I’m awstruck – LiFT

Last saturday I had the opportunity and great pleasure to participate in the international workshop ”Why school?”, led by the people in the Eu-project LiFT (liftsweden.com).
People from different corners of Europe landed in Stockholm to talk about #schoolspring’s question ”Why School?”

The model for the workshop is called ”fishbowl”. I was asked to be a part of the inner circle in the first part of the workshop, where I and four people with me were placed in an small circle and the other people sat around us in bigger circles. The assignment for us in the inner circle was to answer theese questions:

1) If you look at the question ”Why school?“, what are your thoughts from the perspective that your experience gives you?

2) How should school prepare young people (differently than now) for being able to make their way and contribute to society?

I will here write my answer in short:

I believe we have lost our vision – our answer to the question Why School. I belive we know that we have lost our ways, and we know we have to do something. We are fumbling in the dark, trying to find our path, but we don’t have the tools to light our way. Nervously we look back and try to use yesterdays solution for solving tomorrows problems. But in a world that are constantly changing, yesterdays solutions will not be the answer. We live in a society that are constantly changing, and so we need to change with it. That means that we need to create ways for the people who lives in this constantly changing society, to also be in constant change. And we need to give people the tools to take an active part of that change. Because, for change to be a good thing, it needs to be organized and managed, so that we can find what works and build on that, while we stop doing what doesn’t work.
Schools could have this role today. The important and most definitely needed role of being the system that creates the organized lighted paths of change, and in the process gives people the tools to take an active part of an always changing society.

To be able to do do this we need to create many different paths. We need to stop sorting people by birth date and stop demanding that everyone have to know the same thing at the same time. We need to reorganize our outdated school system, that was built on the thoughts of the industrial age – and worked well for that purpose. And we need to find out what this ever changing society that we live in today needs to be a better place for all of us.

To sum it up;
We need to create possibilities for the people in an constant changing society to be in constant change. And school could be this possibilitie!

During the workshop, I got to share ideas and thoughts with large company managers, graduates, dropouts, dreamers, enthusiasts, professors, entrepreneurs, teachers, school managers, leaders, idéa-makers, and social promoters. All of them possesses more than one of the epithets! I have been challenged in thought, I have been challenging and we’ve climbed together to the goal of creating a better school and a better world.
I have been offered to step outside my comfort zone, and adopted the challenges.
I have been fascinated and amazed by the great things that happens when we work together towards a common goal, with openness and willingness to listen and understand.

I’ve understood that there are CEO´s out there who believes that the most important thing a school can give a student is healthy values.

I’ve gained the insight that education, in a society that is constantly developing, must have opportunities for the people who lives in that society, to constantly evolve.

I have reinforced my belief that the school not only can be a path to a goal on the horizon; if we constantly focus on the goal we diminish the present.

I’ve had a chance to talk to others about my believes that the goal of being the best, in relative values, is not a good enough goal. If you are going to be the best, someone else needs to be the worst – but all students have the right to go to the best school. So the only way to be the best is to be the best together. The only time we can say that we have fully succeeded is when everyone has reached the top.
To be the best in relative measure says nothing about how good you are, just that you’re better than others. And who says that is good enough?

And one of the most important conversations I take with me from this workshop is that young people are not the future – for young people are here and now! ”You need not to be grizzled to be able to change, participate and shape society. The young has so much potential and so much to give here and now. You must use their potential right away, so their talents doesn´t go to waste.” As a true hero expresses him self!
(Victor Ganguly, 20)

I want to thank everyone who attended and participated in the workshop. In a fantastic context, we all get the chance to be fabulous. You are all my teachers, and I am so grateful for all that you teach me!

This day made me awstruck!

‪#‎LiFT‬ ‪#‎LiFTsweden‬ #skolvåren ‪#‎schoolspring‬ #varförskola ‪#‎whyschool‬

#Sv3rige 3.0 utcheck #afkAlmedalen

Mellan 15-19 på fredagen arrangerade Sv3rige 3.0 ett samtal i S:t Nikolai ruin (där Humordralen hållit tillunder veckan). Många möten fyllda av nyfikna mottagare till inre tankar som delades med öppenhet.
Det är speciellt att mötas på det sättet, där för mig helt främmande människor vågar blotta sitt inre och där mitt inre blir mottaget med icke fördömande kroppsspråk. Vi placerades i olika modeller för samtal, triosamtal, world café med mer, och reflekterade över frågor och minnen som ”Berätta om en situation där du kände dig välkommen. Vad gjorde att du kände dig välkommen? Hur skulle ett Sverige där fler känner sig välkommen se ut?”

