Kategoriarkiv:Uncategorized

Våga testa, våga förändra!

Vi måste utmana våra föreställningar om vad som är rätt och fel, bra och dåligt, korrekt och inkorrekt. Vi måste fråga oss själva varför vi tycker som vi gör och våga anta nya perspektiv. Det är det enda sättet om förändring skall ske.

Vi måste hela tiden fråga oss själva varför. Varför tycker jag att det här är så viktigt? Varför har jag valt att göra så här? Varför måste det vara så?
Finner du då inte en motivering som väl grundar sig på moralen om alla människors lika värde och individens okränkbarhet är det dags att byta spår!

Ett ögonblick i en lärares liv I

En vän berättade en gång för mig om några fantastiska ögonblick i hennes hittills korta liv som lärare och om hur dessa var det som gjorde att hon valt detta yrke. Här på bloggen tänkte jag samla sådana ögonblick i mitt liv. En del är stökiga. Andra roliga. Några vackra och få jobbiga. I onsdags tog jag min examen ochhär kommer nu mitt allra första ögonblick som verksam lärare:

När jag tog över min etta så hade den förra läraren en sådan där klassisk vev-pennvässare i klassrummet. Den här pennvässaren fick eleverna inte använda själva. Den fick endast användas av vuxna, som vässade vassa uddar för finskrivningen i finskrivningsboken när det arbetades med bokstavsarbetet.

Som ny lärare undrade jag varför barnen inte fick använda pennvässaren själva. Svaret var att de gick sönder så fort. Jag frågade även några andra klasslärare på bygget om detta och de hade samma regel med exakt samma motivation.

Som ny lärare fick jag också fort erfara att det var en omöjlighet för mig att ta vid denna regel. Jag höll på att bli fullkomligt galen av alla petanden på axeln, draganden i kjolen och hackande ”du, du, du – kan du vässa min penna” i örat. Kära någon, tänkte jag, hon måste vara en superhjälte för att ha lyckats med detta, för jag hade då fullt upp med att hinna runt och hjälpa alla. Så när jag plötsligt stod ensam i klassen försvann pennvässaren.

När terminen närmade sig sitt slut och jag stökade runt lite i klassrummet, fortfarande på upptäcksfärd, hittade jag den nästan bortglömda pennvässaren. ”Men varför ha en pennvässare som man inte använder”, tänkte jag, ”Må så vara att den går sönder men den gör ju ingen nytta här”. Något naivt bestämde jag mig för att ställa fram pennvässaren. Den fick hålla så länge den gjorde det, tänkte jag lite naivt. Och som ny lärare fick jag göra en ny erfarenhet redan nästa dag …

Plötsligt slingrade det sig en kö längs hela klassrumsgolvet under svenskalektionen. ”Men vad är det som händer?” undrade jag snopet. Det visade sig att alla elever plötsligt bara var tvungna att vässa med just den pennvässaren. alla de andra 10 mindre vässarna var helt plötsligt ointressanta.

Hade lärdomen nu tagit sin ända här skulle det kanske inte vara så mycket att stoppa i min ögonblicksburk, men så var inte fallet. Under lektionens gång fick jag också upp ögonen för precis hur spännande den förbjudna frukten kan vara – även om det endast handlar om en gammal klassisk pennvässare. För se, några elever tyckte att det var så otroligt spännande att få vässa på den ny-gamla vässaren att de började bryta av sina blyertsspetsar med flit bara för att få göra några vev på vässaren. Två elever hann förbruka en helt ny penna var innan jag fattade detta.

