Den lärande hjärnan

Detta är en del i en bloggserie där jag kommer att dela med mig av anteckningar och tankar från föreläsningar under BETT-veckan i London 2015. Här läser ni mina anteckningar från Torkel Klingbergs föreläsning ”Den lärande hjärnan”.

Fem tips till lärare från Torkel Klingberg:

  • Optimera undervisning för barn med lågt arbetsminne.
  • Identifiera barn i riskzonen tidigt – ge sedan vetenskapligt utvärderad intervention. Det är viktigt att göra detta då dålig prestation kan leda till negativa förväntningar som kan leda till dålig prestation. Det skapar dåliga cykler!
  • Lär att hjärnan är formbar (Flexibel mindset) – bara att lära sig att hjärnan är formbar har en positiv effekt på lärande.
  • Minnestekniker för långtidsminnet – det är enklare att lära en gång och testas en gång än att lära sig två gånger.
  • Motverka negativ stress – minska psykosocial stress och motverka negativa förväntningar. Bland annat genom avslappning, motion. Arbetsminnet ungefär halveras av stress. Stress är en viktig miljöfaktor – utred vad det är som är stressande i svensk skola.
  • En sund själ i en sund kropp. Utred stress och skapa handlingsplan, se till att få ordentligt med sömn (Varje kvart har betydelse i termer av sömn för barn!), fokusera på konditionsträning och skapa på så sätt goda förutsättningar för minnet och tänkandet. Det finns kopplingar mellan pulshöjande motion och skolprestation.

FullSizeRender

Klingberg om lärandet och framtiden:

Utbildning kan göra hela skillnaden.

Vi har knappt börjat, så lite vet vi om vår hjärna!

Den kulturella evolutionen har gått så mycket snabbare än den biologiska så vi ska vara imponerade av det vi klarar!

Barn med nedsatt arbetsminne har svårt:

  • att komma ihåg instruktioner
  • att behålla koncentrationen på en uppgift
  • med matte och läsförståelse

 

Tonåringar drivs mycket av oproportionerliga belöningar oavsett risker pga mognadsprocess i hjärnan.

 

Det verkar som om siffror sorteras som en tallinje i hjärnan baserat på att man har sett en korrelation mellan aktiviteten att flytta uppmärksamheten till höger och att räknar addition samt att flytta uppmärksamheten till vänster och att räkna subtraktion. Samt kopplingar mellan vänster sida och lägre tal samt höger sida och högre tal.

Det syntes inget samband mellan dataspel och skadlighet för hjärnan, om något syns en liten positiv effekt.

FullSizeRender kopia

Enligt Edward Decki främjar autonomitet/självbestämmande, utvecklande av kompetens och meningsfullhet/större sammanhang den inre motivationen.

Olika motivationstyper: Grit – driv och kämparanda, fixt- & flexibel Mindset, inre- & yttre motivation.

 

Våga mötas!

Den fjärde #afkSkolvåren har precis slutat. Så här direkt är det särskilt en sak som jag tycker står ut med en afk i #skolvårens regi – nämligen att du är precis lika viktig oavsett vem du är! På en #afkSkolvåren är det till exempel inte definitivt att det är föreläsaren, talaren eller den som står på scenen som ska ge mest till ”publiken”. Det kan vara precis tvärt om. Du är i ständigt interaktion med andra under en #afkSkolvåren och det är fokus på mötet och dialogen.

Detta förhållningssätt öppnar upp för en tvåfilig lärprocess och avfärdar tanken om att lärandet är enfiligt. Kanske är det du på scenen som går hem med en helt ny bild av saker du innan var säker på var så sanna att du ibland går ut och håller en enfilig föreläsning. Och det är ett mycket viktigt möte! En mycket viktig process! När deltagare aldrig antas vara passiva inhämtare och alltid antas vara en lika stor ”påverkare” som alla andra, då kan perspektivbyten ske på allvar.

Nästa gång du som föreläsare går ut för att ”föreläsa” så kanske ditt budskap förändrats något, eftersom du fått feedback och information som du inte haft innan.

Detta synsätt om att allt är ett tvåfiligt möte ger en alldeles unik kraft i den plattform vi kallar #skolvåren. Och det är oerhört viktigt att våga plocka in föreläsare som kanske inte alltid tänker och tycker som alla andra. Som kanske inte är PK eller mainstream. Som förmedlar budskap om skolan och lärandet till många, men sällan pratar med professionen eller de med en annan åsikt.

Det finns en oerhörd rädsla på många håll, för att möta och lyssna till dem som säger saker man inte gillar eller håller med om. Det finns också höga röster som gärna vill skrämma människor från möten, genom perspektivet ”Guilty by accosiation”. Min starka tro är att det endast är genom mötet vi lär och endast genom mötet vi kommer att nå varandra. Endast genom att nå varandra vi kommer vi att uppnå positiv förändring. Jag hoppas verkligen att fler ska öppna upp för dessa möten.