Jag kan relatera till den där korridoren av mellanförskap som Navid Modiri, en av initiativtagarna till Sv3rige 3.0, använder som en metafor för att inte riktigt känna att man tillhör något. Under hela min uppväxt befann jag mig i den korridoren och det tog mig 23 år innan jag verkligen började känna att jag tillhörde något. Innan jag kände att jag inte var bara mig själv närmast. Trots det har jag svårt att gräva efter ett specifikt minne där jag känt mig välkommen. För trots allt har jag levt i en relativt skyddad verkstad och jag har alltid känt mig välkommen, mer eller mindre. De gånger jag inte känt mig välkommen finns med som starkare minnen, eftersom att det är minnen som sticker ut, de är relativt få.
Efter fyra timmars närvaro av inre tankar och öppenhet är det med en rofylld känsla jag lämnar Sv3rige 3.0, S:t Nicolajs ruin och Almedalen för denna gången. Det var ett strålande sätt att avsluta årets Almedalsvecka på. Jag hann landa och reflektera, jag fick i lugn möta nya människor och jag fick bara finnas där ett tag. Med mig i fickan hem följer en gul post-it lapp där det står ”Varför normalisera?”. Vår sista uppgift var att skriva ner en fråga att bära med oss, att ha med oss och reflektera över, som kan hjälpa oss att skapa det Sverige vi drömmer om. Eftersom, som Kajsa säger, frågorna är mycket viktigare än svaren. Det är frågorna som får oss att fundera och reflektera och som får oss att förändra. Min fråga, ”Varför normalisera?”, får representera den stora utmaningen jag tycker att vi alla står inför, om vi vill skapa ett öppet Sverige som välkomnar alla. En reflektion jag bär med mig efter detta fantastiska möte med ett 50-tal?! individer är att även om vi som möttes där har alla intentioner att vara öppna och välkomnande så hamnar vi i att utgå ifrån normer av vad som är öppet och välkomnande. Normer som att de människor som är mest öppna och välkomnande är de som ser en i ögonen, hejar, tar i hand, kramas och inte har en sådan stor egen zon runt sig. Vad betyder det för de människor som behöver en egen zon? Som är tystlåtna och inte vågar säga hej alla gånger? Eller vill säga hej för den delen? Hur välkomnande är vi för dem? Och hur skapar vi en värld där vi är så öppna för varandras olikheter att vi ej bedömer andra efter vår egen normaliserade mall?
Jag hade också kunnat skriva ”Varför rädsla?” på den lappen. Vad är det som gör att vi räds varandra, räds andras individualiteter och räds det okända? Vad är det som gör att vi hellre dömer, bedömer och försvarar oss med motstånd till de nya istället för att inte försvarsställningen att öppna för det okända? Förmodligen skulle den senare approachen leda till mindre skada för oss själva, mindre konflikter,färre bråk och mer utvecklande möten än den första. Ändå väljer vi ofta den sista. Vi väljer alltså de medel som motverkar vårt syfte. Varför är det så?

Tack Navid, Kajsa, Fanny, Elin och Niklas, och tack alla som kom för att jag fick ta del av era tankar, ta med mig dem och för att jag nu kan bygga vidare på dem genom mina nya frågor.

Och tack alla ni andra jag fått möta under Almedalsveckan!

Vi ses igen.

20140705-125602-46562223.jpg

20140705-131644-47804457.jpg

20140705-125640-46600112.jpg

20140705-125640-46600910.jpg

20140705-125639-46599296.jpg

20140705-125640-46600640.jpg

20140705-125639-46599845.jpg

20140705-125639-46599577.jpg

20140705-125641-46601174.jpg

20140705-125640-46600376.jpg

Vad då demokrati?

Vad är demokrati för dig?

