Förenklingssjukan förvärrar snarare än förbättrar

Om likriktning och förenkling är svaren – vad är frågan? Det är i alla fall inte en fråga om likvärdighet i ett kompensatoriskt uppdrag!

Vi människor är lata till vår natur – vår hjärna försöker ta alla genvägar den kan för att spara energi. Det är en livsbevarande instinkt och som med det mesta positiva så följer ofta negativa sidor. Det här pratar bland annat Katz och Ain Dack om när de beskriver våra rent mänskliga kognitiva biaser; vår hjärnas genvägar för att slippa förändra vårt sätt att tänka och göra. 

Jag har funderat mycket på vilka konsekvenser vår energieffektiva hjärnas genvägar får i en värld vars komplexitet vuxit i en oerhört fart. 

I ett tidigare inlägg frågade jag mig varför det verkar finnas en sådan drivkraft hos utbildningsförvaltningar att bestämma vilka utvecklingsområden skolor ska arbeta med, trots att en överväldigande kör av forskare pekar på vikten av att skolutveckling ska komma så nära elevgruppen – och eleven – som möjligt för att lyckas. Min personliga upplevelse är att denna typ av likriktning är vanlig på många olika sätt inom skolan: skolor ska ha samma lärplattformar, alla på skolan ska undervisa med samma läromedel och “det som är bra för elever i behov av särskilt stöd är bra för alla elever” hörs det ofta. Men jag ställer mig högst tveksam till denna likriktningstanke. Vi verkar i en verksamhet som har ett kompensatoriskt uppdrag, som ska möta varje individ där hen befinner sig och som ska hjälpa alla elever att nå så långt de kan utifrån sina egna, helt unika förutsättningar. Livärdighet är inte lika med samma för alla. Så hur kan då likriktning så ofta vara svaret? Och om det är svaret – vad är frågan? 

Min hypotes är att vi drivs av att vilja förenkla vår vardag. Att möta många olika individer, med olika behov, förkunskaper och förutsättningar, i olika gruppsammansättningar, i olika kontexter är komplext. När vi tar oss an uppdraget att hitta lösningar på hur vi ska lyckas med att ge alla elever samma förutsättningar utifrån deras olikheter kräver det en massa energi från vår hjärna! Min gissning är att det sätter igång ett starkt behov hos oss att hitta genvägar. Jag skulle chansa på att det är massor av biaser som sätts på hög aktivitet när vi står inför denna uppgift. Och jag tror att en av genvägarna heter förenkling genom likriktning! 

Genom att söka gemensamma mönster i den mångfald av behov som en kommuns olika skolor uppvisar och hitta generiska rubriker som kan omfamna många behov skapar vi en chimär av att behoven är färre och bilden av utvecklingen blir på så vis mer hanterbar. Men hur effektivt är det egentligen att skala upp flertalet skolors utvecklingsbehov till en sådan generell nivå att de faktiska lärandebehoven inte längre är tydliga och där lärare kilas in i ett gemensamt utvecklingsområde som de inte känner är deras mest relevanta utvecklingsbehov? Även om bilden vi tecknat över utvecklingsbehoven är enklare att läsa så är all den information som kan hjälpa oss att lyckas med utvecklingen bortsuddad. Stödet för att försäkra oss om att vi gör rätt saker på rätt sätt för rätt personer finns inte längre. Vi har fått en karta som är lättare att organisera oss efter, men problemet är att hur bra vi än organiserar oss med stöd av kartan så står vi ändå kvar och funderar på varför vi aldrig kommer i mål. Varför leder vår utveckling aldrig till förbättring? Vi är ju så bra på att följa kartan…

Kanske spelar tanken om att förvaltningens uppdrag handlar mer om kontroll än om stöd in här. Förvaltningen kontrollerar om direktiv följs. När de konstaterat att de inte blivit som man tänkt sig så formulerar de nya utvecklingsområden till skolorna. 

