Vad gör vi mot våra barn?

Här kommer ett personligt inlägg. 

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att förstå att de duger som de är.

– Du är tjock.

– Och du ser ut som ett skelett. Vem överlever längst i krig tror du?

Det är mitt 10-åriga jag som ger svar på tal till en manlig klasskamrat som fått slut på argument och inte kan ta att han gång på gång förlorar våra maktkamper – både de verbala och de fysiska. Jag var tjock. Jag visste också om det. Men jag skämdes inte över det. Jag tränade fotboll tre till sju dagar i veckan, cyklade åtta kilometer nästan varje dag för att komma till skolan eller kompisarna, jag växte fortfarande och jag gillade mig själv. Jag var långt ifrån en genomtrevlig unge, ganska mycket en snorunge många gånger, men av mina föräldrar hade jag fått den värdefulla gåvan att ha förmågan att älska mig själv och stå emot en värld som så gärna ville krypa in under skinnet på mig och ropa likt sirener i en mystisk skog att jag inte duger, att jag var fet, ful och mindre värd.

Som tonåring krackelerade ytan något. Jakten efter uppmärksamhet och bekräftelse skapade slagfält mitt på skolans stengolv, öppet och offentligt men tillräckligt subtilt för att någon vuxen skulle lyckas greppa och göra något åt det. Sneglingarna i duschen efter idrotten. Ranking av status efter hur många pojkvänner du haft. Grupperingarna. De osynliga barriärerna som skördade sina flyende offer, när de kämpade för överlevnad genom att trevande klättra över till andra sidan. Jag hade vuxit ikapp mig och stod mitt uppe på muren. Men jag hoppade aldrig ner. Alla tre år i högstadiet levde jag på murens kant. Jag umgicks med olika grupperingar, om än mest med vissa. Jag fick ömsom hat, ömsom kärlek från olika håll. Jag älskade och blev älskad. Framför allt så njöt jag av varje dag. Jag var stark i mitt eget jag och känslan om vem jag var och vem jag ville vara men jag vacklade något mer än tidigare. Jag började skämmas över hur jag åt och över att vara hungrig. Jag gömde tomma glasspaket och passade på att skåpäta när ingen var hemma. Inte för att jag vantrivdes med mig själv, men för att undslippa fördömande kommentarer och väsande sneglingar. Väl gömd undan de yttre makter som vill kägla mig vid skuld- och skampålen åt jag och njöt av det – precis som jag njöt av livet!

I nian fick vi plötsligt en ny klasskamrat. Hon var lång, pinnsmal, mycket blek och hade (tänkte mitt naiva tonåriga jag) en märklig proportion mellan huvud- och kroppsstorlek. Nyfiken på nya människor som jag var så tog jag kontakt och vi blev vänner. Goda vänner vill jag säga, fast på ett otraditionellt sätt, för hon var inte som andra tonåringar runt mig. Förmodligen var det också varför jag gillade henne så mycket. Vi var varandras motsatser; jag var högljudd, tog plats, argumenterande med en stabil kropp på jorden. Hon var försiktig, avvaktande, släppte inte in någon, snäll, mjuk, drömmande och något frånvarande. Vi var inte bästa polare som umgicks hela tiden eller ringde varandra efter skolan varje dag, det verkade inte vara hennes grej. Men jag gillade henne och jag hoppas att hon gillade mig. Plötsligt en dag försvann hon lika fort som hon dykt upp i klassen. Några veckor senare fick jag veta att hon låg på sjukhus igen, där hon redan spenderat allt för mycket tid av sitt liv och missat allt det där fantastiska i livet som jag hade förmånen att få vara en del av. Sirenerna hade fångat henne igen. Deras rop blev för starka. Min och många andras vilja att dra henne ifrån den mystiska skogen räckte inte. Jag hade svårt att förstå, det låg så långt ifrån min bild av mig själv, men jag sörjde och hoppades på att någon annan skulle lyckas nästa gång.

