Var ligger din lojalitet

Är du lojal, står det på ett papper jag skall läsa inför ett medarbetarsamtal.

Den knepigaste frågan jag fått faktiskt.

Lojal mot vem?

Eleverna?
Kollegorna?
Mig själv?
Yrket?
Eller arbetsgivaren?

För dessa står som dikotomier till varandra i många avseenden.

Vem skall jag vara lojal mot?

Utbildning mot en frukt ?


Det handlar om den bisarra och verklighetsfrånvända fruktstund-i-skolan-debatten. Det är alltså människor som på allvarmenar att en lärares rekommendation till en elev att ta med sig frukt skall ses som en avgift och därför är rekommendationen otillåten – för skolan skall vara avgiftsfri.

Som så ofta saknas nyanser i debatten och den goda pedagogiken får stå tillbaka för teknikaliteten och pengafrågan.

Vad är en avgift egentligen?

Ne:s definition av ordet avgift:

… i offentligrättslig mening en på förhand bestämd ersättning till det allmänna. I regeringsformen (RF) görs skillnad mellan skatter och avgifter samt mellan tvångsavgifter (belastande avgifter) och frivilliga avgifter …

Wikipedias definition av ordet avgift:

… Avgift innebär ett pris för en tjänst. …

Är verkligen en rekommendation om att barnen kan ta med sig frukt till skolan en på förhand bestämd ersättning?

Nej, det är det inte!

Får man inte gå i skolan om man inte har med sig frukt till fruktstunden?

Jo, det får man!

Rekommenderar jag mina elever att ta med sig frukt för att de skall ge sin frukt till någon annan för att de skall få gå i skolan?

Nej, det gör jag inte!

Tvingar jag mina elever att ta med sig frukt?

Nej, det gör jag inte.

Rekommenderar jag frukt för min egen skull?

Nej, det gör jag inte!

Tar jag frukten av barnen i utbyte för något annat, till exempel min hjälp i klassrummet?

Nej, det gör jag inte!

Skall jag då inte få lov att rekommendera ett barn som kommer att må bättre och förmodligen prestera bättre att ta med sig frukt till skolan? Skall jag alltså inte ge dessa mycket välövervägda pedagogiska rekommendationerna till barnen och föräldrarna?

Nej, tydligen tycker en del inte det.

Kan jag be mina elever att ta med sig sin toalettrulle hemifrån för att julpyssla sin tomte i december eller blir det också en avgiftsfråga?

Svaret är mycket troligt nej, det kan du inte, om man skall följa fruktstundsdebattens ologiska resonemang!

Någonstans måste vi dra en gräns för hur missgynnsamma vi kan vara mot varandra. Ni som inte kan eller vill skicka med frukt till era barn kan väl låta bli det då! Måste ni verkligen se till att andras barn inte skall få må så bra som de kan och få de bästa möjligheterna som de kan få bara för att ni inte kan ge samma möjligheter till era barn?

Det kanske låter hårt, men välden är inte rättvis! Ingen vinner på den här diskussionen.

Jag antar att du som är min kritiker nu sitter och tänker att allt löser sig bara skolan kan ge frukt till barnen. Men tänk då på att det är dina skattepengar som skall bekosta den frukten och då skall du också vara beredd att betala mer skatt för att finansiera denna frukt! För i en skolvärld som fyller de små klassrummen med 30 elever per rum, inte har ritpapper till barnen, inte har råd med skolböcker och tydligt visar på ekonomiska problem så skall vi inte tro att man bara kan trolla fram frukten i klassrummen. Den frukten skall också köpas in och det är av skattepengar – dina och mina pengar!

Skolan skall vara avgiftsfri skallar ekot. Ja, men bara på bekostnad av mer skatteintäkter! Och visst är det skönt om man kan låta bli att i alla fall slippa betala skatt för skolbarnens frukt?!

Men den diskussionen är ju egentligen inte ens intressant i det här fallet. För frivillig frukt kan inte ens vara en avgift, eftersom den inte är obligatorisk och inte kommer i utbyte av något för någon annans skull!

Nu skall jag gå på toaletten igen och se till att göra av med ordentligt med toalettpapper så att jag hinner samla på mig 30 toalettrullar lite snabbt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kampen om tiden

Varför når inte våra elever målen? Kanske för att vi lärare inte får någon möjlighet till att planera en kvalitativ undervisning! Att vara lärare kan inte komma med ett krav om att vara Florence Nightingale!
Det här berör inte bara lärare. Det berör alla er som har barn eller skall har barn. Det berör alla som är intresserad av vår framtid!