Det här är både en ineffektiv och förlegad tanke som ger dålig effekt. Det behövs en synvända på utbildningsförvaltningar ute i landet! Det går inte längre att komma undan med att utvärdera skolornas måluppfyllelse och sedan komma med kravställningar på vad alla andra ska göra (i det här fallet skolledningen och lärarna). Det är dags att sluta lägga problemen i någon annans knä och istället äga våra problemområden. Vi måste arbeta med det vi kan påverka inom ramen för vårt uppdrag och sluta skylla på att alla andra inte gjort sitt jobb. Förvaltningens roll ska så klart handla om att ge det stöd som skolorna behöver för att kunna uppnå ställda mål, från till exempel politiker, och kontroller om hur det går ska så klart göras i syfte att kunna ge rätt stöd. Det handlar om en formativ bedömning. Förvaltningar behöver alltså jobba betydligt mer med att fråga ”Vad kan vi göra för er?” än frågan ”Har ni gjort som vi sagt?”. Om likriktning är svaret kan likvärdighet och kompensatoriskt uppdrag inte vara frågan. Och det är den frågan som ska styra skolan! 

Däremot har nämnden ansvar att se till att skolchefen och rektorer har befogenheter, kompetens och resurser att kunna genomföra dessa uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Nämnden har även ansvaret för att skolchefen och rektorn fullgör uppgifterna och ska följa upp arbetet.

Extra försiktighet ska nämnden iaktta gällande de uppgifter som skollagen lägger på rektorn, eftersom styrningen av skolan utgår från att professionen ska besluta i frågor av pedagogisk karaktär. Det innebär att politiker inte ska sätta upp ramar eller begräsningar (Sic!) i beslutsfattandet om de pedagogiska frågor som enligt skollagen är rektorns uppdrag.

Skolinspektionen, (2021) Huvudmannens styrning genom tydlighet i delegering och uppföljning, s. 31 (OBS! Mina fetmarkeringar i texten!)

Det går inte längre att blunda för att vi lever i en komplex verklighet. Förvaltningen måste hantera det komplexa och organisera sig för att möta olika skolors och elevgruppers olika behov. Istället för att förenkla och styra, istället för att bestämma över skolornas utvecklingsinnehåll, måste förvaltningen syna sig själv i sömmarna, ta sitt ansvar och ställa krav på sin egen organisering. Förvaltningens verksamhetsplan måste peka på vad de själva behöver utveckla, lära sig och förändra, för att vara en effektfull och ansvarstagande kugge i skolans maskineri. 

Vi har de elever vi har! Det är elevernas behov och förutsättningar som ska styra skolans arbete – på alla nivåer. Och alla nivåer måste ta ansvar och dra sitt strå till stacken. Det är hög tid att vi på förvaltningsnivå slutar arbeta efter tesen att likriktning är likvärdighet och att bestämma vad andra ska göra är att stötta. Vi måste se över om vi ger lärare tillräckliga förutsättningar för att ta eleverna i mål, eller om vi endast ställer enkelriktade krav på att vila på vetenskaplig grund, på att prioritera sin tid och på att sluta skylla ifrån sig. Vi på förvaltningsnivå måste börja med oss själva – med att utveckla oss, organisera oss och lära oss hur vi gör vårt arbete på ett bättre sätt för att skapa rätt förutsättningar för eleverna att lyckas väl i skolan.

Elevinflytande – en självklarhet!

Om cirka en timme, 20.00, startar veckans #skolchatt på temat elevinflytande. Ett ämne som är livligt omdebatterat. Ska vi verkligen ge mer makt till eleverna, istället för att ta tag i arbetsron i skolan?

”Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet ska barnet höras och barnets intresse komma i första rummet. Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras.”Barnkonventionen, artikel 12-15  

”Inflytande och samråd Allmänt om barnens och elevernas inflytande

9 § Barn och elever ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Informationen och formerna för barnens och elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen. Elevernas och deras sammanslutningars arbete med inflytandefrågor ska även i övrigt stödjas och underlättas. I 6 kap. 17 och 18 §§ arbetsmiljölagen (1977:1160) finns bestämmelser om elevskyddsombud.

Elevernas arbete med frågor av gemensamt intresse

10 § Elevföreträdare och övriga elever ska ges tillfälle att under skoltid behandla frågor av gemensamt intresse.” – Skollagen

Jag tycker egentligen att kommentarer är överflödiga. Det står rätt tydligt vad det handlar om och varför är i min värld också oerhört tydligt. Det handlar om alla människors rätt, oavsett ålder, att ha inflytande över sin vardag. Istället för att debattera om elevinflytandets vara eller inte vara borde vi prata om hur vi gör det på bästa sätt! Det hoppas jag att kvällens #skolchatt på Twitter kommer att handla om!    

Skola på vetenskaplig grund – vad är det?

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning.

I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten.

Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”

Wikipedia

vetenskap (lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”

– ne.se

”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”

Promemoria om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, Skolverket, 2012

”Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”

Skolverket

Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter.

Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:

PastedGraphic-2_pdf__1_sida_
Bild från Bohunt, England.

Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:

”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”

– Skolverket (se ovan)

Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

PastedGraphic-1_pdf__1_sida_
Bild från Skolverket.

 

Vi måste prata om `eget arbete´

Titt som tätt och allt som oftast dyker det upp i skoldebatten – argumenten om att svenska skolan har präglats av att eleverna fått ägnat sig åt alldeles för mycket `eget arbete´och lämnats ensamma i sitt lärande. Ett argument som utgör fundamentet i det som kallas flumskolan.

Jag opponerar mig inte mot detta. Jag är ärligt talat för dåligt påläst för att bekräfta att så är fallet, jag har mest läst debattörer som påstår att denna undervisning ligger till grund för svenska skolans PISA-tapp, men jag har aldrig haft anledning att fördjupa mig i det. Varför? För att jag aldrig betvivlat att det är direkt dåligt att lämna elever ensamma i sitt lärande. Skulle det fungera skulle vi inte behöva lärare och skola!

Ofta blir denna typ av begrepp dock överutnyttjade som slagträ i polariserade debatter, till den gräns att det snarare blir floskler än något annat. Precis det har hänt med formuleringen `eget arbete´. Ett uttryck som använts så ofta av så många, i olika syften, att debattören som stödjer sig på argumentet missar att det faktiskt inte stödjer debattörens tes. Något som är mycket vanligt i katerder- Vs. flum-debatten där kateder representerar föreläsningsbaserad undervisning och flum står för eget arbete/grupparbete.

Så låt oss försöka reda ut vad `eget arbete´, i meningen att lämna elever själva i sitt lärande, betyder.

”För svensk del uppmärksammade Skolverkets rapport Vad påverkar resultatet i den svenska grundskolan? att ansvar förskjutits från lärare till elev, vilket har inneburit att man gått från lärarledd undervisning till betoning på elevens individuella arbete. Baserat på en forskningssammanställning om individualisering av undervisning konstaterar Skolverket att mycket eget arbete inte gagnar elevens kunskapsutveckling och kan påverka elevers motivation och engagemang negativt. Ansvaret för lärandet får aldrig skjutas över helt på eleven, även om målet med undervisning är att göra eleven allt mer självgående och ansvarstagande.”

– Ur Forskning för klassrummet, Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i praktiken, Skolverket 2013

Från ovan citat kan vi härleda att problemet är ”betoning på elevens individuella arbete”, det jag ovan syftar till när jag använder uttrycket ”lämna eleverna själva i sitt lärande” , som är den betydelse jag uppfattar att debattörer lägger i begreppet `eget arbete´. Vi kan också se att det som efterfrågas för bättre resultat är ”lärarledd undervisning”. Elevens individuella arbete och lärarledd undervisning ses alltså som varandras motsatser. Frågan blir då vad som menas med lärarledd undervisning? I samma skrift kan vi vidare läsa att:

”Det är viktigt att betona att lärarledd undervisning inte är detsamma som förmedlingspedagogik där läraren är den som talar mest. Exempel på verktyg för att stärka den lärarledda undervisningen är

  • att läraren använder en bred och varierad repertoar av undervisningsmetoder
  • att läraren skapar ett dialogklimat
  • att läraren skapar trygghet och ser varje elev
  • att läraren uppmuntrar erfarenhetsutbyte mellan elever
  • att läraren använder formativ bedömning

Vidare hänvisar skriften bland annat till Jan Håkanssons och Daniel Sundbergs kunskapsöversikt Utmärkt undervisning som lyfter fram att den skickliga läraren använder en mångfald av metoder för att lära ut och befästa kunskaper hos elever.

Här kan vi tydligt se att varken en stark betoning på eget arbete/grupparbete eller föreläsningar av läraren är önskvärd. Undervisningen bör präglas av en bred och varierad repertoar av undervisningsmetoder, som innebär att elever både får kommunicera och kollaborera med varandra, och alltid under vägledning av den professionella läraren. Läraren bör föreläsa, men också ta ett steg tillbaka och ge talutrymmet till eleverna så att de får utbyta erfarenheter, men aldrig ska läraren lämna eleverna ensamma i sitt lärande. En för stark betoning och övertro på förmedlingspedagogik kommer att skapa en ensidig undervisning som talar tvärt emot det vi vet om god undervisning i dag. Det är dock viktigt att betona att elevernas kreativitet, kommunicerande, kollaborerande och kritiska tänkande inte står i motsats till den den vägledande, skickliga och professionella läraren. Tillsammans, som genom en sammansmält degel, bildar elevaktivitet och lärarledning en god undervisning! Och jag vill påstå att det hela egentligen kan sammanfattas med ett ord; UNDERVISNING. Lärare ska undervisa, på många olika sätt, men alltid undervisa!

