Kategoriarkiv:Uncategorized

Ja, självklart ställer jag in skolappar.nu i ledet av länkar också! Helt fantastiskt initiativ och en mycket bra start då sajten lanserades i helgen.

Hejja, hejja, är egentligen det enda jag har att tillägga!

Det finns många förmågor i läroplanen,version 2011. Jag har hört denna ofattbara siffra av hur många de egentligen är under många föreläsningar, den får en verkligen att blåsa av stolen, men jag kommer inte ihåg siffran. Förmodligen för att det är så mycket mer komplext än att endast räkna förmågor. Siffran blir så avskalad och därför så irrelevant på något sätt. Det mer intressanta i debatten är vårt sätt att arrangera om dem, mala ner dem, vårt sätt att göra dem hanterbara i undervisnings- och utbildningssituationer. Ungefär som Göran Svanelid har gjort med sina ”The Big Five” av förmågor.

Jag har malt ett tag. Jag har arrangerat om och försökt göra Lgr11 mer hanterbar för mig. Jag har mycket kvar. Många olästa meningar och oöppnade kommentarsmaterial – jag har helt enkelt inte hunnit dit än. Men jag skall!

Ju mer jag funderar över vad kunskap är i dag ju säkrare blir jag på att vi är helt rätt ute med förmågorna. Det handlar om det eviga lärandet! Och för att eleverna skall kunna lära själva, för att de skall förberedas på ett liv efter skolan, måste det var förmågor för att lära som skall utvecklas! Vi har gått från att ha en bestämd mängd fakta/stoff som vi skall kunna till att inse att det inte existerar någon bestämd mängd av stoff. Vi utvecklas, världen utvecklas, ny kunskap poppar upp med en sekundvisares fart och vi drivs för att hitta ny kunskap och utvecklas ännu mer. Ny kunskap är vårt driv och förmågorna som hjälper oss att skaffa den våra mest dyrbara och eftertraktade redskap.

Det som slagit mig som en sprakande fackla på min stig mot denna insikt är att jag saknar en förmåga i vår nya läroplan. När jag pratar med mina elever om förmågorna, om vad som förväntas av dem, så hamnar jag 99 procent av gångerna i samma mål. När jag funderar över bedömning och klurar på vad det är som gör att elever lyckas kläcka kunskapskoden och hitta förståelsen så hamnar jag där igen, i samma mål. Rakt in i krysset på förmågan att kunna generalisera sin kunskap.

Jag söker i Lgr11 och inser att ordet generalisera nämns endast tolv gånger. Jämför det med begreppet analys- som i olika former och sammanhang nämns 27 gånger.
Analysförmåga är även en av de förmågorna Göran Svanelid valt att lyfta upp till en av de stora ”Big Five”-förmågorna.

Jag stannar upp och funderar; kan analyserande förmåga vara en överskrift till generaliserande förmåga? Men jag tycker inte riktigt det. Visst kan man behöva generalisera en del för att analysera, men enligt mig pratar vi då om en generalisering av fakta. Att kunna generalisera händelser mer. Jag skulle snarare vilja kalla det att ”förklara och påvisa samband”, och det finns redan med som en beskrivning till denna förmåga.

Jag pratar om förmågan att kunna generalisera kunskap, från ett område till ett annat, och på så sätt ha verktyg för att göra ny kunskap mer förståeligt. Detta i sig kan sedan både leda till att se hur saker och ting i världen hänger ihop (se samband) och att hitta förklaringar samt lösningar till skeenden, företeelser och problem. För mig måste detta vara den absolut högsta förmågan att utveckla. Den inte bara inbegriper många av de andra förmågorna, den är också en nyckel till att kunna förstå, vilket vad jag ser är vad förmågorna i huvudsak handlar om. Att förstå kunskap, förstå sin omvärld, förstå det som sker omkring oss. Det är vår grund, en av de första förmågorna vi använder när vi bygger vårt språk och vi som små barn börjar förstå att alla fyrbenta varelser inte är en hund utan olika djur.

