#FrågaAlmedalen

Inför Almedalsveckan 2014 samlade #skolvåren in frågor från alla som ville föra fram dessa under Almedalsveckan. Bland annat skickade elever från olika delar av Sverige in korta inspelade klipp med frågor till olika instanser, politiker och organisationer, som vi publicerade i sociala medier och visade för berörda. Vi fångade sedan in svar när de gick att få, via videoklipp och trådar i sociala medier.

Vi samlade också in skriftliga frågor och skapade ett frågebatteri som vi byggde våra Walk n´ Talks på.

Vi hoppas så klart att vi, även i år, ska kunna föra fram era frågor och få fånga upp svar från berörda. Vi hoppas också att det ska bli fler frågor och att vi via sociala medier ska kunna skapa en ännu större och ännu mer synlig demokratisk plattform för alla som inte kan vara på plats.

Så: vilka frågor vill du föra fram under Almedalsveckan? Vilka frågor vill du sätta på agendan? Vad vill du synliggöra? Vilka samtal vill du bidra till? Vem vill du kräva svar av?

Skicka dina frågor till #skolvårens mobila team, via Twitter (tagga med #FrågaAlmedalen och pinga in @skolvaren eller någon av oss som är på plats så vi inte missar det i flödet), via Facebook, via mejl (skolvaren @ gmail . com), via #skolvårens blogg eller skriv i kommentarsfältet nedan. Gör ett videoklipp*, ett ljudklipp, skicka frågan skriftligt – gör det på ditt sätt – så gör vi allt vi kan för att sprida och försöka få svar!

Vi ses i flödet!

Följ mig och #skolvåren under Almedalen:

Twitter
@frokenann 
@skolvaren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Facebook
Fröken Ann
Skolvåren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Hemsida och blogg
skolvåren.se
#skolvårens blogg (nås också via hemsidan)
frokenann.com

* Om du är under 18 år behöver vi tillstånd från vårdnadshavare för att kunna publicera bild samt namn. 

 

Gräsrötter i #Almedalen

Jag är ännu ingen almedalsveteran, som Lars-Olof Pettersson från Rådhusgruppen City. En annan skillnad mellan mig och Pettersson är att jag kommer att åka och delta i Almedalsveckan 2015. Det blir mitt tredje år på rad och jag åker som alltid för att representera #skolvåren och för att lyfta hållbart lärande och skolutveckling på agendan.

I likhet med Pettersson tycker jag dock att Almedalsveckan, en vecka som även kallas demokratifestival, har stora demokratiska problem. Läs mer om hans argument för detta i debattinlägget i Expressen, ”Därför åker jag inte till Almedalen i år”.

Petterssons högst relevanta argument om fantasisummor för markhyror och boende gör att resurssvaga organisationer som till exempel #skolvåren, som är en ideell rörelse, måste agera som riktiga gräsrötter för att kunna vara med i dialogen under Almedalsveckan. För att kunna lyfta utbildnings- och lärandefrågor trots skyhöga mark- och lokalkostnader använder vi oss av ett koncept som vi kallar för ”Walk n´ Talk”. Vi möts upp utanför Fenomenalen och vandrar längs strandpromenaden fram till Kärleksporten, samtidigt som vi samtalar om hållbart lärande samhälle och skolutveckling.

Det gäller också att slå igenom i bruset av seminarier. Vi har själva upplevt att det saknas dialog under veckan, det är alldeles för många seminarier där en eller ett fåtal så kallade experter får uttala sig medan andra är passiva åhörare. Vi tror på mer delaktighet, därav våra Walk n´ Talks under måndagen till och med torsdagen samt en workshop under fredagen.

Att synas är en annan viktig förutsättning. Här finns Almedalsguiden som levererar den officiella guiden över seminarier och workshops under veckan i manuell och digital form, och som är det plats som erbjuder störst exponering för att locka deltagare. Tyvärr sätter de ytterligare krokben för organisationer med begränsad budget att delta på samma premisser som kapitalstarka organisationer, i och med deras regler om att det måste finnas en hyrd markyta eller lokal för att få stå med i guiden.