Jag vet inte vad du som läser tycker men personligen är jag oerhört trött på denna polarisering, där ena sidan påstår att läraren ska stå vid katedern hela tiden och föreläsa och den andra sidan … ja, vad säger den andra sidan egentligen? Jag har faktiskt aldrig mött någon som i en skoldebatt hävdat att eleverna ska lämnas ensamma i sitt lärande och sysselsättas med mer grupparbeten på egen hand. Däremot har jag mött en massa människor som påstår att jag och många med mig har kunskapsförakt och står för en flumskola där eleverna ska arbeta på egen hand, endast baserat på sina egna föreställningar och tolkningar. Detta trots att jag aldrig tvivlat på att eleverna behöver en närvarande lärare och trots att jag alltid hävdat att vi måste undervisa, hela tiden, och aldrig lämna eleverna ensamma i sitt lärande. Så kan vi lämna den här tråkiga och faktiskt skadliga debatten och gå vidare nu? Låt oss istället koncentrera oss på att skapa den bästa möjliga undervisningen för varenda unge!

Lära ut är en konstform

”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Så sa min kollega när vi talade om en elev, som kom till oss mycket innesluten, men på bara ett par veckor har blommat ut. Hen har blommat ut så pass att det nu är dags att ställa högre krav på ansvar och vi behöver hitta en balans mellan det som var innan och det som är nu; mellan kuvad och lekfullt tramsig. Och det är i ett samtal om hur vi ska arbeta för att möta denne elevs behov som min kollega säger:
”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Denna mening har ekat i mitt huvud i flera dagar nu. Jag tycker att det är så vackert. Det finns en sådan stor mängd respekt för individen i detta uttryck och det säger så mycket om läraren jag har framför mig. När det som lärare är svårt att fånga elevers intresse är det så oerhört lätt att börja skuldbelägga eleven eller att skylla på yttre omständigheter som till exempel familjesituation. Det är så lätt att kategorisera elever under ”stökiga” och tro att det inte finns någonting vi kan göra, för att det helt enkelt är så eleven är. Tänk om vi alltid väljer att istället lyfta det positiva – se styrkorna vi har att arbeta med – och sedan se på vårt yrkesutövande som en konstform med ett uppdrag att möta och guida varje individ rätt. Varje dag.
”Du är en intelligent, rolig och kreativ person. Det kommer att vara en konstform att guida dig rätt.”

Sagan om den professionella pedagogen och den attraktiva huvudmannen

Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med bland annat Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator.
Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator, Anna Sterlinger, lärare Utsäljeskolan, Henrik Bartholdsson, lärare Visättraskolan.

”Är inte alla pedagoger professionella?” Den frågan ställdes i en av panelerna som Huddinge kommun höll under första dagen av #SETT2016. Panelen kom mest att samtala om vad professionell egentlig innebär. Ni som följer den här bloggen vet att det är en ständigt återkommande fråga och ett ämne jag brinner för. För vad innebär det egentligen att vara professionell? Den frågan har många dimensioner! Här följer några dimensioner jag vill lyfta.

Rättigheter OCH skyldigheter

För att vara en professionell pedagog behöver vi prata om både våra rättigheter och skyldigheter. Tyvärr brukar det ofta råda ett antingen eller perspektiv här, där det exempelvis ur ett fackligt perspektiv mestadels lyfts vilka rättigheter vi har men ur ett arbetsgivarperspektiv mest lyfts vilka skyldigheter vi har. Vi ska alltid utkräva våra rättigheter, men då behöver vi också se till att vi utför våra skyldigheter – i stora som små frågor! Det kan till exempel handla om balansen mellan att arbeta för mycket utan ersättning, så att du arbetar gratis, eller att lägga alldeles för lite tid och ansträngning bakom ditt arbete. Och samtidigt som att du ska begära tid och rimlig ersättning för ditt arbete måste du också ge lika mycket som du får! Jag kan inte ena dagen springa iväg två timmar innan min arbetstid är över och andra dagen kräva ersättning för att jag får rycka in och stänga.