När jag så scannar igenom kommentarsmaterialen märker jag att begreppet generalisera används i alla utom engelskan (av någon anledning jag inte kan förklara). Den används mer i vissa än i andra men ofta i exakt samma kontext; i avdelningen för att beskriva värdeord i kunskapskraven. Och begreppet står för ett betygskriterie A med förklaringen:

”Uttrycken används för att beskriva kvaliteten på elevens förståelse, till exempel eleven kan förklara och generalisera kring några centrala naturvetenskapliga upptäckter och deras betydelse för människors levnadsvillkor … På de högre betygsnivåerna visar eleven en djupare förståelse genom att förklara hur delar hänger ihop och bildar helheter och mönster. Att förklara och generalisera handlar om att utifrån enskildheter och sammanhang kunna dra slutsatser som går att överföra till andra sammanhang. I exemplet ovan kan generaliseringen innebära att eleven använder sina kunskaper om enskilda upptäckter för att dra slutsatser om naturvetenskapens villkor och betydelse.”

Det är samma text som återkommer i alla kommentarsmaterial. Och här tycker jag att jag hittar stöd för mitt resonemang. Här beskrivs en generaliserande förmåga som ”går att överföra till andra sammanhang.”. Det är också en högt skattad kvalité på förståelse som ger ett högsta betyg.

Jag kommer inte ifrån det – jag menar att den generaliserande förmågan måste vara den högsta förmågorna av dem alla, den djupaste förståelseförmen och den högsta kvalitén av att förstå. Och öven om den nämns i kommentarmaterialen kan jag inte låta bli att undra om det är förmågan som ”Skolverket” glömde. Den förtjänar en egen storhet. Den generaliserbara kunskapens förmåga.

Vad tycker ni?

Läs även andra bloggares åsikter om generaliserbarhet, skola, pedagogik, The Big Five, Lgr11, förmågor, generaliserbar förmåga

Kära SKL
I morgon fyller jag år. Då önskar jag mig 10.000 kr mer i lön. Till alla lärare.
Tack på förhand!
Fröken Ann

Vi lärare kämpar för högre status och menar att en kraftig löneökning måste till för att det skall ske. Läraryrket är tungt, över tid hopar sig arbetsuppgifterna och det är svårt att hinna med att skapa en kvalitativ undervisning trots den höjda veckoarbetstiden på 45 tim i veckan (timmar som gör att lärarna kan kompa ut loven). Många lärare jag känner jobbar i snitt 50-55 timmar per vecka under ett läsår. Ändå känner de inte att de hinner med. Och det är obetalda timmar de lägger ner för att skapa kvalité, trygghet och ro.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) vill/kan inte ge lärarna en löneökning på 10.000 kr i månaden. Eller rättare sagt, den löneökning som lärarfacken under pågående förhandlingar begär; ett tydligt steg mot 10.000 kr mer i månaden. Så nu startar medlare sitt arbete.

Vad kan lärarna göra då? För medlare i Sverige kan som regel inte ge mer i lön än rådande marknadsökning. Och det är ju inte en uppvärdering av lärarna i jämförelse med andra.
Därför hotar strejk.

Precis som Johan Rudström i UNT skriver så kan en strejk inte heller resultera i högre lön. Men vad tycker han att vi skall göra då? Falla platt? Ge upp utan ett enda rop på hjälp? Som jag ser det är strejk vår enda möjlighet att visa vad vi tycker. Och det lärarna menar är ett rop på hjälp menar han är bortkastad skrämseltaktik. Det vi menar är att tala öppet och sant om läraryrket, att beskriva det som det är, menar han är en taktik för att skrämma bort andra från lärarutbildningarna. Det är sorgligt att läsa hans inställning till våra demokratiska rättigheter att få tala öppet, sant samt att få strejka för att visa missnöje. För den inställningen svartmålar inte vår kamp för att få lön för det jobb vi gör? Och att få vettig arbetsbörda?

Snacka om att nedvärdera lärarkåren!

Förhållningssätt är så otroligt viktigt! Och vilket förhållningssätt vi har speglas i vårt språk, i hur vi väljer att uttrycka oss.