Förra året, efter mycket om och men och med hjälp av tillåtelse från Fenomenalen om att få använda dem som startpunkt i programmet, fick vi stå med i guiden. Våra Walk n´ Talks lyftes även upp som ett av Almedalens hetaste arrangemang i Dagens Samhälles lista. Men i år har guiden ändrat sina regler och vi får inte stå med. Jag kan tänka mig att detta drabbar många fler ideella organisationer. Det är lite synd för Almedalsguiden skulle kunna verka som en motkraft till de övriga demokratiska kapitalproblemen men istället bestämmer de sig för att förstärka dem.

Men det stoppar inte oss, och vi hoppas ingen annan heller. En demokratifestival är till för folket och utan de ideella och mindre kapitalstarka organisationerna skulle veckan inte vara värd allt ståhej. Det är bland de mindre organisationerna det händer. Kontakter knyts och ord går till handling.

Vi hoppas att verka för att fler släpps in i Almedalen, att fler kommer till tals och att fler får möjlighet att synas. Så låt oss hjälpas åt och starta kanaler för #AlmedalensGräsrötter, där de som inte släpps in i de organiserade kanalerna. Facebook kryllar av event och andra kanaler används för att sprida arrangemang, nu behöver vi bara samla dem så att de blir enklare att hitta och mer synliga. Sprid dina arrangemang under #AlmedalensGräsrötterTwitter och Facebook! Vi ses i vimlet!

Mer om #skolvårens Walk n´ Talks samt workshop på skolvåren.se (och under #AlmedalensGräsrötter så klart!)

Följ @skolvaren samt #afkAlmedalen under Almedalsveckan.

Följ mig och #skolvåren under Almedalen:

Twitter
@frokenann 
@skolvaren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Facebook
Fröken Ann
Skolvåren
#afkAlmedalen
#FrågaAlmedalen

Hemsida och blogg
skolvåren.se
#skolvårens blogg (nås också via hemsidan)
frokenann.com

* Om du är under 18 år behöver vi tillstånd från vårdnadshavare för att kunna publicera bild samt namn. 

 

Grunden – Barnet – Människan

Den pedagogiska grunden – vad är den egentligen? Teorier om lärande, skulle säkert många svara. Jag skulle inte hålla med. Min pedagogiska grund utgår helt ifrån min syn på barnet – eller rättare sagt människan.

En stor del i att kunna förändra och förbättra sin praktik handlar om att få syn på sin praktik. Vad är det jag gör? Vad baserar jag det på? Hur syns det i min undervisning och mitt agerande? Hur märks det i min dialog och mitt bemötande? Och detta upptar mycket reflektionstid för mig. Vem är jag i gruppen? Varför får jag den feedbacken? Varför får jag de reaktionerna?

Mitt första år som utbildad lärare hade jag lektionsbesök från några olika kollegor. En feedback jag fick från samtliga kollegor då – och fortfarande får – är att det är en speciell stämning i klassen. Att det finns en känsla av jämbördighet. Det här har jag tagit med mig och funderat på. Det är något jag vill fortsätta att bidra till och därför behöver jag fundera på vad det är som skapar den känslan.

Efter en del funderingar så började jag inse att jag fått samma feedback även utanför klassrummet. Jag har ofta fått höra att jag umgås med barn som jag umgås med vuxna. Naturligtvis gör och pratar vi inte om samma saker men jag umgås med barn på samma villkor som jag umgås med vuxna; utifrån en jämbördig relation som bygger på ett gemensamt intresse för varandra och att våra röster, tankar och idéer är lika mycket värda.

