#Almedalen – Samtalen jag minns

Att slå våra kloka huvuden ihop. Ett ordspråk med utnötta kanter. Det ligger nog någonting i det!

unnamed

Almedalsveckan är slut för i år. I alla fall för mig. Fem intensiva dagar ska nu bearbetas och kokas ner, alla substantiv och adjektiv skickas genom filtreringssystemet för att komma ut som verb.

I fem dagar har #skolvårens team i Almedalen intensifierat dialogen om lärande. Vi har genomfört fyra Walk n´Talks med sammanlagt runt 80 deltagare mellan måndagen och torsdagen och slutligen på fredagen arrangerade vi en tre timmars lång workshop där drygt 40 personers idéer och tankar fick utrymme att fördjupas och bilda embryon för förverkliganden. Vi har deltagit i seminarier och workshops, fört intensiv dialog för att förstärka och understryka vikten av att lyfta lärande, kunskap, bildning, skola och skolutveckling. Förutom det har vi så klart också stannat upp för de spontana möten som är så unikt för just Almedalen.

Vår idé har varit enkel och utgår från exakt samma ansats som #skolvåren alltid utgått ifrån; vi måste prata om det, vi måste våga mötas och tänka tillsammans, vi måste hitta tillbaka (eller kanske fram) till syftet och förstå varför vi gör som vi gör, vi måste tänka långsiktigt och hållbart, vi måste skapa en arena där olika samhällsdeltagare möts på lika villkor och faktiskt lyssnar på andra lika mycket som man själv talar. Vi måste våga skapa friktion, för friktion är kommet av energi och av det föds värme. Därför har vi arrangerat deltagande aktiviteter under Almedalsveckan – tre år i rad. Mer komplicerad än så är vår idé faktiskt inte. Två huvuden tänker mycket bättre än ett.

Barack_Obama_på_Twitter___“We_want_to_educate_people__we_want_to_listen_to_folks__we_want_to_hear_good_ideas_from_all_sources___—President_Obama__ACAWorks_

Jag lämnar Almedalen med en känsla av magi som spritter runt i kroppen. Inte den där övernaturliga magin utan den magi som faktiskt existerar – känslan av att ingenting är omöjligt. Det har varit en positiv anda över Almedalsveckan i år. I alla fall i de kluster jag befunnit mig i. Gemensakap och gemenskapande, hållbara lösningar och hållbara vägar, förändringsvilja och förändringskraft. Kalla det ryggdunk, men då vill jag kalla dig jante.

På ett personligt plan tar jag med mig alla fördjupade relationer, alla människor jag mött, verkligen mött, och som jag känner en sådan intensiv dragning till. Inte för att vi alla tycker lika, det genererar ingenting, utan för att vi delar de väsentliga; tron på att öppna och ödmjuka sammanhang som inger mod att tänka ofärdigt högt och tillåter visioner utan begränsningar kommer att skapa en hållbar och vacker framtid. #skolvåren är inte ett svar, det är många. #skolvåren är inte ett facit, det är processen.

Sitter du nu och väntar på det där konkreta, det där görandet du vill att jag ska redovisa, som ett kvitto på att jag faktiskt gör något? Det mätbara och hanterbara? Då får du vänta lite till. Det finns massor av göranden som jag redan påbörjat under veckan och säkerligen massor av göranden som kommer att komma på vägen, när substantiven och adjektiven filtrerats genom systemet och kokats ner till verb. Men det här är inte det inlägget. Det här inlägget är ett kärleksbrev, till Almedalsveckan och till alla #skolvårare här ute som varje en varit en väsentlig del i det stora puzzel som lagts för att ta oss dit vi är i dag.

Tack Ninna, som stod fast vid att #skolvåren skulle till Almedalen även i år och började arbetet som en ensam ö. Men ingen människa en ö!

unnamed-2

Tack Sara för att du ställer upp med din kompetens, puffar, pushar och alltid är där på alla sätt möjliga. Du är ett proffs!

Foto: Peter Jönsson
Foto: Peter Jönsson

Tack hela det mobila teamet, Ingela, Gunilla, Jonas, Laura, LenaSusanne och Peter. Tack för många varma skratt, många tankeutbyten, tillit och förtroende.

Tack Niclas och Jan som så härligt och återkommande under veckan stöttat engagerat sig, bidragit och deltagit.

Tack @FlerUnga och samtliga elevorganisationer som tagit er till Almedalen för att höja ungas röster. Ni behövs, ni saknas och vi vill se mer av er!

Tack till alla som deltagit i våra Walk n´Talks samt vår Workshop. Alla ”dragplåster” och alla engagerade vars inställning till mötet och deltagandet är helt avgörande för hur lyckat det blir.

Tack Lisa och alla andra på Fenomenalen för att ni alltid är lika snabba att ställa upp, lika serviceminded och lika engagerade.

Tack alla andra som jag talat med, lyssnat till och mött på olika sätt (afk som on key), för den input ni ger och den utveckling jag får av det. Tack för stöttning, pepp, tankespjärn och konstruktiv kritik.

Och tack M, för tålamod, bollplank, hjälp, stöttning och för att du tror på mig.

Westander___Westander____Twitter

Opoint_AB___OpointAB____Twitter

Vi avslutar #Almedalen2015 med att varit nominerade till både Westanders ”Hetast i Almedalen” samt Opoints ”Årets mediegenomslag”. I SvD kunde vi i dag läsa att #skolvåren var det tredje största samtalsämnet i sociala medier under veckan. Sammanlagt har drygt 120 personer deltagit i våra arrangemang och mötts för att effektivisera arbetet om ett hållbart samhälle och en bättre skola.

11667118_10152954684686629_2120599598_n (1)Kinberg_Batras_nyord_populärare_än_Löfvens___SvD

Nästa år hoppas vi kunna kunna knyta ihop det ännu tajtare och ännu mer genomslagskraftigt tillsammans med alla de kontakter vi mött som delar vår passion för en hållbar lärande framtid.

Slutligen vill jag åter igencitera Jan Bidner: #JAGÄRSKOLVÅREN

Vi ses i flödet.

11357116_753583038083594_3443960693266140937_o

IMG_6873

Lyssna till när deltagare i våra Walk n´Talks i Almedalen 2015 summera sina tankar här:

Måndagen den 29/6 2015

Tisdagen den 30/6 2015

Onsdagen den 1/7 2015

Torsdagen den 2/7 2015

Här kommer jag att länka dokumentationen från fredagens workshop så fort den publiceras.

 

Gräsrötter i #Almedalen

Jag är ännu ingen almedalsveteran, som Lars-Olof Pettersson från Rådhusgruppen City. En annan skillnad mellan mig och Pettersson är att jag kommer att åka och delta i Almedalsveckan 2015. Det blir mitt tredje år på rad och jag åker som alltid för att representera #skolvåren och för att lyfta hållbart lärande och skolutveckling på agendan.