En lärare har 45 timmars arbetstid per vecka. 35 av dessa kalls ramtid och de timmarna skall vi vara på skolan och utföra vårt arbete. Resterande 10 timmar kallas förtroendetid, vilket innebär att vi inte behöver göra de arbetstimmarna på skolan utan vi kan göra dem hemma eller var vi nu väljer att göra dem. Det jag lärde mig i veckan gjorde mig dock mycket förbryllad. För i min naivitet har jag trott att 10 timmar betyder just det – 10 timmar. Inte 1, inte 5 och inte 20, utan 10 timmar. Där har jag fel.

De 10 förtroendetimmarna är inte reglerad arbetstid. Det kan alltså betyda att jag inte använder de timmarna, eller så gör jag det, jag får samma lön (och den längre inarbetade semestern) ändå. Och det kan så klart låta generöst, att slippa göra dessa 10 timmar men ändå få ut förmånerna av det, men så ser inte verkligheten ut om man börjar räkna på det.

Av de 35 timmarna som jag har där jag arbetar är 29 timmar och 20 minuter schemalagda timmar. Där ingår bland annat 18 undervisningstimmar, 3 timmar möten varje vecka, 30-60 minuters extra uppdrag varje vecka, 45 minuters rastvakt och mycket mer. Det som finns kvar för mig att göra annat på, inom dessa 35 timmar, är alltså 5 timmar och 20 minuter. Och där ingår planering som måste göras på skolan, för- och efterarbete som kopiering, städning av klassrum, rättning och datorarbete, mejlkontakter, konfliktlösning, all föräldrakontakt som sträcker sig utanför 2 timmar, möten, IUP-samtal, skrivande av IUP, bokföring av olika diagnoser, test och måluppfyllelse, kontakter med fritidspersonal, specialpedagoger, kurator, rektor och speciallärare, administration av elevfrånvaro, sjukintyg till försäkringskassan och min egen frånvaro, skolutvecklingsfrågor med fokusområden och liknande, miljöskyddsområden och mycket mer. Som ni ser så är det mycket som skall rymmas inom ramen för dessa 5 timmar och 20 minuter – ändå har jag inte nämnt den punkt som tar absolut mest tid, nämligen planering av undervisningen. Inte ens om jag lägger till de 10 förtroendetimmarna vi har är det rimligt att lyckas med allt detta inom vår betalda arbetstid.

När jag nu försöker påvisa att vår tid inte räcker till får jag veta att det är just detta som diskussionen om ferieanställning eller semesteranställning handlar om. Den lärare som är ferieanställd jobbar 35 + 10 timmar för att jobba in det så kallade ”sommarlovet”. Lärares långa ”semester” är alltså egentligen inarbetat tid, vi kompar ut vår arbetade tid under sommaren då eleverna ändå är lediga. Men det förs debatter om att det inte skall vara bra, av någon anledning, och att vi lärare bör arbeta 40 timmar varje vecka istället och ha 4 veckors semester som ”alla andra”. Och det svaret jag får när jag försöker visa att vår arbetstid med 35 + 10 timmar per vecka inte räcker till är att lösningen på problemet är 40 timmars arbetsvecka och 4 veckors semester.

WHAT?! Hörde jag rätt?!
Jag säger att jag inte hinner med, att jag jobbar runt 10-20 timmar mer i veckan än jag ska för att hinna med mig, och lösningen är att jag skall jobba färre timmar per vecka. Hur kan det vara en lösning?

Den andra kommentaren jag fick var att om timmarna inte räckte till så skulle jag sänka mina ambitioner.

VA?! AMBITIONER?! På allvar?!

Är det någon som läser det här, som är något verklighetsförankrad, som tror att jag jobbar mer för att jag inte har ett annat liv? Jag är nyss fyllda 30 år, bor i Stockholm med min sambo, vi är friska och ivriga att se världen, vi har en nyinköpt lägenhet som skall renoveras, kompisar och stor familj. Tro mig, jag har ett annat liv, jag har bara inte tid att ha mitt liv. Jag gör inte mitt jobb för min skull eller för mina nära och käras skull. Jag gör det för barnens skull. För mina elevers skull. Jag har ett uppdrag som jag skall uppfylla. Ett uppdrag med stora fina ord och fantastiska ambitioner om att möta varje individ, ge alla elever en chans att utgå ifrån sina egna förutsättningar och mycket annat som staten sagt åt mig att jag skall utföra. Om jag inte lyckas ge eleverna rätt förutsättningar för att nå målen så har jag misslyckats med mitt jobb. Och inte nog med det, barnen är berövade chanser i sitt liv som vi inte har rätt att ta ifrån dem.

Jag står och faller med mitt jobb. Och det är ett så pass stort ansvar att jag lägger 10 – 20 timmar extra per vecka, helt oavlönat, för att inte mina elever skall drabbas av de totalt oacceptabla arbetsvillkor jag har givits. För mitt uppdrag är större än mig!

