Regler Vs. Förhållningssätt

Jag kliver ut på skolgården, på väg mot nästa möte, när jag hör hur några elever tjafsar med varandra. Jag uppfattar att det kan spåra ur snart om de inte får hjälp och stannar bredvid för att lyssna in mig, innan jag kliver in i deras värld. Jag har aldrig träffat dessa elever innan och behöver hitta en smidig väg in för att inte eskalera situationen. De tjafsar om en snöhög. Hälften av eleverna vill förstöra snöhögen medan den andra hälften vill att den ska få vara kvar.

– Skulle inte du kunna förstöra den där snöhögen bredvid istället?, frågar jag.

– Men vi var här först. De kan väl leka på den snöhögen istället?

– Så kan man tänka. Men jag hör att de har byggt på den här snöhögen tidigare och om man ska förstöra en snöhög så spelar det inte så stor roll hur högen ser ut, men om man vill leka på den kan det ha betydelse. Därför tänker jag att ni kan förstöra den andra snöhögen istället.

– Vi får förstöra vilken snöhög vi vill, det finns inga lagar mot det.

– Ja. Det är sant. Det får ni. Men det handlar ju inte så mycket om vad ni får eller inte får. Det handlar om vem du vill vara. Vill du vara en person som är schysst och omtyckt, eller en person som förstör det andra vill ha kvar, som bara retas?

Eleven slutade slå med sin pinna på snöhögen och tittade upp på mig, för första gången. Hen fnös lite kort, såg på sina andra vänner och så gick de sin väg.

Glömstaskolans förhållningssätt, som tränas aktivt med eleverna för att alla ska få en förståelse för vad det innebär, istället för att försöka tolka allt som inte står och sägs i längder med regler på väggen.

På Glömstaskolan var jag med och drev igenom samt upprätthöll att vi skulle jobba med förhållningssätt istället för att sätta upp en massa regler på väggarna. Det finns många anledningar till att jag brinner för denna fråga, där ögonblicksbilden ovan är ett tydligt exempel. I alla dessa regler som sätts upp på skolor överallt så kommer det inte att stå att eleverna inte får slå sönder snöhögar, eller som jag brukade säga när jag arbetade på Glömstaskolan; det kommer inte att stå att de inte får hoppa från fjärde våningen. Allt som inte står där säger också en massa saker. Allt som inte står i alla regler på väggen berättar också vad man får och inte får göra, vad vi prioriterar och inte prioriterar.

Nu kanske någon tänker att sunt förnuft också måste gälla, men problemet med sunt förnuft är att vi med sunt förnuft vet att innebörden av det är olika för oss alla, i alla olika situationer. Skulle sunt förnuft vara ett rimligt argument skulle inga regler behöva sättas upp på väggen, då skulle alla veta vad som gällde ändå. Och sunt förnuft i sig är ju snarare ett förhållningssätt än en regel, så varför inte bara träna gemensamt förhållningssätt istället då?

Hur väl fungerar reglerna på gång- och cykelbanorna under vintertid? Måste jag hålla mig på gångbanan när jag är ute och går, även om gångbanorna är täckta av uppskottad snö, fulla av is och cykelbanorna är helt tomma?

Att både elever och vuxna ska komma ihåg alla detaljerade regler som sitter på väggarna och att vi vuxna gemensamt ska vara överens om och upprätthålla reglerna är andra argument för att tränande av gemensamma förhållningssätt är överlägset reglerna på väggen. Vi vet ju också att regler ofta måste bändas och böjas utifrån situationerna vi befinner oss i. För alla regler måste vi ha ett förhållningssätt som anpassar reglerna efter person och situation. Så det där gemensamma förhållningssättet behövs ändå alltid tränas och skapa en förståelse för. Jag brukar prata om fotbollsplansexemplet;