I likhet med Pettersson tycker jag dock att Almedalsveckan, en vecka som även kallas demokratifestival, har stora demokratiska problem. Läs mer om hans argument för detta i debattinlägget i Expressen, ”Därför åker jag inte till Almedalen i år”.

Petterssons högst relevanta argument om fantasisummor för markhyror och boende gör att resurssvaga organisationer som till exempel #skolvåren, som är en ideell rörelse, måste agera som riktiga gräsrötter för att kunna vara med i dialogen under Almedalsveckan. För att kunna lyfta utbildnings- och lärandefrågor trots skyhöga mark- och lokalkostnader använder vi oss av ett koncept som vi kallar för ”Walk n´ Talk”. Vi möts upp utanför Fenomenalen och vandrar längs strandpromenaden fram till Kärleksporten, samtidigt som vi samtalar om hållbart lärande samhälle och skolutveckling.

Det gäller också att slå igenom i bruset av seminarier. Vi har själva upplevt att det saknas dialog under veckan, det är alldeles för många seminarier där en eller ett fåtal så kallade experter får uttala sig medan andra är passiva åhörare. Vi tror på mer delaktighet, därav våra Walk n´ Talks under måndagen till och med torsdagen samt en workshop under fredagen.

Att synas är en annan viktig förutsättning. Här finns Almedalsguiden som levererar den officiella guiden över seminarier och workshops under veckan i manuell och digital form, och som är det plats som erbjuder störst exponering för att locka deltagare. Tyvärr sätter de ytterligare krokben för organisationer med begränsad budget att delta på samma premisser som kapitalstarka organisationer, i och med deras regler om att det måste finnas en hyrd markyta eller lokal för att få stå med i guiden.

Förra året, efter mycket om och men och med hjälp av tillåtelse från Fenomenalen om att få använda dem som startpunkt i programmet, fick vi stå med i guiden. Våra Walk n´ Talks lyftes även upp som ett av Almedalens hetaste arrangemang i Dagens Samhälles lista. Men i år har guiden ändrat sina regler och vi får inte stå med. Jag kan tänka mig att detta drabbar många fler ideella organisationer. Det är lite synd för Almedalsguiden skulle kunna verka som en motkraft till de övriga demokratiska kapitalproblemen men istället bestämmer de sig för att förstärka dem.

Men det stoppar inte oss, och vi hoppas ingen annan heller. En demokratifestival är till för folket och utan de ideella och mindre kapitalstarka organisationerna skulle veckan inte vara värd allt ståhej. Det är bland de mindre organisationerna det händer. Kontakter knyts och ord går till handling.

Vi hoppas att verka för att fler släpps in i Almedalen, att fler kommer till tals och att fler får möjlighet att synas. Så låt oss hjälpas åt och starta kanaler för #AlmedalensGräsrötter, där de som inte släpps in i de organiserade kanalerna. Facebook kryllar av event och andra kanaler används för att sprida arrangemang, nu behöver vi bara samla dem så att de blir enklare att hitta och mer synliga. Sprid dina arrangemang under #AlmedalensGräsrötterTwitter och Facebook! Vi ses i vimlet!

Mer om #skolvårens Walk n´ Talks samt workshop på skolvåren.se (och under #AlmedalensGräsrötter så klart!)

Följ @skolvaren samt #afkAlmedalen under Almedalsveckan.

Följ mig och #skolvåren under Almedalen:

Twitter
@frokenann 
@skolvaren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Facebook
Fröken Ann
Skolvåren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Hemsida och blogg
skolvåren.se
#skolvårens blogg (nås också via hemsidan)
frokenann.com

* Om du är under 18 år behöver vi tillstånd från vårdnadshavare för att kunna publicera bild samt namn. 

 

App-app-app 

Jag dök ner i ett spännande samtal på Twitter, sprunget ur Edward Jensingers blogg om SETT, som kortfattat går ut på att Skolsverige fortfarande verkar rikta fokus mot apptips snarare än ”fördjupade samtal om vad som krävs för att digitaliseringen (sic!) ska bli verklighet inom en rimlig tid.” 

Visst är det så?! Visst är det apptipsen som lockar lärare till föreläsningar, som förväntas när en ska få fortbildning inom området ”digitaliseringen av skolan” och apptipsen som mest återberättas väl tillbaka i skolorna? 

Samtliga deltagare i Twittersamtalet verkade i alla fall överens om problemet. Och jag håller helt och fast med. Men vad beror det på? 

Jag tänker att hur vi talar om saker definierar också hur vi tänker kring saker. Och min erfarenhet är att huvuddialogen ute på skolorna, i ledningsgrupper och IKT-grupper, handlar om hur många enheter skolan har råd att köpa in, hur ITunesU fungerar, vilka standardappar varje enhet ska ha, hur DropBox fungerar etc. Ute i skolorna ligger fokus mycket på att få det praktiska att fungera och på att hitta gemensamma effektiva vägar, varför samtalen också landar i att snacka enheter och appar. 

Det finns en fråga till som verkar få stort utrymme i skolorna: Hur vi ser till att de dyra enheterna vi köper in faktiskt används, helst HELA TIDEN. Här skulle vi kunna hitta en ingång i att faktiskt fördjupa samtalen om varför vi från början ska använda dem, men det finns en tidsaspekt i frågan som gör att den landar fel. De dyrt investerade ekonomiska medlen måste legitimeras och det gör enklast genom att se till att enheter ej blir liggande på hyllor. Att då starta det fördjupade samtalet, som skulle garantera den legitimitet allra mest på sikt, blir inte aktuellt. Istället är det, som så ofta, det kvantitativa och enklast mätbara värdet som får stå som garant – antalet timmar i förbrukning. Ge lärarna lite bra apptips, då konmer de att använda enheterna. 

Det här tror jag är en aspekt av svaret på frågan om frånvaro av efterfrågan efter det fördjupade samtalet. En annan aspekt tror jag handlar om att det som är enklast att greppa är det vi greppar först. 

Jag har tidigare försökt förklara detta i en blogg, genom att använda liknelsen med matematisk inlärning. Matematik kan man bli rätt bra på (eller ge sken av att vara bra på) genom att lära sig sifferflyttning och ett antal modeller/algoritmer/regler utantill. Den biten handlar någonstans om själva ”räkningen”. Sedan har du problemlösningsförmågan. Stöter du på ett problem där du inte har en fungerande och intränad modell, hur gör du då? Den gången gäller det att ha förstått vad du gör och varför du gör som du gör, så att du kan tweaka det du redan vet på ett nytt sätt som passar det nya problemet. 

Att lära sig varför man gör som man gör inom matematik är ofta det som är svårast. Att lära sig att 1+1=2 är enklare. Och man klarar sig rätt långt på det. 

Att lära oss hur appar fungerar, det är den lättaste delen. Och då börjar du också att använda det digitala, om än bara med de appar du lärt dig. Men att förstå varför du använder det, att på riktigt förstå vad det är som gör det så bra, det är lite svårare (eller rättare sagt, det tar lite mer tid, det är egentligen inte så svårt). Däremot tror jag ibland att det kan vara svårt att förklara. 

