4:1 ICT use among 13-year-old Swedish children

Artikel 4: ICT use among 13-year-old Swedish children av Ulli Samuelsson

Artikelkommentar 4:1

”Medierådet (2006, 2008) also shows that children who are high consumers of the media tend to spend less time on schoolwork. This should be considered in relation to Swedish teachers’ sceptical attitudes towards ICT as a tool for learning and education as well as the lack of national guidelines.”
s. 19

Nu är jag där igen. I kunskapsträsket. Vad är kunskap då?

Mycket av den här artikeln går ut på att prata om hur eleverna inte använder datorn och IKT till skolrelaterade aktiviteter. Sverige är högt rankade på skalan över välutvecklade e-samhällen. En hög procent av hemmen i Sverige har dator och internet och eleverna har tillgång till IKT på bibliotek samt i skolorna. Även mobiltelefoner är brett utspritt, så väl hos vuxna som hos tonåringar. Och i den här studien menar man då sig visa att eleverna, trots att de ofta använder sig av och har bred tillgång till IKT, inte använder verktyget i ”seriösa” syften. De använder den mest till nöjen. För vidare diskussion vill jag lyfta fram några citat ur artikeln:

”The most common ICT activities during leisure time are shared by all children:
keeping in touch with friends, listening to music and playing games. The
OECD (2005) has ranked Swedish children as the fifth highest in using computers for internet access and entertainment among the OECD countries”.

”An ethnographic study by Ito et al. (2008) points out that the new media have made novel ways for youth to socialize, and the present study shows that even occasional users socialize through computers and mobile phones. It is worth mentioning that socializing seems to be the most common reason for Swedish daily users to use computers during school, not school-related issues, as is the case for the weekly and occasional users.

”there is a lack in basic computer skills as well as seriousness about ICT use as a tool for education and learning.”

Dessa två uttalanden, som används som om de på något sätt stod i samstämmighet med varandra, får mig att rysa. För vad menar vi då är kunskap? Är det bara lek att använd IKT:n till att socialisera med sina kamrater. Menar man verkligen att eleverna inte använder sig av skolkunskap i dessa aktiviteter? I detta sociokulturella samhälle som ställer läs- och skrivfärdigheter på toppen av kunskapsberget. Och det här med att eleverna spelar spel, jag tycker spel används så knepigt när man pratar om det som något dikotomiserat till att lära. Det behövs en mer nyanserad bild av spelen här. För visst kan man lära genom spel. Här sitter jag som pedagog och försöker hitta på lekar och spel som skall göra lärande roligt och enkelt och sedan förkastar vi se spel som finns istället för att ens försöka se möjligheterna med dem.

En annan aspekt på det är att utgå från vårt uppdrag att utgå från elevernas vardag i undervisningen. Vi skall föra in deras vardag i skolan, dels för att göra lärande intressant och roligt men dels också för att skolan inte skall bli ett väntrum för livet, som John Dewey skulle ha sagt det.

Nej, jag har personligen mycket svårt för denna artikel. För utifrån det perspektiv författarna/forskarna tagit så känns deras slutsatser orelevanta. Har de verkligen mätt det de påstår sig ha mätt? Har de verkligen mätt hurvida eleverna använder IKT för skolkunskaper eller inte? För mig känns det inte så när deras utgångspunkt så starkt sätter en skiljelinje mellan skolkunskap och annan kunskap. Eller som de kallar det: spel och nöjen.

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Samuelsson, Ulli, ICT use among 13-year-old Swedish children, Learning, Media
and Technology, 35:1, s. 15-30

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

3:2 To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools

Artikel 3: To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools av Agneta Ljung-Djärf

Artikelkommentar 3:2

Studiens, som denna artikel refererar till, resultat blir mycket intressant då jag i det första inlägget valde att diskutera kring olika pedagogiska perspektiv och grundsyner som är viktiga för hur man ser på datorn och/eller IKT. Då utmanade jag diskrepansen mellan det perspektiv som forskaren anlägger och det perspektiv som pedagogerna bär på samt vad detta kan göra för ett resultat av studier likt denna. I den här studien visar resultatet att vilken typ av undervisning som dominerar på förskolorna har stor betydelse för hur praxisen kring IKT och datoranvändandet utformas. De olika miljöerna gav helt olika möjligheter för barn att lära om och från datorn, enligt Ljung-Djaärf. Jag vill använda detta resultat för att återknyta till föregående artikel tänker jag att den undervisning som dominerar på förskolan är ett direkt resultat av den pedagogiska grundsyn som personalen bär på. Och den pedagogiska grundsynen personalen bär på återspeglas även i den diskurs som uppstår kring praktiken, vilket är den aktivitet som även sätter ramarna för hur praxisen faktiskt utformas. Vad tror ni om detta?
Nedan försöker jag knyta ihop mina tankar i den förra artikeln genom att generalisera resultaten i studien på mitt mer övergripande resonemang om pedagogiska grundsyner.