Konsten att bestiga ett snöberg

Jag såg en liten pojke på väg hem från skolan. I sin pösiga overall och sina stora skor pulsade han genom och över snöbergen. Inte för att det var oskottat, utan för att han ville. Han skrattade inte, han log inte ens, hela hans ansikte var ihopdraget i en koncentrerad min. När han besteg det sista snöberget, steg för steg, kunde jag se hur hans ansikte drog ihop sig ännu mer. Och ur denna koncentration kunde både kämparvilja och kämparglädje utläsas.
Han valde vägen som erbjöd de största utmaningarna – och han gillade det. Inte för att målet erbjöd en stor belöning, men för att den krävande processen gav honom tillfredsställelsen av att ha klarat något. Och den tillfredsställelsen erbjuder mer glädje än den enklaste av vägar. Feedbacken är direkt, belöningen konstant och målet väl synligt. Entusiasmen var tydlig, om ön återhållsam.
Hur får vi våra elever att bestiga skolans snöberg med samma glödande passion? Det svaret, mina vänner, är nyckeln till att skapa världens bästa skola.

Open sesame!

Post BETT – hur gör vi nu?

Så här Post Bett övergår flödande inspiration till reflektion och arbete för att översätta detta tankearbete till faktiska produkter som blir synliga och användbara för elever och kollegor. Till aktiviteter som blir användbara i det dagliga arbetet, genom alla dimensioner och på alla nivåer; i ”klassrummet”, i ”arbetsrummet”, på ledningsnivå, på huvudmannanivå och på styrningsnivå. Det handlar helt enkelt om: Hur sprider vi den kunskap vi fått vidare så att det ger en positiv effekt på lärande – på individnivå?

Gång på gång under veckan återkom jag till tankarna om att vi då och då glömmer ett väsentligt steg i lärandet. Vi kan se det tydligt när det kommer till elevhanteringen av digitala enheter och tjänster och det är direkt överförbart på många lärande situationer. Jag hör ofta lärare tala om problematiken kring att eleverna ska hantera sina lösenord. Lösenord glöms bort stup i kvarten och detta skapar en osmidighet, hindren för att nå lärandemålen blir för stora.

Min fråga till oss alla i skolan är dock: lär vi eleverna hur de ska hantera den här typen av information, eller förväntar vi oss bara att de ska kunna det? Är det en tyst kunskap bland många andra i den nya verkligheten, vid sidan av annan studieteknik? Hur ofta ligger det en outtalad premiss om en gemens samlad tyst kunskap som grund för våra förutsättningar att utföra det som förväntas? Och hur ofta hindrar detta oss att nå målen i lärandet?

Ger vi rätt förutsättningarna för att lyckas?

Med anledning av den senaste veckans BETT-upplevelser så ställer jag mig en liknande fråga; Hur många har skickats till London, med förväntningar om att de ska kunna sprida kunskapen vidare i alla olika dimensioner och nivåer, utan att getts verktygen för det jobbet? Hur många kan något om hur vi mest effektivt kan sprida vidare denna utveckling och förändring så att det verkligen kommer att ge effekt på lärandet? Och hur många får faktiska praktiska förutsättningar att sprida vidare?

Nu skulle en kunna säga att ”Jamen det är ju lärare och lärare är ju skolade i att lära ut”. Även om jag är övertygad om att det är samma verktyg vi ska använda för att utveckla skolan, som de verktyg vi använder för lärande och utveckling på klassrumsgolvet, så är det inte riktigt samma sak att vara utbildad i sitt ämne och lära elever som att sprida förändrande utveckling till kollegor. Kära nån, det finns hela utbildningar på ämnet förändringsarbete, av en bunt anledningar, tänker jag.

Så hur gör vi?

Ett av uppdragen för att sprida vidare torde således vara att först sätta sig in i hur det görs bäst. För om olika individer tillsammans ska komma överens om hur de ska sprida vidare trots att ingen av individerna har satt sig in i teorier och eller forskning kring detta, då blir de utelämnade att gå på sin egen känsla. En överhängande risk är risken då att de inte kommer överens och spridningen blir mycket godtyckligt grundad. Och som Daniel Barker så effektivt visade på en av sina föredrag/workshops så räcker det inte alltid om en av de som är med i gruppen bär förankring – det finns alltid några procent som inte tror dig oavsett hur du bevisar det för dem.

Jag är ingen expert! Jag är därför helt öppen för input av dig som vill dela med dig! Ett av sätten att bli bättre på att sprida är att vi delar med oss av våra erfarenheter med varandra och byter tankar och idéer. Och av det jag har fått höra av andra och deras erfarenheter, det jag läst och baserat på mina egna tidigare erfarenheter så tänker jag så här:

Jag har funderat mycket på hur jag kan sprida detta vidare i den kontext jag befinner mig i på min skola. En sak känner jag mig säker på; att föreläsa om vad andra sagt i sina föreläsningar ger föga.

Varje föreläsning jag deltar i är att skrapa på ytan. På scenen står människor som ägnat mycket arbete för att lyckas med vad de då sammanfattar för mig. Och för att jag ska kunna sprida den kunskapen vidare eller kunna ”leva det de lär” behöver jag fördjupa mig i det.

Bland annat tar jag med mig tankar om ASK-modellen och Peer review. Jag har fått chans att veta lite mer om det och det låter mycket användbart i mina öron.