Någon skulle kunna hävda att det finns ett rätt svar här och att jag därför inte kan ställa frågan på det sättet. Men det är så klart med demokrati som med det mesta – det innehållet en hel massa gråzoner och tolkningsutrymmen. Inte minst eftersom demokratins goda värden ibland stöts mot varandra, när saker ställs på sin spets, och vi måste välja vilket värde som är det viktigaste.

Demokrati är mycket. Men mitt syfte här är inte att ta upp allt vad demokrati är. Jag kommer istället att lyfta två aspekter som jag anser att demokrati inte är. Jag vill problematisera vår syn på demokratin lite och fundera över om vi verkligen handlar demokratiskt när vi tror att vi gör det.

Jag funderar bland annat på det där med att rösta vart fjärde år. Betyder det att vi ska vara passiva resten av de 1460 dagarna mellan valen? Att vi ska sitta och lyssna på politiker som berättar för oss vad de vill göra och sedan på den 1461 dagen gå och rösta på det parti som jag anser presenterar idéer som är mest lika mina?

För mig är det lite befängt. Demokrati är folkstyre och folkstyre i ett land där några få ska representera många kräver ett stort engagemang från folket! Jag bör vara aktiv och påverka, skapa debatt, delta i samtal, visa högt och tydligt vad jag tycker är viktigt. Vi, folket, medborgarna, bör påverka våra politiker på alla (goda) sätt vi kan för att visa dem vad vi tycker är viktigt. Vi, folket, medborgarna, bör så klart sätta agendan! Politikerna bör så klart lyssna till folket, oss, medborgarna! Och folkets vilja bör så styra det som politikerna sedan levererar.
Det, är för mig, demokrati! Att säga att jag endast tar ställning och aktivt medverkar till utformningen av det samhälle jag lever i en gång på 1461 dagar, tja, det känns mer som en fuskdemokrati!

Jag har också funderat en del över det där med ”vad flest människor röstar på”. Är det rätt form av demokrati? Är det som ”flest människor vill” som ska ske? Eller finns det vissa demokratiska grunder som alla som vill åtnjuta alla demokratiska rättigheter måste efterleva?
Enligt mig så är svaret självklart: JA!

Om jag inte kan följa lagen så blir jag frihetsberövad. Det är inte demokratiskt rätt att frihetsberöva någon, men eftersom denna någon först ej åtföljt våra demokratiska spelregler så tar vi oss rätten att bryta mot vissa demokratiska grundläggande rättigheter.

Om människor lever efter devisen att alla människor inte är lika mycket värda – har de rätt att sitta i riksdagen bara för att tillräckligt många röstar på dem?

Att leva efter de mallar som mänskliga rättigheter sätter upp för oss är ett måste för att kunna kallas en demokrati.

Om 24 av 25 elever i min klass vill Slå Holger, ska de få göra det då?

Självklart INTE!

Så om ett riksdagsparti ej följer de mänskliga rättigheterna, de grundläggande demokratiska spelreglerna, ska de självklart ej ha rätt att sitta i riksdagen. Det är ej resultatet av en demokrati! Det är resultaten av en fuskdemokrati. Och ett riktigt demokratiskt problem!

1:1

Jag har lite svårt att förstå påståendet om att eleverna i skolan inte behöver 1:1 (en dator/platta per elev), utan att det räcker med 1:2, halvklassuppsättningar eller liknande.

1:1 handlar kanske inte främst om det pedagogiska perspektivet, om argument som att ”Det är bättre att eleverna samarbetar och skriver texter tillsammans på en dator/platta än att de har en egen och skriver själva.” För mig handlar det om verktygens anpassning och användarvänlighet. Det blir helt enkelt så mycket mer smidigt om alla i klassen får sin egen skrivbok än om de ska få en skrivbok per par. Och när det handlar om digitala verktyg så finns betydligt fler argument för 1:1, som har att göra med lagring, konton, säkerhet m.m.

Att eleverna har 1:1 hindrar inte att de skriver tillsammans eller samarbetar i andra former. Det är inget antingen- eller perspektiv. Däremot blir det svårt att göra både och med 1:2 eller halvklassuppsättningar.

Visst vill vi att våra elever ska få de bästa förutsättningarna?

Som kloke Magnus Blixt (@blixtgordon) skrev tidigt i vår på FB:
”Vad skulle hända om vi sa till tjänstemännen på kommunen att de skulle dela på en platta?”
(Citerat ur minnet.)

