Medbedömningens helvetesgap

Liberalerna vill höja lärarnas status genom att minska elevinflytandet. Samtidigt säger Skolverket att en legitimerad lärare kan vara medbedömare och skriva under betyg där läraren inte har deltagit i undervisning eller planering samt aldrig träffat eleverna. Skolverket menar helt enkelt att det räcker att syna bedömningsunderlaget som den obehöriga läraren visar upp.

Och vi undrar varför läraryrket har låg status…

Det här blir ett mycket långt inlägg eftersom jag å ena sidan vill prata om debatten om lärarnas status och å andra sidan vill grundligt utreda detta med medbedömning, eftersom att hela fenomenet som de presenteras idag är en klockren förklaring till läraryrkets dåliga status. När vi ställer oss frågan varför läraryrket har dålig status kan vi kika på de habrovinklar som görs för att kringgå det som faktiskt inröttats för att höja vår status. Till exempel kravet på legitimation för att få betygssätta. Men, eftersom vi inte har legitimerade lärare så att det räcker så söker vi desperat efter kryphål. Jag kan till exempel, enligt en del argument som figurerar, vara medbedömare i ämnen som jag aldrig ens läst. Och enligt Skolverkets uttalanden i Lärarnas Tidning så behöver jag inte heller ha undervisat i ämnet, träffat eleverna eller tagit del av undervisningen. Varför ska jag då ha legitimaton för att sätta betyg? Kryphål som dessa är det som får lärarnas status att djupdyka!

Jag vill ändå hävda att det aldrig kan vara okej att lärare som aldrig träffat eleverna, inte varit med i planeringen och undervisningen samt inte har behörighet i ämnet, sätter betyg. Resten av detta inlägg kommer att handla om varför jag tycker så. Min förhoppning är att inlägget ska kunna stärka kollegor runt om i landet att ta avstånd och säga nej till medbedömning på dessa premisser. För vår professions skull!

Nej tack – jag har yrkesheder – jag gör inte rättsosäkra bedömningar!

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel.

Straff: böter eller fängelse i högst två år. Straff för grovt tjänstefel: fängelse lägst sex månader och högst sex år.”

– 20 kap. 1 § BrB

En myndighetsutövning är ett beslut som fattas av en myndighet och som är ett uttryck av makt över en medborgare. Inom skolväsendet räknas bland annat betygssättning och utfärdande av slutbetyg som en myndighetsutövning. Betygsbeslut har ofta rättsverkan för den enskilde individen, till exempel i samband med behörighetsbedömning och urval för högskoleutbildning. Skolverket skriver:

… bedömning av olika slag kan också få livsavgörande konsekvenser för eleven, i form av exempelvis tillträde till högre utbildning eller en negativ självbild.

Med anledning av av de stora konsekvenser som ett betyg kan få för en individ följer också ett stort förtroende och ansvar med uppgiften. Det är således en uppgift som direkt är kopplad till lärares professionalitet och yrkesheder. Sammantaget sätter detta fokus på frågan om vad en rättssäker och professionell bedömning och betygssättning innebär. Inte minst är frågan om rättssäkra bedömnings- och betygssättningsgrunder högaktuell i och med bristen på legitimerade lärare och behovet av att legitimerade agerar medbedömmare till de som undervisar men saknar legitimation. Hur ska ett sådant yrkesutövande se ut för att bedömningen och betygssättningen ska vara rättssäker? Enligt Per Måhl, expert i betygsfrågor, är svaret på frågan att det inte går att göra den processen rättssäker:

“I den bästa av världar, där en grupp lärare samarbetar och har en gemensam syn på betyg och bedömning, KAN betygssättningen fungera även om någon i gruppen är olegitimerad, enligt Per Måhl. Förutsättningen är att medbedömaren handleder personen, skaffar sig någorlunda inblick i vad som händer i klassrummet och själv är behörig i det aktuella ämnet.

— När kravet på behörighet i rätt ämne togs bort sprack dessvärre hela idén om att legitimationen skulle säkra ­betygssättningen, säger han.

– Ur artikel i Lärrnas tidning, 11/11 2015

I Skollagen kan vi bland annat läsa följande om betygssättning:

Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn.”

Skollagen, 16 §, Beslut om betyg

Och så här skriver Skolverket i några olika texter om bedömning på deras hemsida:

“I lärarens roll ingår att främja, följa och bedöma elevernas kunskapsutveckling på ett medvetet och pedagogiskt sätt. Bedömningarna hänger samman med undervisningen och syftar till att kartlägga och värdera elevernas kunskaper, återkoppla för lärande, synliggöra praktiska kunskaper och utvärdera undervisningen.”

– Skolverket

Bedömningen av en elevs kunskaper i skolan är nära sammankopplad med undervisningen. När bedömning används på ett medvetet och systematiskt sätt, väl integrerad i undervisningen, ges eleven goda förutsättningar för lärande. “

– Skolverket

“Den formativa bedömningen är en del av undervisningen.”