I veckan har jag fått ta emot många fina mejl av föräldrar, med anledning av att jag meddelat att jag kommer att byta jobb till hösten. (Mer om det framöver.) I ett av mejlen skrev en förälder:

… vi behöver en ersättare som är kapabel att fortsätta den fantastiskt motiverande start på våra barns skoltid som du gett dem. Självförtroende, lust att lära och glädje/stolthet av att gå i skolan och lära sig saker är några saker vi kan se hos …”

För mig är det den absolut bästa feedback jag kan få! För ett mål jag satt upp tidigt är att, om inget annat, ska jag som lärare bidra till att ge självförtroende, känsla för sammanhang, lärglädje, motivation och lust. Jag är helt övertygad om att det är grunden för allt annat. Ger vi inte eleverna detta, då spelar allt annat ingen roll. All kunskap måste grundas i en vilja att ta till sig den, ett självförtroende för att erövra den och en lust att söka den.

När jag läste alla fina mejl så återkom tankarna om att jag vill veta vad det är jag gjort för att bidra till detta. Vad har vi tillsammans lyckats skapa för att lägga en sådan grund?

Svaret är så klart många saker. En stor del handlar om föräldrarna. Föräldragruppen som hela vägen stöttat och hejat på, bidragit och deltagit. Föräldrar som frågat sina barn om vad de lärt sig, som engagerat undervisats av elever som återskapat lektioner för sina kära, föräldrar med höga förväntningar och en otvivelaktig tro på sina barn. En stor del som jag inte på något sätt kan ta åt mig beröm för. Den första gången jag mötte föräldrarna, på höstens föräldramöte, var de rörande överens om det viktigaste uppdragen de ville ge skolan: förmedla att kunskap är coolt! Något vi endast har lyckats med för att vi jobbat tillsammans.

Men svaret på vad jag har gjort tror jag handlar om precis det som mina kollegor lyft fram som min styrka; jag har bidragit till att skapa en känsla av att eleverna äger sitt eget lärande och att det är vi tillsammans som måste göra jobbet och att deras röster är lika mycket värda som alla andras. Jag är inte allvetande, jag är inte ensam ledare, jag är inte den enda läraren i klassrummet. Vi lär tillsammans, hela tiden och allas tankar, idéer och åsikter är precis lika mycket värda. Det finns ingen tanke som är för liten eller för stor. Det finns ingen som inte har något att lära. Det handlar helt enkelt om synen på barnet – på människan – som präglar gemenskapen.

Jag vill mena att barnen allt för ofta ses som objekt vi vuxna ska forma. De ska lyssna och lära men har sällan något att bidra med. Detta håller på att förändras, som Lasse Nyquist skriver om i den här artikeln.  Men allt för ofta i den allmänna dialogen om den miljö där allt ska handla om barnen – skolan – ses eleverna fortfarande som objekt istället för subjekt, fortfarande som passiva mottagare av vuxnas förutbestämda agenda snarare än aktiva medskapare av vår framtid. Och i den andan undermineras också lustfyllt lärande till kommentarer om att ”allt inte kan vara roligt hela tiden”, behov av motiverande och inspirerande undervisning till kommentarer om att ”eleverna av idag kan inte har någon uthållighet” och elevdelaktighet till kommentarer om ”flumskola”.

Allt för ofta är synen på barnet just det – synen på barnet – när det egentligen handlar om vår syn på människan. Och i den andan förmedlar vi vuxna också, med eller utan mening, att barns röster inte räknas. I alla fall inte på samma premisser som våra vuxna röster.

Min pedagogiska grund är synen på människan som jämbördig. Vad är din?

 

Det viktigaste i livet är VI

Vad tycker du är det viktigaste i livet? Vad påverkar dig mest? Vad betyder mest för dig?

Min chansning är att du svarar: relationerna. (Eller ger ett svar med samma innebörd).

När vi talar om lärande och vad som är viktigt för lärande så låter det som att det vore något konstigt och unikt när det visar sig att den absolut viktigaste faktorn för lärandet är relationerna. Relationerna mellan lärare och elev, relationerna mellan elev och elev, relationerna mellan det som ska läras och den som ska lära.