Vi tar ett exempel:
Jag ser dåligt och har glömt glasögonen hemma. På föreläsningen ser jag knappt vad det står på whiteboarden. Detta problem kan jag lösa på lite olika sätt:

Alt.1:
– Ursäkta professorn, du skriver så smått och otydligt så jag ser inte vad det står. Kan du skriva lite större?

Alt. 2:
– Ursäkta professorn, jag ser lite dåligt, kan du skriva lite större så jag kan se vad det står?

Allt för ofta och allt för lätt lägger vi över misslyckanden på någon annan. Och inte så sällan blir skolans problem att möta alla ett elevmisslyckande. Språket som dagligen används skvallrar om det.

Vilket alternativ skulle du ha valt?

Nytt läsår, ny termin, nya tankar. Vi fortsätter vårt trevande genom Lgr11 som fyller ett år i år. Det är fortfarande så mycket som är nytt. Så mycket man missat. Så många stenar man inte vänt på än.

I våras gick jag med i Öpedagogens Facebookgrupp The Big Five. Jag läste om förmågorväggen som det visade sig att Katja Mårtensson varit idébärare till. En fantastisk idé, tyckte jag, och jag bestämde mig direkt att en sådan skall jag ha! Men jag visste inte i vilken form eller hur.

I dag står väggen klar:

 

Den är stor och det är en massa att ta in. Jag har inte riktigt finslipat det hela men jag vill börja nu, så  finslipandet får komma allt eftersom.

Upplägget är att varje ämne har en egen färg. Samma färg som ämnet har på schemat, så att färgkoden kommer igen. Jag har kopierat alla förmågor för varje ämne från syftestexten i LGR11 och sedan försökt korta ner formuleringarna. Jag menar att formuleringarna innehåller förmågor men även stoff. Stoffet är det  mer preciserande, som till exempel ”använda begrepp, modeller och teorier för att beskriva och förklara
samband i människokroppen, naturen och samhället.”. I många fall går det mer stoffliknande att ta bort och kvar blir den renodlade förmågan. Men i vissa fall, som denna, är det svårt att bara ha med ”använda” (som jag menar är förmågan). Då blir det svårt att förstå. Men där det räckt med själva förmågan har jag endast behållit den, som t.ex. i Svenskan: ”formulera sig” och ”kommunicera” istället för ”formulera sig och kommunicera i tal och skrift,”.

Jg har även med The Big Five-förmågorna på separat färg!

Nu tänker jag att vi kan använda väggen i utvärderande syften. När vi jobbat med ett projekt, eller när vi arbetat med ett ämne, kan jag fråga vilka förmågor eleverna tycker att de arbetat med och de kan för hand bära med sig den förmågan fram till tavlan. Det finns säkert tusen bra sätt att arbeta med väggen på, men jag är inte där än. Jag tar tacksamt emot alla tips!

En stor fördel med färgerna är att väggen verkligen hamnar i blickfånget och förmågorna blir en central del av klassrummet. Förhoppningsvis vilar många elever ögonen där ofta, så att förmågorna blir en stor del av deras studiegång även när vi inte arbetar med dem direkt.

För er som är intresserad så lägger jag med filer nedan där ni kan ladda ner dels det dokument jag skapat för utskrift, alltså den text som sitter på väggen, men även ett dokument med hela förmågorna från LGR11, uppdelat på ämnen samt ett dokument med mina nedkortade förmågor i mindre och mer överskådlig text för er som vill ha en bra överblick!

Nu är det kommentarsmaterialet som hägrar – för att se om det kan ge en finslipning eller inte. 😀
Håll till godo så länge! 😀

/Fröken Ann

Förkortade/omarbetade förmågor i stor text för utskrift: FormagorvaggUtskrift

Förkortade/omarbetade förmågor i mindre text för översikt: Formagorvagg

Förmågorna i sin helhet, uppdeladeper ämne, klippt och klistrat från Lgr11: FormagorvaggKomplement

Läs även andra bloggares åsikter om förmågor, lgr11, skola, pedagogik,

Läs även andra bloggares åsikter om förmågorvägg

Matematikresultaten i svenska skolor sjunker. Många rubriker har skrikit detta mot oss under en längre tid. Skolor satsar på att utveckla matematikundervisningen. Lärarkomletenser ses över och bättras på. Men reder vi från grunden?