– Det är rektorns ansvar, säger någon. Men det är inte rektorn som får hantera gråtande, arga, uppgivna och förtvivlade föräldrar när jag inte har hunnit med att meddela att deras barn kanske inte når målen. Det är inte rektorn som måste hantera föräldrarnas ilska och frustration över att jag inte hunnit berätta om när var och hur något sker eller när jag inte hunnit specialdesigna läxan till eleven som inte klarar matten just nu. Inte heller är det rektorn som får i uppdrag av specialpedagoger och skolhälsoteam att lägga ner extra tid på eleven med diagnos och att utforma speciellt material till det här barnet. Rektorn får heller inte stå utan löneökning i år för att jag inte verkar klara av mitt arbete. Det är jag.
Jag står och faller med min insats!
Och om jag börjar svara dessa föräldrar med ”Jag har tyvärr inte tid att göra det här till ditt barn för min chef vill inte ge mig mer tid …”  så tror jag inte att det skulle tas emot med blida ögon av min ledning.

Jag förstår att dessa 10 förtroendetimmar är en osäkerhetsfaktor. Jag förstår att det är svårt för arbetsgivaren att se om jag verkligen gör dessa timmar. Men om vi tittar på det närmare så är det enkel matematik. Det är omöjligt att vi kan sköta vårt jobb och inte arbeta våra timmar. Jag är visserligen nyutbildad, vilket betyder att det tar mer tid. De två första åren i en lärares liv brukar kallas för hundåren. Vi börjar på noll och vi behöver därför mer tid. Men jag har svårt att tro att det handlar om 10-20 timmar mertid i veckan (utanför 35 + 10 timmar). Värt att notera är då också att jag gör 95 % av den tiden på skolan. Och jag har ännu inte börjat skriva mina IUP:er eller börjat med samtalen.

Lösningen, tycker jag, borde vara att 10 timmar betyder 10 timmar. Så om jag nu säger att jag inte kan göra det jobb som förväntas av mig på de timmar jag är givna skall det finnas utrymme för att ge mig mer tid inom de 35 ramtimmarna. Jag skall inte behöva mötas med kommentarer om att det finns andra som klarar mitt jobb på sina 35 + 10 timmar, för alla klasser har olika behov. Och om sanningen skall fram så har jag ännu inte mött den lärare som gör allt som skall göras och håller sig inom sina 35 + 10 timmar. Jag skall inte heller behöva mötas av argument om att ta bort vår långa semester och sänka arbetstimmarna per vecka. För att jag jobbar under sommaren hjälper inte mig med det arbete som måste göras när eleverna är på plats. Jag kan inte rätta matteböcker bara på somrarna eller planera för behoven som råder till hösten under sommaren. Jag kan inte möta individen nu, redan igår!

För övrigt tycker jag att vi, som vuxna människor, förtjänar lite tillit. Det måste finnas andra sätt att se om jag gör mitt jobb eller inte. Det är tragiskt att man anser att man måste schemalägga lärarna och ge dem extrauppgifter för att vara säker på att de gör sitt jobb. Vad är det för totalitära manér? Vilken syn har man egentligen på vår yrkeskår?

Vi frågar oss ofta varför eleverna inte når sina mål. Vi konstaterar att elevernas resultat blir sämre och sämre. Sedan diskuterar vi hur flummig vår läroplan är, hur lösa regler skolan har och vilken dålig lärarutbildning vi har. Men har ni politiker någonsin funderat över att ni måste möta kraven ni ställer med möjligheter till att genomföra kraven? Man kan inte förvänta sig att vi skall lyckas med att slipa diamanter när vi endast har en hammare att jobba med.

Det fajtas om våra löner och jag är med i fronten av den kampen. Men det finns så mycket mer som är helt fel i arbetsplatsen skolan. En av de sakerna är att vi inte får verktygen för att kunna utföra vårt arbete. Det ställs endast krav men vi får inte premisserna för att kunna genomföra dem. Nu vill jag veta vad lärarfacken gör för att förbättra våra arbetsvillkor, våra möjligheter att kunna göra vårt jobb. Och jag vill veta hur jag kan vara med och hjälpa till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lgr 11 – den nya allmänbildningen

För mig står Lgr 11 i mångt och mycket för en ny syn på allmänbildning.

Det beror så klart på hur man har sett på allmänbildning förr! Jag har alltid, sedan jag var liten, tyckt att allmänbildad kallas de människor som kan mycket. Mycket om saker som är bra att kunna men också mycket om saker som egentligen inte har ett särskilt värde för personen som individ – förutom att det är kul att kunna mycket. Allmänbildade människor har liksom varit lika med människor som äger mycket så kallat onödigt vetande.För det räcker liksom inte att man besitter mycket användbar kunskap, man måste också besitta visst mycket ”onödig” kunskap för att få kallas allmänbildad.