Studien synliggjorde dessa kopplingar:
(Samtliga kommentarer inom paranteserna är författarens egna kommentarer och försök att knyta ihop de båda kommentarerna som refererar till artikeln.)

  • Med ett vårdande perspektiv utformas en skyddande praxis. Här blir datorn en underhållande aktivitet. Den sysselsätter barnen och lär dem att turas om. Men de skall ej spendera för mycket tid vid datorn. (För att relatera till en tidigare artikelkommentar så skulle jag vilja hävda att detta är lite av ”dumburken-perspektivet).
  • Med ett omhändertagande perspektiv utformas en stödjande praxis. Här står den sociala interaktionen kring och med datorn i fokus. Social kompetens, ansvar, initiativtagande och att komma överens står högt upp på kunskapslistan vid datoraktiviteter. (För att återkoppla till min första kommentar på denna artikel tänker jag att detta liknar ett sociokulturellt perspektivbärande.)
  • Med en undervisande praxis utformas en handledande praxis. Här är datorn en viktig del av inlärningen och utlärningen. Tankarna om att uppfylla de politiska målen om social jämlikhet återspeglas och datorn används för att möta elevernas individuella behov. (Jag återkopplar åter igen till mitt förra inlägg om denna artikel och menar att det behavioristiska perspektivet är synligt här. Datorn används för att möta individerna, de kan arbeta mer självständigt vilket är önskvärt för att individualisera utbildningen.)

 

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf. Agneta, To Play or not to Play – That Is the Question: Computer Use
Within Three Swedish Preschools’, Early Education & Development, 19:2, 2008, s. 330-339

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

3:1 To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools

Artikel 3: To Play or Not to Play—That Is the Question: Computer Use Within Three Swedish Preschools av Agneta Ljung-Djärf

Artikelkommentar 3:1

Artikeln refererar till en studie om datoranvändande i den lokala praxisen i tre svenska förskolor. Fokuset ligger på att undersöka hur förskollärarna hanterar av uppgiften att föra in datorn i barnens vardag.Jag utgår från att pedagogernas uppgift, som Ljung-Djaärf skriver om, är sprunget ur detta citat som jag hämtat ur artikeln:

”Politically, access to computers and knowledge of how to use them has
come to be seen as a matter of equality, justice, and democracy (e.g., Government Bill 1995/96:125, p. 2). Politically formulated visions and plans stipulate that all children be given equal opportunities for computer use.”
s. 331

Den teoretiska utgångspunkten i studien är det sociokulturella perspektivet. Ljung-Djärf hänvisar också i sin bakgrund till tidigare studier som säger att barnen på förskolan ofta blir lämnade ensamma vid datorn samt att få vuxna engagerar sig i vad som händer i arbetet med och omkring datorn. Ljung-Djaärf hänvisar också till teorier om att det är i diskursen kring datoranvändandet som praktiken konstrueras och rekonstrueras. Och om vi slår ihop detta med en den första artikeln jag kommenterade här på bloggen (Fredriksson,Jedeskog & Tjeerd, 2008) där en studie slår fast att bland annat lärarnas attityd till IKT har en stor inverkan på hur man kommer att implementera detta i undervisningen så får vi en intressant vinkel på detta med teoretiska perspektiv och IKT. För om lärarnas syn på IKT har stort inflytande på implementeringen och det är i den diskursiva praktiken som de gestaltar möjligheter och omöjligheter (med utgångspunkt från att deras inställning speglas i deras diskurser) så blir det intressant att ifrågasätta vilka teoretiska perspektiv pedagogerna bär på. Och om en studie med ett sociokulturellt perspektiv, som möjligt kan vara helt annorlunda än pedagogernas perspektiv, kan ge en relevant bild av hur lärarna klarar av att hantera uppgiften att föra in datorn, och IKT för den delen, in i barnens vardag.

