tid. Precis som föräldrar som ansett att jag har för få ”läxor” så har jag all respekt för att samhället, som det ser ut idag, kan göra att ”läxorna” jag skickar hem känns betungande. Jag brukar då förklara att de ”läxor” jag skickar hem är helt valfria. Mina ”läxor” ska ses som ett erbjudande. Om föräldrar och barn kommer överens om att de ej vill göra ”läxorna” kommer jag inte att göra någon grej av det. Faktum är att det underlättar min arbetsbörda, om jag ska vara krass. Jag uppmanar dock alla föräldrar att sätta sig ner och verkligen tänka tillsammans med sina barn över hur de vill ha det innan de tar ett beslut, så att de känner att det är ett välinformerat beslut, eftersom att det kan komma att påverka deras barns lärande.

Vad menar jag då med ”läxor”?
Jag tror ej att lärande går att isolera till fem timmar om dagen innanför fyra väggar! Jag tror att lärande ska ske hela tiden – vi ska ha ett evigt lärande. En del saker kan barnen behöva vuxenhandledning för att lära sig. Och eftersom vi då pratar om att lära för livet – för visst måste allt lärande vi sysslar med vara relevant?! Varför sysslar vi annars med det? – så tror jag inte att vi kan pratat om ”skolarbete”. Om det finns saker inom skolan som kan kallas ”skolarbete” så är frågan snarare om vi skall syssla med det än om vi ska ha ”läxor” eller ej! Min slutledning av detta är att skolan och hemmen har ett gemensamt ansvar att handleda barn i deras lärande.

Läxdebatten som förs idag är ytterligare en förskjutning av föräldraransvaret till samhället. Min personliga tro är att föräldrarna har huvudansvaret för sina barn. I det innefattar barnens lärande. Om jag väljer att skaffa barn är jag huvudansvarig för mitt barn och mitt ansvar som förälder är att göra allt jag kan i alla aspekter för att mitt barn ska må bra. Om jag som förälder inte står på barrikaden för mitt barns välmående – vem ska göra det då? Huvudansvaret faller på mig som förälder. Kan jag inte ta det borde jag inte skaffa barn.

Nu ser verkligheten tyvärr inte ut så att de som ej kan ta det ansvaret hoppar över att skaffa barn. Här kommer alla de kompensatoriska instanser vi har i samhället in. Så även skolan. Men det betyder inte att vi ska sluta ställa kraven på föräldrarna. För mig innebär det kompensatoriska uppdraget att jag faktiskt skickar hem ”läxor”. ”Läxor” som egentligen är saker som borde vara självklart att göra som föräldrar, men som tyvärr blir mer och mer sällsynt i dagens samhälle. ”Läxor” som att sitta ned och läsa med sitt barn. ”Läxor” som att prata om nyheter tillsammans, att fundera kring hur vi sopsorterar i hemmen, och att prata om sin egen uppväxt med sina barn.

Jag skickar också hem ”läxor” som att traggla glosor och multiplikationstabellerna. För att vi vet idag att hjärnan mår bra av att traggla korta stunder under olika tider. En del lär sig också bättre på kvällar.

Mitt krav är att man som förälder ska försöka hjälpa sina barn med detta så gott man kan. Försöker man och misslyckas – då är vi där med vårt kompensatoriska uppdrag. Men man kan i alla fall göra det bästa man kan!

Jag kan också säga att jag sett otroligt goda resultat med individuella ”läxor”. ”Läxor” som syftat till att gå hem och träna ex. huvudräkning eller liknande när man har svårt med detta. Jag har sett elever som går från 5 till 100 på bara några veckor. Vem är jag då att inte skicka hem ”läxor”? Är det verkligen det bästa för barnet?

Så vad är då en läxa?
Är det när jag säger åt ett barn att de ska gå hem och träna på något? Om svaret är ja på den här frågan så är det rent utav oansvarigt att ta ställning för eller emot läxor. Vi är alla olika och behöver olika saker. Hur kan vi då anse att vi har rätt att styra andras liv genom att ta kollektiv ställning för eller emot något som faktiskt kan hjälpa eller stjälpa någon?
Är en ”läxa” saker som egentligen syftar till hemuppgifter som borde stå i föräldrahandboken, som till exempel att läsa tillsammans med sitt barn? Då är mitt svar självklart JA! till ”läxor”.
Är läxor ogenomtänka hemuppgifter utan riktig förklaring, då säger jag självklart NEJ! till läxor.
Problemet är att idag är ”läxor” alla dessa exempel. Så snälla sluta föra debatten som om den vore så enkel som att alla som säger NEJ! till läxor värnar om barnen. Det är en enfaldig diskussion som inte på något sätt har fokus på barnens bästa!