På varje skola jag arbetat har eleverna och personalen alltid kommit fram till samma slutsats för att slippa tjafset på skolans gemensamma fotbollsplan. Eftersom att de yngre inte vågar spela med de äldre, de äldre inte vill spela med de yngre och tjejerna inte vill spela med killarna så delas det ut tider för när vem får vara på fotbollsplanen, fördelat på olika årskurser och även könstillhörighet. Det slutar alltid med att fotbollsplanen ibland står tom, medan elever som gärna skulle velat spela hamnar i konflikter då de inte har något för dem meningsfullt att göra på utevistelsen. Pedagogerna får också en ny arbetsuppgift; argumentera, tjafsa, jaga och ge konsekvenser till de elever som är på fotbollsplanen när de inte ska vara där. Istället för att utföra det uppdrag vi har; att delta i leken på fotbollsplanen för att hjälpa, stötta och träna eleverna i att spela och umgås tillsammans.

Vårt uppdrag är att lära eleverna att förhålla sig till varandra. Vi ska öva dem i att umgås över ålders- och könsgränser, visa respekt för varandra, samarbeta och leka tillsammans, även när de möts klockan 19 på IP när inga vuxna har delat upp tiderna på fotbollsplanen åt dem. Det är en betydligt bättre arbetsuppgift än att jaga elever, bli arg på dem och ringa hem för att berätta att eleverna spelade fotboll på fotbollsplanen trots att det inte var deras tur.

Jag är oerhört stolt över att ha varit med och genomdrivit att ett tränande av ett aktivt förhållningssätt på en skola ska vara rådande, snarare än detaljerade regler som ger sken av att vara tydligt men i allt som inte står där skapar en stor otydlighet. Jag påstår inte att det är enkelt med ett förhållningssätt, men jag menar att det inte är svårare än regler, dock är det så mycket bättre. Om vi väljer ett förhållningssätt så måste det vara något som det går att testa emot i varje situation, för att vi tillsammans ska kunna fylla det med innehåll och för att det ska vara aktivt. Och vi måste hela tiden hålla förhållningssättet levande och i ett aktivt medskapande.

”Vill jag mig själv och andra väl när jag gör så här? Gör jag mig själv och andra bra, när jag gör så här?”

Det kanske tar tid, men det är så oerhört mycket mer hållbart i längden än regler. Och i förhållningssättet som används så skapar en massa regler som vi lär oss att förhålla oss till. Skillnaden är dock att det alltid finns något att förhålla sig till när vi hamnar i nya situationer, för alla situationer som vi ännu ej testats i och där vi alla kan tycka olika baserat på erfarenhet och personlig förmåga. För det är svårt att påstå att jag vill mig själv väl om jag hoppar ner från fjärde våningen, eller om jag är tjurig och absolut ska förstöra snöhögen som mina klasskompisar vill leka på. Det finns något som vi alla ska vara överens om och det skapar en förståelse bortom de specifika lagarna och reglerna i ett samhälle. Det är som en gemensam ideologisk grund och fungerar så som de mänskliga rättigheterna är tänkta att fungera. Riktmärken, vägvisare och ledstänger på min resa. Så lär vi oss att bli bättre människor och bygger ett hållbart samhälle tillsammans, även bortom skolans fyra väggar.

 

Håll i, håll ut, håll om – det betyder mycket

Vilken känsla tycker du det är viktigast att du lyckas förmedla till dina elever? 

Frågan fick vi, den helt nya personalgruppen på den helt nyöppnade Glömstaskolan, under vår andra dag tillsammans. Det kan kännas som en stor fråga. Det är så många saker jag vill förmedla till eleverna som jag möter. Trygghet, respekt, sammanhang. Det kan kännas svårt att välja ut den viktigaste. Och för ett halvår sedan hade jag inte kunnat göra det. För ett halvår sedan hade jag spaltat en massa viktiga stora ord ovanpå varandra. Men inte längre. Nu vet jag exakt vilken känsla jag tycker är den absolut viktigaste att jag förmedlar till de elever jag möter.