Stabil yrkesheder kontra tjänsteman

Jag är lärare men också tjänsteman. Som lärare måste jag stå stabilt med min yrkesheder som grund och säga nej tack till uppgifter som arbetsgivaren kan tycka att jag ska utföra, men där jag ser att jag inte har möjlighet att utföra dem på ett professionellt sätt. Som exempel kan lyftas rättssäkra bedömningar, inte minst i den aktuella frågan om medbedömning. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren ger mig i uppgift att vara medbedömare i ett ämne jag aldrig studerat eller undervisat i, för elever jag aldrig träffat – jag kommer inte att göra det! De kan lagstifta att det ska ingå i min yrkesroll men om det inte går att göra på ett sätt som sätter elevernas rättssäkerhet i första hans så kommer jag hellre att sluta som lärare än att utföra den uppgiften! Detta handlar om värdet att förstå vilken inverkan vi har på andra människors liv i och med vår yrkesroll. Know thy impact!

Stabil grund i gällande styrdokument

Detta säger sig självt – jag är inte en professionell pedagog om jag inte är insatt i gällande styrdokument. Denna punkt omfattar allt från att bedriva undervisning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet till lagar och regler om avgiftsfri skola och kursplaner.

Den professionella grunden!

Som professionell pedagog vet jag varför jag är lärare och varför jag är där jag är? Jag vet vilka pedagogiska grundvalar jag vilar på. Jag vet också att jag inte är allvetande och söker därför ny kunskap för att fortsätta utvecklas. Jag vågar testa och misslyckas, vågar testa och lyckas och gör det på ett systematiskt och beprövande sätt. Jag ser till alla elevers bästa, en retorik om att bli den bästa skolan leder endast till en vinnare men många förlorare, så jag arbetar tillsammans med min kollegor, för alla elever i Sverige.

Hur blir vi en attraktiv arbetsplats

Som en följdfråga till detta samtal frågade Peter Bragner, moderator, vad kommunen kan göra för att locka professionella pedagoger till sig. Det känns som en naturlig följdfråga och en viktig sådan i dessa tider av lärarbrist. Det enkla svaret är att vi måste vara en attraktiv arbetsplats, men hur blir man det då?

Jag tror att huvudmän först och främst måste visa att de har förtroende för sina lärare. #SETT2016 har hittills haft en tydlig tråd i det mesta jag lyssnat till – den goda utvecklingen nås inte med ett top-down perspektiv, vi måste ha ett bottom-up perspektiv! Vi måste alltså låta förändringen initieras av de som arbetar i verksamheten, lita på deras behovsanalyser och på att de kan driva förändringen utifrån sina behov på ett professionellt sätt bara vi ger dem förtroendet, utrymmet och möjligheterna att göra det. Vi måste så mycket tydligare möta behovsanalyserna med frågan ”hur löser vi det” än ”det går inte” och jobba med förändringsprocesser som styrs av pedagogerna på varje skola. Har vi lärt oss någonting av processen med att digitalisera skolan så är det att vi behöver en hög grad av kreativitet för att lösa problemen som uppstår samt ett mycket tätare kommunikationsmönster mellan olika kluster/nivåer i organisationen skola för att till fullo nyttja möjligheterna till kollaboration som erbjuds. Många tänker bättre än en och alla perspektiv behövs. För att bli en attraktiv arbetsgivare måste huvudmännen våga släppa greppet om förändringsmakten och släppa in de som varje dag befinner sig ute i verksamheten och brottas med vardagens alla behov och problem. Vi måste släppa fram våra lärare, lyfta dem, ge dem möjligheterna att utvecklas, ta tillvara på kompetens och engagemang samt kollaborera för att få ihop den komplexitet som organisationen skola innebär.

”Så att lärare kan bli lärare”

Oppositionsborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr (m) debatterade förslaget om treterminssystem i TV4 i onsdags. (Jag skrev om debatten även igår.) Under debatten pratas det bland annat om insatser som behöver göras för att öka läraryrkets attraktionskraft. König Jerlmyr nämner lärarnas administrationsbörda några gånger och i samband med detta säger hon bland annat:

”… så att lärare kan bli lärare.”

