Regler Vs. Förhållningssätt

Jag kliver ut på skolgården, på väg mot nästa möte, när jag hör hur några elever tjafsar med varandra. Jag uppfattar att det kan spåra ur snart om de inte får hjälp och stannar bredvid för att lyssna in mig, innan jag kliver in i deras värld. Jag har aldrig träffat dessa elever innan och behöver hitta en smidig väg in för att inte eskalera situationen. De tjafsar om en snöhög. Hälften av eleverna vill förstöra snöhögen medan den andra hälften vill att den ska få vara kvar.

– Skulle inte du kunna förstöra den där snöhögen bredvid istället?, frågar jag.

– Men vi var här först. De kan väl leka på den snöhögen istället?

– Så kan man tänka. Men jag hör att de har byggt på den här snöhögen tidigare och om man ska förstöra en snöhög så spelar det inte så stor roll hur högen ser ut, men om man vill leka på den kan det ha betydelse. Därför tänker jag att ni kan förstöra den andra snöhögen istället.

– Vi får förstöra vilken snöhög vi vill, det finns inga lagar mot det.

– Ja. Det är sant. Det får ni. Men det handlar ju inte så mycket om vad ni får eller inte får. Det handlar om vem du vill vara. Vill du vara en person som är schysst och omtyckt, eller en person som förstör det andra vill ha kvar, som bara retas?

Eleven slutade slå med sin pinna på snöhögen och tittade upp på mig, för första gången. Hen fnös lite kort, såg på sina andra vänner och så gick de sin väg.

Glömstaskolans förhållningssätt, som tränas aktivt med eleverna för att alla ska få en förståelse för vad det innebär, istället för att försöka tolka allt som inte står och sägs i längder med regler på väggen.

På Glömstaskolan var jag med och drev igenom samt upprätthöll att vi skulle jobba med förhållningssätt istället för att sätta upp en massa regler på väggarna. Det finns många anledningar till att jag brinner för denna fråga, där ögonblicksbilden ovan är ett tydligt exempel. I alla dessa regler som sätts upp på skolor överallt så kommer det inte att stå att eleverna inte får slå sönder snöhögar, eller som jag brukade säga när jag arbetade på Glömstaskolan; det kommer inte att stå att de inte får hoppa från fjärde våningen. Allt som inte står där säger också en massa saker. Allt som inte står i alla regler på väggen berättar också vad man får och inte får göra, vad vi prioriterar och inte prioriterar.

Nu kanske någon tänker att sunt förnuft också måste gälla, men problemet med sunt förnuft är att vi med sunt förnuft vet att innebörden av det är olika för oss alla, i alla olika situationer. Skulle sunt förnuft vara ett rimligt argument skulle inga regler behöva sättas upp på väggen, då skulle alla veta vad som gällde ändå. Och sunt förnuft i sig är ju snarare ett förhållningssätt än en regel, så varför inte bara träna gemensamt förhållningssätt istället då?

Hur väl fungerar reglerna på gång- och cykelbanorna under vintertid? Måste jag hålla mig på gångbanan när jag är ute och går, även om gångbanorna är täckta av uppskottad snö, fulla av is och cykelbanorna är helt tomma?

Att både elever och vuxna ska komma ihåg alla detaljerade regler som sitter på väggarna och att vi vuxna gemensamt ska vara överens om och upprätthålla reglerna är andra argument för att tränande av gemensamma förhållningssätt är överlägset reglerna på väggen. Vi vet ju också att regler ofta måste bändas och böjas utifrån situationerna vi befinner oss i. För alla regler måste vi ha ett förhållningssätt som anpassar reglerna efter person och situation. Så det där gemensamma förhållningssättet behövs ändå alltid tränas och skapa en förståelse för. Jag brukar prata om fotbollsplansexemplet;

På varje skola jag arbetat har eleverna och personalen alltid kommit fram till samma slutsats för att slippa tjafset på skolans gemensamma fotbollsplan. Eftersom att de yngre inte vågar spela med de äldre, de äldre inte vill spela med de yngre och tjejerna inte vill spela med killarna så delas det ut tider för när vem får vara på fotbollsplanen, fördelat på olika årskurser och även könstillhörighet. Det slutar alltid med att fotbollsplanen ibland står tom, medan elever som gärna skulle velat spela hamnar i konflikter då de inte har något för dem meningsfullt att göra på utevistelsen. Pedagogerna får också en ny arbetsuppgift; argumentera, tjafsa, jaga och ge konsekvenser till de elever som är på fotbollsplanen när de inte ska vara där. Istället för att utföra det uppdrag vi har; att delta i leken på fotbollsplanen för att hjälpa, stötta och träna eleverna i att spela och umgås tillsammans.

Vårt uppdrag är att lära eleverna att förhålla sig till varandra. Vi ska öva dem i att umgås över ålders- och könsgränser, visa respekt för varandra, samarbeta och leka tillsammans, även när de möts klockan 19 på IP när inga vuxna har delat upp tiderna på fotbollsplanen åt dem. Det är en betydligt bättre arbetsuppgift än att jaga elever, bli arg på dem och ringa hem för att berätta att eleverna spelade fotboll på fotbollsplanen trots att det inte var deras tur.