När jag blev IKT-pedagog så fick jag en fråga av en kollega: ”Vad är det som gör att det är så bra med digital undervisning?” Jag blev lite ställd. Jag hade svaret, men kunde inte riktigt formulera det på ett begripligt sätt och jag insåg att för mig var det en tyst kunskap. Så jag gick ut i sociala medier och frågade IKT- och IT-pedagoger samma fråga. Det gjorde mig inte klokare. Deras svar var lika icke konkreta som mina. Lika röriga och inte riktigt samlade och grundade. Förmodligen var det även en tyst kunskap för dessa. 

Jag gick sedan ut med fokus att hitta ett begripligt sätt att förklara detta på. Det ledde till att jag designade denna modell, med de sju -erorna. Den har gjort det betydligt mycket enklare för mig att börja prata om dessa saker: ”Vad är egentligen den reella vinsten med att arbeta digitalt?”. Men jag är inte alls färdig. Jag har hållit några föreläsningar utifrån denna modell, men jag märker att jag inte riktigt lyckas. Fortfarande är det de lyssnare som sitter och väntar på apptipsen. Och då måste jag inse att jag misslyckats med min ambition att förklara det fördjupade. Så jag fortsätter kämpa med detta. Jag fortsätter tala med andra och ställa denna fråga till alla jag kan, för att se om de har något i sitt svar som gör det mer konkret och förståeligt. 

Och en annan viktig sak: jag vägrar lägga mig platt för efterfrågan på apptips eftersom jag inte tror att det är en fruktbar väg att gå. Vill man ha apptips, då är det någon annan man ska vända sig till. 

Leva förändring

För ett tag sedan talade vi om ”framtidens skola”. Sedan sa vi att ”framtiden är ju nu”. Då började vi tala om att vi faktiskt inte vet hur morgondagen ser ut. Vi vet inte vad som kommer, vi måste jobba med det vi vet i dag. Och frågan blev ”hur formar vi en skola som är hållbar idag som framöver?”.

Jag vill hävda att, det enda vi vet om morgondagen, är att det vi vet med all sannolikhet kommer att förändras. Det innebär att, det enda vi kan veta om vad en framtida organisation behöver, är att vi behöver bygga in förändring i systemet. Det handlar om att leva förändring. 

Dagens skolsystem (och många andra samhällssystem med det) är bygd efter tanken om blåstenciler, efter strävan att göra hårdjobbet en gång, för att slippa göra det igen. Systemet har inte lyckats förändras med sin tid och känns därför föråldrat. 

Vi behöver bygga in förändring i systemen. Processer där utveckling står i ständigt fokus, där problem plockas upp på bordet och jobbas med, där vi lever i ett ständigt och ömsesidigt beroende ekosystem.

Det enda vi vet om morgondagen är att det vi vet om morgondagen förmodligen kommer att förändras med tiden. Det enda vi således vet om hur vi ska bygga morgondagens system är att systemet måste leva förändring. Vi måste leva förändring! 

#SETT2015

Så har jag då gjort min SETT-resa för i år. Det blev i form av en EdCamp, arrangerad av Skapaskolan, efter SETT i tisdags och en heldag på mässan i onsdags.

I stort kan jag säga att mitt omfattande inlägg från förra årets SETT gäller än i dag. Det är samma tankar som slår mig, när jag går runt i montrar, talar med skolmänniskor från hela Sverige och lyssnar på olika föreläsare; Vi vet hur vi bör göra, varför gör vi det inte?

Vi vet så mycket om hur vi ska bedriva god undervisning och vilka metoder, verktyg, förhållningssätt vi bör applicera tillsammans med eleverna i vår undervisning. Det är metoder, verktyg och förhållningssätt för lärande och där igenom utveckling. Vi kan applicera samma tankar i vår skolutveckling! Men det är som att vi inte kan koppla ihop vår kunskap om utveckling och lärande när de sker på olika arenor.

I princip samtliga föreläsningar jag lyssnat på det senaste året, som handlat om skola och skolutveckling, har i många aspekter innehållit samma ingredienser. Bedömning för lärande med tydligt mål, nuläge, metod, involverande process utvärdering på vägen och kamratrespons, lärande utifrån kontext som utgår ifrån just den klassens behov, läraren som mer handledande expert än enväldig härskare i klassrummet, lärande sker via kommunikation och samarbete, lärande tillsammans och relationsskapande för att belysa några återkommande teman i innehållsdeklarationen för framgångsrikt lärande. Allt detta går att översätta i termer av skolutveckling på en organisatorisk nivå:

  • BFL är detsamma som lärarens behov av att ständigt och aktivt utvärdera sin egen undervisning genom egen reflektion samt kollegialt lärande och observationer av andra. Vi vet att skolledaren spelar en central roll i för skolans framgångar eller misslyckanden. En tydlig ledare som vårdar de pedagogiska samtalen och är en pedagogisk ledare, samtidigt som denne ger feedback till personalen på vägen gör rektorn till lärarnas ”lärare” i den formativa processen. Och precis som eleverna som har behov av att veta var de är på väg behöver en skola vila på en tydlig vision för att kunna ta ut en gemensam väg framåt. För att veta varför vi gör som vi gör och försäkra oss att det vi gör faktiskt leder fram till vår vision.
  • Läraren som anpassar undervisningen efter sin elevgrupp och utgår ifrån elevernas verklighet blir skolutvecklingens kontextbundenhet på organisatorisk skolutvecklingsnivå. Vi vet att det inte går att ta en skolas recept och bara kopiera till en annan skola, precis som undervisning sällan ter sig lika i olika klasser. Skolutvecklingen måste utgå ifrån den aktuella skolans behov.
  • En skolledare som är närvarande i verksamheten och har ett lyssnande öra, som styr bottom-up istället för top-down, i en lära-tillsammans anda där en person inte alltid behöver vara allvetande representarar lärarens förändrade roll med acceptans för att ledaren inte alltid kommer att vara den som vet mest i dag.
  • Relationsskapande som en grund för undervisning överförs direkt till en skolledares behov att skapa relationer med sin personal.
  • Lärande sker i kommunikation och interaktion med andra – Vygotskij. Att kollegialt lärande är effektivt är, med bakgrund av detta, knappast någon förvåning. Något som bland annat Anders Holmgren framhöll i sin föreläsning:”Oerhört viktigt med strukturerat fungerande kollegialt lärande i organisationen.” En organisation måste ha ett system för kollegialt lärande som går att tillämpa på de lokala behoven. Nationella satsningar som designats utifrån centrala behov är inte tillräckligt. Att låta satsningar som till exempel Mattelyftet ta all tid som finns för kollegialt lärande i anspråk är inte en bra väg att gå, menar jag. Det måste finnas tid även för de lokala behoven! Holmgren förutspår att alla lärare i framtiden kommer att ha ”kollegialt lärande” i sin tjänst. Inte en dag för tidigt, hävdar jag. Synen på att en lärares huvuduppgift är i elevgrupp måste problematiseras gentemot kvalité på undervisningen!

