Eleverna ger svar på tal

Med anledning av den tråkiga ton som de författande elevernas texter mötte på Twitter i helgen, har klassen spelar in en film. Så oerhört kloka elever, som bjuder in och bjuder upp till samtal – i en respektfull ton! Det fick mig att tänka på en skylt jag har i min hall:

  
Så är det! 

Läs och se elevernas svar på twitterstormen här.

Elevernas inlägg, som ligger till grund för stormen, läser ni här.

Här kan ni läsa min reaktion.

Kritik eller härskarteknik?

Uppdaterat: Eleverna ger svar på tal

Skillnaden mellan att framföra en annan ståndpunkt och att ge sig på personen som framför ståndpunkten, är sällan svår att skilja åt. Det ena handlar helt enkelt om att bemöta innehållet i vad som sägs/skrivs och det andra är en attack mot personen som säger/skriver det. När vi pratar om rätten att vara kritisk och kunna kritisera verkar dock den skiljelinjen bli mer blurrig. Ändå handlar det om precis samma skiljelinjer. Det handlar om att kritisera sak och inte person.

Det kanske inte är så konstigt, som det först kan verka, att vi har svårt att skilja på utvecklande konstruktiv kritik och regelrätta personangrepp. Det finns nämligen massor av möjligheter att på ett mycket subtilt sätt lägga fram sina personangrepp, som ett litet tjuvnyp, tillräckligt vasst för att skada din trovärdighet för de som lyssnar men tillräckligt dolt bakom tolkningsridåerna för att kunna påstå att det inte var så jag menade. Och när jag triggas igång av tjuvnypet och faller för instinkten att försvara min person så har vi snyggt avlett diskussionen från sakfrågan. Jag anklagar dig för att vara ett troll, du anklagar mig för att inte kunna ta kritik. Offerkoftan kommer fram som spelpjäs och det blir omöjligt att ta sig ur gropen. Den blir djupare och djupare ju mer vi gräver.

Vi ser ofta denna typ av tjuvnyp i politiska debatter. Och när de som styr landet förebildar det här sättet att föra samtal på så är det kanske inte så konstigt att folket efterbildar det. Problemet är bara att politiker är tränade, bland annat i att inte ta dessa tjuvnyp personligen och framförallt i att inte bemöta den typen av kritik i offentligheten.

Ett av de sätt som ofta används för tjuvnyp är insinuationer. Synonymer till ”insinuation” är ”kränkande antydan”, ”förtäckt beskyllning”, ”undermening”, ”pik” och ”förolämpning”, enligt synonymer.se. Det kan bland annat handla om påstående och förutfattade meningar. Personer påstår något, ogrundat och enbart baserat på sina egna erfarenheter, istället för att ställa en saklig fråga för att utreda sakförhållandet. En annan typ av tjuvnyp som är vanliga är härskartekniker. Bland de mest återkommande jag ser i sociala medier hittar vi  förlöjligande och dubbelbestraffning.

I går drog en storm genom skoltwitter, där två elevers gemensamma blogginlägg på bloggen skola365.com låg till grund. Det spreds snabbt insinuationer om att det inte var eleverna som skrivit texterna och att deras lärare använder sina elever för att föra ut sitt eget budskap, samt att hen indoktrinerar eleverna. Tweetsen ger sken av en ovilja att få veta hur saker faktiskt ligger till men en vilja att provocera, svärta ner och en tro på att en själv kan mer och vet bättre. Ett bättre alternativ än att hänfalla till insinuationer hade varit att ställa frågor som faktiskt handlar om att ta reda på fakta i sammanhanget, som till exempel ”Har dina elever skrivit detta själv?” eller ”Hur mycket hjälp har de fått med att skriva den här texten?”.

Här kommer ett urval av kommentarer från gårdagens storm, som innehåller exempel på dessa förutfattade insinuationer, skrivna av olika twittrare:

“Tror man att två 12-åringar skrivit inlägget så är man oförlåtligt dum.”

”Flera meningar har ett LIX på över 50. Driven 12-åring…”

 

”Blir faktiskt deprimerad av detta. Stackars barn. Att indoktrineras till att rabbla upp en vokabulär som reflekterar vuxenvärldens svek.”

”Men har barnen ens skrivit texterna själva?”

”Nej, säkert inte, eller bara delvis. Och det gör det hela ännu värre.”

”Otroligt problematiskt. Och sorgligt, som sagt.”

 

”Det är fan tragiskt. När man tänker efter. Att använda barn så.”

”det är för mig uppenbart att texten tagit form i tätt samarbete mellan elev och vuxen. Jag är misstänksam i kubik”

”Så lågt att använda barnen för att föra ut sitt budskap.”

”Att genom sina elever argumentera för att det är meningslöst att skriva. Lågt!”


Ett alternativt scenario skulle kunnat vara att visa sig intresserad för hur vi kan hjälpa andra tolvåringar att utveckla ett sådant brett ordförråd och skriva så bra argumenterande texter. Att visa tilltro till elevernas kompetens, även om det visar sig att kompetensen sträcker sig över vad vi är vana. Men det visades det föga intresse för i gårdagens trådar.

Innehållet i texten blev också kritiserat. Och självklart, som många av dem som kritiserade texten framhåller, ska vi kunna vara kritiska mot innehållet. Men åter igen handlar det inte om att vara kritiska, utan hur vi är det. Här är några exempel på kommentarer jag vill mena absolut inte tillför debatten något, men istället handlar om att trycka till och svärta ner författarna samt läraren i fråga:


”Stackars barn”

”Nej, nu blev jag ledsen. Verkligen jobbigt.”

”suck :(”

”Ulk! Påminner mig om när min son, typ 8 år, påstod att de ”forskat” i skolan.”