Jag har också fått samlad erfarenhet av olika individer som brättat om allt från vad som rent praktiskt, på en teknisk nivå, krävs för att lyckas med IKT i undervisningen till vad som krävs på en implementeringsnivå lokalt på skolan. Och även om varje skola är unik och det inte finns ett recept att efterapa för alla andra så finns det på en övergripande nivå många beröringspunkter som är direkt väsentliga och direkt går att härma.

Jag har fått bygga nätverk inom min kommun och utanför kommungränsen, som jag hoppas ska hjälpa oss att gå från tänket om att bygga ”DEN bästa skolan” till att bygga ”DE bästa skolorna”. Alla elever har rätt till den bästa utbildningen och den rättvisan når vi bara om vi börjar jobba tillsammans.

Jag har fått så mycket!

Jag tror på en variation av spridningsmetoder och på varierande krav bakom.
Min övertygelse är också att det ALLTID ska ta utgångspunkt i de individuella klassernas behov och ALLTID utifrån lärandemålen, oavsett vilken metod eller vilket verktyg för att nå målen som det resulterar i. Det är inte HUR utan effekten av ditt hur som är det intressanta.

Jag tror också att det finns en skarp gräns mellan krav och incitament – det finns en tydlig skiljelinje mellan vad vi har rätt att välja att avstå från och vad vi helt enkelt ska göra.

Därför vill jag satsa på en spridning över tid. En långtidssatsning för att sikta på kvalité istället för kvantitet. En del saker vill jag sprida via rena workshops utifrån modeller och metoder som presenterats. En del av dessa workshops vill jag erbjuda en utveckling på där vi tillsammans i kollegiet bygger en studiecirkel runt ämnet, för att studera det vidare, fördjupa oss och utvärdera effekterna av det på vår skola.

Andra saker vill jag använda specifika metoder för att sprida, för att genom det kombinera upplevelsen av metoden med teorin. Till exempel genom att sprida teori genom flippar och Mooc-kurser och göra detta tillgängligt genom vissa plattformer. Det blir en blandning av incitament, krav och frivillighet. Ett annat exempel är att sprida det hjärnforskaren Torkel Klingberg talade om är bra för hjärnan vid lärande, genom att de facto utforma ”föreläsningen” med dessa metoder.

Jag vill också öppna informella mötesplatser inom kommunen, där vi som arbetar i skolan får chans att mötas och utbyta idéer. De nätverk jag byggt under den här veckan har gett mig ovärderliga kontaktytor för att förverkliga det.

När det kommer till den organisatoriska nivån, saker jag kunnat se som de gör i England och som kanske inte är så lätt för oss lokalt att göra eftersom det krävs nationella förändringar i systemet, så har jag fått se det med egna ögon och det har gett mig verktyg för att verka för dessa förändringar underifrån. Dela genom att sprida tankar om det och dels genom att jag själv kan använda det faktiska friutrymmet jag har i min yrkesutövning för att göra anpassningar som går åt de hållen. Dessa förändringar kan jag sedan utvärdera i min egen verksamhet och se vad det resulterat i, för att arbeta vidare med att skapa den bästa möjliga undervisning och den bästa möjliga skola jag kan.

Hur ska du göra?

2015/01/img_68732.png

Läs också Edward Jensinger ”To BETT or not to BETT”.

Om flum och tomma noder

Det slår mig då och då, när någon slänger ur sig ordet flum, att jag inte förstår vad de menar. För mig känns det kanske inte alls som flum. Detta har fått mig att fundera över vad flum egentligen är. Slår vi upp flummigt på Wikipedia så säger det så här:

flummig

(om person eller text) som säger mycket utan att ha så mycket innehåll eller tanke bakom

oseriös, som inte tar saker på allvar

påverkad av vissa droger, såsom marijuana

Jag kan konstatera att jag, varje gång jag blivit anklagad för att vara flummig, varken varit påverkad av droger eller varit oseriös. Jag har tagit det jag sysslat med på allra största allvar!

Jag kan också konstatera att det legat en massa tankar och arbete, samtal och stötande och blöta de bakom det jag gjort. Så mycket så att det nästa blir lite förolämpande att någon tror att jag inte gjort det.

Men så har vi de där första orden i förklaringen, ”(om person eller text) som säger mycket utan att ha så mycket innehåll”, som kanske är nyckeln till dessa olika upplevelser av vad som är flummigt eller ej.

För mig har det en massa innehåll. Jag har ju, som skrivit, stött och blött, vänt och vridit, arbetat och samtalat med, om och på materialet. Jag har fyllt de tomma noderna med mening och därför är det allt annat än flummigt för mig. För mig innebär det att ”flum måste betyda att den andra personen helt enkelt inte förstår. Så om en person istället skulle be mig förklara, vara öppen för att förstå och vilja anta mitt perspektiv så skulle det inte längre vara flum.