BETYDELSEFULL

Alla elever jag möter ska känna att de är önskade, deras närvaro är avgörande och det de bidrar med är meningsfullt för både dem själva och andra. De ska också känna att vad de får ut av att vara på skolan är viktigt för dem, för deras nutid och deras framtid. Deras tid är för viktig för att slösas bort. De är helt enkelt betydelsefulla! Det vi gör tillsammans är betydelsefullt.

Under april till och med juli fick jag chansen att arbeta med en grupp nyanlända elever. När du möter elever, barn, som lever i den typ av utlämnande sammanhang som asylsökande gör, människor som fått hela sina liv slagna i spillror och behövt lämna över en stor del av kontrollen över sina liv till andra för att få en chans att överleva, då är det dags att börja skala av lagren på kravlöken. Det är något vi generellt mer ofta skulle behöva göra, vara mer lyhörd inför individernas basala behov, men i det här läget är det omöjligt att inte göra det. Det var uppenbart från första mötet med dessa elever att det enda sättet vi skulle kunna bedriva lärande på var att starta med frågan

Vilket är det mest basala behov den här eleven har just nu, som vi måste fylla, för att lägga grunden för lärande? 

Och det är ingen skillnad på behoven – alla elever behöver få samma basala behov uppfyllt. En del elever har bara större behov av att just du förmedlar den känslan till dem, eftersom de inte har någon att förlita sig på utanför skolan. För mig blev mötet med de här eleverna en avgörande upplevelse för mitt fortsatta arbete som lärare. Avgörande och oumbärligt lärande för mig.

”Ibland kom jag lite sent till skolan eftersom jag ville att du skulle ringa till mig och säga att du ville att jag skulle komma.” 

Av många olika anledningar var det svårt för många av våra elever att ta sig till skolan på morgonen. Det här med att ha exakta tider att passa var en del inte vana.Det kan vara svårt att hitta motivationen att gå i skolan och lära sig ett nytt språk när man inte ens vet om man får stanna i landet där språket talas. Några hade svårt att sova på nätterna. De är tonåringar och har generellt svårt att kliva upp på morgonen. De har ingen som ställer krav på dem att de ska komma till skolan, ingen som sliter upp dem ur sängen och skjutsar dem när inga andra medel fungerar. Det var ingen som fanns där och visade att de är betydelsefulla nog för att göra allt för att de ska lyckas.

I ett läge där eleverna inte kommer till skolan kan vi välja att skälla på dem, straffa dem på olika sätt och få dem att skämmas över att de inte klarar av att ta ansvar. Eller så kan vi fundera över hur vi kan göra det värt för dem att kämpa och lyckas. Vi kan börja med att skala löken för att nå kärnan och hitta det mest basala behovet för att lägga en gynnsam grund för lärande. Den metoden vill jag välja.

Min största lärdom från våren och sommarens arbete är att det finns ett grundläggande behov som måste fyllas för att allt annat ska fungera. Ett behov som jag behöver fylla för att lärandet ska stå på en stabil grund. En känsla som jag måste börja med att förmedla, om den känslan saknas hos individen. Varje individ måste få känna att hen är betydelsefull och att hen befinner sig i ett betydelsefullt sammanhang.

Jag är önskad. 

Jag är behövd.

Jag är viktig.

Det jag gör betyder något för mig själv och andra. 

Det jag är med om har betydelse för mig nu och i framtiden. 

Där har vi grunden. För om du känner dig betydelsefull, då kommer du att vilja bidra. Då är du beredd att kämpa för att lyckas. Då känner du dig älskad, trygg och du får en känsla av sammanhang.

På Glömstaskolan pratar vi mycket om att hålla i och hålla ut. Det är något som min kollega Magnus Blixt myntat. När jag talade med min kära vän Rektor Sussie om mitt arbete i förberedelseklassen i våras och nämnde detta mantra för henne så gjorde hon ett viktigt tillägg för att beskriva vad mitt arbete handlar om:

Håll i. Håll ut. Håll om.