”Den kloke lär sig av andras misstag – idioten av sina egna!”, heter det … Men man lär också så länge man lever. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2:2 The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years

Artikel 2: The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo av Agneta Ljung-Djaärf
Artikelkommentar 2

Tidigare studier har visat att gemenskapen runt datorn kan erbjuda ett produktivt samarbete som inte förekommer i andra skolaktiviteter. Det låter bra! Men samtidigt menar Ljung-Djaärf att det inte nödvändigtvis är så att detta produktiva samarbete uppstår. Hon har inte inriktat sig på att undersöka samarbetet men hennes studie visar att artefakten datorn och dennes konstruktion tvingar fram olika positioner och sätt att handla hos barnen. Datorns och programvarans utformning men en mus, ett tangentbord och ett tilltalande som är i singular form i programvarorna erbjuder inte direkt den samarbete som förväntas och anvisas om. Denna beskrivning är mer lik min verklighetsbild. Men det får en att undra …

Jag har i en kommentar till ett tidigare inlägg i en kurskamrats blogg berättat om de skillnader i synsättet på datorns möjligheter som jag upplevt i min utbildning på Miun och i de kurser jag läser på Stockholms universitet. Min upplevelse från Miun är ett närmast tillbedjande förhållningssätt till datorn. Datorn i allmänhet och IKT i synnerhet som svaret på många didaktiska problem i skolan. Vi låter eleverna tillförskansa sig kompetensen genom att använda IKT och samtidigt utgår vi från elevernas verklighet och gör undervisningen ”kul”. Vi slår en massa flugor i en smäll! Så möter jag den andra läraren med en liten annan bild av det hela. Han som menar att eleverna inte skall släpas fria vid datorn. Att de inte har den kompetensen. Att vi skall vägleda dem och sätta gränser för deras arbete framför datorn (i alla fall till att börja med). Om vi menar att lära dem So så vägleder vi dem. Men om vi menar att lära dem IKT-kompetens så kan vi släppa dem fria. Och det låter ju rimligt. Även om jag verkligen gillar idén med att slå en massa flugor i en smäll! Och då tänker jag att självklart är det så – med IKT som med allt annat. Vi måste se till att det lärande vi har tänkt skall ske faktiskt är det lärandet som sker. Så vill vi lära eleverna att turas om, då kan de lika gärna göra denna lärdom i datorkön som i handuppräckningskön. Men om vi menar att de skall lära sig att samarbete, ja, då får vi helt enkelt se till att vi hittar uppgifter som får dem att samarbeta. Och använda program som inte tilltalar dem i singularis.

Plätt lätt, eller hur!?

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf, Agneta, The owner, the participant and the spectator: positions and
positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years, 28: 1, 61
— 72, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2:1 The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo

Artikel 2: The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo av Agneta Ljung-Djaärf
Artikelkommentar 1

Jag minns min egen barndom. Hur man satt förväntansfullt med myror i hela kroppen och väntade på sin tur. Det var som att en hel änglakör sjöng för mig när den vana trudelutten tog fart samtidigt som den lilla röda, hattklädda gubben på skärmen plötsligt vände sig rakt emot mig, sköt i luften och klämdes ihop. Och samtidigt som han föll handlöst utanför bild räcktes åttabitarns kantiga och gråa handkontroll över till mig, motvilligt. Jag roffade åt mig den, blev ägaren av den, och vickade mig mer mot teveapparatens centrum genom att gunga och skrapa vadernas framsida mot den utnötta heltäckningsmattan, samtidigt som jag sköt undan min kamrat. Nu var det min tur. Äntligen!

Den här ämnet är så svårt för mig. Jag har svårt att se hur man umgås framför datorn. Jag förstår att man kan umgås och kommunicera via datatekniken, över internet. Men att umgås när en spelar och en massa andra barn sitter bredvid och tittar på … Jag är så skeptisk till detta. Jag tillhör nog den grupp som inte riktigt än påbjuder samarbete/samvaro vid datorn … tyvärr!

Jag har sett hur äggklockan vrids upp för att om tio minuter ge plats framför skärmen till den som paxat nummer två. Skiftbyte; från ägare till åskådare och från deltagare till ägare. Jag har sett att de sitter tillsammans och hjälper varandra. Men denna hjälp upplever jag mer som frustration än som en genuin social och kommunikativ situation. Benen på eleverna stressar upp och ned. Spelaren ryter ifrån och likt ett gammalt par i bilen undrar h*n om det är ”du eller jag som styr?”.