Jag leker lite med tanken här. Då IKT och dator fortfarande är något ”nytt” inom skolans värld och då det finns många pedagoger som ännu inte är bekanta med arbetsverktyget så tänker jag att det arbetar ganska många av en äldre generation inom skolans värld. Vilket gör att det är helt naturligt att datorn fortfarande är relativt ”ny”. Och om det arbetar många äldre i skolans värld så tänker jag att de utbildats med helt andra teoretiska utgångspunkter än oss. För redan under AUO1 fick vi ju veta att det inte var allt för länge sedan Piaget och Skinner stod i centrum för undervisningen. Så det känns också som en möjlig verklighet. Och om vi då antar att många pedagoger bär på ett behavioristisk perspektiv (inte alla, kanske inte de flesta, men ganska många) så känns det inte helt onaturligt att eleverna lämnas ensamma framför datorn. För inom behaviorismen blir väl datorn just det – den självrättande maskinen, det som gör att eleverna klarar sig själva! Maskinen som gör undervisningen rolig!

Jag säger nu inte att det behavioristiska synsättet på IKT och datorer är felaktigt. Men jag menar att om man bär på en sociokulturell ryggrad så är det kanske andra kvalitéer som man skall utnyttja datorn till än att endast göra den till det som motiverar eleverna eller till den ”självrättande” maskinen som ger direkt respons och stimuli men som ignorerar oönskat beteende. Och jag tänker att det beror lite på om man ser det som att arbeta med datorn eller att arbeta med IKT. Datorn = behavioristen = bra och användbar maskin som genom sina behavioristiska kvalitéer får något av en barnvaktsroll. IKT = sociokulturellt = kommunikation. Här ser vi möjligheterna som skapas med maskinen, som kan få oss att kommunicera över tid och rum, som gör det enklare att skriva. Vi ser bortom maskinen, förbi plasthöljet och in i den alternativa livsvärlden.

Jag menar inte att det ena sättet är bättre än det andra. Båda är väl bra tycker jag. Men det är intressant att fundera på vilket perspektiv man tar när man forskar om IKT i skolan tycker jag. Vad tycker ni?

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf. Agneta, To Play or not to Play – That Is the Question: Computer Use
Within Three Swedish Preschools’, Early Education & Development, 19:2, 2008, s. 330-339

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2:2 The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years

Artikel 2: The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo av Agneta Ljung-Djaärf
Artikelkommentar 2

Tidigare studier har visat att gemenskapen runt datorn kan erbjuda ett produktivt samarbete som inte förekommer i andra skolaktiviteter. Det låter bra! Men samtidigt menar Ljung-Djaärf att det inte nödvändigtvis är så att detta produktiva samarbete uppstår. Hon har inte inriktat sig på att undersöka samarbetet men hennes studie visar att artefakten datorn och dennes konstruktion tvingar fram olika positioner och sätt att handla hos barnen. Datorns och programvarans utformning men en mus, ett tangentbord och ett tilltalande som är i singular form i programvarorna erbjuder inte direkt den samarbete som förväntas och anvisas om. Denna beskrivning är mer lik min verklighetsbild. Men det får en att undra …

Jag har i en kommentar till ett tidigare inlägg i en kurskamrats blogg berättat om de skillnader i synsättet på datorns möjligheter som jag upplevt i min utbildning på Miun och i de kurser jag läser på Stockholms universitet. Min upplevelse från Miun är ett närmast tillbedjande förhållningssätt till datorn. Datorn i allmänhet och IKT i synnerhet som svaret på många didaktiska problem i skolan. Vi låter eleverna tillförskansa sig kompetensen genom att använda IKT och samtidigt utgår vi från elevernas verklighet och gör undervisningen ”kul”. Vi slår en massa flugor i en smäll! Så möter jag den andra läraren med en liten annan bild av det hela. Han som menar att eleverna inte skall släpas fria vid datorn. Att de inte har den kompetensen. Att vi skall vägleda dem och sätta gränser för deras arbete framför datorn (i alla fall till att börja med). Om vi menar att lära dem So så vägleder vi dem. Men om vi menar att lära dem IKT-kompetens så kan vi släppa dem fria. Och det låter ju rimligt. Även om jag verkligen gillar idén med att slå en massa flugor i en smäll! Och då tänker jag att självklart är det så – med IKT som med allt annat. Vi måste se till att det lärande vi har tänkt skall ske faktiskt är det lärandet som sker. Så vill vi lära eleverna att turas om, då kan de lika gärna göra denna lärdom i datorkön som i handuppräckningskön. Men om vi menar att de skall lära sig att samarbete, ja, då får vi helt enkelt se till att vi hittar uppgifter som får dem att samarbeta. Och använda program som inte tilltalar dem i singularis.