Jag blir extra illa berörd eftersom det är elever, barn, som skrivit texten och vuxna, däribland både lärare och skolledare, som deltog i stormen. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: Är detta verkligen okej, ur ett yrkesetiskt perspektiv?

lararesyrkesetik.se kan vi läsa följande under “Råd om lärare och sociala medier”:

“Givetvis bör det också beaktas hur ens framträdande i sociala medier kan tänkas påverka samhällets tillit och förtroende för lärarkåren i stort.”

“Utgångspunkten för rådets ställningstagande är yrkesetikens skrivning att lärare i sin yrkesutövning förbinder sig att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare; att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier samt påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna.”

“Du har fått nya spännande möjligheter att kommunicera med elever och föräldrar, men det du inte skulle sagt annars, ska du inte heller säga nu.”

I de här fallen är lärarna som är inblandade i stormen inte just dessa elevers lärare. Men ändock. Jag måste personligen säga att dessa exempel, och liknande tweets som publicerades i går, knappast kan påstås vara ett handlande som bemöter elever med respekt för deras person och skyddar varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. Snarare är det att utsätta elever för just detta – och även en kollega. I den breda debatten brukar det för övrigt ofta lyftas fram att vi ska tala gott om skolan, men att angripa kollegor offentligt med förutfattade insinuationer är knappast ett sätt att höja skolans status. Tragikomiskt blir det också när individer som deltar i stormen själva lyft vikten av att tala gott om skolan tidigare.

De yrkesetiska råden säger ytterligare att vi ska påtala och engagera oss mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Därför har jag nu valt att skriva denna text. Att skriva den här texten medför risken just att gräva mig djupare ner i gropen, för hur vi än ter oss mot den här typen av kritik så tenderar det att slå tillbaka. Men tystnad är inte heller ett sätt att få bukt på tråkigheterna. Jag vill visa var jag står! Jag vill visa eleverna att jag står på deras sida och jag vill visa läraren som fått genomgå stormen att jag finns här. Låt oss tysta den osakliga och osmakliga kritiken med konstruktiv kritik som leder framåt.

Jag #stårviddinsida, vill vara #konstruktiv och är #dinkollega.

Och nästa gång jag, eller du, vill kritisera något, låt oss fundera över om kritiken är saklig, handlar om innehållet, består av utvecklande frågor som leder framåt och faktiskt tillför något. Låt oss ta de där 30 sekunderna att fundera över vad vi försöker uppnå och om det jag gör kommer att leda till målet, innan vi trycker på “publicera”. Ok?

 

Läs också:

När Twitter står vid din sida

Värdeskapande lärande och ledsna vuxna

Akademiker och Argumenten

 


Ingen kultur definierar mig!

Kulturbegreppet används ofta för att beskriva en individs handling. Hen gör si eller så för att hen tillhör den ena eller den andra kulturen. Men i en värld som inte längre begränsar intryck till fysisk närvaro , som spränger alla gränser för hur mycket och vilken information du kan ta del av, måste väl ändå kulturbegreppet vara utspelat!

Hur separerar vi vad som kulturellt betingat på grund av tillhörighet och vad som är valda individuella egenskaper. Kan vi det?

Läraren på en kurs jag läser pratade häromdagen om kultur och interkulturalitet. Bland annat sa han att det är mycket osvenskt att avbryta någon. Men däremot i Sydamerika, där uppfattas du som oartig om du inte avbryter och skapar debatt. Att vara så generaliserande provocerar mig! Och min spontana tanke var att jag är osvensk, för jag avbryter ofta och skapar ofta debatt genom att föra in ett annat perspektiv. Tillhör jag då den sydamerikanska kulturen? Trots att jag inte har någon som helst koppling till Sydamerika. Nej, det är klart att jag inte gör. Men då kan vi inte heller resonera på det sättet.

Läraren skickade ut en fråga i gruppen:

Vilken kultur definierar du dig med och hur påverkar det vad du tar med dig in i din roll som handledare?

Där fastnade jag. Faktum är att jag inte definierar mig med någon kultur. Jag har en värld av intryck som jag vandrat runt i under 35 år och jag har valt vem jag vill vara! Jag är en person som avbryter och kommer med motargument, jag vet det. Människor runt omkring mig har under hela mitt liv gnällt på dessa karaktärsdrag, men jag har vidmakthållit dem för att jag tycker om det sättet att kommunicera. Det finns inte en kultur som jag tillhört som gjort mig sådan. Jag har valt!

Det provocerar mig otroligt när människor vill sätta etiketter på mig som jag själv inte identifierar mig med. Till exempel när en person envisas med att påstå att jag är vänsterpartist och har lyssnat för mycket på vänsterpropaganda, när vi debatterar. Problemet med det är att jag aldrig har röstat på Vänsterpartiet. Inget ont om vänstern alls, det är behovet av att sätta etiketter på mig som jag faktiskt inte hör hemma i, som jag vänder mig emot. Samma sak gäller när människor tittar på mig och tänker att jag är på ett eller annat sätt för att jag är kvinna. Eller när jag sitter och lyssnar på vänner som beskriver debatterna de har med sina män och jag förväntas att ha samma problem – och därför också att ha samma roll i vårt förhållande för att jag är kvinna. Jag ska vara den som städar, diskar, bäddar, ser till att saker kommer med på resor etc. Men det stämmer inte alls på vårt förhållande!

Sedan är det en vinglig balansgång för att veta var det är rätt att sätta en etikett eller ej. Har du begått ett brott så är du en brottsling. Brottsling är ett begrepp med ganska tydliga ramar som gör att vi kan kategorisera människor i brottslingar och icke brottslingar. Är du kvinna och har barn så är du en mamma. Tycker du att människor är mindre värda på grund av sin hudfärg så är du en rasist och odemokratisk. Ibland kanske vi inte vill kännas vid de kategoriseringar vi kvalar in under men när det faktiskt inte är en tolkningsfråga så är det bara att äga det, eller göra något åt det. Skillnaden mellan dessa kategoriseringar och kultur är att när vi pratar om kultur så infinner sig förväntningar om hur vi är som personer för att vi tillhör den kategoriseringen – och då handlar det om karaktärsdrag som inte har något att göra med den faktiskt korrekta begreppsbeskrivningen.

