Jag är inte fantastisk

– Ann, du är fantastisk. Du vet det va?

Nej, vet du, jag är inte alls fantastisk. Allt jag gör ger mig mer än vad det kostar. Det jag gör är varken osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. Det enda jag gör är att hjälpa en medmänniska, en vän, en familjemedlem.

Det finns människor som blir provocerade när jag säger så, att jag inte alls är fantastisk. En del tror att jag inte kan ta emot beröm. Några kommenterar att jag måste klappa mig själv på axeln. Och det gör jag. Lika mycket som när jag hjälper någon annan i familjen. Lika mycket som när jag tagit mig igenom min dag trots en dålig morgon och ett dåligt humör.

Det som de allra flesta inte verkar förstå är att jag inte umgås med mina vänner för att de är i behov av hjälp. Jag umgås med mina vänner för att jag tycker om dem. För att vi skrattar tillsammans, kan prata om intressanta saker tillsammans, för att jag lär mig mycket av dem, för att de vidgar min värld, för att de är snälla, ödmjuka, vänliga, intressanta och fantastiska människor som ger mitt liv så mycket mer värde. Och om mina vänner och min familj sen behöver hjälp, ja då hjälper vi varandra. För det är väl det familj och vänner gör för varandra, eller?

Bara för att mina nya vänner och min nya familj är kategoriserade av samhället som behövande flyktingar, så är det inte det enda de är. De är människor, precis som du och jag. De har så ovärderligt mycket att ge oss. Det är så fel att vi inte kan se förbi kategoriseringen, att vi inte kan se människorna som potentiella vänner och familj, utan direkt ser dem som några som behöver min hjälp. De ges direkt en lägre samhällsställning, en beroendeställning, under oss andra. Och det är fel! Vi har så fel när vi gör så! Vi är så många ute i världen som har olika behov och behöver hjälp. Men när jag väljer att bli din vän så är det inte av medlidande, eller för att jag tycker att jag kan ge dig mer än vad du kan ge mig. Det är för att jag tycker om dig, för att vi har roligt tillsammans och för att du är vänlig. Oavsett vad du i övrigt befinner dig i för livssituation.

Jag såg en intervju med en fosterfamilj i teve fyra för ett tag sedan. Programledaren hade bjudit in sin kompis och hans familj, som hade tagit in ensamkommande flyktingbarn och erbjudit dem ett hem och en tillhörighet. Där sitter hela familjen i soffan, i sin nya konstellation, och programledaren riktar absolut mest fokus på de vuxna med frågor som ”Hur kommer det sig att ni gör det här? Det är ju inget lätt beslut.” Gång på gång bekräftade programledaren sina vänners helighet för den fina handling de gjort. Höjde handlingen att ta in barn i sin familj till skyarna, som ett oöverstigligt hinder för oss flesta, och pratade om hjältedådet och hur tacksam de här barnen måste vara. Som om det vore en totalt osjälvisk handling. Men vad får familjen då? Hur mycket ger inte dessa barn den här familjen? Ska inte vi också vara tacksamma för att vi har fått möjligheten att ha dessa barn i våra liv? För allt de ger oss varje dag? Eller ska de för evigt basera sin tillhörighet på premisserna att de ska vara tacksamma och att människor runt dem gett dem en familj för att de ville vara snälla med dem?

Att hjälpa människor som behöver hjälp borde vara norm. Det är fint när du skänker några kronor för att hjälpa någon som behöver dem mer än dig. Det är en vacker handling att sätta sig på knä och prata med människan i gatuhörnet, som ser frusen och ensam ut. Det är en fantastisk sak att ägna sitt liv åt volontärarbete. Jag vill också göra allt detta. Men det är inte det jag gör idag.  Det är inte heller vad fosterfamiljer gör. Eller, det borde i alla fall inte vara anledningen till att göra det.

Det sätt vi pratar om saker blir också formen för hur vi tänker och ser på saker. Det blir kulturskapande. Om vi fortsätter höja hjälpsamma handlingar, som borde höra till normen, till skyarna, då kommer färre människor att ta steget att hjälpa. Och många människor kommer att hjälpa av fel anledningar. Allt jag gör, gör jag för att jag själv får ut något av det. Och det är okej. Så länge jag gör bra saker som jag får ut något av och inte undviker att göra bra saker för att jag tror att jag inte kommer att få ut något av det.

Jag vill påstå att det finns många familjer i Sverige som skulle kunna öppna sina hem för fler barn, som önskar en familj. Det är ingen oöverstiglig handling. Och många av oss har råd. Alla skulle vi må bättre av det! Det handlar om prioriteringar. Om du inte vill så är det okej, men vet då att det handlar om att du inte vill, inte om att det är självuppoffrande att bli fosterfamilj eller familjehem. Det handlar om dina prioriteringar.

Och vad det gäller mig själv så vill jag bara vara tydlig med att jag inte alls är fantastisk. Men mina vänner är fantastiska.

Jag umgås med mina vänner och min familj. De är nya vänner och ny familj, men jag älskar dem lika mycket som mina ”gamla” vänner och min ”gamla” familj. Och de är alla värda samma hjälp när de behöver den. För det jag gör är inte osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. När jag hjälper så hjälper jag mina vänner och min familj. Det är inget ovanligt eller fantastisk med det. Eller, det borde i alla fal inte vara det.

#världensbarnisverige

Jag har inte råd att mista dig

Vet du om att det finns en ansökningsprocess som människor måste gå igenom, för att få lov att leva? 
Nej? Det kanske inte är så konstigt. Ansökningsprocessen gäller ju inte alla. 

Jag visste inte heller om den. Ansökningsprocessen måste bara ‘vissa’ människor gå igenom. Människor som av samhället sorteras in i att vara född i fel land, som har fel hudfärg, fel kön, älskar fel människor.