– Skolverket

 

Av ovanstående citat från Skolverket stadgas det tydligt att undervisning och bedömning är tätt sammankopplade. Dessa två går inte att separera. Något som också känns självklart utifrån att formativ bedömning är önskvärd, vilken handlar om att följa elevernas prestationer och finnas med under processen för att stötta och hjälpa dem fram till målet.

Som medbedömmare innebär detta alltså att jag måste få vara med i planering och utförande av undervisningen, som bedömningen ska baseras på. Detta för att försäkra mig om att undervisningen hållit måttet, att eleverna har fått bedömningsgrunderna förklarade för sig och inte minst behöver jag möta varje elev i undervisningssituationer, för att ge eleverna chans att visa vad de kan på olika sätt och genom det få tillräckligt med bedömningsgrunder för att kunna sätta betyg. Motsatta förhållanden skulle innebära att jag får ta del av insamlat material och att bedömningen då ska vila helt på material som eleverna producerat, men deras prestationer som ej resulterar i en produkt är då irrelevant för bedömningen och betygssättningen. Alltså skulle uppsatser, filmer och skriftliga prov vara tillräckligt för att sätta betyg. Detta i en tid då bedömning framhålls som ett redskap för lärande. Och faktum är, att med de riktlinjerna, skulle vi helt kunna plocka bort bedömning och betygssättning ifrån lärarnas arbetsuppgifter och istället låta externa parter stå för denna myndighetsutövning. Då skulle lärarna kunna koncentrera sig på undervisning. Det skulle också lätta både på arbetsbelastningen och den påfrestning som bedömning och betygssättning sätter på den avgörande relationen med elever och vårdnadshavare.

“Lärarnas bedömningar är en del av undervisningen och ett stöd för lärandet. Att tydliggöra hur kunskapskraven används i bedömning och betygssättningen är även det en del av undervisningen. Kunskapskraven vänder sig till lärarna, som har utbildning och erfarenhet för att bedöma elevernas kunskaper.”

– Skolverket

Tyvärr verkar huvudmannen inte ta hänsyn till det omfattande arbete som ligger bakom bedömning och betygssättning, i frågan om medbedömare. Inte heller verkar huvudmännen vilja ta hänsyn till att betygssättning är en myndighetsutövning. Lärare förväntas bedöma elever de aldrig träffat, i ämnen de inte har en enda högskolepoäng i och aldrig har undervisat i, inom ramen för sin redan ansträngda arbetstid utan någon som helst extra ersättning. Jag har en legitimation för att jag är en professionell lärare, men nu vill huvudmännen använda den professionaliteten emot oss genom att kräva att vi utför en oprofessionell handling i legitimationens namn. Låt oss kika på utdraget ur Brottsbalken igen: 

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. […]

– 20 kap. 1 § BrB

Vad gäller egentligen för uppgiften betygssättning? Kan det vara möjligt att det enda som krävs är ett urval av dokumentation från en som undervisat utan legitimation? Vad säger i sådana fall detta om betygssättning, om vårt yrkesutövande och om legitimationen? Vad säger det om hur vi ser på en handling som kan få sådana konsekvenser för en annan individ? Och kan vi på allvar i sådana fall fråga oss varför lärares status är så låg?

Sedan första juli 2011 kan lärare bli anmälda till LAN, Lärarnas Ansvarsnämnd, och riskera att förlora sin lärarlegitimation. Oskickligt yrkesutövande, brott i samband med eller utanför yrkesutövningen eller att en lärare på annat vis visat sig mindre lämplig att bedriva undervisning är några av riktlinjerna som framhålls för att få en varning eller att faktiskt förlora sin legitimation. Den frågan jag ställer mig är; om jag agerar medbedömare i ämnen jag aldrig undervisat eller har läst, för elever jag aldrig mött, utifrån ett eller enstaka möten med den undervisande läraren och endast av eleverna producerat material – är det oskickligt yrkesutövande? Vad säger egentligen Lärares yrkesetik?  

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

– vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan.

– ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande”

– Lärarnas yrkesetiska råd

Låt oss vända på det. Om det räcker att bedöma elever utifrån färdigproducerat material efter avslutad kurs, utan att jag någonsin mött eleverna och än mindre sett dem i undervisningssituation, kanske i ett ämne jag aldrig tidigare undervisat och aldrig själv läst, varför behöver vi då ha legitimation för att sätta betyg? Vad är det i den ekvationen som räknas som tillräckligt professionellt förfarande för att kräva legitimation? När du gör bedömningar, tycker du att det är tillräcklig information för betygssättning om du utgår endast ifrån elevernas färdigproducerade material, efter avslutad kurs? Eller har undervisningsprocessen relevans för din bedömning?