Bundenheten till läroböckerna är en av kritiken till matematikundervisningen. Det beror på att det saknas kunskap om matematik, det saknas mattelärare, brukar det heta. Så kanske det är, till viss del, men är det verkligen hela sanningen?

Jag gillade inte matte när jag gick i skolan. Jag var inget mattesnille. Matte var svårt. Jag förstod det inte. Eller, jag älskade matte och jag var bra på det ända tills jag kom till sjuan, men sedan blev det mitt sämsta och minst älskade ämne. Jag slet för att få mina lärare och min mamma att låta mig gå i ”allmänmatte”-gruppen, den enklare gruppen. Men de kunde inte förstå varför jag skulle det. Jag hade ju ditintills varit så bra på matte, jag gillade skolan och jag var rätt skolsmart. Det de inte förstod var att jag inte förstod – och jag krävde förståelse!

Ju mer jag sysslar med matte som vuxen, på lärarutbildningen, som lärare, ju mer växer känslan av glädje inför matematikämnet. Jag förstår. ”Varför sa man inte detta till mig då?!”, känner jag med frustration.

Jag vill utveckla min matematikundervisning, så att mina elever får en chans att förstå och en chans att finna glädje i matematiken – hela livet! Men hur utvecklar jag den? Hur kliver jag ifrån läroboken?

Dessa frågor och jag stött och blött, fram och tillbaka, i min hittills 1 1/2-åriga lärarkarriär, och det enda som står kvar nu är frågan ”Vad är matematikundervisning?”. Vad är det vi skall lära ut?
Min känsla är att vi lär ut alldeles för mycket räkning och för lite förståelse. Och i rädsla om att missa något på vägen låter vi läroboken vara facklan för vårt lärande. Men vi måste hitta lysknappen i matematikgrottan. Vi måste gemensamt bestämma oss för vad matematikundervisningen är för något. Det kommer att bli våra matematiktrollstavar.

Så min fråga till er nu är;
Vad är matematikundervisning?

Det är synd att man är så emot elitskolor i Sverige …

Detta sa någon till mig för några veckor sedan.

Spontant skulle man säga att jag skulle gå skogstokig efter en sådan kommentar. Spotta i nävarna och säga att vi ska gå ut och göra upp. Men det hände inte. Istället hör jag mig själv säga:
– Problemet med det är väl mest att skolan inte lyckas ta vara på mångfalden vi har.

Vänta. Vad menade jag med det?
…

Jo, det låter riktigt ändå.
Jag tycker att skolan skall ha alla nivåer och grader. Jag läser forskning och erfar varje dag vad mycket det ger att vi har variation. Eleverna ger varandra så mycket då! Otroligt! Tänk att bara ha klasser med elever som är lika. Vem skall dra åt alla håll då, och få varandra att tänka olika ur andras perspektiv?

Men …
Så länge skolan inte erbjuder möjligheter att utmana de särbegåvade så fungerar det ju inte. Så länge det endast är de svagare eleverna som får stöd (de gånger det finns chans för stöd) så är det de starkare eleverna som får betala priset för variationsrika klasser. Det är inte rätt! Vi måste ta vara på de särbegåvade lika mycket som vi hjälper de som är i behov av extra hjälp! Så länge vi bara talar utifrån extra stöd-hjälp och aldrig extra utmanings-stöd kan jag inte säga att man inte skall ha elitskolor. Jag tycker inte att vi skall ha det, men jag kan inte säga att det är varken bra eller fel. För varför skall de ”starka” eleverna betala?

Jag kan bara se en utväg; färre elever per pedagog! Då klarar jag av större variation. Då kanske vi kommer närmare att klarar av uppdraget ”en skola för alla”.

Vad tror du?