Plätt lätt, eller hur!?

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf, Agneta, The owner, the participant and the spectator: positions and
positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years, 28: 1, 61
— 72, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2:1 The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo

Artikel 2: The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo av Agneta Ljung-Djaärf
Artikelkommentar 1

Jag minns min egen barndom. Hur man satt förväntansfullt med myror i hela kroppen och väntade på sin tur. Det var som att en hel änglakör sjöng för mig när den vana trudelutten tog fart samtidigt som den lilla röda, hattklädda gubben på skärmen plötsligt vände sig rakt emot mig, sköt i luften och klämdes ihop. Och samtidigt som han föll handlöst utanför bild räcktes åttabitarns kantiga och gråa handkontroll över till mig, motvilligt. Jag roffade åt mig den, blev ägaren av den, och vickade mig mer mot teveapparatens centrum genom att gunga och skrapa vadernas framsida mot den utnötta heltäckningsmattan, samtidigt som jag sköt undan min kamrat. Nu var det min tur. Äntligen!

Den här ämnet är så svårt för mig. Jag har svårt att se hur man umgås framför datorn. Jag förstår att man kan umgås och kommunicera via datatekniken, över internet. Men att umgås när en spelar och en massa andra barn sitter bredvid och tittar på … Jag är så skeptisk till detta. Jag tillhör nog den grupp som inte riktigt än påbjuder samarbete/samvaro vid datorn … tyvärr!

Jag har sett hur äggklockan vrids upp för att om tio minuter ge plats framför skärmen till den som paxat nummer två. Skiftbyte; från ägare till åskådare och från deltagare till ägare. Jag har sett att de sitter tillsammans och hjälper varandra. Men denna hjälp upplever jag mer som frustration än som en genuin social och kommunikativ situation. Benen på eleverna stressar upp och ned. Spelaren ryter ifrån och likt ett gammalt par i bilen undrar h*n om det är ”du eller jag som styr?”.

Än i dag hatar jag själv att sitta bredvid. När sambon plockar upp handkontrollen till Ps3:an är det bäst han slår på ett spel som vi kan vara två på, och där man spelar samtidigt! Inte vänta på sin tur! Annars är det bäst att han förpassar sig till soffhörnet och lämnar den nedsuttna mittenplatsen till mig. Annars vill jag inte vara med och leka! Varför skall jag vänta och kasta bort dyrbar tid?

Jag förstår att mitt förhållande till denna turtagning och vad som faktiskt sker i en grupp när de sitter framför en skärm är färgad av mitt eget förhållande, mina egna upplevelser, av att vara deltagare och/eller åskådare. Jag har aldrig upplevt annat än frustration i dessa situationer. Jag menar, är det kö på Ica går jag till Coop och handlar, så enkelt är det! Varför slösa tid i köer?

Samtidigt förstår jag att jag inte har rätt. Min sambo har gett mig en inblick i en annan värld. För han, även om jag tror att han med all säkerhet helst skulle hålla i handkontrollen själv, kan sitta på sidan och se när jag styr. Han är deltagare och jag accepterar, vi diskuterar och tar oss tillsammans vidare. Och jag förstår att det kan vara möjligt med den typ av kommunikation som artikeln beskriver. Jag förstår bara inte hur!

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf, Agneta, The owner, the participant and the spectator: positions and
positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years, 28: 1, 61
— 72, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1:2 Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project

Artikel 1, ”Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project av Ulf Fredriksson, Gunilla Jedeskog & Tjeerd Plomp.
Artikelkommentar 2

Intensiv användning av IKT i skolor visar sig göra skillnad på studenternas lärprocess. Det finns ingen hård fakta som visar att eleverna lär sig ”bättre” men artikelförfattarna konstaterar att vad som lärs ut till eleverna och vad eleverna lär sig förändras.