Än i dag hatar jag själv att sitta bredvid. När sambon plockar upp handkontrollen till Ps3:an är det bäst han slår på ett spel som vi kan vara två på, och där man spelar samtidigt! Inte vänta på sin tur! Annars är det bäst att han förpassar sig till soffhörnet och lämnar den nedsuttna mittenplatsen till mig. Annars vill jag inte vara med och leka! Varför skall jag vänta och kasta bort dyrbar tid?

Jag förstår att mitt förhållande till denna turtagning och vad som faktiskt sker i en grupp när de sitter framför en skärm är färgad av mitt eget förhållande, mina egna upplevelser, av att vara deltagare och/eller åskådare. Jag har aldrig upplevt annat än frustration i dessa situationer. Jag menar, är det kö på Ica går jag till Coop och handlar, så enkelt är det! Varför slösa tid i köer?

Samtidigt förstår jag att jag inte har rätt. Min sambo har gett mig en inblick i en annan värld. För han, även om jag tror att han med all säkerhet helst skulle hålla i handkontrollen själv, kan sitta på sidan och se när jag styr. Han är deltagare och jag accepterar, vi diskuterar och tar oss tillsammans vidare. Och jag förstår att det kan vara möjligt med den typ av kommunikation som artikeln beskriver. Jag förstår bara inte hur!

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf, Agneta, The owner, the participant and the spectator: positions and
positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years, 28: 1, 61
— 72, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1:2 Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project

Artikel 1, ”Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project av Ulf Fredriksson, Gunilla Jedeskog & Tjeerd Plomp.
Artikelkommentar 2

Intensiv användning av IKT i skolor visar sig göra skillnad på studenternas lärprocess. Det finns ingen hård fakta som visar att eleverna lär sig ”bättre” men artikelförfattarna konstaterar att vad som lärs ut till eleverna och vad eleverna lär sig förändras.

Jag avslutade mitt förra inlägg med frågan; vad är egentligen kunskap i dag. Utifrån det ovan skrivna så känns det som att artikeln lyfter fram detta diskussionsämne.

Användandet av IKT i skolan, som står för det nya och moderna, gör alltså kunskapsstoffet i skolan förändras. Detta låter som en positiv bieffekt.

The content of what is taught and learned has changed and corresponds to a large extent to what has been referred to as twenty-first century goals.

Exakt vad det nya som eleverna lär går artikeln inte in på. Dock kan man tänka sig att de lär sig att vara bättre på att kommunicera på olika plan då studien visat att kommunikationen mellan både lärare och lärare, lärare och elev samt lärare och föräldrar förbättrats genom en mer intensiv användning av IKT i skolan. Man kan också tänka sig att eleverna lär sig att arbeta mer självständigt samt mer tvärvetenskapligt, då dessa två arbetssätt sats i fokus i och med IKT-arbetet.

Artikelförfattarna lyfter fram i början att utbildning på 2000-talet står inför många utmaningar om man skall kunna hålla utbildning relevant i informationens tidsålder. Det är det livslånga lärandet som står i fokus. Lagarbete, färdigheter för att skaffa sig oberoende kunskap, att kunna kommunicera i en mängd olika kontexter med en mängd olika medel är den nya kunskapen som ofta eftersöks. Och många av dessa nya kunskaper som behövs har kommit till just på grund av att internet- och datakommunikationen kommit till. Därför måste skolan anpassa sig. Skolan måste se de inbördes förhållandena mellan internetkommunikationen, den nya takniken och de nya kraven på kunskap. Nyttja det som nyttjas kan – och skall!  Förr fanns en viss mängd kunskap. Begränsad teknik satte gräns för vad som kunde och borde läras. På samma sätt som obegränsad teknik sätter samma obegränsade ram kring kunskap i dag. Och på samma sätt som att skolan absolut behövde boken för att kunna föra vidare kunskapen av i går behöver skolan de nya kommunikationsvägarna för att föra vidare kunskap av i dag. Men så länge vi inte har råd att köpa en bok per elev kommer läraren måsta läsa högt och be eleverna att repetera ur bibeln. Så länge vi inte satsar på den nya kommunikationen, den nya tekniken som krävs för att den nya kunskapen skall bli tillgänglig för eleverna, kommer eleverna att fortsätta snirkla handstil i sina skrivböcker. Det går inte att nå modern kunskap med omoderna medel.