I Skollagen kan vi också läsa följande:

Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.”

– 17 § , Information om skälen för betyget

I en medbedömmarsituation är det jag som legitimerad lärare som beslutar om betyget eftersom skollagen gör tydligt att om den legitimerade läraren och den olegitimerade undervisande läraren inte är överens om betyget så är det den legitimerade lärarens bedömning som räknas (i de fall den legitimerade läraren har behörighet i ämnet). Så min sista fråga till dig blir; har du nog på fötterna i din roll som medbedömare, för att kunna svara för och stå för skälen till betyget? Har du inte det, då bör du inte skriva under betygen. Det är en fråga om elevernas rättigheter och din yrkesheder – och faktiskt, din rätt att inneha en yrkeslegitimation.

Elevinflytande hotar inte mig!

Myter om lärarnas status:

  • Lärarnas status höjs om vi sänker andras status.
  • Att bli ifrågasatt är lika med dålig status.
  • Högra status leder till mer professionalisering av läraryrket.

Liberalernas senaste utspel, där de vill sänka elevinflytandet i skolan genom att föra in ett tillägg i skollagen som säger att eleverna inte ska ha inflytande över undervisningen, är ett typexempel på den inkompetens som finns i de styrande leden och åter igen ett bevis på att politikerna hellre lappar och lagar än att jobba med rotproblemet.

Vet politikerna bakom detta förslag ens vad elevinflytande över undervisningen innebär? Jag hoppas att svaret är nej, för alternativet vore värre! Att eleverna får inflytande över undervisningen kan handla om att jag låter undervisningen ta utgångspunkt i elevernas intressen. Det innebär också att jag anpassar undervisningen så att den ger varje individ de absolut bästa förutsättningarna att lära, utifrån givna ramar. Det betyder inte att jag låter eleverna diktera och bestämma, inte heller att jag bara låter dem göra vad de vill – jag är en professionell pedagog så självklart ser jag till att eleverna får vad de behöver.

I Skolvärlden skriver de fram att en tanke bakom förslaget är att höja lärarnas status. Men varför skulle min status som lärare höjas för att jag sänker elevernas status? Det är inte så det fungerar! Jag varken behöver eller kan klättra på andra och förminska andras rättigheter för att skapa mig status. Status får jag genom att vara riktigt bra på det jag gör! Genom att göra medvetna val och kunna motivera dem sakligt när jag blir ifrågasatt. Min status ökar inte för att jag är rädd att bli ifrågasatt, den ökar för att jag är påläst och kan underbygga mina beslut med relevant underlag på ett professionellt sätt.

Det är inte högre status som professionaliserar yrket – det är min professionalism som ger yrket högre status! Och framför allt får läraryrket inte högre status genom politiska utspel som gömmer sig bakom en rökridå om att vilja hjälpa på riktigt när det egentligen endast handlar om populistiska tankevurpor och quick-fixes med syfte att röstfiska.

Skolan kommer inte att ´räddas´av riddaren i den blankaste rustningen, men av den riddare som vågar stirra draken djupt in i ögonen.

Och till Christer Nylander, Liberalernas utbildningspolitiske talesperson, vill jag säga:
– Visa att ni är på lärarnas sida gör ni bäst genom att vara på elevernas sida! Det är för elevernas rätt till en god utbildning jag är lärare. Jag kommer aldrig att känna mig hotad av elevers rätt till inflytande i skolan!

Förutsättningar för förändring

I sitt TedTalk talar Andrew Ford om den stora elefanten som finns i klassrummen. Han jämför länders PISA-resultat och konstaterar att det är de utvecklade länderna som misslyckas och de länder som fortfarande håller på att industrialiseras som ligger i toppen. Han jämför också Australien med Korea. Korea slår Australien i alla tester. I Korea har de tre gånger så hög självmords än i Australien.

”All that children in gifted classes are, are the kids that align with the current model. All children are gifted and all children are talented, not necessarily though in this current educational model.”

– Andrew Ford

Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det, säger Ford. Men hur kommer det sig att vi så länge och så tydligt har sett det stora behovet av förändring som finns inom skolan, men att vi ändå inte har kommit längre. 

Förändring, utveckling, måste handla om att skapa bättre förutsättningar. Om jag får bättre förutsättningar av förändringen som sker, då älskar jag förändringen. Många har genom åren sagt till mig, i samtal om att implementera teknik i vardagen, att ”Det är enkelt för dig för du är ju intresserad av teknik”. Och varje gång har jag tydligt svarat att jag inte är ett dugg intresserad av teknik, men jag är oerhört intresserad av hur det förenklar min vardag. Och här i ligger en väsentlig nyckel i att förändra utbildningssystemet. Historiskt har de stora förändringarna för skolan drivits av politiker och människor som faktiskt inte står på golvet varje dag. Skolans förändring har alltid styrts top-down. Men förändring måste komma av faktiskt upplevda behov hos de som finns i verksamheten. Förändringen ska ledas av elever och lärare, som varje dag ser vad som faktiskt fungerar. Av behovsägarna. Vi måste se över hur våra förändringssystem fungerar och börja leda bottom-up.