Betydelsefull är känslan jag ska fokusera på att förmedla till eleverna jag möter. Jag vill visa dem att de är betydelsefulla och att det vi gör har betydelse för dem och andra. Och mina ledord är just håll i, håll ut, håll om. Där tänker jag börja min lärargärning i höst. Var börjar du din?

Skola på vetenskaplig grund – vad är det?

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning.

I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten.

Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”

Wikipedia

vetenskap (lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”

– ne.se

”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”

Promemoria om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, Skolverket, 2012

”Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”

Skolverket

Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter.

Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:

PastedGraphic-2_pdf__1_sida_
Bild från Bohunt, England.

Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:

”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”

– Skolverket (se ovan)

Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

PastedGraphic-1_pdf__1_sida_
Bild från Skolverket.

 

Lära ut är en konstform

”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Så sa min kollega när vi talade om en elev, som kom till oss mycket innesluten, men på bara ett par veckor har blommat ut. Hen har blommat ut så pass att det nu är dags att ställa högre krav på ansvar och vi behöver hitta en balans mellan det som var innan och det som är nu; mellan kuvad och lekfullt tramsig. Och det är i ett samtal om hur vi ska arbeta för att möta denne elevs behov som min kollega säger:
”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Denna mening har ekat i mitt huvud i flera dagar nu. Jag tycker att det är så vackert. Det finns en sådan stor mängd respekt för individen i detta uttryck och det säger så mycket om läraren jag har framför mig. När det som lärare är svårt att fånga elevers intresse är det så oerhört lätt att börja skuldbelägga eleven eller att skylla på yttre omständigheter som till exempel familjesituation. Det är så lätt att kategorisera elever under ”stökiga” och tro att det inte finns någonting vi kan göra, för att det helt enkelt är så eleven är. Tänk om vi alltid väljer att istället lyfta det positiva – se styrkorna vi har att arbeta med – och sedan se på vårt yrkesutövande som en konstform med ett uppdrag att möta och guida varje individ rätt. Varje dag.
”Du är en intelligent, rolig och kreativ person. Det kommer att vara en konstform att guida dig rätt.”

Digitalisering av skolan känns SÅ 2013

Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – dig och mig – och vad vi gör i vår undervisningen kopplat till syftet med densamma.

Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda så att de höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap.
Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik.
Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan.
Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”.

Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

För en bättre framtid

//platform.twitter.com/widgets.js

//platform.twitter.com/widgets.js

Den här tweeten, tillsammans med klippet där Barack Obama pratar om utbildningsbehov och sin satsning på datavetenskap för alla elever i USA, rullade förbi i flödet för någon vecka sedan. Jag kunde inte låta bli att svara, för att utbilda våra elever att passa in i jobben i framtiden känns fel. Nu kan man tänka sig att framtidens jobb är att vara med och utveckla framtiden, men jag tycker att vi ska vara tydliga. Vi ska utrusta våra barn med kunskaper och verktyg för att skapa en bättre framtid och alltså lösa de utmaningar vi står inför nu och då. Vi vet inte vilka jobb som kommer att behövas i framtiden, så vi ska ge eleverna verktyg för ett livslångt lärande.

Vi har redan testat den vägen  att utbilda för yrken vi tror att vi kommer att syssla med en oändlig tid framöver. Till exempel fabriksgolvet. Och alla vet vi ju hur det gick. Inte var det någon som stod och sa att vi skulle utbilda barnen i apputveckling för 50 år sedan. Att det skulle behövas, och vara lukrativt, hade man inte ens en aning om.

Så låt oss istället försäkra oss om att eleverna av i dag är utrustade för att skapa en bättre framtid.

 

Hur man ger ett A

Hur hjälper vi elever att lyckas?