Jag är oerhört stolt över att ha varit med och genomdrivit att ett tränande av ett aktivt förhållningssätt på en skola ska vara rådande, snarare än detaljerade regler som ger sken av att vara tydligt men i allt som inte står där skapar en stor otydlighet. Jag påstår inte att det är enkelt med ett förhållningssätt, men jag menar att det inte är svårare än regler, dock är det så mycket bättre. Om vi väljer ett förhållningssätt så måste det vara något som det går att testa emot i varje situation, för att vi tillsammans ska kunna fylla det med innehåll och för att det ska vara aktivt. Och vi måste hela tiden hålla förhållningssättet levande och i ett aktivt medskapande.

”Vill jag mig själv och andra väl när jag gör så här? Gör jag mig själv och andra bra, när jag gör så här?”

Det kanske tar tid, men det är så oerhört mycket mer hållbart i längden än regler. Och i förhållningssättet som används så skapar en massa regler som vi lär oss att förhålla oss till. Skillnaden är dock att det alltid finns något att förhålla sig till när vi hamnar i nya situationer, för alla situationer som vi ännu ej testats i och där vi alla kan tycka olika baserat på erfarenhet och personlig förmåga. För det är svårt att påstå att jag vill mig själv väl om jag hoppar ner från fjärde våningen, eller om jag är tjurig och absolut ska förstöra snöhögen som mina klasskompisar vill leka på. Det finns något som vi alla ska vara överens om och det skapar en förståelse bortom de specifika lagarna och reglerna i ett samhälle. Det är som en gemensam ideologisk grund och fungerar så som de mänskliga rättigheterna är tänkta att fungera. Riktmärken, vägvisare och ledstänger på min resa. Så lär vi oss att bli bättre människor och bygger ett hållbart samhälle tillsammans, även bortom skolans fyra väggar.

 

Håll i, håll ut, håll om – det betyder mycket

Vilken känsla tycker du det är viktigast att du lyckas förmedla till dina elever? 

Frågan fick vi, den helt nya personalgruppen på den helt nyöppnade Glömstaskolan, under vår andra dag tillsammans. Det kan kännas som en stor fråga. Det är så många saker jag vill förmedla till eleverna som jag möter. Trygghet, respekt, sammanhang. Det kan kännas svårt att välja ut den viktigaste. Och för ett halvår sedan hade jag inte kunnat göra det. För ett halvår sedan hade jag spaltat en massa viktiga stora ord ovanpå varandra. Men inte längre. Nu vet jag exakt vilken känsla jag tycker är den absolut viktigaste att jag förmedlar till de elever jag möter.

BETYDELSEFULL

Alla elever jag möter ska känna att de är önskade, deras närvaro är avgörande och det de bidrar med är meningsfullt för både dem själva och andra. De ska också känna att vad de får ut av att vara på skolan är viktigt för dem, för deras nutid och deras framtid. Deras tid är för viktig för att slösas bort. De är helt enkelt betydelsefulla! Det vi gör tillsammans är betydelsefullt.

Under april till och med juli fick jag chansen att arbeta med en grupp nyanlända elever. När du möter elever, barn, som lever i den typ av utlämnande sammanhang som asylsökande gör, människor som fått hela sina liv slagna i spillror och behövt lämna över en stor del av kontrollen över sina liv till andra för att få en chans att överleva, då är det dags att börja skala av lagren på kravlöken. Det är något vi generellt mer ofta skulle behöva göra, vara mer lyhörd inför individernas basala behov, men i det här läget är det omöjligt att inte göra det. Det var uppenbart från första mötet med dessa elever att det enda sättet vi skulle kunna bedriva lärande på var att starta med frågan

Vilket är det mest basala behov den här eleven har just nu, som vi måste fylla, för att lägga grunden för lärande? 

Och det är ingen skillnad på behoven – alla elever behöver få samma basala behov uppfyllt. En del elever har bara större behov av att just du förmedlar den känslan till dem, eftersom de inte har någon att förlita sig på utanför skolan. För mig blev mötet med de här eleverna en avgörande upplevelse för mitt fortsatta arbete som lärare. Avgörande och oumbärligt lärande för mig.

”Ibland kom jag lite sent till skolan eftersom jag ville att du skulle ringa till mig och säga att du ville att jag skulle komma.” 

Av många olika anledningar var det svårt för många av våra elever att ta sig till skolan på morgonen. Det här med att ha exakta tider att passa var en del inte vana.Det kan vara svårt att hitta motivationen att gå i skolan och lära sig ett nytt språk när man inte ens vet om man får stanna i landet där språket talas. Några hade svårt att sova på nätterna. De är tonåringar och har generellt svårt att kliva upp på morgonen. De har ingen som ställer krav på dem att de ska komma till skolan, ingen som sliter upp dem ur sängen och skjutsar dem när inga andra medel fungerar. Det var ingen som fanns där och visade att de är betydelsefulla nog för att göra allt för att de ska lyckas.

I ett läge där eleverna inte kommer till skolan kan vi välja att skälla på dem, straffa dem på olika sätt och få dem att skämmas över att de inte klarar av att ta ansvar. Eller så kan vi fundera över hur vi kan göra det värt för dem att kämpa och lyckas. Vi kan börja med att skala löken för att nå kärnan och hitta det mest basala behovet för att lägga en gynnsam grund för lärande. Den metoden vill jag välja.