Det är tufft att stå emot de här påtryckningarna som ung, och det är lika tufft som vuxen. Jag har mött alldeles för många människor vars strålar skuggats av känslan att de inte duger som de är, där kroppsstorleken hindrat de mest gyllene strålar att skina klart. Det är en förlust för världen i så många avseenden och vi måste stärka våra unga så att det inte blir en hämmande effekt på deras utveckling. Att leva sunt handlar om många olika saker i livet och förutom det fysiska välmåendet måste vi tala om det psykiska. Att driva på en kultur som förespråkar en viss kroppsform och som pratar om magens storlek snarare än de faktiska hälsoeffekterna kommer inte att öka välmåendet i stort. Allt för många människor faller offer för den allmänna bilden av hur en människokropp borde se ut och försvinner ut i periferin av sitt liv på grund av olika former av ätstörningar samt dålig självbild kopplat till kroppsstorlek. Ett budskap till en människa som behöver leva mer hälsosamt kan aldrig vara ”Du är för tjock”, utan det måste grunda sig i faktiska hälsotal och effekter.

Beachen 2016 är nära och information runt oss är fylld av hur vi ska träna för att få ett sixpack. Flöden fylls av så mycket yta och jag blir förbluffad över hur naturligt vi låter det passera. Om du faktiskt var intresserad av hälsoaspekten skulle du skicka ut din hälsoundersökning i siffror istället för bilden på din platta mage! Och alla ”lyckades med bantningen”-bilder skulle vara tabeller på hur hälsovärden förändrats och berättelser om knän som inte längre värker. Men så fungerar det inte. Det är ytan vi visar upp, det är ytan vi eftersträvar och det är ytan som får sätta normen. Och allt för sällan pratar människor om hur de tränat sitt intellekt och förstånd, vad de lärt sig och hur de blivit en bättre och mer hälsosam människa av att läsa mer. Har du någonsin sett en status i social media som beskriver ett ökat intellekt, på samma sätt som människor beskriver hur mycket tid de lagt på att träna för att tappa vikt?

Jag vill vara tydlig: Jag är helt för att vi talar öppet om sockerberoende, om vikten av rörelse och om vårt fysiska välmående. Men på samma sätt bör vi tala om vikten av mental träning, lärande, kunskapande och det psykiska välmåendet. Det är intressant att många vars flöden fylls av prat om hälsosammare livsstil, bilder på magrutor och incheckningar på gymmen också ofta fylls av bilder på öl- och vinglas. Alkoholism ses som en sjukdom, fetma ses på med förakt. En fråga vi behöver ställa oss själva är: Varför känns det mer okej att publicera en bild på alkohol än en bild på godis?

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att, om någon någonsin säger till dem att de är tjocka, oavsett vem det är, så svarar de:

– Det var märkligt sagt av dig. Vad har du med storleken på min kropp att göra? Jag trivs med mig själv, mår bra, är stark och en bra människa.

Jag önskar att alla unga tidigt får berättat för sig att vacker är den människa som är stark i sitt jag, som är intelligent, vänlig, respektfull och ödmjuk. Utstrålning sitter inte i sexpacket utan i mina sunda värderingar, min vilja att göra gott och min styrka att stå upp för mina värderingar även när det blåser hårt. Vi behöver må bra för att göra bra, därför är det välmående vi bör sträva efter – inte päronform, långa ben och platt mage. I alla fall inte när det kommer på bekostnad av vårt välmående.

Men för att nå dit måste vi stötta våra unga på rätt sätt. Vi måste sluta prata om att banta och börja prata om att må bra. Vi måste prioritera träning för hjärnan lika mycket som vi prioriterar den fysiska träningen. Vi måste sluta stå framför spegeln, klämma å våra magar och säga att vi är så tjocka och fula, speciellt när våra barn hör. Vi måste prata om vad de har att vinna på att leva hälsosamt, ur alla aspekter, och inse att vi alla är olika och har olika behov. Vi måste gestalta de goda värden vi vill att våra barn ska ta till sig och sluta låta våra dåliga självbilder bli en mall för hur de bör vara.