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Fredriksson, Ulf, Jedeskog, Gunilla & Plomb, Tjeerd, Innovative use of ICT in
schools based on the findings in ELFE project. Education and Information
Technologies 13:83-101, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1:1 Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project

Artikel 1, ”Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project av Ulf Fredriksson, Gunilla Jedeskog & Tjeerd Plomp.
Artikelkommentar 1

Artikelförfattarna konstaterar att två faktorer visar sig vara viktiga för att implementeringen av ICT i skolor ska stöttas:
1. Support/stöttning från krafter utanför skolan och
2. rektorns roll.

Att dessa två faktorer är viktiga känns föga förvånande, men det är ändå intressant att resonera kring. För då skolan är en institution där vi tillbringar minst tolv år av våra liv – oftast många fler år om man räknar med att de flesta går på förskola samt även fortsätter att utbilda sig efter gymnasiet – så borde detta vara en perfekt plats för nyskapande. Men historien visar snarare att det är precis tvärt om. Få platser verkar vara så tröga att förändra som skolan. Detta trots att det hela tiden kommer in nya elever med nya idéer och att vi som personal skall ta influenser av dem för att anpassa utbildningen både efter deras intressen och behov. Inte minst anser jag att det faktum att vi fortfarande pratar om datorer som något nytt i skolans värld en bekräftelse på den tröghet som råder.

Nej, istället för att skolan är nydanande så är det de yttre faktorerna, omvärlden och samhället i stort, som måste trycka på för att förändra skolan. Och när det kommer till ny teknik så är den nya teknikens implementering i samhället relativt långdraget redan där. Det är sig likt, skulle man kunna säga. Se bara på teven. När jag var liten var det teven som var dumburken. Att sitta framför den kunde skada både hjärna och sinne. Vi blev förslappade, förslöade och indoktrinerade av ondska. Eller blev vi det? I vilket fall fick man högst sitta en timme om dagen framför teven och dumburkens närvaro i skolan och undervisningen var strikt förpassat till högtider som påsken, då vi fick se hur Jesus hängdes på korset men vaknade sen igen. För passa sig den lärare som använde teven i undervisningen, både för sina arbetskamraters viskningar om lathet och föräldrars ilska.

I dag är det datorn som sitter i skamvrån, dammar över och fått ärva öknamnet dumburken. Är man en person som spenderar mycket tid framför sin dator får man gärna utstå nedlåtande kommentarer som ”Jag är inte intresserad av data” och ”Du har ju inga barn så du har ju tid att leka med sådant där” eller den fantastiska ”Jag har riktiga vänner”. Och visst är det fantastiskt. För jag är precis lika mycket intresserad av datorn som jag är av att bilar, men precis lika intresserad av de möjligheter datorn erbjuder mig som jag är av den enkla vardagen som bilen kan ge mig. Och att ha tid handlar alltid om vad man prioriterar. Nu går det visserligen att utläsa av dessa kommentarer att datorn inte är en ”vettig” grej att prioritera, men med dessa två kommentarer kan man också utläsa att det är ignoranta människor som står bakom dem! För vem är inte intresserad av att förenkla sin vardag? Och varför skulle man inte prioritera att skaffa sig kunskap om en färdighet som är ovärderlig på arbetsmarknaden i dag? Och kommentarer som dessa möter man fortfarande i dag. Så om samhället på bredden inte ännu helt lyckats ta till sig vad ”data” handlar om, och om de yttre faktorerna är en av de viktigaste supportrarna för att ICT skall kunna implementeras i skolan, hur skall skolan då ha kunna tagit till sig ”det nya” ?!