Elever som inte lyckas i skolan lär sig en sak; att de är misslyckade. Betyg motiverar och hjälper de elever som redan lyckas medan eleverna som misslyckas känner sig ännu mer misslyckade. Rösten i våra huvuden blir högre och högre och tillslut överröstar den allt annat: ”Jag kommer ju ändå aldrig att få högsta betyg, så vad spelar det för roll?” eller ”Jag kommer ju ändå aldrig att få godkänt så varför ska jag ens försöka?”.

Benjamin Zander är dirigent och konstnärlig ledare för ett musikprogram på en gymnasieskola i Boston. Han jobbar aktivt för att tysta den där rösten i elevernas huvuden. Han startar alltid den första lektionen för året med att säga till sina 40 studenter att deras betyg i år kommer att vara A. Det enda kravet för att få detta A är att de ska skriva ett brev inom två veckor, adresserat till Mr Zander, daterat till Maj kommande år, och brevet ska börja med: ”Dear Mr Zander, I got my A because…”. De måste alltså beskriva vem de kommer att bli innan skolårets slut, för att rättfärdiga sitt fantastiska betyg.

”And then I tell them to fall passionately in love with that person their describing in their letter. … When I come to class, the person that I teach is the person they have described in the letter. You see, I only take A – students. ”

När Mr. Zanders får frågan om han sedan brukar sänka sina elevers betyg under året, gör han en intressant jämförelse mellan att ge ett barn sitt namn och att ge eleverna ett betyg:

”We don´t give children a name as an expectation to live up to, we give children a name as a possibility to live in to.”

Zander refererar till att allt omkring oss ändå är påhittat, så varför inte hitta på någonting som får oss att må bra. Det är inte ett konstruktivt sätt för att få saker att fungera han målar upp, men andan i det han säger bör tas tillvara på. Det hela kokar så klart ner till vad vi egentligen betygsätter. Höga förväntningar och tillit till elevernas potential tillsammans med rimliga krav och bedömningar som tydligt är framåtriktade samt visar att det handlar om prestation istället för person. Det är inte enkelt, men det är nödvändigt.

Se 15 minuter med Mr. Zander nedan:

Grunden – Barnet – Människan

Den pedagogiska grunden – vad är den egentligen? Teorier om lärande, skulle säkert många svara. Jag skulle inte hålla med. Min pedagogiska grund utgår helt ifrån min syn på barnet – eller rättare sagt människan.

En stor del i att kunna förändra och förbättra sin praktik handlar om att få syn på sin praktik. Vad är det jag gör? Vad baserar jag det på? Hur syns det i min undervisning och mitt agerande? Hur märks det i min dialog och mitt bemötande? Och detta upptar mycket reflektionstid för mig. Vem är jag i gruppen? Varför får jag den feedbacken? Varför får jag de reaktionerna?

Mitt första år som utbildad lärare hade jag lektionsbesök från några olika kollegor. En feedback jag fick från samtliga kollegor då – och fortfarande får – är att det är en speciell stämning i klassen. Att det finns en känsla av jämbördighet. Det här har jag tagit med mig och funderat på. Det är något jag vill fortsätta att bidra till och därför behöver jag fundera på vad det är som skapar den känslan.

Efter en del funderingar så började jag inse att jag fått samma feedback även utanför klassrummet. Jag har ofta fått höra att jag umgås med barn som jag umgås med vuxna. Naturligtvis gör och pratar vi inte om samma saker men jag umgås med barn på samma villkor som jag umgås med vuxna; utifrån en jämbördig relation som bygger på ett gemensamt intresse för varandra och att våra röster, tankar och idéer är lika mycket värda.

I veckan har jag fått ta emot många fina mejl av föräldrar, med anledning av att jag meddelat att jag kommer att byta jobb till hösten. (Mer om det framöver.) I ett av mejlen skrev en förälder:

… vi behöver en ersättare som är kapabel att fortsätta den fantastiskt motiverande start på våra barns skoltid som du gett dem. Självförtroende, lust att lära och glädje/stolthet av att gå i skolan och lära sig saker är några saker vi kan se hos …”

För mig är det den absolut bästa feedback jag kan få! För ett mål jag satt upp tidigt är att, om inget annat, ska jag som lärare bidra till att ge självförtroende, känsla för sammanhang, lärglädje, motivation och lust. Jag är helt övertygad om att det är grunden för allt annat. Ger vi inte eleverna detta, då spelar allt annat ingen roll. All kunskap måste grundas i en vilja att ta till sig den, ett självförtroende för att erövra den och en lust att söka den.