Låt oss vara goda förebilder för våra barn, så att de kan leva sunt i resten av sina liv.

”Så att lärare kan bli lärare”

Oppositionsborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr (m) debatterade förslaget om treterminssystem i TV4 i onsdags. (Jag skrev om debatten även igår.) Under debatten pratas det bland annat om insatser som behöver göras för att öka läraryrkets attraktionskraft. König Jerlmyr nämner lärarnas administrationsbörda några gånger och i samband med detta säger hon bland annat:

”… så att lärare kan bli lärare.”

Inte en helt ovanlig slagdänga i den skolpolitiska debatten idag. Faktiskt så pass vanlig att det nog kan räknas som en klyscha vid det här laget. För vad betyder det egentligen att lärare kan bli lärare? Tror vi att alla som säger detta har samma definition av det? Eller kan det kanske till och med vara så att det finns lika många arbetsuppgifter för en lärare som det finns definitioner av klyschan?

Jag skulle vilja veta vad politiker egentligen menar när de använder sig av klyschor som denna. Det låter bra när jag uttolkar det utifrån min egen uppfattning, men är det verkligen bra? Med en annan uttolkning så kan man lätt bli fundersam, för jag tycker att jag ÄR en lärare, inte att jag behöver BLI en.

Jag tror att vi alla skulle vara förtjänta av att ställen frågan och be politikerna förtydliga vad de egentligen menar. Så jag tänkte börja nu, här, och fråga König Jerlmyr:

– Vad menar du egentligen med ”Så lärare kan bli lärare”?

Dags att bota skolpolitiken

Jag vill börja med att säga att jag varken tagit ställning för eller mot ett treterminssystem. Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker i frågan och är för dåligt insatt i faktan för att uttala mig. Det kan vara bra och det kan vara dåligt – oavsett vilket så visar argumenten som Anna König Jerlmyr, (m) oppositionsborgarråd i Stockholm, lyfter i TV4 i går att förslaget är illa underbyggt. Om det faktiskt visar sig vara ett bra förslag så är det snarare en lyckoträff än skickligt, medvetet och insatt politiskt arbete. 

Argumentet som König Jerlmyr väljer att leda diskussionen med är att vi behöver fler undervisningstimmar, bland annat i matematik och för att få in programmering på schemat. Moderaterna införde utökad undervisningstid i matematik under förra mandatperioden med samma illa underbyggda slutsats. Analysen i sammanhanget liknar slutsatsen om att alla män är flintskalliga eftersom Gud är flintskallig och Gud är man. Alltså; fler timmar matematik i skolan ger högre resultat i ämnet, eftersom länder som har fler matematiktimmar rankas högt i PISA. 

Sverige dyker i PISA-undersökningarna. En annan slutsats vi kan dra av det skulle kunna vara att vi helt enkelt inte har en tillräckligt effektiv undervisning. Vi lyckas inte göra något bra av de timmar vi har, varför tror vi att fler timmar av samma saker skulle vara bättre eller mer effektivt? 

Det är klart, det är ingen som har sagt att vi ska göra samma sak. Men borde vi i sådana fall inte börja i den änden? Med att göra bra av det vi har? För att inte börja med att göra mer av det som inte är bra? 