Men att lära är livet. Och det viktigaste i livet är relationerna. Relationerna mellan mig och mina medmänniskor, relationerna mellan mig och min familj, relationerna mellan mig och alla jag möter. Så självklart blir också relationerna det som har mest betydelse när vi ska lära.

Vad är då viktigt för att relationerna ska fungera? Jo, viktigast av allt är att vi kan mötas. Mötas där vi är just där och då, mötas i förståelse och mötas i våra behov. Om jag har planerat in en fika med min kompis och hoppats på att få prata om hur trött jag är på jobbet just nu, men när vi möts så berättar han att hans äktenskap håller på att ta slut – ja då anpassar jag mig. Jag möter min vän i min väns behov, lägger det mindre viktiga åt sidan och låter det viktiga ta plats. Och så skapar vi vår relation. Så möts vi. Så blir vi viktiga för varandra, så fyller vi livet med mening och med betydelsefulla stunder. Så lär vi oss tillsammans.

Vissa dagar lyckas jag inte fäkta bort känslan av att större delen av min vardag ägnas åt saker som är oviktiga, i relation till alla viktiga saker de skulle kunna ägnas till. Det är en tuff känsla att brottas med. Och jag förstår då att mitt fokus inte ligger på relationerna. Jag har inte hittat utrymme att anpassa mina möten efter behoven som finns just där och då. Det finns så många slalomstolpar som ska rundas trots att vi helst bara skulle vilja åka rakt fram – på längdskidor.

Här i ligger en stor utmaning för skolan; att kunna skapa utrymme för att bygga det som till syvende och sist är mest avgörande för att vi ska lyckas med lärande. Att skapa utrymme för mötet, för relationerna och för allt det som får dem att fungera.

IMG_6873

Ordning och reda

På onsdag ska jag ta emot min nya klass. 28 stycken ettagluttare. Eller, 28 stycken nya arbetskamrater, som en kollega i området skulle uttryck det. Och så klart minst 56 spända föräldrar.

Jag känner en stor vördnad och respekt inför arbetet som ligger framför oss. Hur ska vi lyckas behålla de förväntansfulla känslorna som anländer tillsammans med dessa sex- och sjuåringar? Hur ska vi skapa rum för lärande, rum för varandra, rum för tillsammansskap, för innanförskap och rum för kunskap?

Under arbetsveckan som gått har vi samtalat om kommunens pedagogiska plattform, om trygghet och om värdegrund. Basen för att lärande ska ske är att eleverna känner sig trygga. Trygga tillsammans och trygga i sig själva.

Många är vi som i dagarna före skolstart funderar och skapar gemensamma regler på skolorna, för att eleverna ska känna sig trygga. Och när vi som bäst satt i grupper och pratade om vad ”ordning och reda utan förtryck” är så tänkte jag; Vi skapar regler för eleverna, men var är reglerna för hur vi får bestämma reglerna?

Den frågan kan så klart upplevas lite nitisk först. Vem ska skapar regler för den som skapar regler för den som skapar … o.s.v. Men det är inte så jag menar. Jag menar att, när jag och en kollega inte ser lika på en regel, då ska det finnas en vägledning för oss som pekar oss i rätt riktning. På vilka grunder sätter vi upp regler för andra människor?

När vi ska sätta upp regler som ska gälla andra människor vill jag mena att de alltid måste vara välmotiverade! De måste vila på en stadig etisk grund för att människorna vi sätter upp regler för ska ha förtroende för oss. Det kan inte vara regler med otydlig grund, som eleverna ej förstår. Då kommer de inte att vilja följa reglerna. Vi bör gemensamt forma dem och resonera kring dem, men det är inte vad ”flest vill” som gäller. Styrande måste vara att det ska vara regler som gynnar alla men kränker ingen. Och det ska inte vara en masa onödiga regler.

När regler handlar om att blint lyda, då är det en form av maktmissbruk som sker, vill jag mena. Och som lärare har vi stor makt över eleverna. Vi måste också därför vara noga med att inte missbruka den makten.

