Varför når inte våra elever målen? Kanske för att vi lärare inte får någon möjlighet till att planera en kvalitativ undervisning! Att vara lärare kan inte komma med ett krav om att vara Florence Nightingale!
Det här berör inte bara lärare. Det berör alla er som har barn eller skall har barn. Det berör alla som är intresserad av vår framtid!
En lärare har 45 timmars arbetstid per vecka. 35 av dessa kalls ramtid och de timmarna skall vi vara på skolan och utföra vårt arbete. Resterande 10 timmar kallas förtroendetid, vilket innebär att vi inte behöver göra de arbetstimmarna på skolan utan vi kan göra dem hemma eller var vi nu väljer att göra dem. Det jag lärde mig i veckan gjorde mig dock mycket förbryllad. För i min naivitet har jag trott att 10 timmar betyder just det – 10 timmar. Inte 1, inte 5 och inte 20, utan 10 timmar. Där har jag fel.
De 10 förtroendetimmarna är inte reglerad arbetstid. Det kan alltså betyda att jag inte använder de timmarna, eller så gör jag det, jag får samma lön (och den längre inarbetade semestern) ändå. Och det kan så klart låta generöst, att slippa göra dessa 10 timmar men ändå få ut förmånerna av det, men så ser inte verkligheten ut om man börjar räkna på det.
Av de 35 timmarna som jag har där jag arbetar är 29 timmar och 20 minuter schemalagda timmar. Där ingår bland annat 18 undervisningstimmar, 3 timmar möten varje vecka, 30-60 minuters extra uppdrag varje vecka, 45 minuters rastvakt och mycket mer. Det som finns kvar för mig att göra annat på, inom dessa 35 timmar, är alltså 5 timmar och 20 minuter. Och där ingår planering som måste göras på skolan, för- och efterarbete som kopiering, städning av klassrum, rättning och datorarbete, mejlkontakter, konfliktlösning, all föräldrakontakt som sträcker sig utanför 2 timmar, möten, IUP-samtal, skrivande av IUP, bokföring av olika diagnoser, test och måluppfyllelse, kontakter med fritidspersonal, specialpedagoger, kurator, rektor och speciallärare, administration av elevfrånvaro, sjukintyg till försäkringskassan och min egen frånvaro, skolutvecklingsfrågor med fokusområden och liknande, miljöskyddsområden och mycket mer. Som ni ser så är det mycket som skall rymmas inom ramen för dessa 5 timmar och 20 minuter – ändå har jag inte nämnt den punkt som tar absolut mest tid, nämligen planering av undervisningen. Inte ens om jag lägger till de 10 förtroendetimmarna vi har är det rimligt att lyckas med allt detta inom vår betalda arbetstid.
När jag nu försöker påvisa att vår tid inte räcker till får jag veta att det är just detta som diskussionen om ferieanställning eller semesteranställning handlar om. Den lärare som är ferieanställd jobbar 35 + 10 timmar för att jobba in det så kallade ”sommarlovet”. Lärares långa ”semester” är alltså egentligen inarbetat tid, vi kompar ut vår arbetade tid under sommaren då eleverna ändå är lediga. Men det förs debatter om att det inte skall vara bra, av någon anledning, och att vi lärare bör arbeta 40 timmar varje vecka istället och ha 4 veckors semester som ”alla andra”. Och det svaret jag får när jag försöker visa att vår arbetstid med 35 + 10 timmar per vecka inte räcker till är att lösningen på problemet är 40 timmars arbetsvecka och 4 veckors semester.
WHAT?! Hörde jag rätt?!
Jag säger att jag inte hinner med, att jag jobbar runt 10-20 timmar mer i veckan än jag ska för att hinna med mig, och lösningen är att jag skall jobba färre timmar per vecka. Hur kan det vara en lösning?
Den andra kommentaren jag fick var att om timmarna inte räckte till så skulle jag sänka mina ambitioner.
VA?! AMBITIONER?! På allvar?!
Är det någon som läser det här, som är något verklighetsförankrad, som tror att jag jobbar mer för att jag inte har ett annat liv? Jag är nyss fyllda 30 år, bor i Stockholm med min sambo, vi är friska och ivriga att se världen, vi har en nyinköpt lägenhet som skall renoveras, kompisar och stor familj. Tro mig, jag har ett annat liv, jag har bara inte tid att ha mitt liv. Jag gör inte mitt jobb för min skull eller för mina nära och käras skull. Jag gör det för barnens skull. För mina elevers skull. Jag har ett uppdrag som jag skall uppfylla. Ett uppdrag med stora fina ord och fantastiska ambitioner om att möta varje individ, ge alla elever en chans att utgå ifrån sina egna förutsättningar och mycket annat som staten sagt åt mig att jag skall utföra. Om jag inte lyckas ge eleverna rätt förutsättningar för att nå målen så har jag misslyckats med mitt jobb. Och inte nog med det, barnen är berövade chanser i sitt liv som vi inte har rätt att ta ifrån dem.