Vi gör allt detta i de mindre sammanhangen, i klassrummen. Frågan kvarstår: Varför lyckas vi inte applicera våra redskap på de större sammanhangen?

 

Lärmiljöer

Både under tisdagens EdCamp och under onsdagen var lärmiljöer ett återkommande tema. Frida Monsén lyfte begreppet skola bortom fyra väggar, bänkar och stolar och frågade sig vad som händer med en skola när de traditionella strukturerna försvinner. Precis som Peter Lippman säger hon:

Rummets utseende signalerar vilken typ av lärande som ska ske där.

Frågan är vad de traditionella bänkraderna då gör med lärandet i skolan?

Under EdCamp var det en grupp som talade om lärmiljöer. Både Frida Monsén, när hon tala om Vittra Telefonplans lärmiljöer under sin föreläsning, och lärare under detta EdCamp återkommer till vikten av att definiera vilket lärande som ska ske i rummen. Samtidigt undrar jag om vi skapar dessa regler tillsammans med eleverna, eller utan dem. Definierar vi rummen tillsammans med eleverna på elevernas premisser, eller på de vuxnas premisser?

Låt oss säga att jag ska flytta ihop med min nya partner. Eller rättare sagt, min partner ska flytta in hos mig. Förväntar jag mig då att min partner ska följa de regler jag har satt upp, använda möbler och rum som jag har tänkt att de ska användas, eller slänger jag alla tidigare regler åt sidan för att börja definiera vårt nu mer gemensamma boende tillsammans?

När du som lärare möblerar rum och designar efter egna tankar innan eleverna kommer till skolan efter lovet, sätter du upp en massa regler om hur rummen ska användas innan eleverna kommer och börjar med att berätta om de här reglerna för eleverna vid skolstart? Eller ser du nyfiket på hur de använder utrymmen på andra sätt än du tänkt dig och så anpassar ni idén om ert gemensamma rum tillsammans?

När jag fick förmånen att lyssna till Peter Lippman, designern som hjälper Skapaskolan i processen med den nya skolan, så talade han just om hur han har en tanke med sin möblering men också om hur han nyfiket såg på när eleverna hittade egna användningsområden för möbleringen. Han log brett när han visade bilder som de tagit, där eleverna använde möblerna som han tänkt från början. Det fanns en yrkesstolthet i det, att förstå hur något skulle gynna ett visst lärande. Samtidigt talade han entusiastiskt om hur eleverna använde utrymmen på sätt som han inte föreställt sig. Och detta bär jag verkligen med mig! Det går igen i det mesta vi sysslar med i skolan. Allt vi gör tillsammans med eleverna blir mer meningsfullt för oss. Det är lättare att följa regler vi satt upp tillsammans, än regler som bestämts och bara konstaterats. Vill vi att eleverna ska agera på annat sätt, då får vi tänka om! Möblera annorlunda, agera annorlunda, signalera annorlunda saker. Då får vi göra om och göra rätt!

 

Om vi bygger en skola på vetenskaplig grund, hur skulle den då se ut? 

Den frågan blev ämnet för vårt bord på EdCamp. Följdfrågor som mina samtalspartners ställde var bland annat: Kan vetenskap och forskning bygga allt? Vad är i sådana fall hönan och vad är ägget? Vad händer med kreativiteten om allt ska bygga på forskning? Vilken påverkan får det på läromedel? Och hur definierar du ”beprövad erfarenhet”?

Det blev ett spännande samtal där vi tillsammans konstaterade att all vetenskap kommer efter beprövad erfarenhet. Vi måste först testa något för att kunna beforska det. Att skolan ska bygga på vetenskap känns både naturligt och viktigt, men vi upplevde också att det resonemanget ibland dras till absurdum, där argument om att det inte ska gå att testa något innan det är vetenskapligt förankrat ibland framhålls. Det gäller att fundera över hur vi använder dessa termer och i vilket syfte!

Vi pratade också om att det ofta går att hitta vetenskapliga bevis, oavsett vilket parti du tar i en fråga. Ta till exempel frågan om läxor. Där kan du hitta argument både för läxor och emot läxor och alla påstår sig ha vetenskaplig förankring. Och ibland handlar detta helt enkelt om kompetensen att ta till sig forskning. Ska vi nu ställa krav på vetenskaplig förankring måste också kompetensen att ta till sig forskning öka. Det räcker inte med att läsa slutsatserna och sedan hänvisa till den forskning som säger som vi själva vill. Forskning måste läsas med kritiska ögon där vi funderar på om det som påstås mätas verkligen är det som mäts, om om kontexten är överförbar, med mycket mer.

Detta ledde oss vidare till ett samtal om vad beprövad erfarenhet är. Hur definierar du det? Jag vill mena att erfarenhet är beprövad först när du tagit dig tid att reflektera och utvärdera det du gjort. Nåddes målen du satt upp? Vad blev bra? Vad blev mindre bra? Vad behöver du göra annorlunda nästa gång? Och sedan testar du igen. Utvärderar. Se vad som lyckades och vad som inte lyckades. Vilka blev bieffekterna? Hela processen ska naturligtvis dokumenteras.

Digitalisering

De föreläsningar jag valde att lyssna till handlade alla om digitaliseringen av skolan, på ett eller annat sätt. Det intressanta, ur ett helikopterperspektiv, är att dessa föreläsningar lika mycket handlar om olika pedagogiska metoder i dag, som de handlar om digital teknik. Vi har liksom tagit ett stort steg ifrån ”apptips” till att utgå ifrån metoder vi anser fyller de syften vi har och sedan tipsa om effektiva verktyg som hjälper oss att gestalta den undervisningen.

Annika Agélli Genlott pratade om ”forskningsbaserade nyckelmetoder för lärande” och svarade på ett tweet jag skickade ut där jag frågade om vi skulle kunna lista dessa metoder:

Agélli Genlott föreläste om STL, Skriva sig Till Lärande, och lyfte bland annat vikten av att synliggöra kunskapsprocessen samt arbeta med kamratrespons redan i årskurs ett.

Martin Tallvid föreläste om 1:1  och började med det passande Dewey-citatet:

”If we teach todays students as we taught yesterday’s, we rob them of tomorrow.”

Tallvid menade också att den största utmaningen med digitaliseringen av skolan är att den ställer vårt kontrollbehov på kant:

Vi måste hela tiden vara öppna för att allt hela tiden förändras i snabb takt och att vi inte alltid kommer att veta mest i klassrummet.