Ingrid Assarssons avhandling ”Talet om en skola för alla” fick jag läsa på lärarutbildningen. Där skriver hon om ord och begrepp, hur de är tomma noder tills vi fyllt dem med mening. I min studiegrupp ägnade vi mycket tid på att analysera och förstå Assarssons avhandling. Den lockade oss mycket då vi tillsammans började uppleva att så mycket av det vi säger är skolans uppdrag betyder så olika för så många. Hur diskurser präglar praktiken och vikten av att börja fylla de tomma noderna tillsammans, istället för i små grupper, om vi vill göra allvar av att skapa en skola för alla.

Det finns många saker vi inte lägger samma mening i, eller förstår på samma sätt. Ibland är det inte så viktigt. Ibland är det så att de som förstår lockas, de som inte förstår lockas inte, och det är okej. Ibland vill vi att alla ska förstå och då måste vi lägga kraft och energi på att förklara. När det kommer till skolans uppdrag behöver vi absolut börja förstå vara dra och fylla noderna med mening tillsammans. Vi behöver mötas för att fylla allt med mening. Och vi får inte vara rädda för det som kan verka som flum för oss själva i början. Då kommer vi att stanna upp i våra olika förståelsen utan att förstå hur vi gör så olika och tänker så olika kring samma uppdrag.

Jag tycker att Pål Christensson skriver fint och klokt om vad flum är eller kan vara på sin blogg. Läs den!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ab7/9992625/files/2015/01/img_68731.png

Skoldebatten och varför #skolvåren?

När du anklagas för något i det officiella (moderna) rättssystemet så ligger bevisbördan på den som anklagar. Vilket ju är en väldig tur, annars skulle vi kunna sysselsätta dem vi ogillar med att försöka försvara sig från våra ogina anklagelser dagarna i ända.

Förr gick det inte riktigt till så. Under häxjakter kunde du vara skyldig bara för att du inte kunde motbevisa anklagelserna som riktades mot dig. En tragisk del av historien.

Tyvärr finns dessa mobb-metoder kvar även i modern tid. Inte minst på sociala medier. Vi ser det på så många platser. Ett känt exempel är FlashBack, där rykten och spekulationer blir sanningar ofta leder till namngivningar trots att de (ibland) mer civiliserade gammalmedierna gjort professionella och etiska val att inte namnge innan anklagelserna bevisats.

Hur den här typen av spekulationer kan fånga dig i sitt nät har jag fått uppleva på nära håll, om än inte med samma konsekvenser. Att skapa mötesplatser är, enligt flera utsagor, farligt och flummigt och bland annat jag ska stå till svars för detta läskiga.

#skolvåren är för mig personligen platsen där de som vill föra ett annat typ av samtal samlas. Tyvärr vill även de som hellre lägger sin energi på att svärta ner andra än att göra något positivt för att väga upp det de anser är tokigt, vara med på ett hörn. Bland annat har Pernilla Alm, som skrivit boken Läxfritt, också fått uthärda drevet som kan gå i skoldebatten på sociala medier. Länken ovan går till hennes reflektion av den erfarenheten. Och som hon skriver, jag är människa också med andra människor runt mig som jag ska, vill, bör och önskar ägna mig åt. Man hinner inte svara på allt. Jag vill heller ej svara på allt, eftersom det ofta är ondsinta tolkningar och elaka spekulationer.

Vi är många som ser drevet, men det är inte helt okomplicerat att väga upp det negativa som sprids. Som vanligt ger erfarenheter perspektiv man innan saknat, vilket är bra. En av insikterna är att det är omöjligt att komma ur nätet när du väl spunnits in i det. Du kan nämligen välja att inte svara, men då tesen är ”Säger du inget så håller du med” blir det bara ett nytt nät. Du kan välja att gå i svarsmål, men då drev oftast startas av de som vill fäktas med väderkvarnar så klibbar du bara in dig ännu mer i nätet.

Jag är personligen trött på att bli knuffad in i nätet. Ibland tappar jag tron på människor och tänker jag att jag ska lägga ner, krypa tillbaka in i grottan och stanna där. Men det vore ju liksom att ge upp. Och att tycka synd om mig själv. Jag vägrar göra mig själv till ett offer! Så det är egentligen inte ett alternativ. För jag lever efter devisen att ”Det enda som krävs för att ondskan ska segra är att de goda förblir tysta.” – så låt ingen skrämma er till tystnad!

Däremot är jag inte intresserad av att dra in andra i de klibbiga spindelnätet, eller ens plåga dem med att se på när Don Quijote kidnappar mina och andras flöden, så jag tänker fortsätta att vara varsam med att kliva in i svarsmål. Detta är ett undantag, för att förtydliga för er som inte varit med från början, som är intresserade av fakta från källan istället för spekulationer.

Här kommer min replik på det senaste drevet. En förklaring till vad #skolvåren är och gör:

#skolvåren startade som en önskan att skapa plattformar för människor att mötas och samverka. En form av ”Open lab”.