För mig är det endast intressant att tala om kultur utifrån att vi alla som individer är medskapare till en kultur. Till skillnad från att kulturen skapar individerna. Jag som individ kan välja att ungås med andra som är lika mig på ett eller annat sätt och tillsammans skapar vi en kultur som innebär att vi har gemensamma nämnare. Utifrån det kan vi generalisera när vi beskriver gruppen. Men sådana generaliseringar kan aldrig handla om var jag bor, vilket kön jag har, vilken hudfärg jag har eller liknande, eftersom det alltid kommer att finnas en stor skara som kan kategoriseras till denna grupptillhörighet men som inte uppfyller de kravspecifikationer du försöker ställa.

Kulturbegreppet är ett lika trubbigt instrument som våra grammatiska kategoriseringar – det finns alltid undantag som gör att teorin inte håller. Och det handlar aldrig om undantag som bekräftar regeln.

Jag kan köpa att kulturbegreppet, som ett begrepp att definiera individer utifrån bostadsort eller liknande, en gång i tiden faktiskt fyllt ett syfte. När vi levde i en värld som inte sträckte sig utanför den egna byns gränser och du endast hade tillgång till en högst begränsad intryckspott som i sig begränsades av byns gränser, då kan jag tänka mig att människor som levde tillsammans skapade gemenskap genom gemensamma normer och uppförandekoder som gjorde att det gick att säga att människorna från XXX gjorde si eller så. Samt att kvinnor/män från XXX gjorde si eller så. Men i dag när jag har tillgång till så otroligt många intryck och inte begränsas av byns gränser så kan du inte paketera mig utifrån avsändarort.

Frågan är om inte klassbegreppet är mer intressant idag. Inte utifrån ”högre” eller ”lägre” klass, men klass utifrån att jag väljer de grupper jag vill tillhöra och detta skapar en kulturell klass som baseras på beteendekoder.

Själv kan jag i alla fall konstatera att jag identifierar mig med en hel del beteendekoder och grupper men jag tillhör ingen kultur. Jag är min egen. Jag har valt vem jag är! Individen definierar kulturen – kulturen definierar inte individen!

Medbedömningens helvetesgap

Liberalerna vill höja lärarnas status genom att minska elevinflytandet. Samtidigt säger Skolverket att en legitimerad lärare kan vara medbedömare och skriva under betyg där läraren inte har deltagit i undervisning eller planering samt aldrig träffat eleverna. Skolverket menar helt enkelt att det räcker att syna bedömningsunderlaget som den obehöriga läraren visar upp.

Och vi undrar varför läraryrket har låg status…

Det här blir ett mycket långt inlägg eftersom jag å ena sidan vill prata om debatten om lärarnas status och å andra sidan vill grundligt utreda detta med medbedömning, eftersom att hela fenomenet som de presenteras idag är en klockren förklaring till läraryrkets dåliga status. När vi ställer oss frågan varför läraryrket har dålig status kan vi kika på de habrovinklar som görs för att kringgå det som faktiskt inröttats för att höja vår status. Till exempel kravet på legitimation för att få betygssätta. Men, eftersom vi inte har legitimerade lärare så att det räcker så söker vi desperat efter kryphål. Jag kan till exempel, enligt en del argument som figurerar, vara medbedömare i ämnen som jag aldrig ens läst. Och enligt Skolverkets uttalanden i Lärarnas Tidning så behöver jag inte heller ha undervisat i ämnet, träffat eleverna eller tagit del av undervisningen. Varför ska jag då ha legitimaton för att sätta betyg? Kryphål som dessa är det som får lärarnas status att djupdyka!

Jag vill ändå hävda att det aldrig kan vara okej att lärare som aldrig träffat eleverna, inte varit med i planeringen och undervisningen samt inte har behörighet i ämnet, sätter betyg. Resten av detta inlägg kommer att handla om varför jag tycker så. Min förhoppning är att inlägget ska kunna stärka kollegor runt om i landet att ta avstånd och säga nej till medbedömning på dessa premisser. För vår professions skull!

Nej tack – jag har yrkesheder – jag gör inte rättsosäkra bedömningar!

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel.

Straff: böter eller fängelse i högst två år. Straff för grovt tjänstefel: fängelse lägst sex månader och högst sex år.”

– 20 kap. 1 § BrB

En myndighetsutövning är ett beslut som fattas av en myndighet och som är ett uttryck av makt över en medborgare. Inom skolväsendet räknas bland annat betygssättning och utfärdande av slutbetyg som en myndighetsutövning. Betygsbeslut har ofta rättsverkan för den enskilde individen, till exempel i samband med behörighetsbedömning och urval för högskoleutbildning. Skolverket skriver:

… bedömning av olika slag kan också få livsavgörande konsekvenser för eleven, i form av exempelvis tillträde till högre utbildning eller en negativ självbild.

Med anledning av av de stora konsekvenser som ett betyg kan få för en individ följer också ett stort förtroende och ansvar med uppgiften. Det är således en uppgift som direkt är kopplad till lärares professionalitet och yrkesheder. Sammantaget sätter detta fokus på frågan om vad en rättssäker och professionell bedömning och betygssättning innebär. Inte minst är frågan om rättssäkra bedömnings- och betygssättningsgrunder högaktuell i och med bristen på legitimerade lärare och behovet av att legitimerade agerar medbedömmare till de som undervisar men saknar legitimation. Hur ska ett sådant yrkesutövande se ut för att bedömningen och betygssättningen ska vara rättssäker? Enligt Per Måhl, expert i betygsfrågor, är svaret på frågan att det inte går att göra den processen rättssäker:

“I den bästa av världar, där en grupp lärare samarbetar och har en gemensam syn på betyg och bedömning, KAN betygssättningen fungera även om någon i gruppen är olegitimerad, enligt Per Måhl. Förutsättningen är att medbedömaren handleder personen, skaffar sig någorlunda inblick i vad som händer i klassrummet och själv är behörig i det aktuella ämnet.