Som vanligt togs skolledarens betydelse för skolans digitalisering upp. Varje rapport som kommit pekar på detta. Jag tänker att skolledarnas största utmaning sammanfaller med det Tallvid säger ovan. Låt oss göra om citatet:

Vi måste hela tiden vara öppna för att allt hela tiden förändras i snabb takt och att vi inte alltid kommer att veta mest i om skolutveckling i skolan.

Jag vill hävda att, om skolorna ska komma någonstans med digitaliseringen, måste skolledare acceptera att de möjligen har personal där ute som vet mer än de själva. De måste våga släppa kontrollbehovet och förstå att det inte går att styra en skola med top-down-ledarskap. Involvera personalen och dra nytta av hela organisationens styrka. Se till att driva skolutvecklingen framåt tillsammans och basera det hela tiden på behoven som personal och elever på golvet definierar.

Skolledningen måste också våga leva digitaliseringen – gestalta den förändring de vill se! Se till att förmedla information via digitala medier, och då inte bara via mejl. Spela in en film istället för att hålla ett möte, skriv en blogg istället för veckobrev till personalen, hitta vägar kring den alltid lika problematiska möteskulturen i skolan genom att använda ny medias fördelar med att möjliggöra kommunikation bortom tid och rum. Sluta tro att allt arbete måste ske öga mot öga och börja hitta nya samt gestalta nya lösningar istället för att snacka lärares platsförlagda arbetstid! Och som Tallvid säger: ”Digitaliseringen kräver en lång och genomgripande förändring!”. Se till att bygga en organisation som kan leva förändring.

Under EdCamp fick jag också förmånen att prata 1:1 satsningar med bland annat Niclas Ekholm från IKT-labbet och en kvinna från Gällivare, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, som arbetat som IT-pedagog i sju år. Jag hävdar med bestämdhet att, om det nu är iPads skolan ska satsa på, så är 1:1 den enda rimliga satsningen. iPaden är byggd för att vara en personlig enhet. Om du ska arbeta 1:2 bör du välja något annat verktyg. Framförallt framhärdar många att en blandmiljö är att föredra, istället för att arbeta 1:1. Det beror så klart på syftet, jag kan se många fördelar med att arbeta 1:1, där en lärplatta blir både din loggbok, din kalender, din portfolio etc. Men ska du arbeta 1:2 och väljer iPads så köper du in verktyg för dyra pengar men kan bara använda den med 50 % kapacitet. Samtidigt kommer du att bygga in en massa buggar i systemet, då du måste kringgå enhetens design för att vara ett personligt verktyg. Det är inte ett bra alternativ helt enkelt.

När det kommer till den här diskussionen så gör Magnus Blixt gamla kommentar den bästa poängen:

Be tjänstemännen på kommunen att dela sin iPad med någon annan och se hur det kommer att fungera.

Varför är våra elever värd mindre än det?

Tallvid lyfte också diskussionen om ”finsurf eller fulsurf”. Hur avgör vi vad som är lärande aktivitet eller ej. Är facebook automatiskt fulsurf? Eller kan det vara finsurf? Frågor att bära med sig! Vad ska vi tillåta i skolan och vilka hinder ska vi bygga bort? Här lyfter Tallvid en generellt viktig diskussion för skolan:

Om vi inte tillåter & samtalar om det i skolan, var ska vi göra det då?

Detta handlar om allt i skolan. Om vi vet att vi lär genom att misslyckas kan vi inte bygga bort alla hinder i skolan. Det är i skolan vi ska misslyckas. Där finns vuxna som fångar upp och talar med eleverna om dessa misslyckanden, lärare som hjälper till och guidar i rätt riktning. Det är lättare för oss att från början bygga bort hindren, men om vi tillåts misslyckas först efter skolan, vem ska då vara där och lysa upp vår väg?

Liknande diskussionen som den om fulsurf och finsurf är frågan om skärmtid; Om du ser ett barn sitta på restaurangen med en telefon i handen, vad tänker du då? Om du ser samma barn sitta med en bok i handen, vad tänker du då? Hur du ser på digitala verktyg är avgörande för hur du kommer att använda dem i undervisningen och därför är dessa frågor mycket viktiga att resonera kring på skolorna.

 

Övrigt från SETT2015

Sten Arevik talade om multimodala undervisningsresurser. Han lyfte vikten av att använda multimodaliteten i skolan.

Verkligheten upplever vi multimodalt.

Arevik funderade också vad de ”duktiga” människorna har i sin ryggsäck. Han kopplade detta till förmågorna och förstärkte min egen bild av just detta. De elever som generellt har lätt för sig i skolan är de som har väl utvecklade förmågor.

Tallvid ger ett bra tips till läromedelsföretagen, som bottnar i de faktiska förändringar och fördjupningar som digitaliseringen kan erbjuda lärprocesen: de måste ta vara på elevernas vilja att kunna expandera uppgifterna. Om läromedelsföretagen tar med sig detta råd, tillsammans med Areviks råd om multimodialitet, då kommer de att komma långt.

Frida Monsén tipsar om avhandlingar om digitalisering: Unos Uno, Tallvid, Rasmusson, Kilvii.

 

Arrangemanget

Ett plus i år är att förra årets kaos, med köer överallt och dåligt framkomliga gångar, var som bortblåst. Mycket bra!

Så till ett minus. En reflektion jag också gör är att arrangörerna för SETT valt att skapa ett separat Skolledarspår. Detta förstår jag inte. Spåret innehåller många intressanta föreläsningar, som till exempel ”Kollegialt lärande – på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” och ”Framgångsrikt ledarskap – att se skogen och träden”. För mig signalerar denna uppdelning att hur vi bedriver skolutveckling på organisationsnivå skiljer sig mot hur vi bedriver skolutveckling på klassrumsnivå. Precis det motsatta budskapet jämfört med vad jag menar att jag hör och ser. Denna uppdelning rimmar också med den mer generella debatten om att lärares huvuduppgift är att vara i elevgrupp. Läraren ska befinna sig på klassrumsgolvet och inte ägna tid åt skolutveckling på organisatorisk nivå. Vilket för mig sätter ett förbluffande fokus på kvantitét istället för kvalitét och det skiner igenom en tanke om top-down styrning. En lärare som har i uppgift att ”hålla koll på barn” och att hålla så många lektioner som möjligt kan spendera all sin tid i elevgrupp. Men en lärare som har i uppgift att skapa goda, engagerande lärsituatuoner, lärmiljöer och lärtillfällen ska ägna mycket tid till att planera, för- och efterarbeta, reflektera och omskapa, utvärdera, samarbeta, läsa på, ta del av forskning och annan fortbildning etc. Och för att en skolledare ska lyckas med att bedriva en verklighetsnära skolutveckling som är relevant för just den skolan behöver det finnas ett nära samarbete med golvet, som förmedlar behoven som finns just på denna skola och som har kunskap om vilka processer som leder till positiv förändring.