När jag läste alla fina mejl så återkom tankarna om att jag vill veta vad det är jag gjort för att bidra till detta. Vad har vi tillsammans lyckats skapa för att lägga en sådan grund?

Svaret är så klart många saker. En stor del handlar om föräldrarna. Föräldragruppen som hela vägen stöttat och hejat på, bidragit och deltagit. Föräldrar som frågat sina barn om vad de lärt sig, som engagerat undervisats av elever som återskapat lektioner för sina kära, föräldrar med höga förväntningar och en otvivelaktig tro på sina barn. En stor del som jag inte på något sätt kan ta åt mig beröm för. Den första gången jag mötte föräldrarna, på höstens föräldramöte, var de rörande överens om det viktigaste uppdragen de ville ge skolan: förmedla att kunskap är coolt! Något vi endast har lyckats med för att vi jobbat tillsammans.

Men svaret på vad jag har gjort tror jag handlar om precis det som mina kollegor lyft fram som min styrka; jag har bidragit till att skapa en känsla av att eleverna äger sitt eget lärande och att det är vi tillsammans som måste göra jobbet och att deras röster är lika mycket värda som alla andras. Jag är inte allvetande, jag är inte ensam ledare, jag är inte den enda läraren i klassrummet. Vi lär tillsammans, hela tiden och allas tankar, idéer och åsikter är precis lika mycket värda. Det finns ingen tanke som är för liten eller för stor. Det finns ingen som inte har något att lära. Det handlar helt enkelt om synen på barnet – på människan – som präglar gemenskapen.

Jag vill mena att barnen allt för ofta ses som objekt vi vuxna ska forma. De ska lyssna och lära men har sällan något att bidra med. Detta håller på att förändras, som Lasse Nyquist skriver om i den här artikeln.  Men allt för ofta i den allmänna dialogen om den miljö där allt ska handla om barnen – skolan – ses eleverna fortfarande som objekt istället för subjekt, fortfarande som passiva mottagare av vuxnas förutbestämda agenda snarare än aktiva medskapare av vår framtid. Och i den andan undermineras också lustfyllt lärande till kommentarer om att ”allt inte kan vara roligt hela tiden”, behov av motiverande och inspirerande undervisning till kommentarer om att ”eleverna av idag kan inte har någon uthållighet” och elevdelaktighet till kommentarer om ”flumskola”.

Allt för ofta är synen på barnet just det – synen på barnet – när det egentligen handlar om vår syn på människan. Och i den andan förmedlar vi vuxna också, med eller utan mening, att barns röster inte räknas. I alla fall inte på samma premisser som våra vuxna röster.

Min pedagogiska grund är synen på människan som jämbördig. Vad är din?

 

Nationella Proven – eller inte?

Så kom då nyheten om att Nationella Proven i No och SO (från åk 6) blir frivilliga redan i vår. Och som alltid är det blandade känslor i kåren. Några pustar ut och håller tummarna om att rektorer ska våga plocka bort deras planerade prov för att lätta på en massiv arbetsbörda och ge mer och bättre tid till undervisningen med eleverna. Andra håller ett djupt andetag inne och räds att lärare som i dag inte har koll på kunskapskraven nu aldrig ska undervisa mot dem och att fler elever ska falla mellan stolarna.

Som vanligt finns det både fördelar och nackdelar med saker.

Fördelarna som jag kan se, med NP, är just att de kan bidra till en större bedömarkompetens när de sambedöms på skolor och att de styr undervisningen mot de faktiska kunskapskraven som finns. Som lärare är det svårare att komma undan med en bristande kunskap i uppdraget, det kommer att bli väl synligt på Nationella Provet om du inte har koll på kunskapskraven.