Inte en helt ovanlig slagdänga i den skolpolitiska debatten idag. Faktiskt så pass vanlig att det nog kan räknas som en klyscha vid det här laget. För vad betyder det egentligen att lärare kan bli lärare? Tror vi att alla som säger detta har samma definition av det? Eller kan det kanske till och med vara så att det finns lika många arbetsuppgifter för en lärare som det finns definitioner av klyschan?

Jag skulle vilja veta vad politiker egentligen menar när de använder sig av klyschor som denna. Det låter bra när jag uttolkar det utifrån min egen uppfattning, men är det verkligen bra? Med en annan uttolkning så kan man lätt bli fundersam, för jag tycker att jag ÄR en lärare, inte att jag behöver BLI en.

Jag tror att vi alla skulle vara förtjänta av att ställen frågan och be politikerna förtydliga vad de egentligen menar. Så jag tänkte börja nu, här, och fråga König Jerlmyr:

– Vad menar du egentligen med ”Så lärare kan bli lärare”?

Dags att bota skolpolitiken

Jag vill börja med att säga att jag varken tagit ställning för eller mot ett treterminssystem. Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker i frågan och är för dåligt insatt i faktan för att uttala mig. Det kan vara bra och det kan vara dåligt – oavsett vilket så visar argumenten som Anna König Jerlmyr, (m) oppositionsborgarråd i Stockholm, lyfter i TV4 i går att förslaget är illa underbyggt. Om det faktiskt visar sig vara ett bra förslag så är det snarare en lyckoträff än skickligt, medvetet och insatt politiskt arbete. 

Argumentet som König Jerlmyr väljer att leda diskussionen med är att vi behöver fler undervisningstimmar, bland annat i matematik och för att få in programmering på schemat. Moderaterna införde utökad undervisningstid i matematik under förra mandatperioden med samma illa underbyggda slutsats. Analysen i sammanhanget liknar slutsatsen om att alla män är flintskalliga eftersom Gud är flintskallig och Gud är man. Alltså; fler timmar matematik i skolan ger högre resultat i ämnet, eftersom länder som har fler matematiktimmar rankas högt i PISA. 

Sverige dyker i PISA-undersökningarna. En annan slutsats vi kan dra av det skulle kunna vara att vi helt enkelt inte har en tillräckligt effektiv undervisning. Vi lyckas inte göra något bra av de timmar vi har, varför tror vi att fler timmar av samma saker skulle vara bättre eller mer effektivt? 

Det är klart, det är ingen som har sagt att vi ska göra samma sak. Men borde vi i sådana fall inte börja i den änden? Med att göra bra av det vi har? För att inte börja med att göra mer av det som inte är bra? 

Under mina år som lärare har jag ofta frustrerats av att jag inte hinner med att tillgodose alla elever med den hjälp de behöver. Det gäller oavsett om de är i behov av extra stöd under momenten eller om de är i behov av extra utmaning. Och många med mig har slitit sitt hår när vi försökt lösa dilemmat med att möta eleverna på deras nivå och låta alla utvecklas och nå sin fulla potential – samtidigt som eleverna inte ska lämnas ensamma i sitt lärande. För med handen på hjärtat, i hur många klassrum i vårt avlånga land sitter eleverna som är i behov av extra utmaningar och arbetar efter eget driv och på egen hand? Med en mattebok som är tänkt för en eller två årskurser senare, utelämnad till sin egen förmåga att kunna uttolka de skriftliga instruktionerna som läromedelsförfattarna kortfattat nedtecknat för att beskriva ett nytt arbetsområde? Och i hur många klassrum suckar och stönar elever för att de sitter av hela lektionen med en avdomnad hand, utan att kunna ta sig vidare? Är det verkligen mer av detta vi vill ha? 

Jag brukar ropa efter mer resurser när jag hamnar i debatter som dessa. Med fler lärare per elev skulle fler elever få hjälp. Nu vet vi att det inte finns stöd för att färre elever per lärare ger bättre resultat – eftersom att mer av samma inte är svaret på någon fråga. Vi måste snarare effektivisera och använda de resurser vi har på ett bättre sätt. Men med fler lärare per elev skulle i alla fall fler elever få hjälp. Vad händer med fler undervisningstimmar med samma resurser på samma sätt? Förutom fler avdomnade händer i luften och fler elever som lämnas ensamma i sitt lärande? 