Jag avslutade mitt förra inlägg med frågan; vad är egentligen kunskap i dag. Utifrån det ovan skrivna så känns det som att artikeln lyfter fram detta diskussionsämne.

Användandet av IKT i skolan, som står för det nya och moderna, gör alltså kunskapsstoffet i skolan förändras. Detta låter som en positiv bieffekt.

The content of what is taught and learned has changed and corresponds to a large extent to what has been referred to as twenty-first century goals.

Exakt vad det nya som eleverna lär går artikeln inte in på. Dock kan man tänka sig att de lär sig att vara bättre på att kommunicera på olika plan då studien visat att kommunikationen mellan både lärare och lärare, lärare och elev samt lärare och föräldrar förbättrats genom en mer intensiv användning av IKT i skolan. Man kan också tänka sig att eleverna lär sig att arbeta mer självständigt samt mer tvärvetenskapligt, då dessa två arbetssätt sats i fokus i och med IKT-arbetet.

Artikelförfattarna lyfter fram i början att utbildning på 2000-talet står inför många utmaningar om man skall kunna hålla utbildning relevant i informationens tidsålder. Det är det livslånga lärandet som står i fokus. Lagarbete, färdigheter för att skaffa sig oberoende kunskap, att kunna kommunicera i en mängd olika kontexter med en mängd olika medel är den nya kunskapen som ofta eftersöks. Och många av dessa nya kunskaper som behövs har kommit till just på grund av att internet- och datakommunikationen kommit till. Därför måste skolan anpassa sig. Skolan måste se de inbördes förhållandena mellan internetkommunikationen, den nya takniken och de nya kraven på kunskap. Nyttja det som nyttjas kan – och skall!  Förr fanns en viss mängd kunskap. Begränsad teknik satte gräns för vad som kunde och borde läras. På samma sätt som obegränsad teknik sätter samma obegränsade ram kring kunskap i dag. Och på samma sätt som att skolan absolut behövde boken för att kunna föra vidare kunskapen av i går behöver skolan de nya kommunikationsvägarna för att föra vidare kunskap av i dag. Men så länge vi inte har råd att köpa en bok per elev kommer läraren måsta läsa högt och be eleverna att repetera ur bibeln. Så länge vi inte satsar på den nya kommunikationen, den nya tekniken som krävs för att den nya kunskapen skall bli tillgänglig för eleverna, kommer eleverna att fortsätta snirkla handstil i sina skrivböcker. Det går inte att nå modern kunskap med omoderna medel.

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Fredriksson, Ulf, Jedeskog, Gunilla & Plomb, Tjeerd, Innovative use of ICT in
schools based on the findings in ELFE project
. Education and Information
Technologies 13:83-101, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1:1 Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project

Artikel 1, ”Innovative use of ICT in schools based on the findings in ELFE project av Ulf Fredriksson, Gunilla Jedeskog & Tjeerd Plomp.
Artikelkommentar 1

Artikelförfattarna konstaterar att två faktorer visar sig vara viktiga för att implementeringen av ICT i skolor ska stöttas:
1. Support/stöttning från krafter utanför skolan och
2. rektorns roll.

Att dessa två faktorer är viktiga känns föga förvånande, men det är ändå intressant att resonera kring. För då skolan är en institution där vi tillbringar minst tolv år av våra liv – oftast många fler år om man räknar med att de flesta går på förskola samt även fortsätter att utbilda sig efter gymnasiet – så borde detta vara en perfekt plats för nyskapande. Men historien visar snarare att det är precis tvärt om. Få platser verkar vara så tröga att förändra som skolan. Detta trots att det hela tiden kommer in nya elever med nya idéer och att vi som personal skall ta influenser av dem för att anpassa utbildningen både efter deras intressen och behov. Inte minst anser jag att det faktum att vi fortfarande pratar om datorer som något nytt i skolans värld en bekräftelse på den tröghet som råder.

Nej, istället för att skolan är nydanande så är det de yttre faktorerna, omvärlden och samhället i stort, som måste trycka på för att förändra skolan. Och när det kommer till ny teknik så är den nya teknikens implementering i samhället relativt långdraget redan där. Det är sig likt, skulle man kunna säga. Se bara på teven. När jag var liten var det teven som var dumburken. Att sitta framför den kunde skada både hjärna och sinne. Vi blev förslappade, förslöade och indoktrinerade av ondska. Eller blev vi det? I vilket fall fick man högst sitta en timme om dagen framför teven och dumburkens närvaro i skolan och undervisningen var strikt förpassat till högtider som påsken, då vi fick se hur Jesus hängdes på korset men vaknade sen igen. För passa sig den lärare som använde teven i undervisningen, både för sina arbetskamraters viskningar om lathet och föräldrars ilska.