Lustfyllt lärande

Det lustfyllda lärandet är ett lustigt men kontroversiellt begrepp som väcker många känslor. Ofta omdebatterat i sociala medier i termer som ”Allt kan inte vara roligt hela tiden.” Och det kan vi ju så klart filosofera om ett tag. Men är lustfyllt likamed roligt?

I går hittade jag samtal om just begreppet ”lustfyllt” på olika håll i mitt Twitterflöde. Många som tyckte att det var ett dåligt begrepp, för att ”lära kan vara hårt slit och strävsamt när man gör det kan vara lustfyllt att kunna sedan”.

För mig innebär mycket som är lustfyllt hårt slit. Det handlar ju åter igen om vad vi lägger i begreppet. Jag menar att saker så klart kan vara olika grader av lustfyllt; det som kommer till oss på silverfat men även det som jag fått slita för att uppnå. Jag menar nämligen att syftet/målet/meningen kan göra vägen dit lustfylld. Ungefär som en elitidrottare som inte gillar springträningen men trots allt slit ändå finner något lustfyllt över det eftersom hen kommer närmre och närmre målet.

Ofta när vi ska tala om lust så talar vi om lust att göra saker. Om sådana saker vi behöver göra trots att vi inte finner någon lust i det. Som till exempel att städa, att borsta tänderna etc. Med min definition så vill jag hävda att målet/syftet gör det lustfyllt. Lusten till att inte vilja borra i mina tänder och lägga massor med pengar och tid på tandläkaren gör att jag är sjukligt noga med att borsta tänderna. Fast jag är dödstrött och har somnat på soffan och vaknat mitt i natten så grabbar jag min tandborste, tjurigt men jag gör det, och borstar nogsamt mina tänder. För motsatsen till lust är att inte ha lust och jag har verkligen inte lust att gå till tandläkaren och laga hål!

Och så där kan vi ju hålla på. Men vi glömmer en sak; att göra en sak även om vi inte vill är en sak. Att lära sig något jag inte vill, det är en annan sak!

Lust handlar om att vara motiverad att göra något. Kan jag vara engagerad utan att vara motiverad? Utan att känna lust?

Filippa Mannerheim föreslog att istället använda ordet ”meningsfullt”. Och jag kan tycka att det är ett bra ord. Men jag vill också försäkra mig om att vi inte tappar bort lustaspekten helt. För jag tror att vi lurar oss själva om vi tror att vi kan lära någon någonting, om hen inte känner någon som helst lust till det, på något sätt. För att ta till mig saker, för att lyssna, ta in och för att vara tillräckligt aktiv för att lära (aktiv lyssnare inte minst) behöver jag känna lust på något sätt. Annars stänger jag av. Mina tankar vandrar åt andra håll, jag fastnar i detaljer som villar bort mig, jag är helt enkelt inte med. Och kanske är det inte det jag gör som är det som får mig att känna lust, men målet/syftet som motiverar mig.

Men jag är med. Kalla det ”meningsfullt lärande”. Vi får bara inte glömma bort att lust är en drivkraft för lärande, och att vi skulle vinna så ofantligt mycket mer på att försöka få med alla god aspekter istället för att dissa dem för att vi vuxna minsann tycker att det är så. Det spelar ingen roll om jag tycker det, om mina elever sitter och känner att det jag gör inte har med dem att göra och inte är varken intressant, meningsfullt eller lustfyllt. För att tvinga kunskap på någon har aldrig varit ett vinnande koncept!

När vi vet att lärandet kan få raketfart om vi har lust att lära oss, varför inte försöka hitta lusten då? Varför inte försöka skapa undervisning som är både lustfylld, meningsfull och intressant på en och samma gång?

Netikett

Att debattera, argumentera och samtala har aldrig varit en lätt uppgift. Och ser vi på hur den traditionella debatten ser ut, till exempel politikerdebatterna, så är målet att ”vinna” debatten. Men hur ”vinner” man en debatt? Den frågan ställer sig Daniel H. Cohen i TedTalk (klipp nedan). Och den frågan både förändrar synen på debatten, hur vi för debatt och framför allt varför vi ska föra debatt.