Ett treterminssystem kan visa sig vara bra. Och fler undervisningstimmar kanske också skulle kunna vara bra. Men inte i dagens kontext. Vi måste sluta med politiska akututryckningar för att plåstra om såren och börja med att bota symptomen! Politiker måste bli mer insatta. Politiker måste ta skolan på större allvar. För som vi håller på idag så gör skolpolitiken mer skada än nytta. Och då kanske det är politiken vi måste börja med att bota. 
FrokenAnnVisitkort 2

Digitalisering av skolan känns SÅ 2013

Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – dig och mig – och vad vi gör i vår undervisningen kopplat till syftet med densamma.

Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda så att de höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap.
Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik.
Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan.
Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”.

Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

Lärares förhållande till läroplanen

Att ifrågasätta och kritisera en lärare som följer läroplanen känns kontraproduktivt! Faktum är att som lärare har vi att förhålla oss till de statliga styrdokumenten och de kommunala regelverken. Men det förhållningssättet lämnar endast två vägar att gå; antingen följer jag dem eller så byter jag yrke.

Att kritisera läroplanen i sig är en helt annan sak och om du frågar mig, viktiga samtal. För mig som lärare innebär det dock att jag måste hålla i sär mina åsikter med mitt professionella yrkesutövande. Jag måste kunna genomföra mitt arbete i förhållande till styrdokument och regelverk även om jag har en åsikt om huruvida det är bra eller ej. Först när styrdokumenten och regelverken eventuellt ändrats i linje med mina åsikter, kanske genom den faktiska debatten om desamma, kan jag undervisa efter det.

Detta grundar sig i en stark tro på att ska vi nu ha styrdokument och regelverk så ska de följas. Annars blir det onödiga energitjuvar som tar tid och gör arbetet mindre effektivt.

Ur det här perspektivet är debatten om entreprenöriellt lärande intressant.

Många röster har höjts om huruvida läroplanen är vetenskapligt förankrad eller ej. Alla som jobbar i skolan bör veta att den inte är det. Läroplanen är en politisk produkt, vilket innebär att det är en blandning av ideologiska ställningstaganden, religiös påverkan och även en del vetenskap. Huruvida det är bra eller dåligt finns det säkert olika åsikter och perspektiv på men det spelar mindre roll för mig som lärare i min yrkesutövning. Det är vad jag har att förhålla mig till. Däremot kan jag välja att försöka påverka detta och försöka få tillstånd en förändring – både som lärare och som röstberättigad samhällsmedborgare. Men inte i undervisningssituation.

”En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därige­nom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.”

– Ur läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, sidan nio.

Vad entreprenöriellt lärande är för något har det kommit många förslag på. Jag väljer att luta mig mot Skolverkets definition:

”Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker.

Vad gör man i skolan?

Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultatet kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt. Samarbete med aktörer utanför skolan gör skolarbetet mer verklighetsanknutet.”

Skolverket

Personligen ser jag inte vad som är så hotfullt med inre drivkrafter, motivation, sätta görandet i sammanhang, se helheter, ämnesövergripande och tematiskt arbetssätt, elever som tar ansvar för sitt lärande, verklighetsanknytning samt att resultat av skolarbetet kan vara till nytta utanför skolan. Alla dessa ingredienser borde vara eftersträvansvärda i skolan. De kanske inte alltid går att uppnå, men det hindrar inte att vi strävar efter det som är goda förutsättningar för lärande. Och i frågan om huruvida entreprenöriellt lärande är vetenskapligt förankrat eller ej så går det ju faktiskt att hitta massor med forskning på att motivation, verklighetsanknytning, sammanhang och ansvar är goda ingredienser för lärande. Jag har dock ännu ej sett vetenskapligt belägg för att dessa skulle göra att lärandet mindre effektivt.

Jag skrev i går om att det är dags att slakta våra heliga kor. Ett inlägg vars budskap är att vi måste våga vrida och vända på alla stenar, att provtänka tillsammans, brainstorma och bolla idéer för att hitta nya och kreativa lösningar på nutidens utmaningar. Det innefattar så klart även läroplanen och i det här fallet entreprenöriellt lärande. Det är intressanta och utvecklande samtal som, om vi har tur, bidrar till en bättre utveckling. Men att ifrågasätta lärare som undervisar enligt läroplanen, att lägga diskussionen på individnivå, det menar jag är att trampa helt i diket. Lärares förhållande till läroplanen är inte förhandlingsbart.