— När kravet på behörighet i rätt ämne togs bort sprack dessvärre hela idén om att legitimationen skulle säkra ­betygssättningen, säger han.

– Ur artikel i Lärrnas tidning, 11/11 2015

I Skollagen kan vi bland annat läsa följande om betygssättning:

Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn.”

Skollagen, 16 §, Beslut om betyg

Och så här skriver Skolverket i några olika texter om bedömning på deras hemsida:

“I lärarens roll ingår att främja, följa och bedöma elevernas kunskapsutveckling på ett medvetet och pedagogiskt sätt. Bedömningarna hänger samman med undervisningen och syftar till att kartlägga och värdera elevernas kunskaper, återkoppla för lärande, synliggöra praktiska kunskaper och utvärdera undervisningen.”

– Skolverket

Bedömningen av en elevs kunskaper i skolan är nära sammankopplad med undervisningen. När bedömning används på ett medvetet och systematiskt sätt, väl integrerad i undervisningen, ges eleven goda förutsättningar för lärande. “

– Skolverket

“Den formativa bedömningen är en del av undervisningen.”

– Skolverket

 

Av ovanstående citat från Skolverket stadgas det tydligt att undervisning och bedömning är tätt sammankopplade. Dessa två går inte att separera. Något som också känns självklart utifrån att formativ bedömning är önskvärd, vilken handlar om att följa elevernas prestationer och finnas med under processen för att stötta och hjälpa dem fram till målet.

Som medbedömmare innebär detta alltså att jag måste få vara med i planering och utförande av undervisningen, som bedömningen ska baseras på. Detta för att försäkra mig om att undervisningen hållit måttet, att eleverna har fått bedömningsgrunderna förklarade för sig och inte minst behöver jag möta varje elev i undervisningssituationer, för att ge eleverna chans att visa vad de kan på olika sätt och genom det få tillräckligt med bedömningsgrunder för att kunna sätta betyg. Motsatta förhållanden skulle innebära att jag får ta del av insamlat material och att bedömningen då ska vila helt på material som eleverna producerat, men deras prestationer som ej resulterar i en produkt är då irrelevant för bedömningen och betygssättningen. Alltså skulle uppsatser, filmer och skriftliga prov vara tillräckligt för att sätta betyg. Detta i en tid då bedömning framhålls som ett redskap för lärande. Och faktum är, att med de riktlinjerna, skulle vi helt kunna plocka bort bedömning och betygssättning ifrån lärarnas arbetsuppgifter och istället låta externa parter stå för denna myndighetsutövning. Då skulle lärarna kunna koncentrera sig på undervisning. Det skulle också lätta både på arbetsbelastningen och den påfrestning som bedömning och betygssättning sätter på den avgörande relationen med elever och vårdnadshavare.

“Lärarnas bedömningar är en del av undervisningen och ett stöd för lärandet. Att tydliggöra hur kunskapskraven används i bedömning och betygssättningen är även det en del av undervisningen. Kunskapskraven vänder sig till lärarna, som har utbildning och erfarenhet för att bedöma elevernas kunskaper.”

– Skolverket

Tyvärr verkar huvudmannen inte ta hänsyn till det omfattande arbete som ligger bakom bedömning och betygssättning, i frågan om medbedömare. Inte heller verkar huvudmännen vilja ta hänsyn till att betygssättning är en myndighetsutövning. Lärare förväntas bedöma elever de aldrig träffat, i ämnen de inte har en enda högskolepoäng i och aldrig har undervisat i, inom ramen för sin redan ansträngda arbetstid utan någon som helst extra ersättning. Jag har en legitimation för att jag är en professionell lärare, men nu vill huvudmännen använda den professionaliteten emot oss genom att kräva att vi utför en oprofessionell handling i legitimationens namn. Låt oss kika på utdraget ur Brottsbalken igen: 

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. […]

– 20 kap. 1 § BrB

Vad gäller egentligen för uppgiften betygssättning? Kan det vara möjligt att det enda som krävs är ett urval av dokumentation från en som undervisat utan legitimation? Vad säger i sådana fall detta om betygssättning, om vårt yrkesutövande och om legitimationen? Vad säger det om hur vi ser på en handling som kan få sådana konsekvenser för en annan individ? Och kan vi på allvar i sådana fall fråga oss varför lärares status är så låg?

Sedan första juli 2011 kan lärare bli anmälda till LAN, Lärarnas Ansvarsnämnd, och riskera att förlora sin lärarlegitimation. Oskickligt yrkesutövande, brott i samband med eller utanför yrkesutövningen eller att en lärare på annat vis visat sig mindre lämplig att bedriva undervisning är några av riktlinjerna som framhålls för att få en varning eller att faktiskt förlora sin legitimation. Den frågan jag ställer mig är; om jag agerar medbedömare i ämnen jag aldrig undervisat eller har läst, för elever jag aldrig mött, utifrån ett eller enstaka möten med den undervisande läraren och endast av eleverna producerat material – är det oskickligt yrkesutövande? Vad säger egentligen Lärares yrkesetik?  

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

– vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan.

– ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande”

– Lärarnas yrkesetiska råd

Låt oss vända på det. Om det räcker att bedöma elever utifrån färdigproducerat material efter avslutad kurs, utan att jag någonsin mött eleverna och än mindre sett dem i undervisningssituation, kanske i ett ämne jag aldrig tidigare undervisat och aldrig själv läst, varför behöver vi då ha legitimation för att sätta betyg? Vad är det i den ekvationen som räknas som tillräckligt professionellt förfarande för att kräva legitimation? När du gör bedömningar, tycker du att det är tillräcklig information för betygssättning om du utgår endast ifrån elevernas färdigproducerade material, efter avslutad kurs? Eller har undervisningsprocessen relevans för din bedömning?