Ta dig 10 minuter och lyssna till Cohen, det är några av mina mest välspenderade 10 minuter:

Det här är tankar vi behöver ta med oss in i klassrummen! Det Cohen talar om är att debattera för att lära, en sorts lärande samtal där vi bygger på varandras erfarenheter för att ta oss vidare. En debatt som är öppen och vänlig, istället för en debatt som är stängd, fördomsfull och full av grundlösa antaganden om andra personer.

Nu mer än någonsin är det viktigt att fundera över hur och varför vi debatterar. Sociala medier skapar oändliga möjligheter att få tillgång till lärande samtal, men tyvärr också många fallgropar. Att debattera med öppet sinne, att debattera för att vilja förstå och vilja lära sig något är inte så vanligt. Allt som oftast blir debattens mål att bekräfta sig själv, sina egna teorier och bygga sin egen mur för att hålla det vi på förhand dömt som dåligt borta. Och därför stänger vi oss från att se vad vi skulle kunna lära oss, vad vi faktiskt haft fel om. Ofruktsamt och tråkigt! Det bygger föga utveckling.

När bekräftandet av sina egna förutställda uppfattningar blir målet och ”vinna” debatten blir viktigare än att lära sig något av någon annan tas också ofta oschyssta metoder i bruk. Personangrepp och hävdande av rätt utan någon som helst grund för det är vanligt. Att försöka ta sig ur en debatt där personen vi debatterar med inte skyr några medel för att vinna är svårt. Vi kan välja att vara tysta och inte bemöta, med risk för att vår tystnad tas som bekräftelse. Vi kan välja att gå in i debatten och försvara oss med risk för att den bara blir större och en än större sörja. Inget av alternativen är goda alternativ och personen som blir anfallen blir bakbunden. För allt som oftast är personerna som ej skyr några medel även omotiverat lättkränkta och de kan inte mötas av egna medel. De har också svårt att se när en kommentar är omotiverad eller en faktiskt spegel av hur debatten förts.

Jag är övertygad om att vi måste börja se oss mer i spegeln när vi debatterar, speciellt på nätet. Och det kommer att vara en oerhörd vinst för alla elever som fått chans att testa detta i klassrummet. Hur uttrycker jag mig? Finns det implicita anklagelser i det jag säger? Är det jag säger grundat i fakta eller tolkningar? Gör jag grundlösa antaganden? Anfaller jag snarare än att fråga? Fortsätter jag att hävda saker om personen som jag inte har grund för? Använder jag en ton som går att missuppfatta och därför ger onödigt utrymme för missförstånd? (Exempelvis ironi). Kan jag uppfattas hånande? För jag den här debatten för att jag vill förstå människan jag debatterar med eller för att jag vill bekräfta mina egna ställningstaganden? Anser jag att en vinst är att krossa min motståndare snarare än att förstå min samtalspartner? Frågar jag istället för att dra snabba slutsatser? Frågar jag för att hitta gemensam grund och utgångspunkt i samtalet? Lyssnar jag till den jag talar med? Pratar jag med dem de berör, eller bakom ryggen på dem helt offentligt?

Att använda en situation och tillämpa olika ingångssätt på den situationen kan bli mycket tydligt. Till exempel testa de olika ingångarna:

”Det kan inte stämma att …”
”Det är inte möjligt att …”
”Så här kan det aldrig vara …”
”Jag undrar om…”
”Jag är fundersam över … eftersom … och undrar …”

Vilken ingång skulle du valt? Vilka är provokativa och vilka är ingångar som signalerar att du vill förstå?

Den enda gången en debatt är meningsfull är när den förs mellan personer med vilja att förstå varandra. När frågor ställs för att vi faktiskt undrar något och inte vill få bekräftat våra egna fördomar eller önskningar om hur något ska vara. Att parterna faktiskt är ute för att söka ny kunskap snarare än att bekräfta sin gamla.

(Nu kanske den gamla kunskapen är det som består men målet bör ej vara att bekräfta den, lika så vinna en argumentation.)

Låt eleverna spela olika roller, för att se hur det känns att vara mottagare av de olika bemötandena. Effektivt sätt att öva netikett på. Låt dem fundera över vad de egentligen vinner när de vinner en debatt. Är kanske den egentliga vinsten att vinna förståelse och ny kunskap?

Och tänk på att barn gör som vi gör.