Nackdelarna som ofta lyfts med NP är att det tar en fruktansvärd tid! Men tidsaspekten i sig är egentligen inte problemet dock.

När jag läste på universitetet så hade jag lärare som tydligt konstaterade provtillfällen som lärande tillfällen. Tentorna var ytterligare ett tillfälle att befästa dina kunskaper på.Vi studerade till tentorna under ordinarie lektionstid och under tentatillfället fick jag en chans att analaysera och resonera om de teorier jag läst om. Jag fick sätta teorierna i andra sammanhang, jämföra dem och ofta lärde jag mig massor om min egen kunskap under provtillfällena. Det blev alltså även ett sätt för mig själv att få syn på min egen kunskap och att göra en självvärdering. DET sättet att se på prov var helt nytt för mig. Och det var revolutionerande, för mig! Jag gick från att alltid ha hatat test till att verkligen gilla dem.

Problemen kom när mina kunskaper på provet sedan summerades till ett betyg som stämplades som slutgiltigt på kursen. När jag inte fick ett enda tillfälle att faktiskt visa vad jag lärt mig under tentatillfället eller resonera med mina klasskamrater om saker som jag insett då. Plötsligt var tentatillfället det som definierade vilken kunskap jag för alltid hade på det området. Och det var då jag insåg att betyg verkligen inte betyder någonting sekunden efter de är satta. Tänk om en arbetsgivare skulle plocka upp mina betyg och kika på dem om jag i dag skulle vilja söka nytt jobb. Det är ju närmast bisarrt att tänka att min kunskap om ex. No inte ökat efter fyra år som verksam lärare (eller eventuellt minskat…).

Det är i relationen mellan hur ett redskap kan användas och vad det faktiskt används till – i relationen mellan syftet och utförandet – som vi hittar NP:s problematik. Det skulle inte vara några problem att NP tog tid om vi kunde se dem som lärande tillfällen. Men när resultaten av NP sedan jämförs med betyg som sätts i slutet av en termin – då ses inte provtillfället som ett lärtillfälle! Förväntningarna är alltså att elevens kunskaper inom området ska vara samma i februari som de är i juni. Skolan förväntas alltså inte använda NP-resultaten formativt, för at se vad varje enskild elev behöver för att klara målen. Eller så förväntar man sig inte att skolan kan lära en elev vad den behöver på fyra månader. Eller ännu värre, att eleverna har kapaciteten att lära sig nya saker på fyra månader. Det här gör NP till de absolut sämsta verktygen som finns! Pålagor som stjäl undervisningstid, arbetstid och energi från alla berörda parter.

En annan nackdel är att proven är så hårt reglerade i tid så det som detta eventuella lärtillfälle skulle kunna bidra med är kanske inte alls vad just den här klassen, just den här eleven, behöver just där och då.

NP behöver inte vara dåligt, men just nu är deras enda goda syften att lappa och laga det faktum att vi har problem med bedömarkompetens och likvärdig, rättssäker bedömning. Att vi har problem med lärares kompetens att undervisa enligt läroplanen. Men dessa goda syften förefaller inte vara de främsta syftet från de som utfärdar proven. Det främsta syftet förefaller vara att jämföra bedömningen av NP med betygen. Varför? Mäts det som förväntas mätas? Är det relevant data? Ger det önskad effekt?

Vi måste komma åt rotorsakerna utan att dra på oss nya, oönskade effekter. Vi måste tänka om, tänka nytt, göra om, göra rätt! Vi måste sluta lappa och laga så att alla delar i byggnadsställningarna som ska hålla oss uppe hänger lösa i lagningarna. Vi måste genomföra förändringar som faktiskt är hållbara och faktiskt bidrar till lärande.

Vi måste ha ett tydligt syfte och försäkra oss om att de saker vi gör faktiskt uppfyller just det syftet.