Eller… kanske har jag vetat det, men jag har blundat. Gått igenom livet med stängda ögon, sovandes. Och det var först för snart år sedan jag vaknade. För ett år sedan träffade jag människor som samhällsapparaten sorterat in i de där påhittade kategorierna. De här dömande, hatiska och sjuka grupperingarna. Likt falangerna i filmer Hunger Games, där människor från vissa falanger anses mer värda än andra och där de mindre ansedda tvingas genomgå prov för att leva. Du är av via födsel märkt för livet, delad en hand och det kostar stort att be om nya kort. Det är med ditt liv som insats.

”Vi kan inte rädda alla.”

”Vi har inte råd att ta emot fler flyktingar.”

Flyktingar, ja. Vad är egentligen en flykting? Det är en person som flyr från något. Flyr för sitt liv. Från död. Till ett bättre liv. Men vi har tydligen inte råd att rädda liv.

Jag jobbar som lärare till vardags. Jag leker ibland med tanken på vad som skulle ske med samhället om skolan resonerade som den stora samhällsapparaten gör, när det kommer till asylfrågan:

– Nej, vi har inte råd att hjälpa dig längre. Du kostar för mycket pengar. Vi skickar hem dig. Kom inte tillbaka hit igen, om du inte kan betala för din egen skolgång! Dina föräldrars skattepengar har vi använt upp för länge sedan! 

 

Eller när föräldrar frågar varför vi ”splittrar” deras barns välfungerande klass, så kanske vi istället för att förklara begrepp som likvärdig skola och hur vi får det hållbart tillsammans ska säga:

Självklart rör vi inte om i den välfungerande klassen. Resursfördelningarna är givna från dag ett. De som hade turen att hamna med pedagoger de trivs med och i en grupp som fungerar bra ihop ska så klart få fortsätta så, även om vi ser att en omfördelning i personal och bland elever skulle gynna fler. Vi maxar resurser i en grupp för så lyckas vi i alla fall med en klass. Allt annat är colleteral damage. 

Jag fick för någon vecka återberättat för mig om en politiker som på ett föräldramöte fått frågan om varför X område skulle få en högre skolpeng än område Y. Om föräldrar som tyckte att de i X område väl kunde få skylla sig själva, för de skulle väl inte sko sig på område Y bara för att de inte kunde ta hand om sig själva.

Men visst är det väl så att era barn kommer att möta barnen från område X någon gång i sitt liv? Vilka barn vill ni att de ska möta?

Det är ett sådant talande uttalande. För visst är det ju så. Vi lever tillsammans som ett kollektiv. Ja, vi ska ta hänsyn till individerna. Men som vi lever så innebär hänsyn till individerna också att ta hänsyn till kollektivet. Vi påverkar varandra hela tiden och det är bara tillsammans vi kan skapa ett bra samhälle.

Det gäller så klart även globalt. Om vi inte vill vara instängda av våra egenpåhittade landsgränser så bör vi snabbt tänka om. För vi kommer att möta alla de människor som delats en sämre lott i livet än oss, på våra semestrar. Och vilka människor vill vi möta? Kanske ett krasst sätt att se det på. Till och med översittaraktigt. Men ett perspektiv att belysa asylfrågan ur.

”My land’s only borders lie around my heart”

När jag träffade människorna som vi sätter dessa stämplar på och på nära håll fick följa dessa omänskliga, av människor skapade, systemiska prov för livet, då vaknade jag. Nu vet jag att det jag lärde mig i skolan, och sedan dess själv lärt ut, inte stämmer. Alla människor är inte lika mycket värda. För en del människor måste genomgå omfattande prov för att få rätten till sina liv. En del människor tycker vi inte att vi har råd att rädda, medan andra människor får kosta hur mycket som helst. Det finns ingen logik att söka i vilka förutsättningar du på förhand är given att klara av ditt liv. Du kan vara född under brinnande krig, ha sett dina föräldrar bli skjutna mitt framför dina ögon, levt som föräldralös och papperslös flykting i ett land där du är fråntagen dina rättigheter på grund av det land du föddes i och den religion du uppfostrats med, ha riskerat ditt liv på långa, kalla, mörka och farliga vägar för att ta dig till friheten och väl där lägga alla dina sista krafter på att gå i skolan och ställa om för att bli en ‘värdig’ medborgare i det samhälle du landat i – men ändå nekas rätten att leva i fred och frihet. Medan någon annan kan vara född i ett land som knappt kan minnas när det låg i krig senast, som nyttjat jordens delade resurser för att ta sig framåt och bli välmående och välgödd, ha vuxit upp med din mamma och pappa med det stora sociala skyddsnätet under sig och ligger samhället till stor belastning i de kriminella skuggorna – men ha en självklar plats i samma samhälle som någon annan nekats plats i. Det enda som avgör är var du från början är född.

Asylfrågan är ingen lätt ekvation, men det är värdens enklaste sak att ta ställning till. För hur kan vi någonsin, som individer som delar våra liv på samma planet, en planet där ingenting försvinner, säga till en annan person att vi inte har råd att rädda deras liv? Jag hör dig, när du kallar mig naiv. Men jag är hellre naiv än ovärdig och omänsklig!

Jag har råd. Jag har råd att dela mitt liv med dig! Kom så delar vi på det vi har. För jag har inte råd att mista dig! 

Du är vad du gör 

Ibland visar våra hjärnor vem vi är utan att vi själva menar det eller ens är medvetna om det. För var jag riktar mitt fokus, hur jag väljer att tolka saker, vad jag väljer att vara kritisk och ifrågasättande av, samt inte vara kritisk och ifrågasättande av, visar var min subjektivitet ligger. 

I dessa lägen kan det finnas det ett avstånd mellan min självbild och den jag faktiskt är genom tanke och handling. Det är i dessa lägen jag är i stort behov av spegling. För vill jag inte vara den som min tankar och handling gör mig till, måste jag förändra hur jag tänker och handlar. Men då måste jag först också bli medveten om vem jag gör mig själv till. 