 

20140524-182521-66321115.jpg

 

 

 

Måttstockens dilemman och arbetsglädjens hopp

Reflektioner från #mpkongress 2014

Hur behåller vi och ökar arbetsglädjen för lärarna?

För att kunna mötas i den här frågan måste vi först vara överens om premissen att arbetsglädje är viktigt. Och även om det kan finnas en del förutsättningar jag skulle vilja föra in, som till exempel att arbetsglädjen endast är relevant inom ramen för professionens uppgifter och att du bär ett stort egenansvar i frågan om arbetsglädje, så kan vi nog alla vara överens om att arbetsglädje spelar en stor roll för elevernas skolgång. Att relationerna mellan lärare och elev är oerhört viktig för hur väl lärare lyckas med sitt uppdrag och hur det går för eleverna är fastställt genom forskning. Och att arbetsglädjen spelar en stor roll för den relationen känns som en självklarhet.

När hittar du arbetsglädje?
Svaret på den frågan, liksom allt annat, är mångbottnat. Här finns många olika perspektiv och det är många som kan göra mycket för att arbetsglädjen ska få finnas kvar, och gärna öka, i skolorna.

För mig bottnar sig arbetsglädjen i många aspekter. Först och främst behöver jag bara intresserad av mitt arbete! Det är ju liksom A och O. Det spelar ingen roll hur mycket någon kämpar för att skapa arbetsglädje på en arbetsplats om jag inte från början är intresserad av det jag gör.

För att jag ska finns arbetsglädje behöver jag känna att det arbete jag utför är betydelsefullt. Det jag gör måste bära mening, det måste vara viktigt och i det innefattas att min röst i debatten om min arbete är viktig. Detta är något som många kan påverka! Som skolledare och chef måste du lyssna till det jag säger, ta med dig det och väga in det i dina beslut. Det är så klart inte samma sak som att du måste göra som jag säger, men du måste vilja höra på det jag säger och faktiskt vilka förstå. Mina erfarenheter och analyser måste få relevans för organisationen. Det gäller även mer centralt. När organisationerna drivs med ett ”top-down”-tänk tenderar min arbetsglädje att minska. För i en sådan styrning får min röst ingen relevans. När kommunen, riksdagen, regeringen, politikerna, styr skolan så kan ni inte gå på vad ni själva tycker, tänker och tror utan att se om det finns förankring för detta i verksamheterna. Varje gång jag som lärare upplever att beslut tas som är direkt motsatsen av vad vi signalerar om eller vad som sker i verksamheten upplever jag att jag blir förminskad i min yrkesroll – och arbetsglädjen sjunker.

Jag vill kort flika in här att detta inte är detsamma som att alla ovetenskapliga och godtyckliga åsikter ska styra. Som jag nämnde ovan så måste allt detta så klart rymmas inom ramen för uppdraget. Men vi kan alltid lyssna på varandra. Genom analyser av de som beprövar verksamheten kommer nya infallsvinklar som kan leda till vetenskaplig grund på sikt. All vetenskap är sprungen ur outforskade insikter.

Upplevelsen av att bli förminskad i sin yrkesroll kan även komma ur en samhällsdialog där ifrågasättande och kritiserande av professionen blivit vardagsmat. Till det kan vi härleda den ständigt återkommande frågan om medias ansvar för hur de rapporterar om skolan. Här har vi alla ett ansvar anser jag! Media har ett maktansvar för hur de filtrerar debatten. Gammelmedia skulle kunna välja att släppa igenom fler röster från lärare än endast de fackliga topparna. Och de som släpps igenom filtren och använder sig av traditionell media för att lyfta skolfrågan måste ta ansvar för att de gör det för att bidra till en bättre utveckling för skolan och vårt samhälle snarare än att göra det för att genom smarta knep verka handlingskraftig och på så sätt fiska röster. Men även jag har ett ansvar, som läsare, väljare och samhällsmedborgare. Detta med traditionell media är ett moment 22. Media skriver om sådant vi vill läsa och vi läser det som media skriver om. Precis som att politikerna fiskar röster på frågor som ger röster. Här kan jag som läsare, väljare och samhällsmedborgare vara tydlig med vilken tidning, tevekanal, radiokanal, vilka internetsidor jag väljer att läsa och vilka frågor ett parti som vill få mina röster måste prata om! Vi som väljare äger makten här!