Digitaliseringen har fungerat som katalysator till de oerhört viktiga förändringarna som vårt skolsystem måste ta sig igenom. Den stora digitaliseringsboomen handlar endast till några få procent om digitaliseringen i sig. Det är dags att se det och sluta prata med digital teknik som utgångspunkt! Förändringar som måste ske i skolan för att skolan ska digitaliseras, skapar utrymme för andra viktiga förändringar. Låt oss skapa fler katalysatorer för förändring. På Glömstaskolan har vi ynnesten att få en helt ny skollokal. Men det är heller inte vilken skollokal som helst, de som designat skolan har haft utrymme att tänka utanför boxen. Det ger nu oss också förutsättningar att tänka utanför boxen vad gäller personal, arbetsgrupper, schemastrukturer och organisatoriska strukturer i stort. Låt oss använda de till synes enklare medlen som katalysatorer för den verkliga förändringen i skolan.

Klassrum som får dig engagerad, en skola där teknologi är en naturlig del av infrastrukturen och där läraren är ”lead learner”, det lyfter Ford fram som framgångsfaktorer. Och det är väl det den eviga katederdiskussionen egentligen handlar om; läraren som allvetande i rollen att ge eleverna de rätta svaren eller läraren som lärande ledare som själv också lär. Där har också vi skillnaden mellan det som inom skolan i dag ofta benämns som ”kollegialt lärande” och det som faktiskt är en lärande organisation. Lärande organisation i skolan har kokats ner till en förenkling där lärare lär gemensamt, i modeller som mattelyftet. Men i en lärande organisation lär alla av alla. Där finns inte den allvetande läraren – där lär vi lika mycket tillsammans med våra elever som våra kollegor. I en lärande organisation är elever också våra kollegor!

Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det!

”Everybody is a genius. But if you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid”

– Albert Einstein

För en bättre framtid

//platform.twitter.com/widgets.js

//platform.twitter.com/widgets.js

Den här tweeten, tillsammans med klippet där Barack Obama pratar om utbildningsbehov och sin satsning på datavetenskap för alla elever i USA, rullade förbi i flödet för någon vecka sedan. Jag kunde inte låta bli att svara, för att utbilda våra elever att passa in i jobben i framtiden känns fel. Nu kan man tänka sig att framtidens jobb är att vara med och utveckla framtiden, men jag tycker att vi ska vara tydliga. Vi ska utrusta våra barn med kunskaper och verktyg för att skapa en bättre framtid och alltså lösa de utmaningar vi står inför nu och då. Vi vet inte vilka jobb som kommer att behövas i framtiden, så vi ska ge eleverna verktyg för ett livslångt lärande.

Vi har redan testat den vägen  att utbilda för yrken vi tror att vi kommer att syssla med en oändlig tid framöver. Till exempel fabriksgolvet. Och alla vet vi ju hur det gick. Inte var det någon som stod och sa att vi skulle utbilda barnen i apputveckling för 50 år sedan. Att det skulle behövas, och vara lukrativt, hade man inte ens en aning om.

Så låt oss istället försäkra oss om att eleverna av i dag är utrustade för att skapa en bättre framtid.

 

Hur man ger ett A

Hur hjälper vi elever att lyckas?

Elever som inte lyckas i skolan lär sig en sak; att de är misslyckade. Betyg motiverar och hjälper de elever som redan lyckas medan eleverna som misslyckas känner sig ännu mer misslyckade. Rösten i våra huvuden blir högre och högre och tillslut överröstar den allt annat: ”Jag kommer ju ändå aldrig att få högsta betyg, så vad spelar det för roll?” eller ”Jag kommer ju ändå aldrig att få godkänt så varför ska jag ens försöka?”.

Benjamin Zander är dirigent och konstnärlig ledare för ett musikprogram på en gymnasieskola i Boston. Han jobbar aktivt för att tysta den där rösten i elevernas huvuden. Han startar alltid den första lektionen för året med att säga till sina 40 studenter att deras betyg i år kommer att vara A. Det enda kravet för att få detta A är att de ska skriva ett brev inom två veckor, adresserat till Mr Zander, daterat till Maj kommande år, och brevet ska börja med: ”Dear Mr Zander, I got my A because…”. De måste alltså beskriva vem de kommer att bli innan skolårets slut, för att rättfärdiga sitt fantastiska betyg.

”And then I tell them to fall passionately in love with that person their describing in their letter. … When I come to class, the person that I teach is the person they have described in the letter. You see, I only take A – students. ”

När Mr. Zanders får frågan om han sedan brukar sänka sina elevers betyg under året, gör han en intressant jämförelse mellan att ge ett barn sitt namn och att ge eleverna ett betyg:

”We don´t give children a name as an expectation to live up to, we give children a name as a possibility to live in to.”