Min största lärdom från våren och sommarens arbete är att det finns ett grundläggande behov som måste fyllas för att allt annat ska fungera. Ett behov som jag behöver fylla för att lärandet ska stå på en stabil grund. En känsla som jag måste börja med att förmedla, om den känslan saknas hos individen. Varje individ måste få känna att hen är betydelsefull och att hen befinner sig i ett betydelsefullt sammanhang.

Jag är önskad. 

Jag är behövd.

Jag är viktig.

Det jag gör betyder något för mig själv och andra. 

Det jag är med om har betydelse för mig nu och i framtiden. 

Där har vi grunden. För om du känner dig betydelsefull, då kommer du att vilja bidra. Då är du beredd att kämpa för att lyckas. Då känner du dig älskad, trygg och du får en känsla av sammanhang.

På Glömstaskolan pratar vi mycket om att hålla i och hålla ut. Det är något som min kollega Magnus Blixt myntat. När jag talade med min kära vän Rektor Sussie om mitt arbete i förberedelseklassen i våras och nämnde detta mantra för henne så gjorde hon ett viktigt tillägg för att beskriva vad mitt arbete handlar om:

Håll i. Håll ut. Håll om.

Betydelsefull är känslan jag ska fokusera på att förmedla till eleverna jag möter. Jag vill visa dem att de är betydelsefulla och att det vi gör har betydelse för dem och andra. Och mina ledord är just håll i, håll ut, håll om. Där tänker jag börja min lärargärning i höst. Var börjar du din?

Vadå svenska värderingar?

Jag är inte ett offer. Det känns viktigt för mig att börja detta inlägg med att konstatera det. Jag vägrar vara ett offer och vill inte bli varken sedd eller behandlad som ett. Av den anledningen är det också många saker i mitt liv jag valt att inte prata om. Men ibland är det svårt att vara tyst.

Jag är kvinna. Född och uppvuxen i Sverige under en tid då vi hyllat våra demokratiska värderingar, vår jämställdhet och hur bra vi är på att värna om de mänskliga fri- och rättigheterna. Och det är något vi ska vara stolta över. Vi, alla, som kämpat för att värna detta, i världen. Men att påstå att vi inte har en del att jobba på vore skamligt. Vi har Sverigedemokrater i riksdagen, kvinnor har fortfarande sämre lön än män, människor blir trakasserade på grund av sexuell läggning, kvinnohatet och främlingsfientligheten frodar i kommentarsfälten, ”kvinnosjukdomar” är nedprioriterade forskningsområden, det pågår på allvar livliga samhällsdebatter där människor tycker att de ska få bestämma vad andra människor ska få ha på sig för kläder, föräldrar protesterar och tycker att deras barn inte ska behöva gå in till skolan genom samma ingång som barn som flytt till Sverige och någonstans mitt i allt detta pratar politiker om att vi måste försvara våra svenska värderingar. Våra svenska värderingar. Vilka är de?

Kan vi hävda att jämställdhet är en svensk värdering? Trots att det i Sverige sitter övervägande del män på chefspositioner och kvinnor får sämre lön bara för att de är kvinnor? Vi har heller ännu ej sett en kvinnlig statsminister.

Kan vi hävda att rätten att älska vem man vill är en svensk värdering? Trots att vi fortfarande har präster som vägrar viga homosexuella?

Kan vi hävda att det är en svensk värdering att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsett könsidentitet och könsuttryck? Trots att könsneutrala ord bespottas i den offentliga dialogen, att vår byråkrati fortfarande kräver att personnummer kopplas till kön och att absoluta merparten av alla toaletter delas upp mellan uttrycken man och kvinna?

Kan vi hävda att vi är ett land som värnar de demokratiska fri- och rättigheterna? Trots att vi har ett parti i riksdagen som inte erkänner alla människors lika värde? Trots att den breda samhällsdialogen får göra grova generaliseringar och påstå att du är mer odemokratisk bara för att du kommer ifrån ett annat land? Trots att många menar att du som är nysvensk ska lida andra konsekvenser än mig som är gammelsvensk i de fall vi begår brott?

Kan vi verkligen påstå att vi är ett land som värnar flyktingars rättigheter när vi stängt gränserna, när vi håller på att rösta igenom en lag som kommer att försvåra för familjer att återförenas i trygghet och när vår byråkrati gör det omöjligt för nya svenskar att få samma rättigheter som gamla svenskar?

Att prata om svenska värderingar är populistiskt och vilseledande. Det främjar en rasistisk debatt som delar upp människor i vi och dom, efter var vi är födda. Som att jag skulle dela alla värderingar som finns i Sverige bara för att jag är född här. Det är ju faktiskt bara dumt.

Jag växte upp i en norrländsk by där mångkultur inte ens fanns som ett begrepp. Svenskfödda led så långt vi visste och en stark svensk traditionell definition av oss själva. Och en stark mansdominans. I den här byn har jag blivit tafsad på så många gånger att jag långt upp i åren faktiskt aldrig ens ifrågasatt företeelsen. Krypande stora vita manshänder längs mitt lår, under bordet. Små vita pojkhänder som greppade hårt tag om mina bröst. Skrev som trycktes mot min rumpa med gungande hårda rörelser, så att jag skulle falla framlänges och händerna som snabbt greppade runt mina höfter när det skedde. Händer som försökte smyga sig innanför mina trosor. ”Hora”, ”Fitta”, ”Fan va sexig du är”, ”Jag ska ta dig så hårt att du spricker”. ”Jag ska bottna dig.”  Ja, jag har hört allt. Och varje gång har det varit en svenskfödd man som stått för ord och handling. Det är bara åldrarna som varierat.