Min förhoppning var, och är, att den här typen av plattformar, helt i fas med forskning om kollegialt samarbete, ska hjälpa oss att skapa ett hållbart lärande samhälle.
#skolvåren som plattform gör alltså inget anspråk på att komma med en enda sanning, en enda väg eller en enda lösning. Det är en plattform där möten sker för att människor genom möten, utbytanden av idéer, nätverk och samarbeten ska kunna hjälpa alla att förbättra sin praktik. #skolvåren som plattform bär inga svar utan är en #ansvarsrörelse (namnet fick vi av Anders Härdevik på vår första afk) där alla som deltar formar och bidrar och skapar mängder av idéer och projekt. Det är ett smörgåsbord och du får smaka på vad som tagits med till festen. Och om du är öppen för det kan du ju även hjälpa någon som du anser halkat av banan med ett nytt recept. Kollegialt ansvarstagande.

Och i bakgrunden säger vi: börja med en vision, börja med att staka ut vart ni ska så ni är med och styr bilen åt samma håll från början. Gör rätt från början och slipp att lappa och laga ett vrak.
Det är precis som i formativ bedömning: Vart är vi nu och vart ska vi?
Det är också för att kunna skapa denna gemensamma vision som vi menar att frågan ”Varför skola?” är en bra utgångspunkt. På våra afk-träffar knyts människor ihop genom sina svar på frågan, ofta utifrån lokala behov, med varför som grund.

Vi som är Back Office öppnar en plattform där människor får mötas och utveckla sin praktik för att forma en väg till ett hållbart lärande samhälle. Det finns många liknande varianter, det är som en Pedagogisk Pub i större format med inslag av föreläsningar och workshop, förutom snack. Det är som en SETT-mässa i miniformat men med fler deltagande moment och på annat tema.
Och alla är välkomna.

För att det ska vara öppet för alla och en ofarlig plats för att stöta och blöta så är allt kostnadsfritt. Ingen tjänar några pengar, alla tar ur egen ficka, alla är bidragare och har lika stort värde och plats oavsett roll på våra afk:er. Därför får ingen arvode när någon annan tar ur egen ficka.

Varför gör jag det här då?
Jo, för att jag tror på styrkan av dessa samarbetsformer i ett samhälle där produktion är det enda som premieras och reflektionen glömts bort.
Vinsten för oss, för alla som deltar, är vinsten av att kunna förbättra sin praktik för att skapa ett mer hållbart lärande samhälle genom input, output, samarbete, nätverk.

Och faktum är att vi kan kalla det vad ni vill men vi tror på vikten av att ses, träffas, snacka, samverka, skapa, följa förändring, samtala, vända, vrida, göra bättre hela tiden.

Jag ser fram emot ett år fyllt av möten där vi tillsammans kan bygga på varandras tankar och idéer för att skapa en bättre praktik. Hoppas vi ses!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ab7/9992625/files/2015/01/img_6873.png

Tack till alla föräldrar!

I går hade vi julavslutning och i dag har jullovet smygstartat. Det är en välbehövlig break från vardagen. Men missförstå mig inte; det är inte eleverna, föräldrarna eller kollegorna jag behöver ett break från. Det är allt det där andra. Och så ser jag otroligt mycket fram emot att få sova ut på morgnarna.

För att summera den här terminen kan vi väl säga att det varit en utmanande termin som tagit mycket energi. Men naturlagarna säger att där det tas energi måste det också ges energi. Så jag har funderat lite kring var jag fått energin ifrån.

Energi får jag alltid från barnen, från eleverna! Självklart tar de också energi men de ger oftast mer än de tar! Och så är det verkligen med mina härliga ettor.

Energi får jag också av mina kollegor. Vi håller på att jobba ihop oss, lärarna i ettan och fritids, och jag känner verkligen att vi hittar fina former för samarbete! Jag har fantastiska kollegor med mycket hjärta, en stor portion vilja och härlig humor. Det är en ynnest att få arbeta tillsammans med dem, både mina närmaste och andra kollegor i huset.

Sedan har jag fått en stor mängd energi från ett kanske mer oväntat håll – nämligen den härliga föräldragruppen.

Det är ofta föräldrar målas upp som ”problemen”, eller i alla fall orsaken till många av lärarens problem. När jag tänker efter så är det den generella bilden som förmedlas och jag kan inte hitta många exempel på motsatsen i den allmänna debatten. Men för mig har föräldragruppen jag får arbeta med just nu inneburit massor med energi ända från dag ett.

Jag upplever att det sällan görs tydligt i den offentliga debatten hur mycket samarbetet mellan hem och skola påverkar elevernas trygghet i skolan, hur väl eleverna lyckas i skolan och hur mycket effekt det har för hela känslan i skolan. Det är som att vi tror att fysisk placering och väggar avgränsar hur mycket vi kan påverka det som sker på plats. Som att vi inte riktigt förstår att personerna som fyller rummen tar med sig allt utifrån till rummen, och allt inifrån ut ur rummen. Allt förflyttas med oss, bortom oss.

Det klassrum vi har skapat under den här terminen, är jag bara en liten faktor i. Att jag som läraren, den vuxne i rummet, ledaren och pedagogen ska spela in lite större roll än de andra enskilda individerna som är medskapare till dynamiken är en självklarhet. Det är mitt uppdrag och mitt ansvar! Men i vårt klassrum kan du hitta mor- och farföräldrar, kompisar, syskon och föräldrar och *bonusföräldrar. Du kan se dem hålla i egna lektioner och du kan ana dem i förhållningssätt. Förhållningssätt både hos mig och eleverna. Vi är otroligt många som varit med och byggt den gruppdynamik och det klassrum som vi skapat under hösten. Och just detta samskapande är ovärderligt för mig som pedagog och ledare.