Jag är inte rasist, men …

Fridolin-ett mycket trivialt, klart och tydligt sätt att få bort rasism: sluta ge nyanlända alla dessa förmåner. Låt dem som har förtjänat extra förmåner få det-inte de som inte lyft ett finger mer än parvlat sig hit. Ty detta sticker i ögonen på befolkningen. Se till att alla får bostäder-att ingen ”ny”går före i kön. Se till att inte ”de nya enbart” får körkort-fattiga studenter behöver det också-och lever på gränsen de med. Befolkningen i Sverige vill känna sig vara första prioritet för politikerna. Men det är vi ju inte idag. Ändra på det så förändras folks rasism.

Den här kommentaren hittar jag i en tråd som efterföljer fredagens SD-skandal, där en elev blir ifrågasatt på grund av att eleven ser äldre ut än vad han påstås vara. (Bara för att vara tydlig här: eleven ska enligt uppgifter vara född och uppvuxen i Sverige och har varken fördelar av eller egentlig möjlighet att ljuga om sin ålder.) Jag väljer att inte skriva ut var jag hittade den eller källan till kommentaren, för jag är inte på något sätt intresserad av att hänga ut en individ, jag vill endast resonera kring ett fenomen. 

Kommentarer som dessa är så otroligt vanliga och de kännetecknas alla av samma sak: de är byggda på myter, kunskapsluckor, ignorans och de visar tydligt subjektiviteten hos människan bakom kommentaren. Om en person bakom en sådan här kommentar bar perspektivet att hen inte ville generalisera och inte ville ställa grupperingar mot varandra så skulle personen i fråga valt att ställa kritiska frågor till dessa antaganden. Exempelvis:

  • Vilka förmåner är det som nyanlända får men som människor med svenskt medborgarskap inte får?
  • Hur säker är källan som påstår att nyanlända får gå före i bostadsköer och får körkort betalda av staten? 
  • Om något av detta stämmer, vilka är argumenten för att man gör så? Finns rimliga argument? 

En person som inte är rasistisk, alltså inte ställer vi emot dem i generaliserande grupperingar, skulle också utryckt sig språkligt annorlunda. Språket visar ofta tydligt vilket perspektiv vi bär på. Exempel i det här inlägget är:

  • Låt dem som har förtjänat extra förmåner få det-inte de som inte lyft ett finger mer än parvlat sig hit.

Parvlat är ett ordval som används i syfte att tala nedsättande och används för att förminska den farliga och svåra resa flyktingar gjort för att ta sig ifrån kriget. Detsamma gäller uttrycket inte lyft ett finger mer som också är en oerhört grov generalisering av gruppen flyktingar.

Dessa uttryck visar också på en stor okunskap och oförståelse om situationen som nyanlända/flyktingar har idag. Ordvalen tyder på att författaren anser att det är enkelt att fly från sitt hem, sin familj och från krigshärjade länder till ett annat land samt att hen anser att det är en ”räkmacka” att leva med flyktingstatus i Sverige idag. Författaren bortser helt från osäkerheten, ofrivilligheten och oförmågan att ha kontroll över sitt eget liv som karaktäriserar ett liv som nyanländ i Sverige idag. 

  • Befolkningen i Sverige vill känna sig vara första prioritet för politikerna.

Här ställs grupperingar direkt emot varandra, där nyanlända/flyktingar inte ens får räknas in i benämningen ”befolkningen i Sverige”. Det är också ett direkt konstaterande att en grupp är mer värd än en annan – ett grundfundament i rasism. 

En annan ofta förekommande företeelse i inlägg som dessa är att författaren tar offerrollen och ställer sin egen situation mot andras. Istället för att gå ihop och kämpa för allas lika värde så väljer man att försöka klättra på andra grupperingar:

  • Befolkningen i Sverige vill känna sig vara första prioritet för politikerna. Men det är vi ju inte idag. 
  • Se till att inte ”de nya enbart” får körkort-fattiga studenter behöver det också-och lever på gränsen de med. 
  • Låt dem som har förtjänat extra förmåner få det-inte de som inte lyft ett finger mer än parvlat sig hit.

I det sista citatet kan vi också se tydligt hur ignorans och okunskap bygger personens argumentation. I samanhanget förstår vi att de författaren anser har förtjänat extra förmåner är människor som räknas in i ”befolkningen Sverige” och inte nyanlända/flyktingar. Min första fråga blir då:

  • Vad har befolkningen i Sverige gjort som gör att de förtjänar extra förmåner? 

Följt av:

  • Vad har flyktingar/nyanlända inte gjort, som gör att de inte förtjänar extra förmåner? 

I samtal med människor som uttryckt sig på liknande sätt som i citatet ovan har jag alltid, utan undantag, mötts av det ekonomiska argumentet; vi har betalat skatt i Sverige. Jag skulle vilja resonera lite kring detta. Du som är uppvuxen i Sverige har tärt en del på vår gemensamma välfärd. Du har haft gratis skolgång utan att själv betalt skatt under den tiden. Du har nyttjat vår gemensamma sjukvård, fått gratis tandläkare som barn, kanske varit i kontakt med socialtjänsten, fått gratis skolbuss, nyttjat våra bibliotek, deltagit i föreningslivet etc. Är du vuxen kanske du även varit föräldrarledig, sjukskriven, arbetslös etc. En person som nyss kommit till Sverige har inte betalt skatt, det är riktigt. Men de har heller inte flera år bakom sig där de nyttjat och tärt på vår välfärd. De får ta del av den under sin asylprocess, med målet att de också ska få vara medskapare av den framöver. Och då ska vi veta att många skulle gärna vara medskapare av den från dag ett, men där sätter våra regler och lagar stopp. Så vi hindrar dem ifrån att arbeta och bidra. Detta vet jag av erfarenhet från vänner som försökt få arbeta och få tjäna sin egen inkomst men som motarbetats av myndigheter och lagar i varje steg. 