Det är bara en liten del av det. Fyllekörningarna som var totalt accepterade, mesken som osade över byn från tid till tid, han som slog sin fru, försäljningarna under bordet, tjuvjakten – alla visste om det. Även poliser. Det var till och med en del av den sociala koden. Men alla blundade vi. Alla lät vi det ske. För vi levde med våra egna lagar, som i en parallell värld, där ”svenska” lagar satt på undantag. Så kom inte och säg att ”våra värderingar” har åkt i en utförsbacke de senaste 30 åren, det är ren och skär ignorans. Däremot har vi som upplevt den här skiten ställt oss upp och sagt stopp, nu räcker det! Och när du nu försöker få det att låta som att det är ”någon annan” som är boven, då är det inget annat än ett desperat försvar hos någon som inte vill ta ansvar.

För mig är det otroligt provocerande att läsa om våra ”svenska värderingar”. Jag är född och uppvuxen i det svenska samhället, tillsammans med uteslutande infödda svenskar som alltid sagt att de står för våra svenska värderingar och traditioner. Men de ”svenska värderingarna” som jag fått uppleva under min uppväxt är inga värderingar jag står för. Och de ”svenska värderingarna” som gör att kvinnor fortfarande får utså diskriminering, sexuella trakasserier, ett rättsväsende som säger att jag får skylla mig själv när jag blir våldtagen om jag har en för kort kjol på mig – det är inte mina värderingar! Värderingar som säger att alla människor inte är lika mycket värda, inte har samma rättigheter och som gör grova generaliseringar utifrån födselland, det är inga värderingar jag delar. Jag står för de demokratiska och mänskliga fri- och rättigheterna, inget annat. Och alla människor som är beredda att stå upp för dem, att kämpa för dem och upprätthålla dem, det är människor jag vill ha i min ringhörna. Då spelar det ingen som helst roll var du råkat bli född, vilket kön du identifierar dig med, vad du kallar dig, vilken hudfärg du har, hur gammal du är eller vem du väljer att älska. Det är dig jag vill dela mitt liv med!

#jagärenvärldsmedborgare

Elevinflytande – en självklarhet!

Om cirka en timme, 20.00, startar veckans #skolchatt på temat elevinflytande. Ett ämne som är livligt omdebatterat. Ska vi verkligen ge mer makt till eleverna, istället för att ta tag i arbetsron i skolan?

”Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet ska barnet höras och barnets intresse komma i första rummet. Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras.”Barnkonventionen, artikel 12-15  

”Inflytande och samråd Allmänt om barnens och elevernas inflytande

9 § Barn och elever ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Informationen och formerna för barnens och elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen. Elevernas och deras sammanslutningars arbete med inflytandefrågor ska även i övrigt stödjas och underlättas. I 6 kap. 17 och 18 §§ arbetsmiljölagen (1977:1160) finns bestämmelser om elevskyddsombud.

Elevernas arbete med frågor av gemensamt intresse

10 § Elevföreträdare och övriga elever ska ges tillfälle att under skoltid behandla frågor av gemensamt intresse.” – Skollagen

Jag tycker egentligen att kommentarer är överflödiga. Det står rätt tydligt vad det handlar om och varför är i min värld också oerhört tydligt. Det handlar om alla människors rätt, oavsett ålder, att ha inflytande över sin vardag. Istället för att debattera om elevinflytandets vara eller inte vara borde vi prata om hur vi gör det på bästa sätt! Det hoppas jag att kvällens #skolchatt på Twitter kommer att handla om!    

Skola på vetenskaplig grund – vad är det?

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning.

I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten.

Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”

Wikipedia

vetenskap (lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”

– ne.se

”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”

Promemoria om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, Skolverket, 2012

”Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”

Skolverket

Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter.

Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:

PastedGraphic-2_pdf__1_sida_
Bild från Bohunt, England.

Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:

”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”

– Skolverket (se ovan)

Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

PastedGraphic-1_pdf__1_sida_
Bild från Skolverket.

 

Lära ut är en konstform

”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Så sa min kollega när vi talade om en elev, som kom till oss mycket innesluten, men på bara ett par veckor har blommat ut. Hen har blommat ut så pass att det nu är dags att ställa högre krav på ansvar och vi behöver hitta en balans mellan det som var innan och det som är nu; mellan kuvad och lekfullt tramsig. Och det är i ett samtal om hur vi ska arbeta för att möta denne elevs behov som min kollega säger:
”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Denna mening har ekat i mitt huvud i flera dagar nu. Jag tycker att det är så vackert. Det finns en sådan stor mängd respekt för individen i detta uttryck och det säger så mycket om läraren jag har framför mig. När det som lärare är svårt att fånga elevers intresse är det så oerhört lätt att börja skuldbelägga eleven eller att skylla på yttre omständigheter som till exempel familjesituation. Det är så lätt att kategorisera elever under ”stökiga” och tro att det inte finns någonting vi kan göra, för att det helt enkelt är så eleven är. Tänk om vi alltid väljer att istället lyfta det positiva – se styrkorna vi har att arbeta med – och sedan se på vårt yrkesutövande som en konstform med ett uppdrag att möta och guida varje individ rätt. Varje dag.
”Du är en intelligent, rolig och kreativ person. Det kommer att vara en konstform att guida dig rätt.”