Under mina år som lärare har jag ofta frustrerats av att jag inte hinner med att tillgodose alla elever med den hjälp de behöver. Det gäller oavsett om de är i behov av extra stöd under momenten eller om de är i behov av extra utmaning. Och många med mig har slitit sitt hår när vi försökt lösa dilemmat med att möta eleverna på deras nivå och låta alla utvecklas och nå sin fulla potential – samtidigt som eleverna inte ska lämnas ensamma i sitt lärande. För med handen på hjärtat, i hur många klassrum i vårt avlånga land sitter eleverna som är i behov av extra utmaningar och arbetar efter eget driv och på egen hand? Med en mattebok som är tänkt för en eller två årskurser senare, utelämnad till sin egen förmåga att kunna uttolka de skriftliga instruktionerna som läromedelsförfattarna kortfattat nedtecknat för att beskriva ett nytt arbetsområde? Och i hur många klassrum suckar och stönar elever för att de sitter av hela lektionen med en avdomnad hand, utan att kunna ta sig vidare? Är det verkligen mer av detta vi vill ha? 

Jag brukar ropa efter mer resurser när jag hamnar i debatter som dessa. Med fler lärare per elev skulle fler elever få hjälp. Nu vet vi att det inte finns stöd för att färre elever per lärare ger bättre resultat – eftersom att mer av samma inte är svaret på någon fråga. Vi måste snarare effektivisera och använda de resurser vi har på ett bättre sätt. Men med fler lärare per elev skulle i alla fall fler elever få hjälp. Vad händer med fler undervisningstimmar med samma resurser på samma sätt? Förutom fler avdomnade händer i luften och fler elever som lämnas ensamma i sitt lärande? 

Ett treterminssystem kan visa sig vara bra. Och fler undervisningstimmar kanske också skulle kunna vara bra. Men inte i dagens kontext. Vi måste sluta med politiska akututryckningar för att plåstra om såren och börja med att bota symptomen! Politiker måste bli mer insatta. Politiker måste ta skolan på större allvar. För som vi håller på idag så gör skolpolitiken mer skada än nytta. Och då kanske det är politiken vi måste börja med att bota. 
FrokenAnnVisitkort 2

#minbästalärare

För en timme sedan startades taggen #minbästalärare på Twitter. Och för snart tre år sedan spelade jag in en pod på just detta tema. Så jag tänkte dela med mig av den podcasten, från 10minuter.se, här idag. Du kan välja att lyssna på den, eller läsa den i textform nedan. Här hyllar jag några av de bästa lärare jag mött under min skoltid.

Vilken var din bästa lärare?

Läs manus till podcasten ovan:
Jag har inte så många konkreta minnen från min skolgång, som handlar om just det specifika med skolan som institution. Jag menar, jag har många minnen som har med kamrater att göra, med fotbollsspelande på rasterna, känslan av att flyga när jag gungade så högt jag kunde och har Whitney Hustons röst i öronen : I wanna runt to you, ohooo… Men jag har inte så många minnen som handlar om räknande, skrivande, läsande, experimenterande… Däremot bär jag på många känslor inför skolan. Jag kan fortfarande känna hur jag älskade att gå till skolan varje dag, trots att jag verkligen hatade att kliva upp på morgnarna. Jag kan till och med känna den där lite surrealistiska känsla av att inte riktigt passa in, inte riktigt ha kontroll och inte riktigt veta vem jag är när mitt minne vandrar i mina tonårs plåtskåpsfyllda korridorer. Och när jag tänker efter så är det just dessa känslor, som så ofta skapats i möten, i relationer, som jag bär med mig mest från mina nu mer 19 år som elev i skolan.

Med bakgrund av mina egna upplevelser av skolan så tillhör jag en av de som tror att förtroendefulla relationer är en grund för lärande. Jag tror inte att det är allt, men att det är en grund. Om jag inte litar på personen som jag för en dialog med, om jag inte respekterar denne, om jag inte tror att den personen vill mig väl, då kommer jag inte heller att lyssna. Om jag inte blir sedd och vill bli sedd av den som förväntas handleda mig i mitt lärande, så kommer jag heller inte att vilja bli handledd.

Min första lärare hette Gunnel. Hon hade långt brunt hår med silvergrå slingor i och grågröna ögon. Hon log så vackert med sina härliga rynkor runt munnen. I mitt minne står hon där och ler mot mig, i sin röda klänning med svarta små mönster och en typisk 60-talskrage, och värmen som strålar ur hennes ögon uppfyller hela mitt lilla sjuåriga liv.