I Skollagen kan vi också läsa följande:

Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.”

– 17 § , Information om skälen för betyget

I en medbedömmarsituation är det jag som legitimerad lärare som beslutar om betyget eftersom skollagen gör tydligt att om den legitimerade läraren och den olegitimerade undervisande läraren inte är överens om betyget så är det den legitimerade lärarens bedömning som räknas (i de fall den legitimerade läraren har behörighet i ämnet). Så min sista fråga till dig blir; har du nog på fötterna i din roll som medbedömare, för att kunna svara för och stå för skälen till betyget? Har du inte det, då bör du inte skriva under betygen. Det är en fråga om elevernas rättigheter och din yrkesheder – och faktiskt, din rätt att inneha en yrkeslegitimation.

Goda exempel räcker inte

Det är så ofta det kommer upp, när vi samlar skolpersonal i samma rum. Klagomålen på mediebilden av den svenska skolan. ”Den är så negativ”, säger någon. ”Varför skriver de aldrig om det som är positivt?”, säger en annan. Och jag börjar fundera: Är problemet verkligen vad de skriver om? 

Att sprida goda exempel har närmast blivit en floskel inom skolvärlden. Vi sprider som aldrig förr i sociala medier och springer på studiebesök och konferenser. Alla goda exempel är tillgängliga på ett helt annat sätt idag. Men blir vi bättre av detta? Det blir vi säkert, till viss del, men ligger det till grund för de verkliga förändringarna? Är det de faktiska behoven för verksamheten som styr eller bara blåslampan som skriker att något måste vi göra? 

Vi vet att ett gott exempel från en skola inte per automatik är ett vinnande koncept för en annan skola. Förändringar måste utgå från organisationens behov och unika kontext. Att tro att vi kan kopiera lyckade koncept likt blåstenciler är alldeles för förenklat. 

Jag kan bli precis lika förbannad när en tidning skriver om ett ‘gott exempel’ från en skola, som när skolan blir kritiserad. Varför jag blir irriterad kan bero på en hel  massa saker. Till exempel kan det avara för att det som skrivs inte bekräftar min världsbild. Det ska det inte heller göra, men det är svårt med sådan information. Men allt som oftast handlar det om hur det skrivs. Artiklarna är sällan fördjupade och oftast förenklade. Skribenterna missar helt skolans komplexitet. Och det gör mig förbannad. Oavsett om de skriver en positiv eller negativ nyhet.

Den förenklade bilden av skolan är den verkliga mediala missen. Snabba rubriker, säljande löp och jakten på läsare. För fler goda exempel är inte lösningen. Om vi tror det är vi en del av problemet! 

So what? Now what? 

Olika skolor kan ha helt olika förutsättningar. Där sätter jag punkt. Många gånger följer bisatsen ”för att lyckas” med i denna mening. Men jag menar att det är fel. 

Vi vet att det är bra med goda exempel. Vi bör kika på skolor som har lyckats för att dra lärdom av deras processer. Men vi vet också att det inte går att direkt överföra en skolas arbetssätt på en annan skola och sedan tro att den andra skolan ska lyckas lika bra. 

Olika skolor har olika förutsättningar. Därför är den gamla devisen ”en skola för alla” problematisk. På Glömstaskolan talar vi istället om ”en skola för var och en”. 

Skolor har olika givna omständigheter – olika förutsättningar – eftersom elever, områden, lärare, föräldrar, rektorer och skolor är olika. Men det finns ingenting i detta faktum som säger att det ska vara enklare eller svårare att lyckas. Menar vi allvar med en skola för var och en så handlar det helt enkelt om att göra saker på olika sätt utifrån de givna omständigheterna vi har. 

Att säga att vi inte lyckas i skolan för att det är ett mer socioekonomiska utsatt område, fler elever med svenska som andraspråk, fler elever med karriärs-föräldrar, fler föräldrar med låg utbildning etc. blir ur detta perspektiv ihåliga argument. För om vi påstår att vi har bättre eller sämre förutsättningar att lyckas på skolor så betyder det att vi utgår ifrån att vi alla ska göra samma sak, oavsett vilka förutsättningar vi har. Och det kan ju aldrig vara möjligt att någon på allvar menar det! 

Vi har olika förutsättningar. Utifrån de förutsättningar jag har ska jag anpassa mina verktyg, mina instrument. Jag kan inte tro att jag kan göra precis likadant som min kollega, som har andra förutsättningar på sin skola, i sin klass, i sitt område, och sedan bedöma framgångarna efter det. Då har jag misslyckats. Inte eleverna! Jag har misslyckats med att ge eleverna rätt förutsättningar. 

Det här gäller på alla nivåer. Kommunen kan inte heller jobba efter saftglasrättvisa och tro att det ska leda till likvärdiga skolor. Skolpeng, stöd och resurser måste fördelas efter de förutsättningar som finns. Liksom staten i sin tur behöver göra detsamma gentemot kommunerna.

Jag har aldrig påstått att det är lätt, men att komma med undanflykter är ointressant. Eller som Linda Cliatt-Wyman säger, i sitt TedTalk ”How to fix a broken school”:

So what? Now what? What are we going to do about it? 

Högutbildad och välutbildad, är det samma sak?

Det snurrade förbi ett foto i mitt Twitterflöde. Det var @Tony_McCarrick som fotat av en tidningsartikel som handla handlar om den indiska arbetsmarknade:

//platform.twitter.com/widgets.js

IMG_1200

Ifall det är svårt att se vad som står så skriver TT att 2´300´000 indier sökte 368 enkla och lågbetalda tjänster som bestod av att t.ex. koka te och flytta mappar mellan olika kontor för motsvarande 2000 kronor per månad. Av dessa sökande har minst 255 personer med doktorsgrad och cirka 150´000 personer har akademisk examen.