Kritik eller härskarteknik?

Uppdaterat: Eleverna ger svar på tal

Skillnaden mellan att framföra en annan ståndpunkt och att ge sig på personen som framför ståndpunkten, är sällan svår att skilja åt. Det ena handlar helt enkelt om att bemöta innehållet i vad som sägs/skrivs och det andra är en attack mot personen som säger/skriver det. När vi pratar om rätten att vara kritisk och kunna kritisera verkar dock den skiljelinjen bli mer blurrig. Ändå handlar det om precis samma skiljelinjer. Det handlar om att kritisera sak och inte person.

Det kanske inte är så konstigt, som det först kan verka, att vi har svårt att skilja på utvecklande konstruktiv kritik och regelrätta personangrepp. Det finns nämligen massor av möjligheter att på ett mycket subtilt sätt lägga fram sina personangrepp, som ett litet tjuvnyp, tillräckligt vasst för att skada din trovärdighet för de som lyssnar men tillräckligt dolt bakom tolkningsridåerna för att kunna påstå att det inte var så jag menade. Och när jag triggas igång av tjuvnypet och faller för instinkten att försvara min person så har vi snyggt avlett diskussionen från sakfrågan. Jag anklagar dig för att vara ett troll, du anklagar mig för att inte kunna ta kritik. Offerkoftan kommer fram som spelpjäs och det blir omöjligt att ta sig ur gropen. Den blir djupare och djupare ju mer vi gräver.

Vi ser ofta denna typ av tjuvnyp i politiska debatter. Och när de som styr landet förebildar det här sättet att föra samtal på så är det kanske inte så konstigt att folket efterbildar det. Problemet är bara att politiker är tränade, bland annat i att inte ta dessa tjuvnyp personligen och framförallt i att inte bemöta den typen av kritik i offentligheten.

Ett av de sätt som ofta används för tjuvnyp är insinuationer. Synonymer till ”insinuation” är ”kränkande antydan”, ”förtäckt beskyllning”, ”undermening”, ”pik” och ”förolämpning”, enligt synonymer.se. Det kan bland annat handla om påstående och förutfattade meningar. Personer påstår något, ogrundat och enbart baserat på sina egna erfarenheter, istället för att ställa en saklig fråga för att utreda sakförhållandet. En annan typ av tjuvnyp som är vanliga är härskartekniker. Bland de mest återkommande jag ser i sociala medier hittar vi  förlöjligande och dubbelbestraffning.

I går drog en storm genom skoltwitter, där två elevers gemensamma blogginlägg på bloggen skola365.com låg till grund. Det spreds snabbt insinuationer om att det inte var eleverna som skrivit texterna och att deras lärare använder sina elever för att föra ut sitt eget budskap, samt att hen indoktrinerar eleverna. Tweetsen ger sken av en ovilja att få veta hur saker faktiskt ligger till men en vilja att provocera, svärta ner och en tro på att en själv kan mer och vet bättre. Ett bättre alternativ än att hänfalla till insinuationer hade varit att ställa frågor som faktiskt handlar om att ta reda på fakta i sammanhanget, som till exempel ”Har dina elever skrivit detta själv?” eller ”Hur mycket hjälp har de fått med att skriva den här texten?”.

Här kommer ett urval av kommentarer från gårdagens storm, som innehåller exempel på dessa förutfattade insinuationer, skrivna av olika twittrare:

“Tror man att två 12-åringar skrivit inlägget så är man oförlåtligt dum.”

”Flera meningar har ett LIX på över 50. Driven 12-åring…”

 

”Blir faktiskt deprimerad av detta. Stackars barn. Att indoktrineras till att rabbla upp en vokabulär som reflekterar vuxenvärldens svek.”

”Men har barnen ens skrivit texterna själva?”

”Nej, säkert inte, eller bara delvis. Och det gör det hela ännu värre.”

”Otroligt problematiskt. Och sorgligt, som sagt.”

 

”Det är fan tragiskt. När man tänker efter. Att använda barn så.”

”det är för mig uppenbart att texten tagit form i tätt samarbete mellan elev och vuxen. Jag är misstänksam i kubik”

”Så lågt att använda barnen för att föra ut sitt budskap.”

”Att genom sina elever argumentera för att det är meningslöst att skriva. Lågt!”


Ett alternativt scenario skulle kunnat vara att visa sig intresserad för hur vi kan hjälpa andra tolvåringar att utveckla ett sådant brett ordförråd och skriva så bra argumenterande texter. Att visa tilltro till elevernas kompetens, även om det visar sig att kompetensen sträcker sig över vad vi är vana. Men det visades det föga intresse för i gårdagens trådar.

Innehållet i texten blev också kritiserat. Och självklart, som många av dem som kritiserade texten framhåller, ska vi kunna vara kritiska mot innehållet. Men åter igen handlar det inte om att vara kritiska, utan hur vi är det. Här är några exempel på kommentarer jag vill mena absolut inte tillför debatten något, men istället handlar om att trycka till och svärta ner författarna samt läraren i fråga:


”Stackars barn”

”Nej, nu blev jag ledsen. Verkligen jobbigt.”