Varje gång vi sätter regler som inskränker någon annans frihetsutrymme, som vid förbud, måste vi ha solklara anledningar. Oavsett vad en majoritet tycker. Om risken finns att vi inskränker en enda persons frihetsutrymme genom maktmissbruk, utan solklar anledning (tex. skydd för annan människas liv), så ska vi ej ha den regeln. När vi börjar tumma på det så finns det inga gränser för vad vi plötsligt kan göra mot andra. Och det blir mycket svårt att motivera att följa lagen eller regeln.

Kontentan blir att vi måste fråga oss vad vi egentligen har rätt att bestämma om, när vi nyttjar bestämmanderätt över andra människor. Har jag rätt att bestämma över hur en annan människa klär sig? Hur en annan människa talar? Vilken hand någon skriver med? När någon ska gå på toaletten?

Vi kan inte lämna dessa beslut i händerna på ”olika uppfattningar”! Konsekvenserna av regler som är svåra att förstå, inte har tydlig grund och när regelsättandet blir godtyckligt kan bli alldeles för stora. I grunden handlar det om förtroende. Vi kommer inte att ha förtroende för någon som sätter upp en massa regler vi inte förstår, som vi inte kan se syftet med och som handlar om saker denna person ej har rätt att bestämma över.

Ordning och reda tenderar ofta sammankopplas med militärisk fostran. Något som handlar om att blint lyda och inte ifrågasätta. Att inte få misslyckas. Det är inte en bra grundsten för lärande i en skola. Men när ordning och reda handlar om att vi tillsammans som grupp hittat vägar att lära och leva i tillsammansskapet, med respekt för varje individ, då är ordning och reda någonting bra!

Jag är helt övertygad om att likvärdiga relationer och ömsesidig respekt är det som skapar bästa möjliga utgångspunkt för lärande och för en bra skola. Att lära tillsammans i gruppen och jobba med lärande utifrån utrymmen att få misslyckas, förtroende och gemensamma mål med våra barn snarare än auktoritet och makt. Inte en massa onödiga förbud.

En lektion i prostitution

När jag fick äran att sommarblogga hos Pennybridge valde jag att dela med mig av ett av de mest kraftfulla lärande ögonblicken i mitt liv. Ett som handlar om den självklara poängen med perspektivbyten.

Jag satt som bäst och skrev och när min scen var klar frågade jag M om det var bra. ”Ska jag lägga till den där gången när …” frågade jag.
”Nej, det här är du. Så här skriver du. Låt det vara nu.” svarade han.
Det var ett bra råd.

Idag kommer det där jag utelämnade då. Något som jag gärna vill dela med mig av och som jag hoppas blir lika uppskattat som den första bloggen. För mig var det en världsomvälvande upplevelse!

En lektion i prostitution

”Ni ska skriva argumenterande inlägg och hålla en debatt för era klasskamrater. Ni blir indelade i grupper och så ska ni välja ett ämne att debattera mot varandra i gruppen.”

Jag såg mig ängsligt omkring. Typiskt! Just idag hade jag satt mig bredvid grabbarna. Inget fel på dem, fantastiska personer som jag gillade mycket, men kanske inte för den här uppgiften. Grupperna var redan indelade från lektionens start. Alla satt i sina vanliga grupper, där de alltid brukade sitta, med samma människor de alltid umgicks med. Jag var, som alltid i mitt liv, Svarte Petter även på Komvux. Den som kunde sitta i vilken gruppering som helst. Hon som aldrig riktigt tillhörde en grupp och aldrig heller blev utstött. Och just idag satt jag med grabbarna på kanten. De roliga och vitsiga grabbarna, som sällan tog något seriöst men alltid gjorde sitt jobb.

”Vi kanske ska debattera för legaliseringen av prostituton, som Tyskland …” började jag lite fyndigt. Långt ifrån allvarlig. Och alltid lika dum! Jag är snart 32 år och jag har ännu inte lärt mig hur man skämtar om sådana här saker utan att falla på eget grepp.