I och med Lgr 11 så tycker jag att vi ser ett paradigmskifte i det här. Det är som att det centrala innehållet fått vaskats ut via en sil med hål för ”onödig” kunskap. Endast den kunskap som är verklighetsnära och som är här för att hjälpa oss förstå vår omvärld har fastnat i silen. Så ut med årtal och landskapsblommor. Ut med rabblandet av planeter i ordning från solen och ut och in med förståelsen av jorden, solens och månens rörelser i förhållande till varandra. Och flytta på kroppens insida till senare, sätt istället fokus på sinnena till att börja med. Det är viktigare att förstå varför vi har år, månader, dagar och årstider samt hur vi känner, ser, luktar, hör och smakar än att kunna rabbla planeterna i ordning och veta var njurarna sitter.

Jag tycker att det här är otroligt positivt! Att vara allmänbildad innebär nu mer att vi kan beskriva vår omvärld, analysera företeelserna omkring oss och sätta oss själva i sammanhang. Helt fantastiskt när man tänker på det!

(P.s. Självklart finns ingen onödig kunskap. Men allt är relativt! Och självklart kan det vara viktigt att kunna organen och vår insida för att förstå oss själva, men kanske inte som en första kunskap om oss själva. Sinnena menar jag är mer direkt och konkreta för våra små. D.s.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Våga testa, våga förändra!

Vi måste utmana våra föreställningar om vad som är rätt och fel, bra och dåligt, korrekt och inkorrekt. Vi måste fråga oss själva varför vi tycker som vi gör och våga anta nya perspektiv. Det är det enda sättet om förändring skall ske.

Vi måste hela tiden fråga oss själva varför. Varför tycker jag att det här är så viktigt? Varför har jag valt att göra så här? Varför måste det vara så?
Finner du då inte en motivering som väl grundar sig på moralen om alla människors lika värde och individens okränkbarhet är det dags att byta spår!

Skarp läge i skolan

Ny läroplan. Ny skollag. Nytt betygssystem.

Det är tufft i skolan på fler än ett sätt i dagsläget. I dag tänker jag mest på eleverna.

Nu mer skall eleverna bedömas med betyget A-F, där F är underkänt och A briljant (och näst intill ouppnåeligt). I dag har jag suttit och lyssnat på beskrivningar av hur detta skall fungera och läget är skarpt, men allt annat än klart.

I princip kan vi konstatera att om du som elev vill ha betyget A i ett ämne, låt oss säga No, då måste du ha betyget A i alla underkurser. Det vill säga att om du läser Universum som en kurs och får E på denna kurs men har haft A i de tre kurserna innan så kommer ditt slutgiltiga betyg i Fysik/No att vara E.
Det finns säkert en massa åsikter om huruvida detta är rätt eller inte men det vi i alla fall kan konstatera är att det är MYCKET skarpt läge för våra barn! Nu gäller det liksom att hålla sig på topp hela tiden, annars kan man riskera att få underkänt. För om du har tre A och ett F i en kurs så kommer ditt slutgiltiga betyg att vara just F och alltså underkänt.

Under implementeringsmötet i dag pratade vi mycket om att jobba med de lokala pedagogiska planeringarna (LPP:er). En del av detta jobb är att kommunen skall försöka fördela ut vad man bör jobba med i vilken årskurs. På så sätt kan vi få en större jämlikhet i utbildningen och vi kan underlätta flytter mellan skolor. Det blir lite mer rättssäkert. Men arbetet skall endast ses som vägledande – inte bindande. Vi har ju vår proffesionalitet i detta också, där det ingår att vi kan göra egna bedömningar för vad som passar att ta upp när och hur med just den klass man har.

Vi pratade också i och med detta om stoffträngsel och om svårigheten att hinna med allt i alla årskurser. Som jag tolkar det, och som vi lokalt på skolan har diskuterat många gånger, så blir det svårt att beröra alla kunskapsområden (centralt innehåll) i alla årskurser. Därför kanske man jobbar med ex. rymden i 2:an och sedan historia specifikt i 3:an o.s.v. Detta tänker jag blir liknande även upp i åldrarna, att man har ett behov av att ”beta av” vissa områden för att hinna med allt. Men här dyker ett ganska stort problem upp:

Om man har exempelvis D i naturkunskapsämnena i åttan, kan man då höja sitt betyg och få ett A som slutbetyg i dessa ämnen i 9:an. Är det möjligt? Jag menar, om det nu är så att man skall ha A i allt inom området för att få A på kursen, kan man verkligen jobba upp betygen till 9:an om man inte behandlar samma ämnen? Har en elev som fick D på området rymden visat att denne klarar förstår och kan hantera alla förmågor inom detta kunskapsområde på en A-nivå bara för att denne visar en A-nivå på kroppen i nian? Detta är allt annat ön enkelt!