I dag är det datorn som sitter i skamvrån, dammar över och fått ärva öknamnet dumburken. Är man en person som spenderar mycket tid framför sin dator får man gärna utstå nedlåtande kommentarer som ”Jag är inte intresserad av data” och ”Du har ju inga barn så du har ju tid att leka med sådant där” eller den fantastiska ”Jag har riktiga vänner”. Och visst är det fantastiskt. För jag är precis lika mycket intresserad av datorn som jag är av att bilar, men precis lika intresserad av de möjligheter datorn erbjuder mig som jag är av den enkla vardagen som bilen kan ge mig. Och att ha tid handlar alltid om vad man prioriterar. Nu går det visserligen att utläsa av dessa kommentarer att datorn inte är en ”vettig” grej att prioritera, men med dessa två kommentarer kan man också utläsa att det är ignoranta människor som står bakom dem! För vem är inte intresserad av att förenkla sin vardag? Och varför skulle man inte prioritera att skaffa sig kunskap om en färdighet som är ovärderlig på arbetsmarknaden i dag? Och kommentarer som dessa möter man fortfarande i dag. Så om samhället på bredden inte ännu helt lyckats ta till sig vad ”data” handlar om, och om de yttre faktorerna är en av de viktigaste supportrarna för att ICT skall kunna implementeras i skolan, hur skall skolan då ha kunna tagit till sig ”det nya” ?!

Nu tror jag visserligen att de flesta, både inom skolan och utanför, säger och menar att ”datakunskap” är viktigt i dag (läs datakompetens). Problemet är bara att många inte riktigt förstår vad de säger. De menar att datakompetens är viktigt, men vet de vilken kompetens som är viktig? För det går en skarp linje mellan hur många menar att datorn kan användas för nytta och hur den ofta används för nöje. För mig är den gränsen mycket luddig. För det beror helt på vilken typ av kunskap man är ute efter att utveckla. Här sätts frågan om vad som egentligen är kunskap i fokus. Men det får bli mitt andra inlägg.

Ann Hultman Jakobssons kommentarer på:
Fredriksson, Ulf, Jedeskog, Gunilla & Plomb, Tjeerd, Innovative use of ICT in
schools based on the findings in ELFE project
. Education and Information
Technologies 13:83-101, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Plugg-blogg

Under hösten läser jag AUO3 på Mittuniversitetets lärarutbildning. Det innebär att jag skriver examensarbete och avslutar min tredje och sista termin med mer allmän pedagogik än ämnesterminerna. Förutom x-jobb så läster jag IKT och i detta moment skall vi läsa artiklar om IKT i skolan och kommentera det vi läst på vår blogg. Två inlägg per artikel, och jag tror det är fem artiklar. Om man inte redan hade någon så skapade man den, men eftersom jag har en så kör jag på det. Dessa litteraturinlägg kommer sedan att kommenteras av medstudenter. Så, det är väl ungefär detta syfte denna blogg kommer att fylla under hösten.
Vi ses.
Ann

Det SKA vara kul att gå i skolan

Mitt mål som lärare är att det skall vara kul att gå i skolan.
Men för att ha kul krävs också en ansträngning från din sida. För att ha roligt krävs det alltid en ansträngning!

Låt oss säga att du skall åka på en fest i kväll. För att ta dig till den här festen måste du åka buss i 20 minuter, men först måste du gå tio minuter för att nå busshållplatsen. Det regnar ute och du är inte alls sugen på att gå den där tio minuterna till hållplatsen, men du gör det ändå. För du är säker på att det kommer att bli så sjukt roligt på den här festen. Så om du inte anstränger dig kommer du att missa en riktigt rolig och bra upplevelse.