Sedan kan vi även ta ett globalt perspektiv på denna fråga. Ett perspektiv som författaren tydligt visar att hen har okunskap om eller faktiskt väljer bort, och som då också säger en hel del om vem författaren är i tanke och handling. För vad har svenska medborgare gjort för att förtjäna extra förmåner? Ett svar kan vara ”betalt skatt”. Ett annat kan vara ”Vunnit på födsellotteriet!”. För hur det än är så handlar frågan till syvende och sist om hur vi ser på oss själva och varandra. Ser jag på mig som en del av världen, där alla människor är lika värda, eller som en del av det land jag har haft lyckan att födas i, där mitt liv är mer värt än människor som haft oturen att födas i länder med krig, hot och förföljelse? Tror jag på medmänsklighet och solidaritet eller på att den starke med mest tur ska vinna? Förstår jag att Sverige som land har kunnat växa och frodas på grund av att vi fått nyttjat världens gemensamma naturresurser och att det beror på givna förutsättningar mer än att jag gjort något bättre än någon annan i ett annat land? Anser jag mig kunna äga land eller anser jag att det är våra gemensamma resurser som vi måste dela? Anser jag att varje människa som föds ärver sina förutsättningar från tidigare generationer och att ingen kan stå till svars för tidigare generationers agerande, att vi därför måste hjälpas åt för att utjämna dessa skillnader i förutsättningar? Eller anser jag att alla människor som föds får skylla sig själva för att de blir födda på den platsen, av de föräldrarna? 

Fundera ett varv – var ställer du dig i dessa frågor? Vilka perspektiv väljer du att ifrågasätta och vilka väljer du att inte vara kritisk mot? Hur väljer du att uttrycka dig språkligt? Och vad säger allt detta om dig som person? Är du beredd att acceptera vem det gör dig till? Äger du det? Tar du ansvar över vem du är?

Starkas svaga styrka

När du säger någonting så låter det som att det är så det är.

Den kommentaren har jag fått fler gånger i mitt liv än jag kan räkna till. Det började tidigt. Jag har, av många anledningar, alltid upplevts som och känt mig stark. Jag har under hela mitt liv matats med att jag har kraften att påverka – av mina föräldrar, av mina lärare men också av populärkultur som haft en stor inverkan på min moral och mina värderingar. Det är ingen som sagt till mig att jag har det, det är människor och karaktärer som levt med det ledmotivet som gestaltat att jag faktiskt har betydelse och jag har en stor möjlighet att påverka – om jag vill, om jag vågar, om jag är villig att göra jobbet. Och om jag orkar stå emot skiten som kastas min väg när jag försöker förändra. 

Som 14-åring sökte jag mitt första stipendie på egen hand, till mina föräldrars förvåning när de blev uppringda och fick frågor på om det jag skrev var sant. Vilket det så klart var. Det enda sättet att ta sig fram i längden är att fightas med rena handskar! 

Som 16-åring skrev jag brev till Konsumentombudsmannen och TV4, då jag tyckt att de lurat min mamma eftersom parabolen inte fungerade som den skulle. Sedan kunde vi se TV4 även i vårt hörn av landet.

Som 17-åring klev jag in på ett litet företag och undrade varför de arbetade så ineffektivt. Sedan visade jag dem ett system med den på den tiden något revolutionerande kalkylfunktionen i datorer. Jag blev sedan ansvarig för bokningssystemen och fick stort ansvar över avdelningen. 

Min bild av att jag kan ta mig fram genom ett stort rättspatos och en vilja att hjälpa bekräftades gång på gång. Och som vi alla vet så är det de sidor som vi blir bekräftade i som växer sig starkare. Stark blir starkare och lejonet i min spegelbild växte för varje dag.

En persons starka sidor är också de svagaste sidorna i andra situationer. Det förstod jag tidigt. Som 18-åring började jag söka nya jobb, med tigern inom mig som ledstjärna. Ibland för att jag behövde jobb. Ibland för att jag ville se hur långt jag kunde gå. Jag älskade att gå på arbetsintervjuer, det var som en studie om mig själv och vem jag var. Och med kaxiga ansökningar blev jag kallad till intervjuer för arbeten som låg långt bortom min kompetens, ofta med motiveringen ”vi var bara tvungna att möta personen bakom den här ansökan”. På alla dessa intervjuer lärde jag mig mycket om mig själv, bland annat att jag kunde svara samma egenskaper på frågorna ”Vilka är dina tre starkaste sidor?” och ”Vilka är dina tre svagaste sidor?”. Svar som ofta fick personerna på andra sidan bordet att höja på ögonbrynen och som alltid blev starten på intressanta samtal. 

Några av mina starkaste sidor är, och har alltid varit, att jag är verbal, driven, rak/tydlig och modig. Några ingredienser i receptet stark. Egenskaper som ur ett annat perspektiv kan beskrivas som pratig, gå-påig, dömande/hård och dumdristig/naiv. Jag har genom åren beskrivits på samtliga sätt. Det har också gjort att jag bearbetat och analyserat mig själv genom andras ögon och kommit fram till att ja, jag är både verbal och pratig, driven och gå-påig, rak, tydlig, dömande och hård samt modig, dumdristig och naiv – men jag väljer att vara det. Fler än en gång i mitt liv har människor sagt att jag är naiv när jag tror att jag ska vinna över Goliat. Fler än en gång har det visat sig att det modet lett till framgång. Fler än en gång har människor konstaterat att jag är dömande när jag kallar någon för rasist. Och varje gång försöker jag att vara rak och stå på mig och förklarar att det är ett sätt att uppfatta det på, det andra sättet att se det på är att människor måste äga sina val och handlingar. Jag äger att jag kallar en rasist för rasist! Jag väljer att vara rak. Jag väljer att ta ansvar för mina handlingar och den jag är. 