”suck :(”

”Ulk! Påminner mig om när min son, typ 8 år, påstod att de ”forskat” i skolan.”

Jag blir extra illa berörd eftersom det är elever, barn, som skrivit texten och vuxna, däribland både lärare och skolledare, som deltog i stormen. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: Är detta verkligen okej, ur ett yrkesetiskt perspektiv?

lararesyrkesetik.se kan vi läsa följande under “Råd om lärare och sociala medier”:

“Givetvis bör det också beaktas hur ens framträdande i sociala medier kan tänkas påverka samhällets tillit och förtroende för lärarkåren i stort.”

“Utgångspunkten för rådets ställningstagande är yrkesetikens skrivning att lärare i sin yrkesutövning förbinder sig att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare; att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier samt påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna.”

“Du har fått nya spännande möjligheter att kommunicera med elever och föräldrar, men det du inte skulle sagt annars, ska du inte heller säga nu.”

I de här fallen är lärarna som är inblandade i stormen inte just dessa elevers lärare. Men ändock. Jag måste personligen säga att dessa exempel, och liknande tweets som publicerades i går, knappast kan påstås vara ett handlande som bemöter elever med respekt för deras person och skyddar varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. Snarare är det att utsätta elever för just detta – och även en kollega. I den breda debatten brukar det för övrigt ofta lyftas fram att vi ska tala gott om skolan, men att angripa kollegor offentligt med förutfattade insinuationer är knappast ett sätt att höja skolans status. Tragikomiskt blir det också när individer som deltar i stormen själva lyft vikten av att tala gott om skolan tidigare.

De yrkesetiska råden säger ytterligare att vi ska påtala och engagera oss mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Därför har jag nu valt att skriva denna text. Att skriva den här texten medför risken just att gräva mig djupare ner i gropen, för hur vi än ter oss mot den här typen av kritik så tenderar det att slå tillbaka. Men tystnad är inte heller ett sätt att få bukt på tråkigheterna. Jag vill visa var jag står! Jag vill visa eleverna att jag står på deras sida och jag vill visa läraren som fått genomgå stormen att jag finns här. Låt oss tysta den osakliga och osmakliga kritiken med konstruktiv kritik som leder framåt.

Jag #stårviddinsida, vill vara #konstruktiv och är #dinkollega.

Och nästa gång jag, eller du, vill kritisera något, låt oss fundera över om kritiken är saklig, handlar om innehållet, består av utvecklande frågor som leder framåt och faktiskt tillför något. Låt oss ta de där 30 sekunderna att fundera över vad vi försöker uppnå och om det jag gör kommer att leda till målet, innan vi trycker på “publicera”. Ok?

 

Läs också:

När Twitter står vid din sida

Värdeskapande lärande och ledsna vuxna

Akademiker och Argumenten

 


Ingen kultur definierar mig!

Kulturbegreppet används ofta för att beskriva en individs handling. Hen gör si eller så för att hen tillhör den ena eller den andra kulturen. Men i en värld som inte längre begränsar intryck till fysisk närvaro , som spränger alla gränser för hur mycket och vilken information du kan ta del av, måste väl ändå kulturbegreppet vara utspelat!

Hur separerar vi vad som kulturellt betingat på grund av tillhörighet och vad som är valda individuella egenskaper. Kan vi det?

Läraren på en kurs jag läser pratade häromdagen om kultur och interkulturalitet. Bland annat sa han att det är mycket osvenskt att avbryta någon. Men däremot i Sydamerika, där uppfattas du som oartig om du inte avbryter och skapar debatt. Att vara så generaliserande provocerar mig! Och min spontana tanke var att jag är osvensk, för jag avbryter ofta och skapar ofta debatt genom att föra in ett annat perspektiv. Tillhör jag då den sydamerikanska kulturen? Trots att jag inte har någon som helst koppling till Sydamerika. Nej, det är klart att jag inte gör. Men då kan vi inte heller resonera på det sättet.

Läraren skickade ut en fråga i gruppen:

Vilken kultur definierar du dig med och hur påverkar det vad du tar med dig in i din roll som handledare?

Där fastnade jag. Faktum är att jag inte definierar mig med någon kultur. Jag har en värld av intryck som jag vandrat runt i under 35 år och jag har valt vem jag vill vara! Jag är en person som avbryter och kommer med motargument, jag vet det. Människor runt omkring mig har under hela mitt liv gnällt på dessa karaktärsdrag, men jag har vidmakthållit dem för att jag tycker om det sättet att kommunicera. Det finns inte en kultur som jag tillhört som gjort mig sådan. Jag har valt!

Det provocerar mig otroligt när människor vill sätta etiketter på mig som jag själv inte identifierar mig med. Till exempel när en person envisas med att påstå att jag är vänsterpartist och har lyssnat för mycket på vänsterpropaganda, när vi debatterar. Problemet med det är att jag aldrig har röstat på Vänsterpartiet. Inget ont om vänstern alls, det är behovet av att sätta etiketter på mig som jag faktiskt inte hör hemma i, som jag vänder mig emot. Samma sak gäller när människor tittar på mig och tänker att jag är på ett eller annat sätt för att jag är kvinna. Eller när jag sitter och lyssnar på vänner som beskriver debatterna de har med sina män och jag förväntas att ha samma problem – och därför också att ha samma roll i vårt förhållande för att jag är kvinna. Jag ska vara den som städar, diskar, bäddar, ser till att saker kommer med på resor etc. Men det stämmer inte alls på vårt förhållande!