På universitet har man använt sig av Bolognasystemet (A-F-betyg) ett tag. Här kan vi hitta en modell som fungerar för betygsättning vid den hör formen av betyg. Bland annat på Mittuniversitetet där jag studerat de senaste 3,5 åren. Där är det helt omöjligt för mig att få ett högre helhetsbetyg på kursen än det absolut lägsta betyget jag har på en av delkurserna. Har jag 3 A och ett F så blir jag underkänd på hela kursen. Dock erbjuds jag chans att göra om den här kursen, eller tentera på nytt i kursen, men jag kan inte höja ett F till något annat än ett C genom att göra om redovisningsmaterialet (tentan, uppsatsen, presentationen eller liknande). Om jag dock väljer att svälja mitt F och att istället göra om hela kursen har jag chans att höja betyget. Är det så här det skall bli för våra yngre elever framöver? Jag kan ärligt talat inte se något annat sätt. Det gäller verkligen för våra elever att ligga på topp hela tiden. En dålig vecka? Sjuk en längre tid? Dålig dag på redovisningsdagen? Glöm det!

Det som också slår mig är att om det är så här grundskolan nu mer skall jobba, hur skall vi skapa möjligheter för elever att göra om en kurs? Skall vi erbjuda sommarkurser? Eller skall vi lärare, under det som i dag är ett mycket pressat schema, hitta tiden att hjälpa eleverna att göra om de kurser de testat eller inte lyckats med. Tänk er; 30 elever i en klass med massor av olika kurser. Någon elev behöver ta igen den där kursen för på grund av sjukdom, en annan måste ta igen den andra kursen på grund av något annat och så vidare. Plötsligt blev de individuella behoven något mer komplicerat att bemöta. (Som att det inte var tillräckligt svårt ändå med 30 elever på en lärare.)

Det har varit mycket ståhej på grund av de nya reglerna kring ledighet från skolan. Vi lärare och rektorer målas som vanligt ut som monster som inte unnar våra elever lite ledig tid med avkoppling. Hur kan vi neka familjen tid tillsammans? Jag skulle vilja försöka sätta det i lite perspektiv. En elev som är borta i 2-4 veckor kan faktiskt missa en hel kurs. Och för varje elev som missar en kurs eller som på grund av att denna missat delar av kursen inte klarar kursen måste vi nu skapa nya tillfällen för eleven att ta igen detta. Det är inte helt enkelt. Det är organisatoriskt sett jäkligt svårlöst! Var skall jag hitta tiden till det? Och det är inte så enkelt som att de kan lära sig det hemma. Det skall vara licensierade lärare som gör bedömningen och den måste göras på tydliga grunder. För det krävs det att läraren varit med eleven och sett vad den kan eller inte kan. Och då bedömningar skall vara formativa och inte bara summativa räcker inte endast en tenta för en sådan bedömning. Vi måste vara delaktiga i processen. Vi måste få se vad eleven kan under de lektioner vi noggrant planerat och format för att de skall ge oss den information det krävs att vi skall ha.

Så jag tycker att vi skall sluta klandra skolan för att de inte vill stå ansvariga när en elev inte når ”målen”/kunskapskraven och får dåliga betyg. Det är inte skolans fel att semestern ansågs vara viktigare. Jag tycker att det är dags att ge skolan cred för att de tar sitt uppdrag på största möjliga allvar istället för att kritisera dem och alltid titta på saker ur eget valt perspektiv! Nu är det skarpt läge! Rätt eller fel – det kan både du som förälder eller jag som lärare tycka vad vi vill om, men LGR11 är här, den nya skollagen är här, och den skall vi följa! Det är lag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ett ögonblick i en lärares liv I

En vän berättade en gång för mig om några fantastiska ögonblick i hennes hittills korta liv som lärare och om hur dessa var det som gjorde att hon valt detta yrke. Här på bloggen tänkte jag samla sådana ögonblick i mitt liv. En del är stökiga. Andra roliga. Några vackra och få jobbiga. I onsdags tog jag min examen ochhär kommer nu mitt allra första ögonblick som verksam lärare:

När jag tog över min etta så hade den förra läraren en sådan där klassisk vev-pennvässare i klassrummet. Den här pennvässaren fick eleverna inte använda själva. Den fick endast användas av vuxna, som vässade vassa uddar för finskrivningen i finskrivningsboken när det arbetades med bokstavsarbetet.

Som ny lärare undrade jag varför barnen inte fick använda pennvässaren själva. Svaret var att de gick sönder så fort. Jag frågade även några andra klasslärare på bygget om detta och de hade samma regel med exakt samma motivation.