I egenskap av att vara stark möter jag ofta människor som vill rätta in mig i ledet. Jag ska vara tyst, inte tala så övertygande, inte vara så stark. Normen i samhället är att behoven hos de som är svaga är viktigare än behoven hos de som är starka. Vi gör svaga människor till offer för starka människors välvilja genom att frånta de svaga allt ansvar och placera det i knät hos de som i samhället bedöms som starka. Vi glömmer allt vi vet om hjälp till självhjälp och tror att alla mår bättre om starka bär svaga fram genom livet. Jag tror inte en sekund på detta. Ansvar i rätt knä! 

Jag har inga problem med att visa hänsyn till människor som inte haft samma förutsättningar som mig, samma möjligheter att få bli bekräftade i sin styrka. Men sekunden jag tror att jag är den som ska göra andra starka, då är jag helt fel ute. Endast individen själv kan göra sig stark. Alla kan, med rätt hjälp och stöttning, ta sig fram i livet, men bara om de själva vill. Alla måste göra grovjobbet själva. Jag kan laga maten, men jag kan aldrig tugga och svälja den åt dem. 

Jag vet att jag är stark. Jag är medveten om att mina övertygelser kan få andra människor att tystna. Det är lärdomar jag fått av erfarenheter under mitt liv. Jag har också förstått att jag vinner på att ta ansvar över det – vi kommer längre tillsammans. Men jag vill framhålla att i tillsammansskap delar vi på ansvaret och alla måste ta ansvar för sin del. Om jag tar allt ansvar kommer det inte att leda oss framåt – då blir det ändå ett ensamarbete. På grund av detta är jag alltid snabb att, i nya grupper, konstatera att jag är medveten om hur jag kan uppfattas och att jag därför vill, och förväntar mig, att alla tar ansvar för att bemöta vad jag säger, ifrågasätta det jag uttrycker och istället för att försöka tolka saker för mycket, istället för att gå runt och fundera över vad jag menar, fråga mig! Min ambition är alltid att vara så rak och tydlig jag kan, men kommunikation är svårt och jag lyckas inte alltid. Men en sak har jag lärt mig och det är att om du går runt och vrider och vänder på det jag sagt, i syfte av att tolka det från olika perspektiv, och fundera över vad jag menade – då kommer du med största sannolikhet att missuppfatta det jag hade hoppats på att förmedla. 

Jag tar ansvar för att alltid försöka vara så tydlig jag kan och alltså alltid överväga hur jag ska uttrycka mig för att det jag sänder ut ska bli så bra som möjligt. Jag lovar också att ta ansvar för att fråga dig vad du menar om jag inte förstår, innan jag dömer, och jag lovar att lyssna på det du säger och vara öppen för din input. Jag önskar och förväntar mig att du tar samma ansvar. 

Jag har varit med om många sammanhang som bekräftar att normen som råder i vårt samhälle är att den starke ska ta allt ansvar för den svage. Något som alltså går helt på tvärs med min syn på hur en ansvarskultur ska fungera. Det pratas mycket om rätten att få uttrycka sig, rätten att få lägga fram sina känslor och att få låta dem vila i rummet. Men alltid tillhör den rätten endast dem som är tysta, de som utgår ifrån bristperspektiv och de som ses som ”de svaga” i sammanhanget. Rätten att få bli hörd tillhör främst de som inte tar sig rätten själva – personer som stickar på sina offerkoftor och bygger klagomurar. Och de som vill bemöta gnället får kliva undan, lämna över sin rätt att själva uttrycka sina känslor, till de som själva inte tar sig rätten eller de som istället för att ta ansvar att föra konstruktiva diskussioner och vara öppna för andras känslor stickar vidare på sina koftor och bygger vidare på sina murar. 

Att bemöta någon med att säga ”nu lägger du locket på” är just att lägga locket på. Att en tredje part sitter och säger åt en person att de tar för mycket utrymme och att denna måste släppa in den andra parten är att hjälpa den andra parten att sticka koftan och bygga muren, men också att stjäla den första partens rätt att uttrycka sig. Att säga till någon att denne ska vara tyst för att denne är för stark i sin övertygelse, det är att säga att vissa har rätt att uttrycka sina känslor och upplevelser, men andra har inte det. Och vad bygger vi för konstruktiv ansvarskultur med detta. 

Jag är både verbal och pratig, driven och gå-påig, rak, tydlig, dömande och hård samt modig, dumdristig och naiv. Samma egenskaper sedda ur olika perspektiv och utifrån olika situationer. Jag tar ansvar för att vara medveten om dessa och att göra medvetna val om hur jag använder mig av dem. Jag tänker ta mig rätten att testa mig fram genom mitt liv medvetet och medveten om detta. Jag kommer att misslyckas ibland. Jag kommer att göra fel och jag kommer att kliva snett. Jag förväntar mig då att du hjälper till att styra mig rätt – men inte genom att säga att jag ska ta ansvar som andra människor bör ta. Att jag måste bli någonting annat för att andra inte tar ansvar över vem de är. Jag förväntar mig ett delat ansvar tillsammans. 

Och apropå det där lejonet i spegeln – frågan är om det alltid är så dåligt. Kanske är det så att en växande spegelbild fungerar som drivmedel för personens växande. Är det inte till och med så att vi vet att det är så? Om Zlatan inte haft sitt enorma självförtroende, tror vi att han hade varit där han är idag? Och tror vi verkligen att han alltid matchat sin spegelbild? 

#världensbarnisverige

När jag talar om minnen från min barndom är det ofta så att de andra inblandade inte känner igen sig. De har en annan upplevelse av situationen, de kommer ihåg andra detaljer eller så har just den händelsen inte alls påverkar dem lika stark som den påverkat mig. 

Vi upplever ofta samma situation på olika sätt eftersom att vi har olika referensramar att tolka med. Vi ser på situationen ur olika perspektiv. På samma sätt som vittnesutsagor om samma brott sällan stämmer helt överens med varandra. 