Precis så funkar det med skolan också. Skillnaden är att här måste vi ta hänsyn till många fler. Här är vi ett lag. Så även om Zlatan inte har lust att kliva upp och träna en morgon så måste han göra det. För annars sviker han sitt lag. Och chansen att någon av lagkamraterna skall ställa upp och träna den tid han vill nästa gång är obefintlig. Och vem vore Zlatan utan sitt lag?
Det innebär att det du tycker är roligt kanske inte din kompis tycker är roligt. Men om du väljer att göra det ändå, för din kompis skull, så kanske det blir din tur att välja aktivitet nästa gång. Och då står dina lagkamrater bakom dig.

Vi måste också komma ihåg varför vi går i skolan. Vi går i skolan för att lära oss om livet och om saker som är bra att ha med sig i livet. Det gör vi för att ni skall få den bästa möjliga förutsättningen att ha så mycket roligt som ni bara kan i era liv. Men vägen till målet kan också vara målet. Att lära skall vara kul.
Det betyder inte att vi kan endast göra det som är roligt, utan att vi uppnår vårt syfte. Det innebär dock att vi tillsammans måste hitta vägar att lära oss på ett roligt och gynnsamt sätt. Och för det krävs det att vi har en öppen inställning, en vilja att nå målet och en vilja att samarbeta. Utan det riskerar vi att missa den skönaste känslan av dem alla.

Det handlar om att ta sig över hindren på bästa och absolut roligast möjliga sätt. men att ändå komma i mål. För precis som jag är säker på att en häcklöpare på elitnivå inte älskar att kliva upp och springa de där milen varje morgon så är jag också säker på att när h*n står där, högst upp på prispallen i en tävling av världsklass, då var alla ansträngningar värt det. För den känslan skulle h*n aldrig fått uppleva annars!

Och det är precis de möjligheterna skolan erbjuder er. Möjligheterna att erövra kunskaper och färdigheter som ni kanske aldrig kommer få chans att äga annars. Möjligheten att få känna känslan som endast kunskap kan erbjuda; friheten som speglas i uttalandet ”Ah, det här fattar jag ju!”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Första filmen är här

Så har den första filmen från internetkunskap.se publicerats, med namnet Sök – Att hitta rätt information på internet. Filmen finns på youtube och på internetkunskap.se – där även länkar och annan information kompletterar filmen.

Filmen är 7,38 min lång och vi får följa Annika Lidne från Disruptive media som visar olika användbara sajter och hur man kan söka på dem för att både få mängder med resultat men även för att begränsa sig på till exempel google.

På dryga sju minuter är det svårt att få plats med den information som skulle behövas under det valda ämnet. Men då upphovsmakarna till filmen valt att i titeln lägga till ”rätt information” kan jag tycka att det blir lite svårmotiverat att de inte lyfter källkritiken. De nämner det i termerna att en del skolor inte tillåter wikipedia som källa eftersom den redigeras och skrivs av ”vanliga” människor, men det är i min mening alldeles för diffust för att många elever skall kunna få med sig tanken om källkritik. Källkritik är ett hett ämne i skolan i dag – inte minst i debatten om vilken kunskap vi egentligen skall lära ut till våra barn – så jag hade önskat att de lyft frågan om att vara källkritisk, om så bara med en mening. Förhoppningsvis kommer det en hel film om det framöver, men då är min åsikt att man redan i denna film skulle ha ”puffat” för vikten om att se även den innan man kör igång med sitt sökande.

Jag tycker att det är en helt ok film och ser fram emot de kommande. Som en helhet har de potential att bli något suveränt. Något tråkig är den, har man elever som har svårt att koncentrera sig endast på talet kan det bli svårt att få dem att hänga med. Det är en film, så den är så klart visuell, men för att locka fler elevers intresse och få lite er rörelse kunde man utan skada ha tagit inspiration av exempelvis apples och googles informationsfilmer (se exempel längst ned) om deras produkter, där det ständigt sker något i bilden, om det så även handlar om grafiska cirklar runt det man talar om eller spontana gubbar. Kanske en lite mer allmänt hållen presentation med lite humor – eller varför inte en dialog mellan två personer, en som frågar och en som ger svar?!

Nu tror jag inte att filmteamet siktar på någon guldbagge här, men jag kan medge att jag hade större förväntningar. Nu känns det som en informationsfilm. Jag hade önskat något mer helt enkelt.

Här finns filmen om googles nya tjänst google buzz. Något mer i den här stilen var vad jag hade hoppats på, om än bara lite inspiration.

Här kan du titta på Apples informationsfilm om deras nya iPad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,