 

Ett samtal i MiniSverige format

Det enda vi kan utgå ifrån är vår egen upplevelse. Min upplevelse av det jag varit med om. Min upplevelse av det du berättat för mig. Min upplevelse av världen i dag. Detta tog arrangörerna under gårdagens ”Samtal i miniSverige format” fasta på.

I en, för mig, inte helt bekväm setting, blev tankar, berättelser, känslor och upplevelser delade och tolkade av andra. Vi träffades på Unga Klara, cirka 120 personer, och jag märkte snabbt att många, liksom jag, inte helt visste vad eftermiddagen skulle gå ut på. Vi var alltså många som klivit utanför vår comfort zone för att uppleva något som vi inte upplevt innan.

Teater X, som är en PlayBack teater, inledde arrangemanget. På uppmaning om att finna oss en kompis vi aldrig tidigare mött fick vi gå på teater tillsammans.

De flesta av oss som varit på arrangemang med syftet att mötas innan, vet att det kommer att komma. Den där stunden då du ska prata med, presentera dig, krama och/eller dela dina inre tankar och personliga känslor med en total främling. Det är också därför jag vet att alla de här arrangemangen befinner sig utanför min comfort zone. Jag vet redan innan att jag kommer att befinna vara kantig och stel, osäker och trevande. Det är ett tillstånd jag inte är van att befinna mig i. Jag är till vardags en säker och stark person, förmodligen för att jag alltid väljer att befinna mig i situationer där jag kan vara det. I situationer jag känner igen och vet att jag kan hantera.

Så vi delade och hälsade. Men vi kramades inte. Jag delade, som oftast, något ur mitt yrkesliv. Det är lagomt bekvämt. Jag fick ta del av berättelser om familjeliv, trånande längtan, sårbara stunder och utifrånperspektiv på det jag vet är en av mina största utvecklingområden. Och jag blev lite rikare.

Jag har inte vuxit upp i en miljö där delandet av känslor har varit vanligt, eller ens speciellt värdefullt. Nu talar jag inte om relationerna i min familj, det ligger inga traumatiska barndomsupplevelser av kärlekslöshet bakom detta uttalande, utan om en liten bys relationella identitet. Mansdominerat och praktiskt är begrepp som närmast karaktäriserar det samhälle och den lilla by jag vuxit upp i. Så när helt främmande människor i en stor folksamling högt och tydligt vågar öppna sina hjärtan, gör det mig lite obekväm. Inte dåligt obekväm, men det kryper lite i min kropp som en ryggradsmässig reflex. Som tur är förstår jag att jag äger problemet och på senare tid har jag liksom blivit bekväm i att vara obekväm.

Jag ömsom skrattade och ömsom tårades när Teater X illustrerade publikens berättelser på scenen. (För övrigt också en teaterform som får mig att bli obekväm, jag som mest vuxit upp med buskisar och logdans till dansbandsmusik.) Det var en riktigt skön och härlig upplevelse. Det fanns människor i publiken med vitt skilda erfarenheter och ändå blev våra innersta likheter uppenbara och synliga när upplevelserna skalades av till känslor.

När jag satt där och tittade på hur de fem skådespelarna, som tillsammans med musikern och berättaren, illustrerade min berättelse så kunde jag inte låta bli att tänka på att det här sättet att synliggöra perspektiv på kändes så tydligt. Det är inte långt ifrån de små improviserade teaterscener vi som lärare gör varje dag i klassrummet, för att synliggöra skeenden, regler och förhållningssätt, men det är att ta det till nästa nivå. Det skulle vara en fantastisk konflikthanteringsmetod! Med teater som verktyg för att skapa förståelse.

Eftermiddagen avslutades med ett samtal i vår stora grupp, som Per Hörberg från Initiativ Samutveckling höll i. Där fick jag ta del av andra människors upplevelser av ”Sverige i dag”. ”Hur känns det att bo i Sverige i dag?” Oj vad olika vi känner inför det. Där mitt svar snarast var hoppfullt var mångas svar oro. Och jag kan endast utgå från min egen känsla.

Jag känner mig hoppfull. Jag vet att det finns många negativa krafter som skriker i form av rubriker på förstasidan i morgontidningen, i tevenyheternas påor och i kommentarsfälten i sociala media. Men vi är många fler och långt mycket starkare positiva krafter. Mänskligheten verkar drivas av att skapa strukturer för att göra omvärlden hanterbar. Vi verkar behöva veta vad vi ska förhålla oss till för att inte bli satta i trans. Men just nu håller våra strukturer på att rasa. De håller inte längre, omvärlden har vuxit ur ramarna vi satt runt den. Och vi befinner oss i kaos. I kaos frodas negativa krafter. Krafter som föds av rädslan som kommer när det inte längre finns några byggnadsställningar att hålla sig i. Det är få röster, men högljudda. När lycka ofta kan vara en viskning är rädsla ofta ett skrik. I kaos stöts och blöts det negativa mot varandra och genom det skapas nya strukturer. De negativa rösterna är få men högljudda. De positiva rösterna är många och starka. Viskningar, men starkare. I kaos hörs du bäst om kommer närmare och viskar.

Jag är hoppfull. Med rädslan som ledsagare skapas inga positiva krafter. Jag drivs av starka visioner om en värld där egenskapen naiv är någonting positivt.

Arrangörerna ledde oss under eftermiddagen med expertis. Vi blev intervjuade med utforskande frågor, speglade av teater, vi fick sätta rubriker på våra samtal, olika referensramar synliggjordes snyggt genom handuppräckning och likheterna blev tydliga genom dialogen. Vi blev uppmanade att reflektera i tysthet, att reflektera tillsammans och att dela just vår erfarenhet med alla andra. För mig blev det en stund av sådant som ofta saknas, i ett sammanhang där jag är så bekväm med att vara obekväm av formen. Jag lämnade Unga Klara med en skön känsla av behag och lugn. Med nya intressanta möten och delade erfarenheter i bagaget. Underhållen till skratt och rörd till tårar. Lite rikare, helt enkelt. Och med en scen i hjärtat jag sällan kommer att glömma.

Tack!

 

(Arrangerat av Teater X, Initiativ Samutveckling och Stiftelsen Ekskäret.)

Min eller din verklighet

Under gårdagen återfanns denna bild i fler vänners flöden än jag någonsin sett ett och samma inlägg dyka upp, med fler kommentarer än jag någonsin sett i varje flöde:



Det snackades om klänningen i radio, i tidningar och den blev även ett skämtinslag i premiären av Let’s dance. 

Att ett riktigt dåligt foto på en klänning i guld och vitt kan orsaka sådan uppståndelse är ju knepigt! Eller? 

För er som sett fotot och följt gårdagens uppståndelse kring den är det inte så konstigt. För er som inte hängt med i bruset och som ser en svart och blå klänning verkar jag nog något förvirrad just nu. Kortfattat så är det helt enkelt så att några av oss ser en klänning i vitt och guld, några andra ser en o svart och blått, trots att ni det samma bild. Fenomenet går att förklara och handlar om hjärnans uppfattningsförmåga av ljuset. Ni kan läsa mer här. Och faktum är att klänningen ska vara blå och svart. 