Det är ganska irriterande när det händer, för jag är ju så säker på att det var precis så det var. Jag känner det med varenda ben i kroppen, jag ser ju händelsen framför mig lika klart och tydligt som på en iMAX bioduk. 

Sen börjar jag försöka pussla ihop händelser. Jag förklarar genom att berätta hur det stämmer med det som hände före och efter. Och ju mer minnesbilderna växer, ju tydligare blir det även för mig att saker och ting inte går ihop. Hur kunde jag bas där så när jag var där dagen efter? Hur kunde det ha hänt hemma hos mormor och morfar, om jag var tio år då men de sålde huset när jag var åtta år? Jag inser att mina minnesbilder faktiskt inte är objektiva sanningar, hur tydliga de än är i mitt huvud. 

Det är många faktorer som påverkar våra minnesbilder. Vi omformar, tolkar och gör om våra minnen till berättelser hela tiden för att få dem att passa med vår självbild och med förutfattade meningar vi bär på. 

– När vi är färdiga kanske du tänker att du inte ställde så bra frågor eftersom du inte var tillräckligt förberedd. Om en vecka kanske du tänker att du inte fick så bra svar från mig. Och en månad senare kanske du bara kommer ihåg att det var mina svar som var dåliga.

Det beror på att alla lägger till och drar ifrån saker som passar den egna världsbilden och uppfattningen om sig själv.

— Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet (DN)

Det är alltså mycket svårt att skapa tydliga och sammanhängande bilder av sin barndom och sitt liv. Och troligen är det svårare ju längre bort minnet är, ju yngre du var när du upplevde situationen samt ju mer traumatisk din upplevelse var. 

Trots detta har jag hört att Migrationsverket utvisar ensamkommande barn med motiveringen att deras berättelse inte är ”nog tydlig och sammanhängande”. Hur är detta möjligt? 

Vi kräver alltså att barn, som ofta aldrig gått i skolan, ska kunna återge de mest traumatiska delarna av sitt liv på ett mycket tydligt och sammanhängande vis. En uppgift som vi vet är nära nog omöjlig för de flesta av oss. Hur är det möjligt? För det krävs inte bara att barnen har en unikt utvecklad förmåga att hålla minnen objektivt, de måste också ha en väl utvecklad kommunikativ förmåga och en förmåga att se sig själv på ett sätt som den flesta vuxna som läst tolv år i skolan saknar. 

Det kräver vi att dessa barn ska ha. Annars skickar vi dem till ett land de inte känner, där de inte känner någon, och som UD har bedömt som en så stor säkerhetsrisk att de avråder vuxna svenska medborgare att åka dit.

Så behandlar vi #världensbarnisverige

Skola på vetenskaplig grund – vad är det?

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning.

I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten.

Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”

Wikipedia

vetenskap (lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”

– ne.se

”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”

Promemoria om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, Skolverket, 2012

”Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”

Skolverket

Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter.

Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:

PastedGraphic-2_pdf__1_sida_
Bild från Bohunt, England.

Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:

”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”

– Skolverket (se ovan)

Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

PastedGraphic-1_pdf__1_sida_
Bild från Skolverket.

 

Sagan om den professionella pedagogen och den attraktiva huvudmannen

Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med bland annat Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator.
Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator, Anna Sterlinger, lärare Utsäljeskolan, Henrik Bartholdsson, lärare Visättraskolan.

”Är inte alla pedagoger professionella?” Den frågan ställdes i en av panelerna som Huddinge kommun höll under första dagen av #SETT2016. Panelen kom mest att samtala om vad professionell egentlig innebär. Ni som följer den här bloggen vet att det är en ständigt återkommande fråga och ett ämne jag brinner för. För vad innebär det egentligen att vara professionell? Den frågan har många dimensioner! Här följer några dimensioner jag vill lyfta.

Rättigheter OCH skyldigheter

För att vara en professionell pedagog behöver vi prata om både våra rättigheter och skyldigheter. Tyvärr brukar det ofta råda ett antingen eller perspektiv här, där det exempelvis ur ett fackligt perspektiv mestadels lyfts vilka rättigheter vi har men ur ett arbetsgivarperspektiv mest lyfts vilka skyldigheter vi har. Vi ska alltid utkräva våra rättigheter, men då behöver vi också se till att vi utför våra skyldigheter – i stora som små frågor! Det kan till exempel handla om balansen mellan att arbeta för mycket utan ersättning, så att du arbetar gratis, eller att lägga alldeles för lite tid och ansträngning bakom ditt arbete. Och samtidigt som att du ska begära tid och rimlig ersättning för ditt arbete måste du också ge lika mycket som du får! Jag kan inte ena dagen springa iväg två timmar innan min arbetstid är över och andra dagen kräva ersättning för att jag får rycka in och stänga.

Stabil yrkesheder kontra tjänsteman

Jag är lärare men också tjänsteman. Som lärare måste jag stå stabilt med min yrkesheder som grund och säga nej tack till uppgifter som arbetsgivaren kan tycka att jag ska utföra, men där jag ser att jag inte har möjlighet att utföra dem på ett professionellt sätt. Som exempel kan lyftas rättssäkra bedömningar, inte minst i den aktuella frågan om medbedömning. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren ger mig i uppgift att vara medbedömare i ett ämne jag aldrig studerat eller undervisat i, för elever jag aldrig träffat – jag kommer inte att göra det! De kan lagstifta att det ska ingå i min yrkesroll men om det inte går att göra på ett sätt som sätter elevernas rättssäkerhet i första hans så kommer jag hellre att sluta som lärare än att utföra den uppgiften! Detta handlar om värdet att förstå vilken inverkan vi har på andra människors liv i och med vår yrkesroll. Know thy impact!

Stabil grund i gällande styrdokument

Detta säger sig självt – jag är inte en professionell pedagog om jag inte är insatt i gällande styrdokument. Denna punkt omfattar allt från att bedriva undervisning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet till lagar och regler om avgiftsfri skola och kursplaner.

Den professionella grunden!