Zander refererar till att allt omkring oss ändå är påhittat, så varför inte hitta på någonting som får oss att må bra. Det är inte ett konstruktivt sätt för att få saker att fungera han målar upp, men andan i det han säger bör tas tillvara på. Det hela kokar så klart ner till vad vi egentligen betygsätter. Höga förväntningar och tillit till elevernas potential tillsammans med rimliga krav och bedömningar som tydligt är framåtriktade samt visar att det handlar om prestation istället för person. Det är inte enkelt, men det är nödvändigt.

Se 15 minuter med Mr. Zander nedan:

Den blottade lärarsjälen eller skolidioten i oss alla

Jag läser ett meddelande ifrån en kollega, en vän, ute i landet. Hon har tigermammaklorna ute. Med all rätt. Ur hennes perspektiv.

Det handlar om en avstängd elev, ett avstängt barn, en drabbad älskad unge. Först läser jag med väninneögonen och blir förbannad. Så här får det väl inte gå till. Så skulle jag aldrig göra. Sedan läser jag med lärarögonen och tänker att det mycket väl skulle kunnat varit jag som var lärarjäveln i det här fallet.

Baserat på mina egna erfarenheter så är det sällan det finns ett enkelt rätt eller fel i situationer som dessa. Det finns endast rätt och fel utifrån olika perspektiv. Och det säger jag utan att lägga någon som helst värdering om det specifika fallet jag beskriver ovan. Det var endast startskottet för min allmänna reflektion.

Nu kanske du tänker att det så klart finns ett rätt – det som är bäst för barnet. Men i skolan har vi med många barn att göra. Många barn är lika med många olika perspektiv och alltså många olika rätt. Därför är det också oftast en medelväg som blir den bästa vägen att vandra. Men för att hitta medelvägen behövs förhandling. Alla parter måste få resonera ur sina perspektiv, argumentera för sin rätt, lyssna på den andres rätt, för att sedan gemensamt hitta den gyllene medelvägen. Och den vägen är tyvärr väl gömd bakom all bråte; bakom alla perspektiv vi tror är viktiga och måste finnas med. Som till exempel den personliga vinningen.

Det är någonstans här jag börjar känna mig naken, att min själ är blottad och fritt exponerad. För en del av mitt jobb är att försöka hitta den gyllene medelvägen. En del av mitt jobb innebär att kunna säga de svåra sakerna och ta de tuffa besluten. Som till exempel att stå bakom ett beslut om att stänga av en elev. Trots att jag samtidigt ser även de negativa konsekvenserna detta kommer att få för alla inblandade.

Men detta är en del i att vara professionell och att göra professionella avvägningar och bedömningar. Detta är inget försök att få någon att tycka synd om lärarkåren, jag vill endast lyfta att det krävs en del, att yrket innefattar en hel del komplexitet. Så kvicka tidningsrubriker och hurtiga journalistiska vinklingar, vik hädan! De synliggör endast förenklad dumdristighet.

Den verkliga akilleshälen sitter i välviljans fallgropar. Det finns en hel massa rutiner med goda intentioner i skolan. Dokumentationsrutiner, uppföljningsrutiner och olika praktiska rutiner som ska följas i varje situation. Detta är inte dåligt, det finns där för att skydda eleverna och även oss som jobbar i skolan. Dokumentation som ska se till att åtgärder sätts in, att rätt typ av instans blir inkopplad och att ingen faller ner och klämmer sig mellan stolarna. Goda arbetsrutiner, skulle de kunna kallas. Men tyvärr lever de sällan upp till sitt namn.

Faktum är att, när jag läser ordväxlingen mellan mina två vänner som båda arbetar inom skolan, så är vi smärtsamt medvetna om var vi kan hitta saker som slutligen skulle kunna fälla skolan. Det sitter i systemen, i diskrepansen mellan de goda arbetsrutinerna och de verkliga arbetsförhållandena. Den blottlagda lärarsjälen kan anas i uttryck som ”Ja, jag vet att det står så men vi måste använda sunt förnuft.” och ”Det finns stort tolkningsutrymme i yrket.” Bakom rektorers förtvivlade arbete för att minska dokumentationsbördan för lärarna, trots att åtgärdsprogrammen enligt regelverket behöver skrivas och varje konflikt på skolgården skulle kunna resultera i en tillbudsrapport, där kan vi skymta Akilles häl.

Vi vandra starka i all vår nakenhet, styrkta av alla gånger vi får möjligheten att ta någon annans perspektiv. Att vara profesionell är att öppet blotta lärarsjälen och att vara smärtsamt medveten att vi alla någon gång är skolidioter och lärarjävlar.

IMG_6873

Aldrig en medbedömare!