Jag kan inte nog understryka hur viktigt samarbetet mellan skolan och hemmen är. Hur viktigt det är att vi har gemensamma förhållningssätt, öppen dialog, transparens, respekt för varandra, förståelse och hänsyn för varandra samt tydlighet i kommunikation och förväntningar. Det gäller så väl mellan mig och eleverna som mellan föräldrar och barn samt mig och föräldrar. Lägg till detta ett intresse för varandra och en vilja att visa uppskattning för varandra så har vi ett vinnande koncept.

En av de allra största energikanalerna för mig denna termin har varit just föräldrarna (biologiska och *bonus), syskonen och mor- och farföräldrarna. jag har en föräldragrupp omkring mig som ger och delar med sig hela tiden. De har bidragit så mycket till gruppen, både direkt och indirekt, visat nyfikenhet och uppskattning. Utan föräldragruppen hade vi aldrig varit där vi är i dag.

Som jag skrev innan så tycker jag att debatten kring skolan och föräldrarollen oftast är en problembeskrivning. Med detta inlägg vill jag bidra till en annan bild och jag vill visa min tacksamhet för det fantastiska samarbete jag har fått uppleva den här terminen.
Jag ser fram emot många fler!

Till er som kämpar med föräldrakontakten vill jag ge några förslag:
Öppna dörrarna! Bjud in! Och våga ställa frågan om vad de kan bidra med. Våga fråga vad de har för förväntningar på dig och berätta för dem vad du har för förväntningar på dem. Öppna upp dialogen. Arbetskamrater spelar en stor roll till hur väl du lyckas i ditt arbete och i det avseendet är föräldrar dina mest värdefulla arbetskamrater!

Till (alla!) mina kollegor: Tack för en givande, utvecklande och lärande termin fylld av gemensam respekt och gemensamt arbete. Sov ut i jul! Ät gott och vila. Vi ses i januari.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ab7/9992625/files/2014/12/img_6873.png

* Jag har medvetet valt att lyfta ut bonusföräldrar i text, inte för att förminska värdet utan för att synliggöra och förtydliga att jag talar om alla föräldrar! Alla är lika viktiga i detta samskapande!

Utveckling sker i trygga och stöttande sammanhang

Jag tänker på trygghet. Jag tänker på stöttning. Så tänker jag på trygghet, stöttning, lärande och utveckling. Och jag undrar om vi människor till fullo förstår värdet av en trygg och stöttande miljö.

Det är lätt att vara fantastisk i fantastiska sammanhang, omringad av fantastiska människor.

Absolut fundamentalt för att lärande och utveckling ska frodas är att vi omges av trygghet och stöttning.

Min absolut främsta uppgift som pedagog måste vara att skapa en trygg och stöttande miljö,

Är du trygg och stöttande gentemot din omgivning? På alla plan? I inre och yttre rum?

Det är lätt att vara modig om du befinner dig i en trygg och tillåtande miljö, där felsteg är accepterade och ses som en av stegen för lärande. Det är lätt att vara modig om du befinner dig i en miljö där dina tankar får stöd på vägen och dina tankar ses som en del i utvecklingens stödstruktur, istället för att förväntas vara färdigtänkta.

Låt skolan vara denna trygga och stöttande miljö!

Den moderna tidens häxjakt

I dag låter vi elden spridas i flöden på  sociala mediers bål. Den mest effektiva tändstickan är gammelmedia, eftersom de fortfarande väljer sitt material så har de i många kretsar fortfarande en högre ställning än sociala medier. Det som ofta glöms, när bålet tänts, är att kritiskt granska gammelmedia. Det är lite som med tryckta uppslagsverk; Bara för att det är ett mer ”exklusivt” (eller kanske mer exkluderande) media så tänker vi lätt att det som rapporteras är sanning. Vi glömmer att skaparen bakom artikeln, nyhetsinslaget, radioprogrammet har en vinkel. Bekräftar gammelmedia mina egna föreställningar, då går jag igång och agerar eldspridare.

Ett exempel på detta var veckans Skolministeriet i P1. Titeln på programmet var ”New Age som skolutveckling?”. Även om alla som intervjuats faktiskt inte fått veta titeln på programmet, eller blivit informerade om att det var New Age det skulle handla om. Premissen var satt och det var bara att köpa den. Solklar hårdvinkling! Och de som målades upp som förespråkare till New Age i skolan fick aldrig någon chans att bemöta kritiken som framfördes till fenomenet. De fick snällt och fint svara på generella frågor om skolutveckling. Förmodligen eftersom om reporterna faktiskt skulle bett dem försvara New Age i skolan så hade de inte förstått vad reportern snackade om! Då hade programmets hela grundpremiss fallit. Och det är svårt att hantera som journalist. Det är lättare när storyn håller.