Som professionell pedagog vet jag varför jag är lärare och varför jag är där jag är? Jag vet vilka pedagogiska grundvalar jag vilar på. Jag vet också att jag inte är allvetande och söker därför ny kunskap för att fortsätta utvecklas. Jag vågar testa och misslyckas, vågar testa och lyckas och gör det på ett systematiskt och beprövande sätt. Jag ser till alla elevers bästa, en retorik om att bli den bästa skolan leder endast till en vinnare men många förlorare, så jag arbetar tillsammans med min kollegor, för alla elever i Sverige.

Hur blir vi en attraktiv arbetsplats

Som en följdfråga till detta samtal frågade Peter Bragner, moderator, vad kommunen kan göra för att locka professionella pedagoger till sig. Det känns som en naturlig följdfråga och en viktig sådan i dessa tider av lärarbrist. Det enkla svaret är att vi måste vara en attraktiv arbetsplats, men hur blir man det då?

Jag tror att huvudmän först och främst måste visa att de har förtroende för sina lärare. #SETT2016 har hittills haft en tydlig tråd i det mesta jag lyssnat till – den goda utvecklingen nås inte med ett top-down perspektiv, vi måste ha ett bottom-up perspektiv! Vi måste alltså låta förändringen initieras av de som arbetar i verksamheten, lita på deras behovsanalyser och på att de kan driva förändringen utifrån sina behov på ett professionellt sätt bara vi ger dem förtroendet, utrymmet och möjligheterna att göra det. Vi måste så mycket tydligare möta behovsanalyserna med frågan ”hur löser vi det” än ”det går inte” och jobba med förändringsprocesser som styrs av pedagogerna på varje skola. Har vi lärt oss någonting av processen med att digitalisera skolan så är det att vi behöver en hög grad av kreativitet för att lösa problemen som uppstår samt ett mycket tätare kommunikationsmönster mellan olika kluster/nivåer i organisationen skola för att till fullo nyttja möjligheterna till kollaboration som erbjuds. Många tänker bättre än en och alla perspektiv behövs. För att bli en attraktiv arbetsgivare måste huvudmännen våga släppa greppet om förändringsmakten och släppa in de som varje dag befinner sig ute i verksamheten och brottas med vardagens alla behov och problem. Vi måste släppa fram våra lärare, lyfta dem, ge dem möjligheterna att utvecklas, ta tillvara på kompetens och engagemang samt kollaborera för att få ihop den komplexitet som organisationen skola innebär.

Vad gör vi mot våra barn?

Här kommer ett personligt inlägg. 

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att förstå att de duger som de är.

– Du är tjock.

– Och du ser ut som ett skelett. Vem överlever längst i krig tror du?

Det är mitt 10-åriga jag som ger svar på tal till en manlig klasskamrat som fått slut på argument och inte kan ta att han gång på gång förlorar våra maktkamper – både de verbala och de fysiska. Jag var tjock. Jag visste också om det. Men jag skämdes inte över det. Jag tränade fotboll tre till sju dagar i veckan, cyklade åtta kilometer nästan varje dag för att komma till skolan eller kompisarna, jag växte fortfarande och jag gillade mig själv. Jag var långt ifrån en genomtrevlig unge, ganska mycket en snorunge många gånger, men av mina föräldrar hade jag fått den värdefulla gåvan att ha förmågan att älska mig själv och stå emot en värld som så gärna ville krypa in under skinnet på mig och ropa likt sirener i en mystisk skog att jag inte duger, att jag var fet, ful och mindre värd.

Som tonåring krackelerade ytan något. Jakten efter uppmärksamhet och bekräftelse skapade slagfält mitt på skolans stengolv, öppet och offentligt men tillräckligt subtilt för att någon vuxen skulle lyckas greppa och göra något åt det. Sneglingarna i duschen efter idrotten. Ranking av status efter hur många pojkvänner du haft. Grupperingarna. De osynliga barriärerna som skördade sina flyende offer, när de kämpade för överlevnad genom att trevande klättra över till andra sidan. Jag hade vuxit ikapp mig och stod mitt uppe på muren. Men jag hoppade aldrig ner. Alla tre år i högstadiet levde jag på murens kant. Jag umgicks med olika grupperingar, om än mest med vissa. Jag fick ömsom hat, ömsom kärlek från olika håll. Jag älskade och blev älskad. Framför allt så njöt jag av varje dag. Jag var stark i mitt eget jag och känslan om vem jag var och vem jag ville vara men jag vacklade något mer än tidigare. Jag började skämmas över hur jag åt och över att vara hungrig. Jag gömde tomma glasspaket och passade på att skåpäta när ingen var hemma. Inte för att jag vantrivdes med mig själv, men för att undslippa fördömande kommentarer och väsande sneglingar. Väl gömd undan de yttre makter som vill kägla mig vid skuld- och skampålen åt jag och njöt av det – precis som jag njöt av livet!

I nian fick vi plötsligt en ny klasskamrat. Hon var lång, pinnsmal, mycket blek och hade (tänkte mitt naiva tonåriga jag) en märklig proportion mellan huvud- och kroppsstorlek. Nyfiken på nya människor som jag var så tog jag kontakt och vi blev vänner. Goda vänner vill jag säga, fast på ett otraditionellt sätt, för hon var inte som andra tonåringar runt mig. Förmodligen var det också varför jag gillade henne så mycket. Vi var varandras motsatser; jag var högljudd, tog plats, argumenterande med en stabil kropp på jorden. Hon var försiktig, avvaktande, släppte inte in någon, snäll, mjuk, drömmande och något frånvarande. Vi var inte bästa polare som umgicks hela tiden eller ringde varandra efter skolan varje dag, det verkade inte vara hennes grej. Men jag gillade henne och jag hoppas att hon gillade mig. Plötsligt en dag försvann hon lika fort som hon dykt upp i klassen. Några veckor senare fick jag veta att hon låg på sjukhus igen, där hon redan spenderat allt för mycket tid av sitt liv och missat allt det där fantastiska i livet som jag hade förmånen att få vara en del av. Sirenerna hade fångat henne igen. Deras rop blev för starka. Min och många andras vilja att dra henne ifrån den mystiska skogen räckte inte. Jag hade svårt att förstå, det låg så långt ifrån min bild av mig själv, men jag sörjde och hoppades på att någon annan skulle lyckas nästa gång.