”Ja, fan va bra idé, den tar vi!”

”Nej, jag …” men det var lönlöst. Mitt skämt blev ödets ironi och mina protester drunknade i det ödet. Där satt jag, med tre killar jag egentligen inte kände så bra, som alla var lite äldre än mig, och skulle debattera för prostitution. Skjut mig, tänkte jag medan syrligheternas salvor missade målet. Så log jag lite, av tanken på att jag åter igen satt i den här situationen. Lite lustigt hur beteenden går i cirklar liksom. Livet är ändå ganska underbart!

Grupperna omgrupperade och förberedde sig på krig. På min flank blev det en mot tre. Jag stålsatte mig med moralens rustning, den här fajten skulle de inte vinna. Jag minns hur intensivt jag förberedde mig! Visst, det var på skoj och jag kunde se det lustiga i situationen vi byggde upp, men de skulle inte vinna. Så klyschigt som att vi satt där, en tjej mot tre killar, där kvinnan skulle debattera mot legalisering av prostitution och tre män skulle debattera för den… Ojojoj, den gubben skulle jag inte släppa förbi. Trodde de att de skulle vinna den här fajten var de värre torskar än de utgav sig för att vara. Hur kunde de ens skämta om att vara för prostitution egentligen? Debatten tog fart.

”Det är omoraliskt att uppmuntra människor att sälja sina kroppar.”, spottade jag ur mig, engagerat och livligt, en stund in i debatten.

”Det är ingen som har sagt att vi ska uppmuntra dem…”

”Vad tror du att en legalisering av ‘yrket’ är då? Ett sätt att sätta stopp för det?” avbröt jag uppjagat. Jag höll på att vinna!

”Ja, faktiskt …”

”Hur ska jag säga till min dotter att hon inte får prostituera sig, när samhället har ett tillåtande klimat? Att legalisera prostitution är som att ge ‘yrket’ ett erkännande och en legitimitet.” fortsatte jag ivrigt.

”Genom att legalisera prostitution kan vi kanske sätta stopp för det.”

”Att legali… Vad sa du?”

”Jag är inte för prostitution, tvärt om. Men genom att legalisera prostitutionen kan vi skapa lagar kring det. Tänk dig till exempel att vi gör som vi gör med casinon. Alla som skall sälja sex måste befinna sig inom en kontrollerad byggnad med strikt bevakning, för att de anställda ska garanteras säkerhet. Alla som vill köpa sex måste fotograferas och dokumenteras. Hur många tror du då kommer vilja köpa sex? Och den lilla delen som fortfarande kommer att vilja göra detta kommer att vara reglerad och vi minskar risk för dödsfall, sjukdomar, misshandel, utnyttjande, våldtäkter och allt det andra människor utsätts för. För branschen finns ju ändå, utan legalisering. Den är bara mer svart, mörk och smutsig. Genom att legalisera prostitution kan vi städa upp.”

Jag var helt chokad. Vad var det han sa? Han var inte för prostitution, han var emot det. Men han hade hittat ett sätt att göra något, som till ytan verkade så urbotat dumt att jag kunde ligga sömnlös över det, och vända det till sin fördel. Hela min värld skakade. Jag hade jordbävning inom mig. Allt hade rasat och jag var tvungen att börja möblera om.

När jag gick från den lektionen den där dagen var jag en helt ny människa. Och tillsammans med lektionen om fåglar på universitetet är det de två mest omskakande och mest betydelsefulla lärande situationer jag varit med om i mitt liv – hittills. Tillsammans formar de deviser jag försöker leva efter idag. Döm inte någon på förhand – se till att fråga vad de menar innan du bestämmer dig för att du vet bättre än dem vad som försiggår i deras huvud. Och sätt dig alltid in i den andres perspektiv innan du tror dig veta vem de är eller vad de tänker.