  • Den 4 februari i år fanns 16 256 olegitimerade lärare på högstadiet och gymnasiet (omräknat till heltidstjänster).

  • Om alla dessa lärare ska ha hjälp att sätta betyg och om hjälpen tar 10 procent av en medbedömares tjänst motsvarar det 1 626 nya legitimerade heltidslärare.

  • Om alla högstadie- och gymnasielärare med pedagogisk högskoleutbildning som i dag arbetar i skolan skulle legitimeras återstår ändå cirka 8 600 olegitimerade. För att hjälpa dem med betygssättningen behövs 860 legitimerade på heltid.

Källa: Legitimations- och utbildningssiffror från Skolverkets databas Siris. Tidsuppskattningen från Ann-Christin Larsson, Lärar­förbundet. Uträkningen är Lärarnas tidnings.

Från och med den första juli i år får olegitimerade lärare inte sätta betyg själva. Och som du ser av informationen ovan så innebär det stora organisatoriska problem för skolan.

I skollagen är det formulerat så att en legitimerad lärare kan hjälpa den olegitimerade läraren med betygssättningen (Lärarnas tidning, Juni 2015), genom att ta del av den undervisande lärarens material och sedan föra en dialog om betygssättningen. Det här kallas många gånger ”medbedömare”. Men det finns stora problem med det här system. Inte minst när det kommer till rättssäkerheten kring denna myndighetsutövning.

Hur bedömning bör gå till har debatterats hett bland undervisande lärare, inte minst sedan Lgr11 kom ut. Vi har vänt och vridit på begreppen ”summativ” och ”formativ” bedömning och generellt pratar vi om hur ett prov som underlag inte riktigt håller måttet. En rättvis bedömning behöver innehålla betydligt fler parametrar än en slutgiltig produkt när processen nåt vägs ände.

Jag gör bedömningar hela tiden. Elever kan vid de mest oväntade tillfällen visa hur de har förstått och kan hantera kunskapen vi eftersträvar. Det kan ske i ett samtal mellan klasskamrater, mellan mig och eleven, i ett handlande och görande. Och då dokumenterar jag att eleven visat att hen förstår och kan använda kunskapen. Men den dokumentationen är långt ifrån tillräckligt för att en annan lärare ska kunna bedöma om denne anser att eleven uppnår kravet eller ej.

Jag är utbildad och legitimerad för att jag anser att det är viktigt att jag genomgått den utbildning som krävs om jag ska ta ansvar över betygssättning. Om jag har en legitimation ska jag kunna klara av att göra professionella bedömningar som är grundade i min undervisning. Att försöka göra professionella och rättssäkra bedömningar utifrån en annan lärares dokumentation av undervisning, det vill jag mena är omöjligt. En sådan handling som vilar på så bristfälligt material menar jag är motsatsen till professionellt.

Till råga på allt så räcker det med att den medbedömande läraren är legitimerad i något ämne. Läraren behöver alltså inte ens ha legitimation och utbildning eller undervisningskunskaper i det ämne som denne förväntas vara ansvarig för betygen i.

Och faktum är att, för att vara medbedömare måste jag också kunna stå för att undervisningen som eleverna fått delta i håller måttet. Det är jag inte beredd att borga för!

Jag undrar; Hur ställer sig elever i dagens skola till att deras betyg eventuellt kommer att ligga i händerna på en lärare som aldrig mött dem i undervisningssituation eller som kanske inte ens är behörig i det ämne de sätter betyg i? Vad säger elevorganisationerna om det här? Hur tänker föräldrar?

Jag kan lova att jag kommer aldrig att gå med på att vara medbedömare på de premisserna! Mitt uppdrag är att hjälpa eleverna att nå målet. Mitt uppdrag är att utföra ett professionellt arbete. Mitt uppdrag är att lägga grunden för elevers lärande och skapa möjligheter för dem att visa vad de lärt sig.

Min chef leder och fördelar arbetet på skolan. Min chef kan alltså beordra mig som legitimerad lärare att vara medbedömare. Samtidigt innebär den ordern att jag kan riskera att tappa min legitimation och bli anmäld till yrkesetiska nämnden. Jag hävdar med styrka att i min profession ligger min lojalitet hos eleverna och jag ska göra det som är bäst för dem. Inom ett yrke som har legitimation och en egen yrkesetisk nämnd är det självklart att jag bär ett eget ansvar för mina handlingar. Jag kan inte slå en elev och sedan försvara mig med att min rektor ska ha beordrat mig att göra det. Jag har ett eget ansvar att göra det som är rätt. Därför kommer jag aldrig att acceptera en beordran om att vara medbedömare med dessa förutsättningar.

Den dagen jag står inför valet att antingen begå ett tjänstefel eller bli av med jobbet, det är den dagen jag slutar som lärare!