Som ny lärare fick jag också fort erfara att det var en omöjlighet för mig att ta vid denna regel. Jag höll på att bli fullkomligt galen av alla petanden på axeln, draganden i kjolen och hackande ”du, du, du – kan du vässa min penna” i örat. Kära någon, tänkte jag, hon måste vara en superhjälte för att ha lyckats med detta, för jag hade då fullt upp med att hinna runt och hjälpa alla. Så när jag plötsligt stod ensam i klassen försvann pennvässaren.

När terminen närmade sig sitt slut och jag stökade runt lite i klassrummet, fortfarande på upptäcksfärd, hittade jag den nästan bortglömda pennvässaren. ”Men varför ha en pennvässare som man inte använder”, tänkte jag, ”Må så vara att den går sönder men den gör ju ingen nytta här”. Något naivt bestämde jag mig för att ställa fram pennvässaren. Den fick hålla så länge den gjorde det, tänkte jag lite naivt. Och som ny lärare fick jag göra en ny erfarenhet redan nästa dag …

Plötsligt slingrade det sig en kö längs hela klassrumsgolvet under svenskalektionen. ”Men vad är det som händer?” undrade jag snopet. Det visade sig att alla elever plötsligt bara var tvungna att vässa med just den pennvässaren. alla de andra 10 mindre vässarna var helt plötsligt ointressanta.

Hade lärdomen nu tagit sin ända här skulle det kanske inte vara så mycket att stoppa i min ögonblicksburk, men så var inte fallet. Under lektionens gång fick jag också upp ögonen för precis hur spännande den förbjudna frukten kan vara – även om det endast handlar om en gammal klassisk pennvässare. För se, några elever tyckte att det var så otroligt spännande att få vässa på den ny-gamla vässaren att de började bryta av sina blyertsspetsar med flit bara för att få göra några vev på vässaren. Två elever hann förbruka en helt ny penna var innan jag fattade detta.

”Den kloke lär sig av andras misstag – idioten av sina egna!”, heter det … Men man lär också så länge man lever. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Digital kompetens i min pedagogiska verksamhet

Skyll inte på mig för den tråkiga rubriken. Den har bestämts på högre ort för konformitetens skull. Hur det än är så talar den om exakt vad detta inlägg är tänkt att handla om.

Om jag fick bestämma, och om min verklighet hade ett rosa skimmer över sig, så skulle datorn ha en precis lika central plats i min pedagogiska verksamhet som papperet och pennan har. Alla elever skulle ha en varsin dator på sin plats, som fälldes upp snyggt och smidigt genom att de öppnade små ‘bänklock’ vid sina platser. Och när de behövde skrivytan till något annat så stängde de snabbt och smidigt ned locket igen.

Vi skulle ha de flesta böcker webbaserade. Till exempel matteböckerna. Istället för att, som nu, sitta och rätta 30 böcker varje gång skulle eleverna skicka de sidor de gjort klart digitalt till mig och så skulle det finnas ett rättningsprogram som snabbt och effektivt rättade felsvar medan jag kunde lägga mer tyngd på deras uträkningar och tankesätt. Det skulle finnas många alternativa tjänster för mig som lärare via webben. Dels skulle jag kunna nivåbasera undervisningen enkelt genom att dirigera eleverna olika sidor men jag skulle också kunna ge dem extrauppgifter, som att till exempel gå in och öva extra på multiplikationstabellerna på www.mult.se.

I min pedagogiska verksamhet skulle också handdatorer, eller smartphones, vara obligatoriska för varje personal. På så sätt skulle vi lätt kunna nå varandra och kunna organisera upp vardagen på ett enklare sätt. En lärares vardag är fylld av saker att komma ihåg. Den veckan denna termin är det köksvecka. Den rasten denna vecka skall dina elever stå rastvakt. Nu är du rastvakt. Nu skall den här eleven till kuratorn. Och den här till skolsyster. Och den här till extraidrott. Och den här till specialläraren. Nu är det möte. Nu är det dags för luciaträning. Och glöm inte att det är kaffevecka den veckan den här terminen, o.s.v., o.s.v. För mig är alla dessa kom-ihåg-saker en rejäl utmaning! Och det stressar samt tar en otrolig tid från annat jobb som jag tycker är viktigare.