När det sitter mängder av högutbildade människor som inte hittar ett sätt att bidra till samhället så måste vi börja ifrågasätta om högutbildad kan likställas med välutbildad. Detta om något är ett kvitto på ett utbildningssystem som blivit obsolet. Och frågan ”Varför skola?” har aldrig varit mer grundad!

Vi måste veta varför vi ska ha en skola, för vi ska inte ha en skola för skolans skull!

Bland den kritik jag fått genom åren, när jag drivit frågan ”Varför skola?” via #skolvåren, har konstateranden om att jag med denna fråga nervärderar exempelvis Mallalas kamp för allas rätt till utbildning kommit upp. För mig ett befängt påstående, eftersom frågan inte på något sätt handlar om att utbildning endast ska vara någras rättigheter, utan om allas rätt till en relevant utbildning som inte tar tid från viktiga saker. Och jag är säker på att Mallala vill att utbildningen ska vara av högsta kvalité och visa sig värdig att kämpa för.

Jag tror på en utbildning som r relevant och som låter varje individ blomstra och bli den mest praktfulla blomma hen kan bli. Men en utbildning som inte leder till att jag kan försörja mig och vara med och bidra på ett positivt sätt till samhällsutvecklingen är inte en utbildning jag ställer mig bakom. Så länge arbete ses som det sätt där vi bidrar, där vi tjänar vårt levebröd och där vi befinner oss i innanförskap så måste utbildning leda till arbete.

Det finns många hål i vårt skolsystem. Det här är ett exempel. Det här var Indien. Men är det så långt ifrån Sveriges problematik?

Skalven i Tensta

Adam Tensta gör en inbjudan till att delta i teve för att marknadsföra sin nya skiva, till en anti rasistisk manifestation och protest mot teve 4. Och i efterskalvet anser sig gemene man ha tolkningsgöreträde för alla inblandade. 

Diskussionerna jag sett har tagit några olika spår:

1. De som debatterar huruvida Adam Tensta har rätt att göra så här/gjort rätt.

2. De som debatterar huruvida teve 4 bidrar till den strukturell rasismen i Sverige eller ej.

3. De som debatterar huruvida Louise Andersson Bodin är rasist eller ej.

4. De som debatterar huruvida det finns strukturell rasism i Sverige eller ej.

5. De som kör hela registret. 

Och problemen kommer när olika olika perspektiv i debatten inte respekteras och förvandlas till glåpord. 

När jag läser tidningsartiklar och trådar i social media om hur människor antar att Adam Tensta använt strukturell rasism och marginalisering för att göra en PR-kupp, då blir jag både bestört och oerhört ledsen. Att skicka ut sådana påståenden, att sprida sådana saker, utan att veta om det är sant, är att rycka undan en människas rättigheter till att känna, reagera, stå upp och ta plats. Det är att totalt ogiltigförklara upplevelser människor har av strukturell rasism. Som att säga att en människa inte har rätt till sin känsla, sin åsikt och sin upplevelse – bara för att jag inte delar dem. Jag skulle närmast kalla det ärekränkning

Det går lika gärna att tolka in att Adam Tensta, som slagit sig igenom marginaliseringen han själv levt och skapat sig ett medieutrymme genom hårt arbete, väljer att använda detta medieutrymme, det enda han givits, till att bekämpa rasism och stå upp för vad han tror på. 

Jag säger inte att det är på det ena sättet eller det andra, jag vet faktiskt inte, men jag väljer att inte kasta ut fördömanden utan fakta, som skulle bidra till just den marginalisering som Adam själv valt att bekämpa. Och faktum är att jag kan tycka vad jag vill om Adams aktion, det har föga betydelse. Han har upplevelser i frågan som jag inte ens kan försöka påstå att jag skulle kunna komma i närheten av att förstå. Han genomför en artig aktion, fylld av känslor, och han gör det lugnt och med respekt till individer som är inblandade. Vem är jag att bestämma huruvida han har rätt att göra det eller ej? Jag kan bara heja på en människa som står upp för vad han tror på, agerar för att skapa en bättre värld, gör något istället för att bara sitta och gnälla och gör det med icke-våld, lugnt och respektfullt samt utan att trampa över mänskliga rättigheterna på vägen. 

Heja dig Adam! 

Jag har också läst en ledare i SvD – en av Sveriges ledande morgontidningar – där författaren Per Gudmundson ogiltigförklarar Adam Tenstas aktion eftersom det ”inte existerar strukturell rasism i Sverige”. Det är så klart en debatt som bör föras om det nu finns de som påstår att det finns strukturell rasism och de som påstår att det inte finns – vilket det ju gör. Utifrån den aspekten, och mitt perspektiv, är det också en viktig debatt. Att påstå att det inte finns strukturell rasism i vårt samhälle är ungefär som att säga att det inte finns en strukturell diskriminering av kvinnor i Sverige och den debatten måste vi ta om inte för annat än att upplysa de som ännu inte är upplyst; medvetandegöra de som ännu inte är medvetna, så att vi kan börja göra något åt det här tillsammans. För det första steget till förbättring är att erkänna att det finns ett problem till att börja med. Och när Gudmundson motiverar sina skygglappar med att jämföra Sveriges tolerans med andra länders tolerans och säger att vi inte har strukturell rasism baserat på att vi är (ett av) världens mest toleranta länder, ja, då står behovet av en debatt kring detta som en kissnödigs behov av att gå på toaletten. Det spelar ingen roll att vi är bättre än andra – så länge rasism finns måste vi bekämpa den! Vi måste låsa upp dörren och släppa in de som är kissnödiga! 

De andra frågorna då? De som handlar om huruvida Louise Andersson Bodin är rasist eller ej samt om teve 4 gjort fel genom att bjuda in henne och om de på det sätter bidragit till den strukturella rasismen i Sverige. Alltså de egentliga sakfrågorna, som Adam Tensta belyser och som inte är byggda av hans agerande. Det är här det blir svårt för mig! 