Det finns en massa saker som jag skulle räkna upp, som skulle bli bisarra och ohanterliga bieffekter av att organisera medbedömande på det här sättet. Men det faktum att det inte blir en rättssäker myndighetsutövning som påverkar alla barns framtid borde räcka som skäl!

Det finns mycket att säga om lärarlegitimationen. Reformen har sina hål som behöver lagas. Men det här är inte ett av dem! Här sitter problemet inte i legitimationen, även om just den reformen satt spotlights på tvivelaktigheter i skolorganisationen. Obehöriga lärare har under många år tillåtits utföra den myndighetsutövning det innebär att sätta betyg. En handling som får stora konsekvenser för alla barns framtid och som alltså på alla sätt borde kvalitétsgaranterats från början. Vi måste bota sjukdomen, inte symptomen! Och att lappa och laga på det här sättet, att ta en dålig situation och göra den sämre, det är inte acceptabelt.

#FrågaAlmedalen

Inför Almedalsveckan 2014 samlade #skolvåren in frågor från alla som ville föra fram dessa under Almedalsveckan. Bland annat skickade elever från olika delar av Sverige in korta inspelade klipp med frågor till olika instanser, politiker och organisationer, som vi publicerade i sociala medier och visade för berörda. Vi fångade sedan in svar när de gick att få, via videoklipp och trådar i sociala medier.

Vi samlade också in skriftliga frågor och skapade ett frågebatteri som vi byggde våra Walk n´ Talks på.

Vi hoppas så klart att vi, även i år, ska kunna föra fram era frågor och få fånga upp svar från berörda. Vi hoppas också att det ska bli fler frågor och att vi via sociala medier ska kunna skapa en ännu större och ännu mer synlig demokratisk plattform för alla som inte kan vara på plats.

Så: vilka frågor vill du föra fram under Almedalsveckan? Vilka frågor vill du sätta på agendan? Vad vill du synliggöra? Vilka samtal vill du bidra till? Vem vill du kräva svar av?

Skicka dina frågor till #skolvårens mobila team, via Twitter (tagga med #FrågaAlmedalen och pinga in @skolvaren eller någon av oss som är på plats så vi inte missar det i flödet), via Facebook, via mejl (skolvaren @ gmail . com), via #skolvårens blogg eller skriv i kommentarsfältet nedan. Gör ett videoklipp*, ett ljudklipp, skicka frågan skriftligt – gör det på ditt sätt – så gör vi allt vi kan för att sprida och försöka få svar!

Vi ses i flödet!

Följ mig och #skolvåren under Almedalen:

Twitter
@frokenann 
@skolvaren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Facebook
Fröken Ann
Skolvåren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Hemsida och blogg
skolvåren.se
#skolvårens blogg (nås också via hemsidan)
frokenann.com

* Om du är under 18 år behöver vi tillstånd från vårdnadshavare för att kunna publicera bild samt namn. 

 

Gräsrötter i #Almedalen

Jag är ännu ingen almedalsveteran, som Lars-Olof Pettersson från Rådhusgruppen City. En annan skillnad mellan mig och Pettersson är att jag kommer att åka och delta i Almedalsveckan 2015. Det blir mitt tredje år på rad och jag åker som alltid för att representera #skolvåren och för att lyfta hållbart lärande och skolutveckling på agendan.

I likhet med Pettersson tycker jag dock att Almedalsveckan, en vecka som även kallas demokratifestival, har stora demokratiska problem. Läs mer om hans argument för detta i debattinlägget i Expressen, ”Därför åker jag inte till Almedalen i år”.

Petterssons högst relevanta argument om fantasisummor för markhyror och boende gör att resurssvaga organisationer som till exempel #skolvåren, som är en ideell rörelse, måste agera som riktiga gräsrötter för att kunna vara med i dialogen under Almedalsveckan. För att kunna lyfta utbildnings- och lärandefrågor trots skyhöga mark- och lokalkostnader använder vi oss av ett koncept som vi kallar för ”Walk n´ Talk”. Vi möts upp utanför Fenomenalen och vandrar längs strandpromenaden fram till Kärleksporten, samtidigt som vi samtalar om hållbart lärande samhälle och skolutveckling.

Det gäller också att slå igenom i bruset av seminarier. Vi har själva upplevt att det saknas dialog under veckan, det är alldeles för många seminarier där en eller ett fåtal så kallade experter får uttala sig medan andra är passiva åhörare. Vi tror på mer delaktighet, därav våra Walk n´ Talks under måndagen till och med torsdagen samt en workshop under fredagen.

Att synas är en annan viktig förutsättning. Här finns Almedalsguiden som levererar den officiella guiden över seminarier och workshops under veckan i manuell och digital form, och som är det plats som erbjuder störst exponering för att locka deltagare. Tyvärr sätter de ytterligare krokben för organisationer med begränsad budget att delta på samma premisser som kapitalstarka organisationer, i och med deras regler om att det måste finnas en hyrd markyta eller lokal för att få stå med i guiden.