Men min verklighet har inte ett rosa skimmer övers sig. I dag ser det helt annorlunda ut! I dag måste jag istället oroa mig för saker som att bandbredden är för smal så vi får inte streama material från nätet. Och man får inte ha administratörsrättigheter så om det uppstår ett fel, hur litet det än må vara, är det svårt att lösa det själv (även om man absolut vet hur man skall göra) för jag har inte tillgång till det. Jag kan/får inte ens uppdatera min flashläsare själv. Och detta gör att jag alltid måste planera två olika lektioner ifall jag vill involvera IKT eftersom det plötsligt kan uppstå ett fel och då måste en administratör komma ned och fixa problemet vilket kommer att ta minst halva dagen, eventuellt en vecka. Och så har vi ju också föräldrarna som tycker att deras barn spenderar för mycket tid framför datorn och vill att de hellre skall göra annat. Helt ointresserade av vad de egentligen gör framför datorn. Ett annat problem är att eleverna inte får ha ett eget konto som är kopplat till lärarkontot eller att vi får ha ett klasskonto, eftersom det måste finnas en ansvarig för varje konto så att det finns någon att skuldbelägga för exempelvis porrsurfning .

Nu låter detta mycket pessimistiskt. Men jag är nog otroligt avskräckt just nu. För jag ser inget annat än problem med IKT i skolan efter den här hösten.

För mig är IKT något levande och naturligt. I min vardag är datorn lika viktig som papper och penna. Den är ett verktyg som vilket som helst. Men förutsättningen för att jag skall kunna använda pennan är att jag får lov att vässa den själv när spetsen går av. Man måste få chans att äga kunskapen. Min upplevelse är dock att man i skolan inte får äga sin digitala kompetens. Man är så rädd för alla faror på internet att vi spärrar och stänger ned alla möjligheter. Det är nästan som att vi skulle sluta att tillverka bilar för olyckor kan ju ske! Och med den verkligheten vet jag inte riktigt hur jag kommer att använda mig av IKT i min pedagogiska verksamhet. Men nedan är några saker jag verkligen kommer att fajtas för:

Möjligheten till didaktik i IKT med eleverna redan från 1:a klass.

Möjligheten att kunna administrera läxor etc. över internet, som till exempel glosorna på glosor.se och multiplikationstabellerna på mult.se.

Möjligheten till föräldrakontakt via nätet, bland annat med veckobrev via mejl etc.

En klassblogg.

Möjligheten till ett klasskonto så att eleverna kan skriva på datorer och på ett enkelt sätt komma åt varandras texter.

Pedagogernas rätt till eget bruk av sin dator med (i alla fall vissa) administratörsrättigheter.

Ja, det finns mycket mer inom området IKT som jag skulle vilja ha som naturligt i min pedagogiska verksamhet men just nu tror jag att detta är tillräckligt stora utmaningar. Tyvärr.

Ann

5:2 Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio

Artikel 5: Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio av Teena Willoughby & Eileen Wood & Malinda Desjarlais & Lindsay Williams & Kim Leacy & Lisa Sedore
Artikelkommentar: 5:1

Studien som ligger till grund för artikeln visar dessa resultat:
Förskolebarn engagerade sig mer i samarbetet när de befann sig i könsmixad grupper än grupper av samma kön.
Grundskolebarn engagerade sig mer i samarbete när de befann sig i integrerade situationer vid datorn än vid parallella situationer.
I könsmixade grupper är det pojkar oftare än flickor som dominerar datorn i grundskolan, medan flickorna mer sannolikt dominerade datorn i förskolan.

För att försöka vara mer öppen, med avseende till vad jag skrev i mitt förra inlägg, så vill jag lyfta upp de resultat som studien ändå kommit fram till. För även om jag har svårt att se varför detta perspektiv är intressant så är det ju ett faktum att det finns något att säga även utifrån samarbetet i rummet, kring datorn.

Grupperingarna visar sig ha betydelse för samarbetet som sker vid datorn men det jag ifrågasätter är vilken kvalité som samarbetet vid datorn egentligen har. Studien visar att det finns en skillnad men är denna skillnad relevant överhuvudtaget om detta samarbete inte ens är av någon kvalité ?

I artikeln refererar författarna till annan forskning, av Muller och Perlmutter 1985, som visat att datorbaserad undervisning underlättar social interaktion mellan unga studenter. De skriver att dessa sociala interaktioner är positiva, bland annat för att främja aktiv delning
 och turtagning beteenden. Jag känner spontant att användning av datorer och IKT i skolan för att träna aktiv delning och turtagning känns bortkastat. Jag vill inte påstå att det finns behov av mer väntan och köande för eleverna i dagens skola där mattpedagogik och turtagning via handuppräckning är en av de moment som är kanske de mest återkommande momenten och även kanske en av undervisningens största problem när det kommer till att utnyttja tiden och möta individer. Här har vi IKT och datorer som kan erbjuda sådana fantastiska möjligheter och så slösar vi bort dem på detta.