Nu tror jag visserligen att de flesta, både inom skolan och utanför, säger och menar att ”datakunskap” är viktigt i dag (läs datakompetens). Problemet är bara att många inte riktigt förstår vad de säger. De menar att datakompetens är viktigt, men vet de vilken kompetens som är viktig? För det går en skarp linje mellan hur många menar att datorn kan användas för nytta och hur den ofta används för nöje. För mig är den gränsen mycket luddig. För det beror helt på vilken typ av kunskap man är ute efter att utveckla. Här sätts frågan om vad som egentligen är kunskap i fokus. Men det får bli mitt andra inlägg.

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Fredriksson, Ulf, Jedeskog, Gunilla & Plomb, Tjeerd, Innovative use of ICT in
schools based on the findings in ELFE project. Education and Information
Technologies 13:83-101, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det SKA vara kul att gå i skolan

Mitt mål som lärare är att det skall vara kul att gå i skolan.
Men för att ha kul krävs också en ansträngning från din sida. För att ha roligt krävs det alltid en ansträngning!

Låt oss säga att du skall åka på en fest i kväll. För att ta dig till den här festen måste du åka buss i 20 minuter, men först måste du gå tio minuter för att nå busshållplatsen. Det regnar ute och du är inte alls sugen på att gå den där tio minuterna till hållplatsen, men du gör det ändå. För du är säker på att det kommer att bli så sjukt roligt på den här festen. Så om du inte anstränger dig kommer du att missa en riktigt rolig och bra upplevelse.

Precis så funkar det med skolan också. Skillnaden är att här måste vi ta hänsyn till många fler. Här är vi ett lag. Så även om Zlatan inte har lust att kliva upp och träna en morgon så måste han göra det. För annars sviker han sitt lag. Och chansen att någon av lagkamraterna skall ställa upp och träna den tid han vill nästa gång är obefintlig. Och vem vore Zlatan utan sitt lag?
Det innebär att det du tycker är roligt kanske inte din kompis tycker är roligt. Men om du väljer att göra det ändå, för din kompis skull, så kanske det blir din tur att välja aktivitet nästa gång. Och då står dina lagkamrater bakom dig.

Vi måste också komma ihåg varför vi går i skolan. Vi går i skolan för att lära oss om livet och om saker som är bra att ha med sig i livet. Det gör vi för att ni skall få den bästa möjliga förutsättningen att ha så mycket roligt som ni bara kan i era liv. Men vägen till målet kan också vara målet. Att lära skall vara kul.
Det betyder inte att vi kan endast göra det som är roligt, utan att vi uppnår vårt syfte. Det innebär dock att vi tillsammans måste hitta vägar att lära oss på ett roligt och gynnsamt sätt. Och för det krävs det att vi har en öppen inställning, en vilja att nå målet och en vilja att samarbeta. Utan det riskerar vi att missa den skönaste känslan av dem alla.

Det handlar om att ta sig över hindren på bästa och absolut roligast möjliga sätt. men att ändå komma i mål. För precis som jag är säker på att en häcklöpare på elitnivå inte älskar att kliva upp och springa de där milen varje morgon så är jag också säker på att när h*n står där, högst upp på prispallen i en tävling av världsklass, då var alla ansträngningar värt det. För den känslan skulle h*n aldrig fått uppleva annars!

Och det är precis de möjligheterna skolan erbjuder er. Möjligheterna att erövra kunskaper och färdigheter som ni kanske aldrig kommer få chans att äga annars. Möjligheten att få känna känslan som endast kunskap kan erbjuda; friheten som speglas i uttalandet ”Ah, det här fattar jag ju!”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,