 

 

* Fotnot:
Jag är än idag emot legalisering av prostitution, tror jag. Av moraliska skäl. Men åsikten är varken rationell eller huggen i sten!

 

Min gästblogg och podcast 2013

I sommar har jag gjort en podcast, en 10minuter, på 10minuter.se och så har jag fått ynnesten att gästbloggapennybridge.org.

Här kan du lyssna på min podcast, sm handlar om relationell pedagogik och vikten av teorianknytning. Det finns massor av podcast som handlar om lärande på 10minuter.se och du kan prenumerera på 10minuter.se via iTunes.

Musiken i programmet kommer från freemusicarchive.org. Första låten heter ”Summer Will Have Its Way” och framförs av ”Jacob Borshard and Helena Sundin (Cake on Cake)”, från albumet ”Between two waves”.
Summer Will Have Its Way (Jacob Borshard and Helena Sundin (Cake on Cake)) / CC BY-NC-ND 3.0
Den andra låten heter ”Magic Summertime” och framförs av ”Eleni Mandell”, från albumet ”Live on WFMU’s 100% Whatever with Mary Wing
Magic Summertime (Eleni Mandell) / CC BY-NC-ND 3.0

Här kan du läsa min gästblogg, som först publicerades här:

En lektion om fåglar

Se här”, säger han och håller en penna i mitten av klassrummet, precis mitt emellan gruppen som sitter uppradade längs bordens u-formation.
Han vänder sig till den andra gruppen, den vänstra avknoppningen från den stora gruppen.
Vad ser ni?”
Tveksamma blickar och trevande svar.
Svarta bokstäver.
Små och stora bokstäver.
Ju fler svaren blir desto snabbare och mer stadiga blir rösterna som svarar. Det var ingen svår uppgift. Det var ingen kuggfråga. Det var verkligen så enkelt som att berätta vad man ser på pennans ena sida.
Grön text.
Det står pen med stora svarta bokstäver.
Efter ett tag så vänder han sig om och tilltalar den högra avknoppningen:
Vad ser ni?
Den här gruppen som fått ynnesten att avläsa den förra gruppens osäkerhet inför uppgiften dundrar på direkt:
Små svarta bokstäver.
Vitt.
Streck.
De stabila rösterna blir tysta. Det finns helt enkelt inte så många fler saker att skrika ut. Det finns inte så många saker att se på den högra sidan av pennan.
Matti tittar utforskande på oss:
Ser ni det dom ser?”, säger han och nickar mot den andra gruppen.
Osäkerheten infinner sig igen… Ett utdraget ”Naäeeee…” hörs från den högra sidan.
Han vänder sig mot den vänstra gruppen:
Ser ni det dom ser?” frågar han och nu nickar han mot oss.
Samma osäkra och långa ”Naäeee…” hörs från den gruppen.
Ska ni kalla dem för idioter nu, eftersom de inte ser det ni ser?
Helt tyst. Matti vänder sig mot den högra gruppen.
Vill ni kalla dem för idioter nu, eftersom de beskriver den här pennan på ett helt annat sätt än vad ni gör? Samma penna!
Det är en talande tystnad i rummet. Och den insikt, den målande insikt som just infunnit sig i min kropp gör mig helt vimmelkantig. Det är en av de mest slående upplevelser jag någonsin varit med om.
Perspektiv är viktigt, prova att ta någon annans perspektiv ibland.”, säger Matti och stoppar ner pennan i fickan medan han går över klassrumsgolvet, till tavlan, och sätter igång dagens lektion.
Jag är stum och har svårt att följa med under resten av lektionen, som handlar om fåglar tror jag. Matti Karlström, lärare på no-kursen vid Stockholms universitet, har precis givit mig en insikt för livet. Han har precis skapat en bild av det jag egentligen visste men inte riktigt ändå hade förstått. Jag är som förtrollad. Perspektiv är viktigt. Prova att ta någon annans perspektiv ibland.