Sedan är det en vinglig balansgång för att veta var det är rätt att sätta en etikett eller ej. Har du begått ett brott så är du en brottsling. Brottsling är ett begrepp med ganska tydliga ramar som gör att vi kan kategorisera människor i brottslingar och icke brottslingar. Är du kvinna och har barn så är du en mamma. Tycker du att människor är mindre värda på grund av sin hudfärg så är du en rasist och odemokratisk. Ibland kanske vi inte vill kännas vid de kategoriseringar vi kvalar in under men när det faktiskt inte är en tolkningsfråga så är det bara att äga det, eller göra något åt det. Skillnaden mellan dessa kategoriseringar och kultur är att när vi pratar om kultur så infinner sig förväntningar om hur vi är som personer för att vi tillhör den kategoriseringen – och då handlar det om karaktärsdrag som inte har något att göra med den faktiskt korrekta begreppsbeskrivningen.

För mig är det endast intressant att tala om kultur utifrån att vi alla som individer är medskapare till en kultur. Till skillnad från att kulturen skapar individerna. Jag som individ kan välja att ungås med andra som är lika mig på ett eller annat sätt och tillsammans skapar vi en kultur som innebär att vi har gemensamma nämnare. Utifrån det kan vi generalisera när vi beskriver gruppen. Men sådana generaliseringar kan aldrig handla om var jag bor, vilket kön jag har, vilken hudfärg jag har eller liknande, eftersom det alltid kommer att finnas en stor skara som kan kategoriseras till denna grupptillhörighet men som inte uppfyller de kravspecifikationer du försöker ställa.

Kulturbegreppet är ett lika trubbigt instrument som våra grammatiska kategoriseringar – det finns alltid undantag som gör att teorin inte håller. Och det handlar aldrig om undantag som bekräftar regeln.

Jag kan köpa att kulturbegreppet, som ett begrepp att definiera individer utifrån bostadsort eller liknande, en gång i tiden faktiskt fyllt ett syfte. När vi levde i en värld som inte sträckte sig utanför den egna byns gränser och du endast hade tillgång till en högst begränsad intryckspott som i sig begränsades av byns gränser, då kan jag tänka mig att människor som levde tillsammans skapade gemenskap genom gemensamma normer och uppförandekoder som gjorde att det gick att säga att människorna från XXX gjorde si eller så. Samt att kvinnor/män från XXX gjorde si eller så. Men i dag när jag har tillgång till så otroligt många intryck och inte begränsas av byns gränser så kan du inte paketera mig utifrån avsändarort.

Frågan är om inte klassbegreppet är mer intressant idag. Inte utifrån ”högre” eller ”lägre” klass, men klass utifrån att jag väljer de grupper jag vill tillhöra och detta skapar en kulturell klass som baseras på beteendekoder.

Själv kan jag i alla fall konstatera att jag identifierar mig med en hel del beteendekoder och grupper men jag tillhör ingen kultur. Jag är min egen. Jag har valt vem jag är! Individen definierar kulturen – kulturen definierar inte individen!

#FattaNu – Skolan har kraft att förändra

Jag växte upp i en lite by. Det var på många sätt en idyll, men liksom allt här i livet så är inte bara solsken. Det fanns en hel del som gjorde mig hårdhudad – oss hårdhudade. Och med oss menar jag oss tjejer.

En starkt mansdominerande kultur med mycket traditionella strukturer. Ett patriarkat där en del av världsbilden var att alla pojkar har ledigt från skolan någon vecka i september, när älgjakten drog igång. Något annat var otänkbart. Därför ifrågasattes det inte ens.

Sista timmen varje fredag hade vi ”roliga timmen” i skolan. Det var alltid någon som bjöd på fika. Och som värd för veckans höjdpunkt ingick det att vi fick hälla upp saft till alla klasskompisarna, vilket gjordes vid en av byråerna som stod uppradade längs ena långsidan av rummet. Under almanackan som stoltserade med sina avrivna sidor. Och varje vecka innebar en bävan.

Det fanns nämligen en outtalad tradition i klassen. När jag tänker tillbaka på det så var det nog en outtalad tradition på skolan, för någonstans hade grabbarna lärt in det här beteendet och jag vet att grabbarna i årskurserna innan inte var något bättre. Möjligen blev det bättre i årskurserna som följde, men hos oss höll tjejerna andan inför fredagarnas saftservering. Alltid dök minst en grabb upp bakom den som serverade (om det var en populär tjej så klart) och snabbt körde han upp sina händer längs magen och greppade tag i brösten. Ett efterföljande skratt utbröt i klassen. Ibland resulterade det i utspilld saft över hela golvet, ibland klarade vi saften.

Och när detta är så inpyrt i en kultur som det var för oss, så blir det en komplex sak att stå som objekt för detta handlande. Jag kan ju inte säga att det var ”intet ont anande” tjejer som serverade saften på fredagarna. Vi visste mycket väl vad som skulle ske. Jag kan inte heller säga att rädslan jag bar, och mest troligt de flesta med mig, berodde enbart på att vi var rädda att bli ”tafsade” på (för så kallades det då). Lika rädd var jag för att inte bli ”tafsad” på.