Jag står och faller med mitt jobb. Och det är ett så pass stort ansvar att jag lägger 10 – 20 timmar extra per vecka, helt oavlönat, för att inte mina elever skall drabbas av de totalt oacceptabla arbetsvillkor jag har givits. För mitt uppdrag är större än mig!
– Det är rektorns ansvar, säger någon. Men det är inte rektorn som får hantera gråtande, arga, uppgivna och förtvivlade föräldrar när jag inte har hunnit med att meddela att deras barn kanske inte når målen. Det är inte rektorn som måste hantera föräldrarnas ilska och frustration över att jag inte hunnit berätta om när var och hur något sker eller när jag inte hunnit specialdesigna läxan till eleven som inte klarar matten just nu. Inte heller är det rektorn som får i uppdrag av specialpedagoger och skolhälsoteam att lägga ner extra tid på eleven med diagnos och att utforma speciellt material till det här barnet. Rektorn får heller inte stå utan löneökning i år för att jag inte verkar klara av mitt arbete. Det är jag.
Jag står och faller med min insats!
Och om jag börjar svara dessa föräldrar med ”Jag har tyvärr inte tid att göra det här till ditt barn för min chef vill inte ge mig mer tid …” så tror jag inte att det skulle tas emot med blida ögon av min ledning.
Jag förstår att dessa 10 förtroendetimmar är en osäkerhetsfaktor. Jag förstår att det är svårt för arbetsgivaren att se om jag verkligen gör dessa timmar. Men om vi tittar på det närmare så är det enkel matematik. Det är omöjligt att vi kan sköta vårt jobb och inte arbeta våra timmar. Jag är visserligen nyutbildad, vilket betyder att det tar mer tid. De två första åren i en lärares liv brukar kallas för hundåren. Vi börjar på noll och vi behöver därför mer tid. Men jag har svårt att tro att det handlar om 10-20 timmar mertid i veckan (utanför 35 + 10 timmar). Värt att notera är då också att jag gör 95 % av den tiden på skolan. Och jag har ännu inte börjat skriva mina IUP:er eller börjat med samtalen.
Lösningen, tycker jag, borde vara att 10 timmar betyder 10 timmar. Så om jag nu säger att jag inte kan göra det jobb som förväntas av mig på de timmar jag är givna skall det finnas utrymme för att ge mig mer tid inom de 35 ramtimmarna. Jag skall inte behöva mötas med kommentarer om att det finns andra som klarar mitt jobb på sina 35 + 10 timmar, för alla klasser har olika behov. Och om sanningen skall fram så har jag ännu inte mött den lärare som gör allt som skall göras och håller sig inom sina 35 + 10 timmar. Jag skall inte heller behöva mötas av argument om att ta bort vår långa semester och sänka arbetstimmarna per vecka. För att jag jobbar under sommaren hjälper inte mig med det arbete som måste göras när eleverna är på plats. Jag kan inte rätta matteböcker bara på somrarna eller planera för behoven som råder till hösten under sommaren. Jag kan inte möta individen nu, redan igår!
För övrigt tycker jag att vi, som vuxna människor, förtjänar lite tillit. Det måste finnas andra sätt att se om jag gör mitt jobb eller inte. Det är tragiskt att man anser att man måste schemalägga lärarna och ge dem extrauppgifter för att vara säker på att de gör sitt jobb. Vad är det för totalitära manér? Vilken syn har man egentligen på vår yrkeskår?
Vi frågar oss ofta varför eleverna inte når sina mål. Vi konstaterar att elevernas resultat blir sämre och sämre. Sedan diskuterar vi hur flummig vår läroplan är, hur lösa regler skolan har och vilken dålig lärarutbildning vi har. Men har ni politiker någonsin funderat över att ni måste möta kraven ni ställer med möjligheter till att genomföra kraven? Man kan inte förvänta sig att vi skall lyckas med att slipa diamanter när vi endast har en hammare att jobba med.
Det fajtas om våra löner och jag är med i fronten av den kampen. Men det finns så mycket mer som är helt fel i arbetsplatsen skolan. En av de sakerna är att vi inte får verktygen för att kunna utföra vårt arbete. Det ställs endast krav men vi får inte premisserna för att kunna genomföra dem. Nu vill jag veta vad lärarfacken gör för att förbättra våra arbetsvillkor, våra möjligheter att kunna göra vårt jobb. Och jag vill veta hur jag kan vara med och hjälpa till!
Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, mål, skolan, lärare, pedagoger, undervisning, förtroendetimmar, ramtid, arbetstid, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, LR, elever, barn, skolan, ferieanställning, semesteranställning,
0.000000
0.000000
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Fröken Ann 