Artiklen säger också att förskolebarnen och grundskolbarnen
som är mindre distraherade, mer
 samarbetsbenägna och mer uthålliga under datorledd undervisning än när man arbetar med
icke-datorbaserade uppgifter. Detta resultat är det enda som jag anser givande i denna studie då det klart stödjer hur viktigt det är för skolorna att implementera IKT men också att varje individ får tillgång till exempelvis datorer.

Trots min inställning så tar jag med mig resultatet som studien visat på för att se om det i framtiden kanske kan ge mig något. Kanske när jag blivit varse om vad jag i dag inte vet kan detta resultat visa sig vara användbart för mig.

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Willoughby, Teena, Wood, Eileen, Desjarlais, Malinda, Williams, Lindsay, Leacy, Kim & Sedore, Lisa, Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Compostion of the Group, and Computer-child Ratio, 2009, Sex Roles, 61: 11-12, 864-878

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

5:1 Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio

Artikel 5: Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Composition of the Group, and Computer-child Ratio av Teena Willoughby & Eileen Wood & Malinda Desjarlais & Lindsay Williams & Kim Leacy & Lisa Sedore

Artikelkommentar: 5:1

Studien som ligger till grund för denna artikel behandlar gruppbaserad datorundervisning och vilken kvalité den social interaktionen får vid sådan undervisning. Utgångspunkten är på något sätt, precis som i de andra artiklarna, hur eleverna placeras omkring en och samma dator. För mig blir det så märkligt med den här utgångspunkten, att tala om hur det sociala spelet skall ske omkring datorn. För mig handlar det datorn sociala möjligheter inte med den yttre fysiska miljön utan snarare om hur man genom datorn erbjuds sociala och kommunikativa möjligheter förbi tid och rum.

Jag har svårt att se hur datorn erbjuder sociala situationer och samarbete ur det perspektiv som dessa artiklar vi läst har antagit. Jag kan ha fel. Och mitt synsätt kan nog kallas mycket traditionellt. Att sitta framför en dator kan inte direkt klassas som att vara social utifrån att vi tittar på den fysiska miljön omkring individen eller individerna som sitter framför datorn och att vi ser på datorn som en teknisk pryl med en mus, ett tangentbord och en skärm. Detta kan återkopplas till mitt första artikelinlägg där jag liknade detta sätta att ”umgås” vid datorn med mina tidiga erfarenheter av att spela Nintendo 8-bit med en handkontroll och en-player spel. Jag tycker helt enkelt att det är ett knepigt perspektiv att anlägga för att undersöka vilka sociala situationer och erbjudande om kommunikation, interaktion och kunskap som datorn i allmänhet och IKT i synnerhet erbjuder. För den erbjuder otroligt mycket av detta om an anlägger ett annat perspektiv.

Genom datorn och genom internet har människor i dag otroliga möjligheter. Jag kan koppla upp mig mot en webbkamera som visar mig vad som sker just nu på andra sidan jordklotet. Jag kan skicka mejl och kommunicera med alla som har tillgång till mejl i hela världen. Jag kan delta i direktchatter som debatterar exempelvis debattprogram just som debattprogrammet sänds och på så vis bli en del av programmet. Jag kan skriva uppsatser tillsammans med min klasskamrat där vi båda skriver i samma dokument samtidigt och på samma gång sitter vi uppkopplade via Skype och pratar om det vi skriver. Jag kan spela spel med människor från hela världen och samtidigt kommunicera med dem och bygga strategier för hur vårt lag skall vinna, allt i ”direktsändning”. Och jag kan läsa en artikel, kommentera den och publicera den för hela världen att läsa för att sedan få kommentarer av vem som helst och möjlighet till att debattera och lära mer genom att diskutera detta. Allt nu och här. Eller sedan och där. Det handlar om kommunikation, interaktion och socialisering som inte är hindrade av tid och rum. Och det är på detta sätt jag menar att datorn och IKT erbjuder ovärderliga samarbetsmöjligheter och möjligheter till social interaktion. Möjligheter till att lära av allt och alla när som helst. Och att då studera hur datorn i sig erbjuder dessa möjligheter utifrån de begränsningar som tid och rum sätter känns helt oväsentligt för mig!

Jag kan ha fel. Det kanske finns anledning till att se på den sociala interaktionen utifrån det andra perspektivet också. Det kanske är meningsfullt … men jag ser inte hur. För mig kan möjligheterna med IKT endast utnyttjas till det maximala om det finns teknik som räcker till alla individer. Och det är skolans största utmaning – resurser!

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Willoughby, Teena, Wood, Eileen, Desjarlais, Malinda, Williams, Lindsay, Leacy, Kim & Sedore, Lisa, Social Interaction During Computer-based Activities: Comparisons by Number of Sessions, Gender, School-level, Gender Compostion of the Group, and Computer-child Ratio, 2009, Sex Roles, 61: 11-12, 864-878

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,