Det är svårt att skriva detta. Trots att det gått 25 år så skäms jag för mina känslor. Hur kunde jag vara så dum? Jag som alltid beskrevs som en stark, enveten, tjurig tjej som sällan gjorde som alla andra. Men svaret är varken ovanligt eller långt borta. I en kultur där detta beteende förväntades av ”män”, blev det också ett sätt att bekräftas som kvinna. Om ingen kom och tafsade på mig när jag skulle hälla upp fredagssaften, då var jag ”ute i kylan”. Det var ett tydligt och offentligt tecken på vem det var okej att tala med eller inte, den veckan. Självklart ville jag få vara med i värmen. Om det betydde några korta sekunders ofredande så fick jag väl ta det, trodde jag. I dag vet jag så klart bättre!

Nu undrar de flesta var mina lärare var. Han fanns där. Han sa ifrån. Han var bra. Faktum är att vår lärare kanske var den enda som inte leende skakade på huvudet åt sådant här beteende och bortförklarade det med ”busiga pojkstreck”. Men som en person emot en instormande patriarkal kultur så kändes säkert hans arbete tröstlöst många gånger. Och visst, han lyckades inte få stopp på den unkna värdegrunden där och då. Många var de pojkar, grabbar, män, som gjorde sådant här och liknande genom min grundskoletid. Mot mig och mot andra. MEN, och det är ett stort men, han lyckades så ett frö i mig och mina medsystrar. Hade han inte funnits där hade vi kanske fortsatt acceptera, och till viss del hoppats på, att bli tafsad på brösten, i tron om att det betydde att vi var populära. MEN det gjorde jag inte. Jag började ifrågasätta det som 13-åring. Känslan växte sig stark och jag vågade säga ifrån, jag vågade säga nej. Utan den förebilden, min lärare i mellanstadiet, kanske jag inte hade fått syn på den sjuka kultur som omgav mig.

Skolan får ofta höra att den ska lösa alla problem i samhället och vi som jobbar i skolan är snabba att sätta oss emot dessa påståenden. Men i frågor som dessa har skolan en stor roll! Det är skolans huvudsyften att jobba för en bättre kultur, en bättre självbild och en bättre värld. Möjligheten att vara med och se till att mina barn aldrig behöver växa upp i ett samhälle där sådant här är vardag, det är därför jag är lärare. Skolan är viktig. Lärare är viktiga. Du är viktig!

#FattaNu

#OpenAlmedalen

I tisdags skrev jag om #AlmedalensGräsrötter, ett inlägg som handlade om Almedalsveckans tillgänglighet och hur de skyhöga kostnaderna samt Almedalsguidens regler stänger många dörrar till det som anses vara Sveriges demokratifestival. Därför uppmanade och uppmanar jag alla som vill göra Almedalen mer tillgängligt att posta sina events under taggen #AlmedalensGräsrötter på Twitter och Facebook, en plats för alla organisationer som inte är så kapitalstarka att vi får plats i Almedalsguiden att samlas för att nå igenom i bruset.

I onsdags fortsatte jag på temat, men då med fokus på alla som inte har möjlighet eller kan ta sig över till Almedalsveckan, av olika anledningar. Hur kan vi öppna upp Almedalen lite till? Jag åker till Visby tillsammans med #skolvåren och precis som förra året har vi som ambition att sprida frågor vidare. För att skicka dina frågor via oss, spela in en film, ett ljudklipp, skriv ner frågan och skicka till oss via mejl eller sociala medier. Skicka dina frågor till #skolvårens mobila team, via Twitter (tagga med #FrågaAlmedalenoch pinga in @skolvaren eller någon av oss som är på plats så vi inte missar det i flödet), via Facebook, via mejl (skolvaren @ gmail . com), via #skolvårens blogg eller skriv i kommentarsfältet nedan. Gör ett videoklipp*, ett ljudklipp, skicka frågan skriftligt – gör det på ditt sätt – så gör vi allt vi kan för att sprida och försöka få svar!
( Om du är under 18 år behöver vi tillstånd från vårdnadshavare för att kunna publicera bild samt namn. )

I går blev jag också inpingad på ett inlägg i Almedalsgruppen på Facebook, som handlade om just detta, att öppna upp Almedalen. Fantastiska initiativet openalmedalen.se, som drivs av Interactive Institute, skapar en plattform för alla som vill se ett speciellt seminarie eller workshop i Almedalen men inte kan vara på plats, att möta människor som kommer att vara på plats. Alla på plats i Almedalen kan här livestreama och ställa frågor på begäran, för andra. Ett fantastiskt sätt att göra Almedalen mer tillgängligt, som jag hoppas att många kommer att använda. Så in med er på openalmedalen.se och efterfråga events ni vill se och höra samt ställ frågor. Alla som kommer att vara på plats i Almedalen; se till att gå in på openalmedalen.se och öppna upp Almedalen för alla.

Vi ses i bruset!

IMG_6873

 

Följ mig och #skolvåren under Almedalen:

Twitter
@frokenann 
@skolvaren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Facebook
Fröken Ann
Skolvåren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Hemsida och blogg
skolvåren.se
#skolvårens blogg (nås också via hemsidan)
frokenann.com