Jag skriver ska vara för att den klänningen jag ser på den första bilden aldrig kommer att vara blå och svart för mig. Det spelar ingen roll hur många som påstår det eller vilka bevis ni framför, det känns som en komplott för bilden jag ser är en klänning i vitt och guld. 

Däremot kan jag förstå förklaringen. Jag kan också förstå att jag har fel. Men det förändrar inte att den klänningen, för mig, är vit- och guldrandig.

Jag har varit med om det förr, där nära och kära hävdat att jag nog ändå är lite färgblind. Då har det mest ha delat om nyanser, men jag är dödssäker på min sak. Så klart! Jag ser ju det jag ser. Och det mest faschinerande här är just detta; det finns olika sanningar. Vi tolkar och ser saker olika. Och det är oerhört viktigt att bära med sig det i möten med andra människor. 

Jag vet att vi bär på olika sanningar. Därför vill jag också vara öppen för att förstå din sanning. Öppen för att det kan finnas saker som gör din sanning mer rätt, även om jag ser det på ett annat sätt i början. Öppen för att en del saker faktiskt är vad de är, i sin bara sanning, även om hela min kropp i början skriker av rädsla för att acceptera det som känns så fel. Öppen för att sanningen kan vara dold bakom kunskap jag ännu inte har. Och det är okej. Så länge jag är öppen för att försöka förstå. 

Är du öppen för att försöka förstå mig? 

Eller tycker du att jag är dum i huvudet för att jag säger att klänningen är vit- och guldrandig? 

Uppdaterat: klänningen har nu, en vecka senare, fått ett nytt och viktigt sammanhang i reklam mot våld i nära relationer. Läs mer här: ”Why is it so hard to see black and blue?”. 

Yttrandefrihetens fundamentalism

Jag håller yttrandefriheten högt. Som före detta journalist har jag flera gånger lutat mig mot yttrandefrihet som ett fundament i demokratin, tillsammans med meddelarfriheten. Det är fundamentalt och grundläggande i en demokrati.

Men…

Och ja, jag tar mig både rätten och friheten att tillägga ett men. För när jag ser på våra grundläggande fri- och rättigheter så ser jag dem som ömsesidigt beroende av varandra för att demokratin ska fungera och allt för ofta hamnar vi i lägen där vi måste väga flera av dessa viktiga fundament emot varandra, i delikata vågskålar. För ganska ofta ställs vi inför dilemman där vi blir tvingade att ta ställning lite mer för en av våra fri- och rättigheter, på bekostnad av att vi naggar en annan i kanten, för att vi ska kunna gå vidare.

Våra fri- och rättigheter är inte på något sätt klädda i svarta och vita nyanser. Det är en riktigt grå sörja. Det är i de kinkiga valen mellan dessa jag definierar min värdegrund, min ideologiska grund. Och läser jag dessa fundamentala fri- och rättigheter med ett svart och vitt filter, om jag försöker tvinga på någon annan min svarta och vita tolkning av verkligheten, då är jag som vilken fundamentalist som helst.

Det är aldrig rätt att använda våld.
Ja, alltså, om du inte själv blir ansatt och måste försvara dig eller någon annan. Men i princip!
Inte ens det kan jag säga är svart eller vitt. Men en sak är jag säker på; mitt ”yttrandefrihet men” betyder inte på något sätt att jag försvarar någon som använt våld i försvar mot saker någon sagt eller målat. Jag skulle aldrig försvara att någon försöker skjuta en annan människa för att hen har tecknat en figur eller skrivit en serie på ett sätt som ej passar mig eller någon annan. Den vågskålen är inte svår att balansera. Det är förkastligt och oförsvarbart.

Däremot så menar jag att de som läser yttrandefriheten som en gundamentalist läser bibeln, de missar något. De missar de sköra fundament som vi bygger vårt samhälle på. För ibland kränker jag andra människor när jag använder min yttrandefrihet, trots att människan är okränkbar. Trots att jag har tanke- och religionsfrihet. Trots att jag har rätt att inte bli diskriminerad. Och då menar jag att vågskålen måste fram. Då är det dags att fundera över vem jag vill vara.

I de Mänskliga rättigheternas första artikel går det att läsa följande:

De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Vi kommer alla att tolka detta olika. För mig betyder det att jag inte använder en benämning på människor som historiskt sett använts för att avhumanisera och kränka. Det betyder att jag försöker att inte använda öknamn på människor, eftersom jag sällan kan se att fördelarna av det blir större än nackdelarna. Det betyder också att jag inte kommer att teckna profeten. Och framför allt kommer jag inte att göra dessa saker i yttrandefrihetens namn. Enligt mig är det nämligen att ignorera de viktiga och väsentliga faktorer som ligger bakom denna rättighet.

Men eftersom att allt är en grå sörja så kommer någon annan att tolka det annorlunda. Och kanske är det mänsklighetens ok att bära, att vi aldrig kommer att hitta den svartvita solklara kompass vi söker som gör att vi i alla lägen kan ta riktning från den för att veta att vi handlar rätt. Vi har inga facit i blåstenciler över vad som är rätt eller fel, allt är ömsesidigt beroende av varandra utifrån situation och konsekvensbedömning. Vi måste göra jobbet. Vi måste våga göra avvägningarna själva och stå för vad dessa avvägningar betyder för oss själva och andra. Ingen annan kan göra dem åt mig. Ingen annan bär ansvaret för dem.

Men en sak tror jag de allra flesta av oss är överens om. Det är aldrig försvarbart att ta någon annans liv på grund av en teckning.

Läs också Theodor Kallifatides om yttrandefrihetens gränser. ”Demokratin sticker sig själv likt en hotad skorpion”.

Ann Heberlein ”Hantera yttrandefriheten bättre”.

Heidi Avellan ”Yttrandefrihet, visst, men …

Skolans ekosystem – en rektors uppdrag?

Jag läste en fråga som fick mig att spinna igång; Vad krävs av en bra skolledare, löd den.

En bra skolledare ska ha förmågan att hantera alla olika perspektiv som gör skolvardagen komplicerad.

Skolan ska ta hänsyn till elevens bästa, först och främst. Och individens bästa, men även gruppens bästa.

Skolan är en arbetsplats även för förvärvsarbete och ska därför ta hänsyn till de lönearbetare som finns där. Skolan ska därigenom erbjuda en dräglig arbetsplats och en skolledare måste förstå att elevens perspektiv först inte betyder personalens perspektiv sist. För de är båda tätt sammankopplade och beroende av varandra, som i ett ekosystem.