Vi måste veta varför vi gör det vi gör!

 

I’m awstruck – LiFT

Last saturday I had the opportunity and great pleasure to participate in the international workshop ”Why school?”, led by the people in the Eu-project LiFT (liftsweden.com).
People from different corners of Europe landed in Stockholm to talk about #schoolspring’s question ”Why School?”

The model for the workshop is called ”fishbowl”. I was asked to be a part of the inner circle in the first part of the workshop, where I and four people with me were placed in an small circle and the other people sat around us in bigger circles. The assignment for us in the inner circle was to answer theese questions:

1) If you look at the question ”Why school?“, what are your thoughts from the perspective that your experience gives you?

2) How should school prepare young people (differently than now) for being able to make their way and contribute to society?

I will here write my answer in short:

I believe we have lost our vision – our answer to the question Why School. I belive we know that we have lost our ways, and we know we have to do something. We are fumbling in the dark, trying to find our path, but we don’t have the tools to light our way. Nervously we look back and try to use yesterdays solution for solving tomorrows problems. But in a world that are constantly changing, yesterdays solutions will not be the answer. We live in a society that are constantly changing, and so we need to change with it. That means that we need to create ways for the people who lives in this constantly changing society, to also be in constant change. And we need to give people the tools to take an active part of that change. Because, for change to be a good thing, it needs to be organized and managed, so that we can find what works and build on that, while we stop doing what doesn’t work.
Schools could have this role today. The important and most definitely needed role of being the system that creates the organized lighted paths of change, and in the process gives people the tools to take an active part of an always changing society.

To be able to do do this we need to create many different paths. We need to stop sorting people by birth date and stop demanding that everyone have to know the same thing at the same time. We need to reorganize our outdated school system, that was built on the thoughts of the industrial age – and worked well for that purpose. And we need to find out what this ever changing society that we live in today needs to be a better place for all of us.

To sum it up;
We need to create possibilities for the people in an constant changing society to be in constant change. And school could be this possibilitie!

During the workshop, I got to share ideas and thoughts with large company managers, graduates, dropouts, dreamers, enthusiasts, professors, entrepreneurs, teachers, school managers, leaders, idéa-makers, and social promoters. All of them possesses more than one of the epithets! I have been challenged in thought, I have been challenging and we’ve climbed together to the goal of creating a better school and a better world.
I have been offered to step outside my comfort zone, and adopted the challenges.
I have been fascinated and amazed by the great things that happens when we work together towards a common goal, with openness and willingness to listen and understand.

I’ve understood that there are CEO´s out there who believes that the most important thing a school can give a student is healthy values.

I’ve gained the insight that education, in a society that is constantly developing, must have opportunities for the people who lives in that society, to constantly evolve.

I have reinforced my belief that the school not only can be a path to a goal on the horizon; if we constantly focus on the goal we diminish the present.

I’ve had a chance to talk to others about my believes that the goal of being the best, in relative values, is not a good enough goal. If you are going to be the best, someone else needs to be the worst – but all students have the right to go to the best school. So the only way to be the best is to be the best together. The only time we can say that we have fully succeeded is when everyone has reached the top.
To be the best in relative measure says nothing about how good you are, just that you’re better than others. And who says that is good enough?

And one of the most important conversations I take with me from this workshop is that young people are not the future – for young people are here and now! ”You need not to be grizzled to be able to change, participate and shape society. The young has so much potential and so much to give here and now. You must use their potential right away, so their talents doesn´t go to waste.” As a true hero expresses him self!
(Victor Ganguly, 20)

I want to thank everyone who attended and participated in the workshop. In a fantastic context, we all get the chance to be fabulous. You are all my teachers, and I am so grateful for all that you teach me!

This day made me awstruck!

‪#‎LiFT‬ ‪#‎LiFTsweden‬ #skolvåren ‪#‎schoolspring‬ #varförskola ‪#‎whyschool‬