Ni som känner mig vet att jag är en av de första som ställer mig på barrikaden för att bekämpa rasism! Jag vill inte på något sätt försvara rasism och oroar mig mycket för att jag, utifrån att jag aldrig upplevt det själv, ska uttala mig ignorant eller på ett sätt som ogiltigförklarar upplevelser hos människor som dagligen är fången i rasismens klor. 

Jag är också oerhört intresserad av att genomlysa, penetrera, vrida och vända på alla frågor i 180 grader, syna dem från alla håll med alla perspektiv för att försöka förstå dem. 

En vän till mig lyfte några perspektiv kring teve 4’s agerande som känns relevanta:
A. Kan en tevekanal (eller ett medie) ta ansvar för alla sina medverkares åsikter? 

Louise Andersson Bodin var inbjuden till kanalen av en helt annan orsak än vad kritiken mot henne handlar om. Är då hennes tidigare rasistiska utspel relevanta? Och är de relevanta om hon tidigare bett om ursäkt för dem? 

B. Om vi ska börja censurera på det här sättet, var ska gränsen dras? 

C. Är tystnad, att inte ta debatten, rätt väg att gå?

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Det är en svår fråga. Det känns som om det finns en osynlig gräns här, någonstans. En gräns jag själv inte kan definiera. För å ena sidan känns det självklart att ett medie måste ta ansvar för vilka de bjuder in och alltså väljer att skapa talutrymme för. Eftersom det alltid finns en urvalsprincip. Men vilka kriterier ska finnas med i den urvalsprincipen? Och var går den här gränsen? 

Det finns också en ”Guilty by accociation” -logik i argumentet som jag har svårt att förlika mig med. Om jag väljer att umgås med en rasist, är jag rasist då? Om jag väljer att lyssna till vad en rasist har att säga (som i det här fallet inte handlade om rasism), bidrar jag då till strukturell rasism? Jag avskyr sådana resonemang och tycker att de per definition tillhör mobbare, eftersom det är ett sätt att påverka andra från att lyssna och umgås med människor en själv inte gillar. Men jag vet inte om det är ett relevant argument i det här fallet, när det gäller en tevekanal. Ungefär som att offentliga personligheter lever under lite andra krav på vad de får utstå med så kanske en tevekanal måste leva med lite andra krav för hur de sköter sin business…

Kanske måste vi starta detta i frågan om huruvida Louise Andersson Bodin från första början är rasist eller bär rasistiska åsikter, innan vi kan bestämma oss för huruvida kanalen gjort rätt när de bjudit in henne. Och det känns som en mycket svår diskussion utan att låta Louise Andersson Bodin själv komma till tals. Att lägga ord i munnen på henne, eller mening i hennes ord, är inte speciellt fruktsamt. 

Joakim Lamotte för fram ett perspektiv som känns viktigt i frågan. Kan alla som gjort ett misstag måsta leva med stämpeln de bidragit till, hela sitt liv? Om nu Louise Andersson Bodins rasistiska uttalande kom sig av okunskap och hon bett om ursäkt samt lärt sig och valt att agera annorlunda efter det, är det okej att fortsätta döma och bedöma henne efter det? Här måste jag säga nej, det tycker jag inte. För om det vore så skulle alla som idag gör rasistiska uttalanden och bär rasistiska åsikter vara körda. Men visst är det väl så att vi vill att människor ska lära sig och göra bättre?! Inte känna att det redan är kört och att man därför inte behöver förändra sig. 

Jag kan också relatera till detta. Jag är själv uppvuxen i en liten norrlandsby, där N-ordet användes naturligt under hela min uppväxt. Och där jag fortfarande får ta striden för varför det inte är okej att använda. Men generellt är det inga genomonda människor (av de jag känner) som säger så. Det är människor som inte har upplevelser och perspektiv, som inte har kunskapen om varför, och som skulle kunna göra mycket gott om de lärde sig förstå. Jag är också en av dem! En av dem som inte har tillräckligt många perspektiv, erfarenheter och upplevelser för att alltid förstå när jag gör fel. Fram till förra sommaren tyckte jag att Mulatt var ett vackert ord. Tills jag lyssnade på Timbuktus sommarprogram och skämdes som en hund. Men jag hoppas att min okunskap idag inte ska vara det som du dömer mig efter i morgon. 

Det är svåra frågor, tycker jag. Kanske tycker du att de är enkla och solklara, att jag borde förstå och att jag bidrar till strukturell rasism genom att säga att det är svåra frågor. Men för mig är de svåra. Därför är det också så oerhört viktigt att vi inte dömer andra för vad de väljer att agera och reagera på (så länge det sker på ett schysst sätt). Det är så oerhört viktigt att vi inte trycker ner andra, med andra perspektiv, och tror oss veta hur och vad som är mest rätt. Att vi är öppna för samtalet och ställer mer frågor som ”Varför gjorde du så?” och ”Hur tänkte du då?” istället för att döma. Att vi låter människor äga sina upplevelser! 

Jag vill avsluta med att citera Adam Tensta, som beskriver det så bra, i sin artikel i Aftonbladet

”Problemet blir här att majoriteten av svenskarna inte kan relatera till denna typ av diskriminering. Säkert för att dom själva inte har upplevt den, eller för att dom faktiskt inte vet att den existerar. Det blir därför svårt att relatera till problemet. Och just detta faktum, att en grupp personer inte kan relatera till vad som drabbar andra, är djupt problematiskt. Många av oss känner igen känslan att tillskrivas icke väsentliga attribut som ”arg” eller ”känslig” när man lyfter fram sina upplevelser kring rasism och diskriminering. En reaktion som självfallet spär på känslan av att inte tas på allvar.