Skolan ska ta hänsyn till hela eleven och därav även elevens hemsituation. Samtidigt som skolan inte ska styra, ställa och lägga sig i för mycket i familjens angelägenheter. Skolan ska förmedla att den är viktig och samtidigt ge friutrymme till individen. Skolan ska ta hänsyn till hemsituationen, kompensera där det behövs, till viss del anpassa och till viss del vara styrande, tillåta olikheter och samtidigt säkra att det går till enligt samhällets regler och koppla in eventuella andra instanser där det behövs. Detta ska en skolledare balansera.

En skolledare är tjänsteman och ska agera där efter. En skolledare ska vara lojal kommunen (vem nu det är) och samtidigt se till elevernas intresse.

En skolledare ska vara utvecklande och drivande, ligga i framkant och samtidigt hålla budget och förvalta. En skolledare ska vara pedagogisk ledare, tjänsteman/kvinna, serviceinriktad, arbetsgivare, ekonom, styrman, den som sätter stopp, den som tillåter, personalchef, utvecklingsledare, bland annat.

En skolledare, liksom en lärare, ska ta hänsyn till elevens hemförhållanden men samtidigt inte låta det vara den påverkansfaktor som styr eller skiljer framgångar åt utan tillåta eleven (och personalen) att utvecklas bortom begränsningar som hen eventuellt tror hen bär på.

En skolledare ska leda och styra, fördela och organisera arbetet samtidigt som hen skapar friutrymme för att växa.

Jag skulle kunna fortsätta, inser jag, för det finns säkert en hop av uppgifter jag inte lyckats cirkla in. Men här stannar jag. För jag tror att min poäng är tydlig. En skolledares uppdrag är i det närmaste omöjligt.

Om skolorna ska utvecklas, både pedagogiskt och som arbetsplats, behöver vi fundera kring hur en skola styrs (på alla plan). Jag menar att vi måste ge en skolledares uppdrag den dignitet det förtjänar och se till att dela upp perspektiven. Vi behöver kanske en personalchef och en utvecklingsledare, till exempel. En person som är ruggigt bra på ekonomin, som verkligen kan ekonomi. Kanske kan vi då effektivisera skolors organisation, så att kampen mellan personalen som skanderar ”mer resurser” och huvudmannens slogan ”budget i balans” kan övergå till något mer konstruktivt, till exempel en gemensam röst som säger ”alla elevers rätt till en god utbildning”. Vi behöver experter här, som arbetar tillsammans, som har insikt i varandras komplexa uppdrag, för att det ska bli bra.

Vi behöver också människor som kan argumentera för just sitt perspektiv, tillsammans, med och inte mot varandra, för att hitta de bästa lösningarna. Vi behöver människor som kan anta personalens arbetsrättsliga perspektiv utan att för den delen bli anklagad för att inte bry sig om elevernas bästa eller att de inte tar hänsyn till organisationens utvecklingsbehov. Ett exempel är lärarnas arbetstid, där samtalen allt för ofta landar i vem som ser till eleverna och skolan som den heliga institutionen först eller sig själv. För ingen annan än lärare och lärarfacken, knappt de, pratar i dag om personalens rätt till en dräglig arbetstid. Du riskerar närmast att bli sedd som antikrist (eller gnällkärring) om du vågar prata arbetstid ur ett personligt perspektiv.

Vi behöver människor som ser till föräldrarnas perspektiv, utan att för den delen riskera att bli attackerad av frustrerande och spottande utstötningar av ”Låt lärarna sköta sitt jobb, de är proffs på det”.

Vi behöver helt enkelt tänka om. Vi behöver skaka av oss alla tankar om att de olika perspektiven skulle vara motsättningar och ta till oss tanken om skolan som ett komplext ekosystem där alla behövs och där allt bygger på varandra. Det behövs bättre och tätare relationer med fler samhällsinstitutioner, där ett samtal till psykologen inte genererar åsikter om att skolan misslyckas med sitt uppdrag utan ingår i ett naturligt klockspel där kugghjulen hjälper varandra upp eftersom de har olika uppgifter och olika kompetenser. Vi måste skapa en organisation där det är fint att be om hjälp med uppgifter vi varken har utbildning i eller är proffs på, eftersom att det kommer att skapa en mer effektiv och bättre skola för alla inblandade.

Skolan är komplex. Men inte omöjlig att hantera. Om vi jobbar tillsammans.

Den lärande hjärnan

Detta är en del i en bloggserie där jag kommer att dela med mig av anteckningar och tankar från föreläsningar under BETT-veckan i London 2015. Här läser ni mina anteckningar från Torkel Klingbergs föreläsning ”Den lärande hjärnan”.

Fem tips till lärare från Torkel Klingberg:

  • Optimera undervisning för barn med lågt arbetsminne.
  • Identifiera barn i riskzonen tidigt – ge sedan vetenskapligt utvärderad intervention. Det är viktigt att göra detta då dålig prestation kan leda till negativa förväntningar som kan leda till dålig prestation. Det skapar dåliga cykler!
  • Lär att hjärnan är formbar (Flexibel mindset) – bara att lära sig att hjärnan är formbar har en positiv effekt på lärande.
  • Minnestekniker för långtidsminnet – det är enklare att lära en gång och testas en gång än att lära sig två gånger.
  • Motverka negativ stress – minska psykosocial stress och motverka negativa förväntningar. Bland annat genom avslappning, motion. Arbetsminnet ungefär halveras av stress. Stress är en viktig miljöfaktor – utred vad det är som är stressande i svensk skola.
  • En sund själ i en sund kropp. Utred stress och skapa handlingsplan, se till att få ordentligt med sömn (Varje kvart har betydelse i termer av sömn för barn!), fokusera på konditionsträning och skapa på så sätt goda förutsättningar för minnet och tänkandet. Det finns kopplingar mellan pulshöjande motion och skolprestation.

FullSizeRender

Klingberg om lärandet och framtiden:

Utbildning kan göra hela skillnaden.

Vi har knappt börjat, så lite vet vi om vår hjärna!

Den kulturella evolutionen har gått så mycket snabbare än den biologiska så vi ska vara imponerade av det vi klarar!

Barn med nedsatt arbetsminne har svårt:

  • att komma ihåg instruktioner
  • att behålla koncentrationen på en uppgift
  • med matte och läsförståelse

 

Tonåringar drivs mycket av oproportionerliga belöningar oavsett risker pga mognadsprocess i hjärnan.

 

Det verkar som om siffror sorteras som en tallinje i hjärnan baserat på att man har sett en korrelation mellan aktiviteten att flytta uppmärksamheten till höger och att räknar addition samt att flytta uppmärksamheten till vänster och att räkna subtraktion. Samt kopplingar mellan vänster sida och lägre tal samt höger sida och högre tal.

Det syntes inget samband mellan dataspel och skadlighet för hjärnan, om något syns en liten positiv effekt.

FullSizeRender kopia

Enligt Edward Decki främjar autonomitet/självbestämmande, utvecklande av kompetens och meningsfullhet/större sammanhang den inre motivationen.

Olika motivationstyper: Grit – driv och kämparanda, fixt- & flexibel Mindset, inre- & yttre motivation.