Jag är illa berörd över hur otroligt dåligt journalistiskt arbete som ligger bakom programmet. Över hur icke objektivt det är. Över hur oproblematiserat allt fick stå. Hur personer valts ut för att stödja olika teser och det faktum att det inte alls ställts frågor som gjort att kritiken kunde bemötas eller att rollen deltagarna tilldelats varken framgått eller undersökt bättre innan.

Desto mer illa berörd blir jag när kompetenta och högutbildade människor sitter i sociala medier och helt okritiskt lyssnar endast för att få sina redan förutfattade meningar bekräftade. Människor som varje dag ska lära ut källkritik sitter och är inte det minsta kritisk till källan som fyller dem med ”Vad var det jag sa”-rätt. Människor som brukar sitta och såga andra genom att säga att det finns så många lärare där ute som inte kan sitt jobb, sitter och är avbilden av att inte förstå vad man själv förväntas att lära ut. Det är tragiskt!

Ett problem med det här är att jag förväntas att försvara Helena, som deltog i programmet, och därför kommer min kritik till programmet tyvärr få lite betydelse. För att hon är en vän. Och för att många också vill tilldela mig rollen som en okritisk person som springer på alla konstiga skolarrangemang (och skapar dem själv) och att jag inte kan vara professionell nog att sila och sålla. För eftersom jag befinner mig i samma krets så är jag ”guilty by association”, vilket ju också är den logik som hela Helenas medverkan i programmet har.

Det är ett typexempel på skrämselpropaganda och en modern variant av hur häxor bränns på bål! Människor försöker skrämma andra från att röra sig i samma kretsar som människor de ej gillar genom att påstå att du är den du umgås med. En skrämselpropaganda med konsekvenserna att mötet mellan oliktyckare och oliktänkare inte kan uppstå, eftersom när och om det uppstår gör det dig direkt till medskyldig och dina ord är längre ingenting värda. Du har blivit smittad av pesten. En skrämselpropaganda som helt okritsikt käkas med hull och hår på sina håll. Och som Skolministeriet nu helt okritiskt förmedlat.

Så jag ber dig – våga vägra köpa skrämselpropagandan och våga möta människan själv, för att utreda vem det är, vad denne vill och hur denne tänker. Låt aldrig någon annan skrämma dig ifrån mötet med olika! Om jag skulle låtit mig luras av skrämselpropagandan hade jag gått miste om en av de mest fantastiska människorna i mitt liv och en av de människor som hjälpt mig att utvecklas och lärt mig så mycket – Tack Helena Roth för att du är du, för att du vågar och för din klokhet!

För att visa min egen subjektivitet här ska jag igen klargöra att Helena, som målades upp att vara en person som är för New Age i skolan, är en god och nära vän. Jag har en hel del förförståelse när jag sätter mig ner för att lyssna till programmet. Det är också den förförståelsen som hjälper mig att se igenom journalistens billiga knep (och kanske det faktum att jag själv är utbildad och före detta verksam journalist). När påan annonserar att programmet ska handla om New Age reagerar jag direkt och undrar ”Men varför är Helena med i programmet då?”.

Jag har inte så mycket att säga om de som blivit intervjuade i programmet. Mycket baseras på åsikter, upplevelser och egna tolkningar av saker från ett håll, men det kan vara lika relevant som något i det här fallet. Dock har jag sett de som faktiskt läst om New Age på universitet, som reagerar och undrat vad det var som var New Age för något. Kornhall är saklig och lägger upp en hel del argument som jag finner intressanta och måste fördjupa mig i. Han är också professionell och i sin bloggtext så här i efterhand förtydligar han det här med vetenskap som den enda sanningen på ett mycket bra sätt:

Självklart är det inte så att allt vi gör i skolan bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns helt enkelt inte forskning kring allt vi gör och en massa saker gör vi därför att det ingår i vår kultur eller för att vi har det som tradition. Så är det och så kommer det alltid att vara och det är heller inget problem. Det är däremot ett problem om vi gör saker som det finns bevis för inte fungerar och om vi gör sådana saker i tron att det är vetenskapligt.

Under programmets gång blir jag dock mer och mer irriterad på upplägget. Hur det är klippt, hur en del saker antyds men inga egentliga exempel eller klarlägganden kommer fram, vilka premisser jag förväntas köpa.

En av Skolvisions besökare, som uttalat var starkt kritisk till Skolvision innan besöket, beskriver det som ett väckelsemöte. Estetiken och att de som ligger bakom Skolvision tror på ett nytt och förbättrat samhälle får ligga till grund för att Skolvision är New Age. Påståenden som får vara helt oproblematiserade programmet igenom.

Helena tilldelas rollen som deras motpart. Underförstått blir det alltså hon som får vara ansiktet för hur New Age tar sig in i skolan. Helena pratar om hur hon anser att skolsystemet är skapt för att endast möta några individer, medan många andra faller utanför ramarna, och hur hon skulle vilja att vi skapar ett skolsystem som möter alla individer. Två andra som besökt Skolvision får berätta hur de upplevt det och ge sin positiva bild av vad de tog med sig. Detta problematiseras dock genom att en person får svara på frågan om hon anser att det finns ett behov av att vara kritisk till liknande fortbildningar. Men kritiken fortsätter att vara oproblematiserad.