Ibland tänker jag på hur mycket ni hade fått höra om fler personer med min hudton hade fått uttrycka sig i de sammanhang jag får. Ni hade fått höra historier om hur illa människor har blivit behandlade varje dag. Historier som i dag nonchaleras för att dom inte är tillräckligt relevanta för vad ni tror är er publik, eftersom historierna inte kommer från vita.

Du som läser detta, måste lära dig att acceptera att andra personer inte har samma upplevelser eller förutsättningar som du, speciellt dom personer som tillhör minoriteter runt om i Sverige. Dom som knappt har någon representation i era styrelser, era fikarum eller i er yrkeskår.

Vi finns, vi ser och vi känner. Jag vet, det är en främmande tanke för er. Men så är det, vi finns, vi ser och vi känner.

Konstruktiv kritik 

Vi kan kritisera allt. Kritiken kan baseras på tyckande eller fakta, den kan vara destruktiv eller konstruktiv, den kan vara välmenad eller ondsinnad. Frågan är om den är relevant eller irrelevant. 

Googlar vi på konstruktiv kritik får vi veta att det är kritik som innehåller förslag till förändring. Det känns för mig som en mycket fattig beskrivning av begreppet jag blev så drillad i under min skolgång. Då lades stor emfas på att kritiken skulle vara konstruktiv och således baseras på något som går att underbygga och inte endast baseras på tyckande. Och den skulle så klart innefatta förslag på lösningar! 

När jag läser film-, litteratur- och musikkritiker så står mina preferenser tydliga – de enda kritiker jag tycker är intressanta att läsa är de som försöker underbygga sin kritik på mer än sitt eget tyckande; genom att jämföra verk, räkna stilistiska grepp och referera till konsten bakom hantverket. Vi vet ju en hel del om hur en god story byggs upp. Om inte annat så kan vi, genom att jämföra med dessa strukturer, urskilja nya metoder som tar (hant)verket till nya höjder, eller möjligen kraschlandar det. 

Det är nog därför jag aldrig förstår kläderna som visas upp på catwalken. Jag kan inte hantverket och är inte tillräckligt insatt för att se de snitsiga detaljerna och geniala lösningarna. Dock uppskattar jag de som kan det. 

Men det är klart – till sist kokas det helt enkelt ner till tyckande. Vilka preferenser du har och vilka jag har. 

Skoldebatten i sociala medier har, under en ganska lång tid nu, färgats av en hel del kritik mot än det ena än det andra. Och allt som oftast tycker jag att kritiken är sprungen ur endast en massa tyckande. Den når ibland sandlådenivån ”Jag tycker inte att du…” ”Men jag tycker inte att du…” För så blir det ju lätt när vi baserar samtalet på vad jag tycker att du borde göra istället för det du gör. Inget konstigt i det. Men är det relevant? 

Alla får tycka som de vill. Alla får också verbalisera sitt tyckande och ställa sig högst upp på kretskortens topp och basunera ut det till alla. Absolut. Kör hårt! Jag tänker i alla fall inte stoppa dig. Men jag kanske tycker att diskussionen du vill starta är föga givande och väljer därför att avstå från att delta i den. Vilket så klart är min rättighet – eller hur?! (Men lägg då för Guds skull inte ord i munnen på mig när jag inte väljer att lägga några där själv. Det blir ibland en smutskastningskampanj som är svår att ställa sig utanför.) 

”Jag tycker att”-kritiker har också en tendens att återkomma till ämnet gång på gång. Och dra igång samma debatt gång på gång. #skolvåren är ett bra exempel, där kritikerna menar att frågan ”Varför skola?” är dålig för skolutvecklingen och det är just dessa kritiker som diskuterar frågan mest. Men inte genom att försöka svara på frågan utan bara för att säga att frågan suger. Det kommer heller aldrig något belägg för hur den skulle vara dåligt, något exempel på hur #skolvåren skulle ha bidragit negativt till skolutvecklingen, utan det handlar alltid om att kritikerna inte tycker att frågan är bra.   Och eftersom det finns många som tycker att frågan är bra så hamnar vi i sandlådan igen. Istället för att enas om att vi alla vill gott men gör gott på olika sätt. 

De enda negativa jag sett kring frågan ”Varför skola?” samt kring #skolvåren är just debatten om hur dålig #skolvåren och frågan är, som förs av de som tycker så och baseras på tyckande. Kritiken och kritikerna liksom legitimerar sig själva i ett kritiskt moment22. 

Till dig som tycker att det jag gör är skadligt, men inte riktigt kan säga hur det gör skada, vill jag säga: Det är okej att ställa sig utanför samtalet. Det är också okej att tycka olika. Det är okej att verka från olika håll. Du gör som du vill. Men jag tappar intresset när den enda legitimiteten i kritiken är ditt eget tyckande och ett ställningstagande som går ut på att ”det jag tycker är det som gäller”. När kritiken i sig går ut på att kritisera vad någon annan inte gör, istället för att själv göra något. Jag kommer hellre överens om att vara oense i de fallen och väljer att önska dig lycka till! Jag väljer att se att vi inte tycker lika men också att det kan vara jag som har fel. 

Jag önskar också att alla som vill kritisera andras göranden funderar ett extra varv på om det är en själv som stjälper, genom dåligt underbyggd kritik. Om det kanske kan vara så att det är en själv som skapar det dåliga en anklagar andra för att skapa. Fundera över vad det är du tar med dig in i glashuset och om det verkligen fyller det syftet du menar att fylla. 

Jag väljer att tro på att det finns många vägar, precis som det finns många olika personer med många olika preferenser. Samma mål men olika vägar. Tillsammans kan uppnå mycket gott och genom att vara olika kan vi lyckas engagera många olika. Det är bra! 

Min preferens av kritiker är solklar: Jag väljer att lyssna till de konstruktiva kritikerna, med den vidare innebörden av konstruktiv kritik som jag fick lära mig i skolan. Det är den enda kritiken jag finner relevant.