Förra året, efter mycket om och men och med hjälp av tillåtelse från Fenomenalen om att få använda dem som startpunkt i programmet, fick vi stå med i guiden. Våra Walk n´ Talks lyftes även upp som ett av Almedalens hetaste arrangemang i Dagens Samhälles lista. Men i år har guiden ändrat sina regler och vi får inte stå med. Jag kan tänka mig att detta drabbar många fler ideella organisationer. Det är lite synd för Almedalsguiden skulle kunna verka som en motkraft till de övriga demokratiska kapitalproblemen men istället bestämmer de sig för att förstärka dem.

Men det stoppar inte oss, och vi hoppas ingen annan heller. En demokratifestival är till för folket och utan de ideella och mindre kapitalstarka organisationerna skulle veckan inte vara värd allt ståhej. Det är bland de mindre organisationerna det händer. Kontakter knyts och ord går till handling.

Vi hoppas att verka för att fler släpps in i Almedalen, att fler kommer till tals och att fler får möjlighet att synas. Så låt oss hjälpas åt och starta kanaler för #AlmedalensGräsrötter, där de som inte släpps in i de organiserade kanalerna. Facebook kryllar av event och andra kanaler används för att sprida arrangemang, nu behöver vi bara samla dem så att de blir enklare att hitta och mer synliga. Sprid dina arrangemang under #AlmedalensGräsrötterTwitter och Facebook! Vi ses i vimlet!

Mer om #skolvårens Walk n´ Talks samt workshop på skolvåren.se (och under #AlmedalensGräsrötter så klart!)

Följ @skolvaren samt #afkAlmedalen under Almedalsveckan.

Följ mig och #skolvåren under Almedalen:

Twitter
@frokenann 
@skolvaren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Facebook
Fröken Ann
Skolvåren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Hemsida och blogg
skolvåren.se
#skolvårens blogg (nås också via hemsidan)
frokenann.com

* Om du är under 18 år behöver vi tillstånd från vårdnadshavare för att kunna publicera bild samt namn. 

 

Mer pengar, men till vad?

I dag skrev Stefan Löfven (S), statsminister, Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning och Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister på DN debatt under rubriken ”Vi satsar två miljarder på fler lågstadielärare – redan i år”. Och jag ska erkänna att det faktiskt är ett förslag i rätt riktning, om vi jämför det med förra regeringens flertalet förslag. Men…jag vill inte jämföra det med förra regeringen. För det ska inte handla om vilka politiska partier som är bättre eller sämre än de andra. Skolan förtjänar bättre än så. Skolutvecklingen är i mycket större behov än ”bättre än”. Och tyvärr är detta förslag precis lika ytligt som alla andra förslag som kommit de senaste åren.

Jag börjar på allvar fundera över om det är så katastrofalt ställt att regeringens enda makt, vilja och handlingskraft, när det kommer till att styra landet, är att rikta pengar på olika håll.

Svensk skola är i behov av omfattande omorganisationer. En sådan här satsning kräver omfattande omorganisation! Inte bara en pengahög som landar i kommunerna, utan vision eller verkligt ”på golvet-förankrad” handlingsplan. Om detta inte görs riskerar denna satsning att bli lika misshandlad som förstelärarfiaskot.

Hur ska ett system för fler lärare se ut? Vad säger de som arbetar på golvet? Vad säger vetenskapen? Vad behövs för att vi ska lyckas med en riktigt bra utbildning till alla? Fler lärare på stora klasser? Färre elever / klass? Fler specialpedgoger och speciallärare? Snegla på Englands system med lärarassiatenter? Kika på deras system för hur lärarkandidater gör VFU och provår?

I debattartikeln snackas det också om mer tid till undervisning. Men de missar helheten av att undervisning ska vara bra och då behövs tid för fortbildning, kollegialt samarbete, för- efterarbete och planering. 30 % undervisning, 30 % för- efterarbete och planering, 30 % kollegial utvecklingstid, tid för forskning på din egen undervisning, fortbildning och utvärdering samt förbättring av det vi gör. 10 % möten om ekonomi, vem som håller koll på eluttagen, kaffemaskinen etc. Tyvärr tar dessa möten, med arbetsuppgifter som direkt skulle kunna skötas av någon annan än alla lärare, 30 % av tiden idag och fortbildning tillsammans med för- efterarbete och planering trängs på 10 %. Hur är det rimligt?

Snälla Löfven, Hellmark Knutsson och Fridolin, se till att följa upp era förslag med riktiga visioner och handlingsplaner. Handlingsplaner som är baserat på dagens verksamma lärares erfarenheter om behov och vetenskap! Och snälla, fundera över vad som är mest värt; fler timmar eller mer kvalitativa lektioner.

IMG_6873