Det pratas om ”Skolvision och liknande initiativ” många gånger. Vilka är de liknande initiativen? Och varför har man valt ut Helena som Skolvisions representant av alla personer som ingår i initiativet? Det förs fram en del exempel på organisationer inom och bakom Skolvision som säljer olika smycken etc. som tydligen har med New Age att göra. Men detta koppla varken till Helena eller till det Skolvision gör, bara till personer inom organisationen. Det argumentet är ungefär som att säga att en religiös person inte kan undervisa i No. Inte heller lyfts tydligt vetenskapsförankrade personer inom organisationen fram. Det hela är onekligen märkligt!

Jag säger inte att Skolvision är rätt eller fel. Jag säger heller ingenting om att det ges plats för kritik. Det finns en hel del poänger från alla sidor. Men jag tycker att det är ett uselt journalistiskt arbete som utförts. Trots att programmet målar upp för- och motparter finns det ingen egentlig motsats i någon som sagts av de olika intervjupersonerna. Men den tolkningen kan jag göra – som känner Helena och därför kan tolka allt hon säger ur ett större perspektiv. De som inte känner henne kan bara basera allt hon sagt genom filtret av programmets premiss, klippning och den roll hon fått. Och de som lyssnat för att bekräfta sina egna föreställningar, de som redan agerat domare och jury och inte är intresserade av någon annan bild än den de redan har, de som lyssnat till skenrättegången för att se häxan brinna på bål, de har redan tänt bålen.

En av de uttalandena som Helena gjorde och som gjorde att främst vissa flöden på Twitter fick frispel var hennes uttalande om att  ”Vetenskap inte är sanningen.”. Jag vet vad hon menar. Jag har pratat så mycket med Helena att jag vet att hon inte är anti vetenskap, att hon tycker att forskning är bra, men jag vet också att hon är trött på att vi målar upp forskning och vetenskap som den allena sanningen. Poängen hon gör, när hon förklarar sitt uttalande, är att vi inte forskat på allt än och att vetenskap bara är en sanning tills den är motbevisad. Och Kornhall som då hyllas av mobben för att stå som motbild till Helenas uttalande, han säger något senare exakt samma sak som Helena, när han skriver sin blogg som jag citerat ovan.

Men de som köpt premissen om att skattepengar läggs på New Age och pseudovetenskaper och att Helena är den som tycker att det ska vara så, de hör henne endast säga att vetenskap inte är sanningen. Och häxjakten är igång.

Jag säger inte att kritiken som framförs inte är relevant. Jag säger inte att man inte får tänka och tycka olika. Men det är just det som de som deltar i jakten hävdar. Och den dag vi låter oss dessa människor låter oss sätta agendan för vilka vi möter och umgås med, den dagen har vi råkat riktigt illa ut!

Jag parafraserar en person på Twitter och säger ”Jag är besvärad över att våra skattepengar används för att göra så uselt journalistiskt arbete!”.

 

DEN eleven, DET barnet

Ibland undras det var lärarnas röst i debatten är.

Det finns många anledningar till känslan av att lärarnas röst saknas. En är att lärare inte är speciella nog för att släppas igenom av debattsidans redaktion på Sveriges största tidningar. En annan är att jobbet i sig, som vi ska klara på 45 timmar / vecka, oftast tar 55 timmar / vecka och äter upp all vår tid, all vår ork.

En tredje anledning är att debatten är så oproblematiserad. Den handlar om ”för eller emot” och om de saker som kanske ändå inte är den största delen av vår vardag.

En lärares komplexa vardag är sällan speglad i den generella debatten.

Jag vill säga er detta: När ni talar om mitt jobb så missar ni det som upptar mest av min tid. För när nu talar om det jobb jag försöker utföra varje dag, då utgår ni ifrån en idealbild av vad en skola är. När ni talar om min vardag så talar ni om skolans kunskapsuppdrag, trots att min vardag till 80 procent består av relationellt arbete. Att hålla en lektion när allt annat runt omkring flyter på smidigt är en av de absolut enklaste delarna av mitt arbete! Jag säger inte att det är enkelt; där ska jag lyckas anpassa till 28 unika individer, hinna med att se och hjälpa alla, kunna stoffet riktigt bra, utmana på olika nivåer, skapa varierande undervisning, undervisning som engagerar och undervisning som är deltagande. Det är i sig mycket komplext. Men innan jag ens när dit ska jag också se till att miljön omkring oss är trygg för alla, är motiverande, är ödmjuk och inkluderande. Jag ska först och främst se till att skapa en relation mellan mig och eleverna och mellan alla elever, som gör att vi är öppna för och mottagliga för lärande.

Den här texten säger det så otroligt bra! Den beskriver att det som upptar det mesta av min tid på bussen, i duschen, innan jag somnar och under morgonrutinerna är att försöka anpassa och hitta former ger de bästa möjliga förutsättningarna för 28 små individer att lära sig allt som krävs. Och den förklarar varför jag som lärare aldrig kan ge dig som förälder hela bilden. Läs den! Låt den sjunka in och bär med dig kunskapen den ger dig, om ditt barns komplexa vardag.