Det är tufft att stå emot de här påtryckningarna som ung, och det är lika tufft som vuxen. Jag har mött alldeles för många människor vars strålar skuggats av känslan att de inte duger som de är, där kroppsstorleken hindrat de mest gyllene strålar att skina klart. Det är en förlust för världen i så många avseenden och vi måste stärka våra unga så att det inte blir en hämmande effekt på deras utveckling. Att leva sunt handlar om många olika saker i livet och förutom det fysiska välmåendet måste vi tala om det psykiska. Att driva på en kultur som förespråkar en viss kroppsform och som pratar om magens storlek snarare än de faktiska hälsoeffekterna kommer inte att öka välmåendet i stort. Allt för många människor faller offer för den allmänna bilden av hur en människokropp borde se ut och försvinner ut i periferin av sitt liv på grund av olika former av ätstörningar samt dålig självbild kopplat till kroppsstorlek. Ett budskap till en människa som behöver leva mer hälsosamt kan aldrig vara ”Du är för tjock”, utan det måste grunda sig i faktiska hälsotal och effekter.

Beachen 2016 är nära och information runt oss är fylld av hur vi ska träna för att få ett sixpack. Flöden fylls av så mycket yta och jag blir förbluffad över hur naturligt vi låter det passera. Om du faktiskt var intresserad av hälsoaspekten skulle du skicka ut din hälsoundersökning i siffror istället för bilden på din platta mage! Och alla ”lyckades med bantningen”-bilder skulle vara tabeller på hur hälsovärden förändrats och berättelser om knän som inte längre värker. Men så fungerar det inte. Det är ytan vi visar upp, det är ytan vi eftersträvar och det är ytan som får sätta normen. Och allt för sällan pratar människor om hur de tränat sitt intellekt och förstånd, vad de lärt sig och hur de blivit en bättre och mer hälsosam människa av att läsa mer. Har du någonsin sett en status i social media som beskriver ett ökat intellekt, på samma sätt som människor beskriver hur mycket tid de lagt på att träna för att tappa vikt?

Jag vill vara tydlig: Jag är helt för att vi talar öppet om sockerberoende, om vikten av rörelse och om vårt fysiska välmående. Men på samma sätt bör vi tala om vikten av mental träning, lärande, kunskapande och det psykiska välmåendet. Det är intressant att många vars flöden fylls av prat om hälsosammare livsstil, bilder på magrutor och incheckningar på gymmen också ofta fylls av bilder på öl- och vinglas. Alkoholism ses som en sjukdom, fetma ses på med förakt. En fråga vi behöver ställa oss själva är: Varför känns det mer okej att publicera en bild på alkohol än en bild på godis?

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att, om någon någonsin säger till dem att de är tjocka, oavsett vem det är, så svarar de:

– Det var märkligt sagt av dig. Vad har du med storleken på min kropp att göra? Jag trivs med mig själv, mår bra, är stark och en bra människa.

Jag önskar att alla unga tidigt får berättat för sig att vacker är den människa som är stark i sitt jag, som är intelligent, vänlig, respektfull och ödmjuk. Utstrålning sitter inte i sexpacket utan i mina sunda värderingar, min vilja att göra gott och min styrka att stå upp för mina värderingar även när det blåser hårt. Vi behöver må bra för att göra bra, därför är det välmående vi bör sträva efter – inte päronform, långa ben och platt mage. I alla fall inte när det kommer på bekostnad av vårt välmående.

Men för att nå dit måste vi stötta våra unga på rätt sätt. Vi måste sluta prata om att banta och börja prata om att må bra. Vi måste prioritera träning för hjärnan lika mycket som vi prioriterar den fysiska träningen. Vi måste sluta stå framför spegeln, klämma å våra magar och säga att vi är så tjocka och fula, speciellt när våra barn hör. Vi måste prata om vad de har att vinna på att leva hälsosamt, ur alla aspekter, och inse att vi alla är olika och har olika behov. Vi måste gestalta de goda värden vi vill att våra barn ska ta till sig och sluta låta våra dåliga självbilder bli en mall för hur de bör vara.

Låt oss vara goda förebilder för våra barn, så att de kan leva sunt i resten av sina liv.

Digitalisering av skolan känns SÅ 2013

Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – dig och mig – och vad vi gör i vår undervisningen kopplat till syftet med densamma.

Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda så att de höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap.
Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik.
Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan.
Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”.

Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

”Någon måste ta ansvar”

Edboskolans elever i 6AB fortsätter imponera med sin klokskap. I dag resonerar de bland annat om twitterdrevet de blev utsatta för i helgen:

”– Det är ju en självklarhet attvuxna ska vara förebilder, och lära oss argumentera på ett moget sätt. Nu är det tvärtom. Så någon måste ta ansvar och i det här fallet så blev det vi. Och det är ju tydligt att ålder inte spelar ingen roll… Vi tycker att falskheten är det värsta, de har säkert stått och pratat inför sina elever om hur man ska bete sig på nätet och att man inte får kränka någon och sedan tänker de inte på konsekvensen av sitt eget uppträdande. Vi har också funderat på hur låga förväntningar de måste ha på sina egna elever. Det känns hemskt! Vi vill gärna att de kommer och besöker oss och pratar med oss, innan de påstår saker om vad vi kan och inte. Det hade varit bättre om de tog reda på vad som gäller genom att gå till källan för information. Helt enkelt kontakta oss.”

Läs hela artikeln här.

Läs mina tidigare inlägg, med fler relevanta länkar, här och här.