Jag fick frågan ”När hittar du arbetsglädje?” på Miljöpartiets kongress tidigare idag. För mig sammanfattas det enklast med svaret ”genom att äga min profession”. Det är något som lärarutbildningarna har en stor del i. Lärarutbildningarna måste formas så att jag har en stabil grund att stå på när jag kliver ut som lärare. Där måste jag få en stabil grund i mitt yrkesutövande, verktyg för att analysera och bygga min verksamhet, så att jag kan synliggöra och motivera varför jag gör som jag gör. En annan del i det är att proffessionalisera läraryrket. En process som har startat men som är allt annat än lätt om vi tar ett steg åt sidan och försöker syna det som sker lite utifrån. Samtidigt som det det ställs frågor med stora frågetecken om varför lärare tappat sin status så ifrågasätts även de insatser som sätts in för att öka statusen. Ett bra exempel är lärarlegitimationen. Frånsett hur införandet av legitimationen gått till och frånsett de uppenbara övergångsproblemen tror jag att legitimationen kommer att ge lärarna en legitimitet från samhället omkring, där samhället i större utsträckning kommer att acceptera lärarnas perspektiv i frågan om vad som är bäst för eleverna. (Till skillnad från till exempel föräldrarnas perspektiv i fråga om vad som är bäst för deras barn. Ett perspektiv som är lika relevant men de olika perspektiven kan ibland ge lite olika lösningar.)

Jag ska försöka förklara hur jag menar:

När övriga samhället krupit sig längre in i klassrummen och alla plötsligt är experter på undervisning och bedömning har lärarnas yrkesutövning blivit ifrågasatt under de senaste åren. Då kikar vi bakåt och undrar varför lärare förr inte blev lika ifrågasatta. Varför fick lärarna förr mer respekt? Vad beror avproffessionaliseringen av läraryrket på?
Och jag undrar: ser vi att vi söker svaret på frågorna genom att blicka bakåt? När vi kikar över axeln i jakt på lösningen på dagens problem så måste vi vara medvetna om att det var en annan kontext då! Vad som var professionellt då är kanske inte professionellt idag. Och då måste vi kanske främst fundera över vad som egentligen är professionellt idag!

Lika bra som övriga samhället är att ifrågasätta oss i skolan, lika bra är vi på att ifrågasätta dem utanför skolan. Lika bra som övriga samhället är på att sparka ner skolans dörrar, lika bra är vi i skolan på att drämma igen dem. Som att svaret på att vara professionell vore att stänga dörrarna istället för att öppna upp för dialog med olika perspektiv på barnet. I skolan handlar det först och främst om just barnen. I skolan är de elever, utanför är de barn. Och det finns lika lite ett ”vi i skolan” och ”dom utanför skolan” som det finns två från varandra avskilda personligheter hos barnen. Ska vi alltid utgå från barnen måste vi också bjuda in varandra i en dialog om vad som blir bäst för dem! Oavsett om det är barnet i skolan eller barnet utanför skolan. Det är barnet som en helhet vi ska prata om! Bäst för barnet, punkt! Och då är det mest professionella att vi öppnar dörrarna och för en dialog, med våra olika perspektiv, för att hitta en gemensam grund och den allra bästa lösningen. Tillsammans! För hela barnet!

Här tror jag att till exempel en legitimation kan vara bra för professionen. Legitimationen ger mig legitimitet att anta det perspektiv min utbildning gjort mig proffs på. Föräldrar kan fråga mig varför jag väljer en metod eller en annan, men jag är proffset på den punkten och jag kommer inte att låta föräldrar välja vilken metod jag använder. Men jag kan däremot lyssna till dem och respektera att de är proffs på sina barn i allt annat. De kan komma med information som gör att jag förändrar något jag gör, eftersom de tillfört det perspektivet. Och det är proffesionellt – att kunna ta del av omkringliggande relevant information och sedan applicera min yrkesskicklighet på allra bästa sätt utefter de premisserna som finns.
Och för Guds skull, glöm inte att fråga eleverna!

Seminariet som Gröna Lärare arrangerade handlade om arbetsglädje och utgick från Anna-Carin Bredmars avhandling i ämnet. Bredmar lyfte in frågan om hur känslor kan få legitimitet i en professionell diskussion. Det är svårt att mäta känslor och vi lever i en värld där mätbarhet är den enda måttstocken för legitimitet. Det är både logiskt och komplicerat. Hur arbetar vi på ett professionellt sätt utifrån sådant som inte är mätbart, utan att det blir godtyckligt? Hur ska vi överföra kunskap mellan varandra om sådant som bygger på det vi inte kan dokumentera? Och hur kan vi vara säkra på att det faktiskt är bra saker?

Jag funderar lite över huruvida skolan blir en unik del av den mer formella universitetsvärlden för att den handlar om förändring som sker inom oss. Kunskap är ju något som vi bygger med information utifrån, i sociala sammanhang, men som skapas inom oss. Vi kan inte överföra kunskap mellan varandra. Kunskap blir det först när jag gjort stoffet till mitt eget. Och den processen är mycket svår att mäta. Och samtidigt visar studier att relationen mellan lärare och elev är avgörande för att eleverna ska lyckas i klassrummet. Alltså ytterligare en faktor som är mycket svår att mäta. Och vad händer då med dessa faktorer, som är avgörande, i en värld där vi endast ger legitimitet till det mätbara? Kan det vara så att vi, i vår hysteri kring att förbättra skolan greppar efter allt som går att mäta och samtidigt puttar ut de faktorer som egentligen skulle ge önskad effekt? Dränker vi all möjlighet att skapa goda relationer och möjlighet att förankra kunskap inom oss i jakten på receptet och alla mätande aktiviteter?

På vägen hem från Göteborg snubblar jag över en ledare: ”Känslan som kunskap” av Lena Andersson i DN. Hon skriver om hur vår tids känslodyrkan är vår tids avproffessionaliseringen. Jag ler lite för mig själv när jag läser den. Jag tycker om att kunna mäta framgång! Likt en löpare som hela tiden mäter tiden på sträckan hen springer för att veta om hen utvecklas i rätt riktning önskar jag kunna mäta elevernas kunskapsutveckling för att kunna sätta in rätt insatser på rätt plats. Men jag har absolut inga problem med att chefen går till jobbet i T-shirt! Och jag tycker att mina elevers åsikter om stoffet vi undervisar om i skolan är lika ointressant som mina åsikter om det. För det är ju i mötet, i samtalet, vi utvecklas! Och jag inser att mitt motiv till mätning inte är kontroll, det är ett medel för att utvecklas vidare.

Andersson talar om en maktförskjutning. Och då kan jag inte låta bli att tänka att hon förvillar sig. Om vi mäter för kontrollens skull och för att behålla makten centrerad och om en centrerad makt är det som är professionellt, då kan vi gärna sluta med att mäta. För bilden av att makten är centrerad är en förvillande bild från de som vill ha makten. Men jag som samhällsmedborgare har makten. Det gäller bara att jag tydligt visar vad jag kräver av den tidning jag köper och det parti jag ska lägga min röst på!

Men om vi mäter för att tillsammans kunna ta kliv framåt i vår utveckling, då kan vi fortsätta mäta. Vi måste bara lyckas hitta balansen mellan det som är mätbart och det som inte är mätbart. Mellan vilka delar som bygger en profession av idag!

#IKTabc

IKTföreläsning

I dag bjuder jag på min Keynote med tips och trix för att arbeta med IKT i undervisningen. Föreläsningen är byggd kring de tankar jag har om att behoven måste komma först och vad möjligheterna med IKT alltså är.

IKTföreläsning

Det finns inte så mycket text eller beskrivningar med, men jag har utgått från bilden ovan för att tipsa om digitala verktyg som kan hjälpa till att främja denna typ av kunskapssyn.Samtliga bilder är länkade till appstore eller webbsidor där du kan ladda ner programmen och/eller läsa mer om dem.Så klicka på bilderna om du vill veta mer.

Hoppas den kan bjuda dig på lite tankar och verktyg för att kicka igång.

 
Länk till Keynote-fil (via Dropbox)
https://www.dropbox.com/s/e6o8ox3oe7woomt/IKTf%C3%B6rel%C3%A4sning.key.zip

IKTabc pdf

 

20140503-203443.jpg

20140503-203316.jpg