När jag studerade till lärare så mötte jag många som hade åsikter om vad vi lärde oss.En av de mest återkommande åsikterna jag mötte var ifrågasättandet av all teori. ”Vad ska vi med dem till?” ”Vi läser så mycket onödigt! Var är all metodik?”. För en tjej som mig, som valde att läsa på folkhögskola för sin första karriär, eftersom hon ansåg att hon ej var en teoretisk person och därför aldrig skulle klara universitetsstudier, var det mycket förvånande att jag inte alls kunde hålla med i dessa åsikter. Jag tycte verkligen att teorierna var svåra, att det var svårt att förstå och hålla isär alla, men ju djupare ner i det teoretiska träsket jag sjönk, desto mer uppfylld blev jag av dem. De hade samma inverkan på mig som Gunnels varma blick. Och de har det än idag. För det är i teorierna jag finner stöd i min yrkesroll. Det är teorierna som hjälper mig att sortera mellan det jag väljer att göra och det jag väljer att inte göra. Teorierna ger mig verktygen att synliggöra mina egna handlingar och de ger mig metoder för att granska mig själv. De ger mig en bild av mina tankar kring barn och lärande, som är så otroligt viktig, för att jag skall veta att det jag gör inte bara är taget är luften.

Jag startade min lärarkarriär i vikariesvängen. Kortfattat är jag den som alltid drömt om att vara lärare men som fick bra betyg och som 15-åring tyckte att det bara gick muppar på Barn- och fritidsprogrammet. Jag ber retroaktivt om ursäkt för mitt fördomsfulla, oförståndiga, tonåriga jag. Jag valde iallafall fotoprogrammet istället, för det var mycket svårare att komma in på, trots min mammas ivriga protester. Så halkade jag in på journalistyrket, bara för att inse att det nog ändå var lärare jag skulle bli. En bra omväg, jag ångrar intet, och nu är jag här.

Som vikarie insåg jag att jag ville bli lärare – jag älskade det – relationsskapandet med eleverna. Men jag hade inga intentioner att läsa på universitetet. Det skulle jag aldrig klara, tänkte jag. Det är tack vare en hel del puffande från kollegor som sa att jag absolut skulle bli lärare och att jag inte skulle ha några som helst problem att klara lärarutbildningen och för min ständigt stöttande sambo samt familj, som jag är där jag är idag – legitimerad 1-6 lärare.

Jag älskar mitt jobb, jag är evinnerligt glad för den fantastiska utbildning jag genomgått, och jag är en hundra gånger så bra lärare idag som jag var innan min utbildning!

Än idag möter jag många som tycker att teorierna inte gör en lärare. Det kan jag hålla med om. När argument som att man kan vara outbildad och vara en mycket bättre lärare än en person som är utbildad och att vara lärare sitter mycket i dig som person dyker upp så kan jag inte annat än att hålla med. Men – detta är ingen tävling mot varandra. Det handlar om att jag bör vara den bästa läraren jag bara kan för barnens skull. Så om jag är en fantastisk lärare som outbildad – tänk dig då hur bra jag skulle kunna vara som utbildad!

Jag minns några lärare extra mycket i mitt liv. Jag minns Gunnel och hennes efterträdare Maria, med det blonda lockiga håret, de stora bruna ögonen och den gula klänningen. Jag minns Lars-Gunnar Sundholm, som inte bara undervisade bygdens 52 elever på vår F-6-skola utan även ägnade mycket av sin fritid åt oss ungdomar, genom att driva scouterna och ta oss på otaliga läger under många helger och långa veckor på lov. Jag minns Gerd Åkerman, svenskalärare och min klassföreståndare under hela högstadiet, som ringde och väckte en av mina klasskamrater på morgnarna, eftersom hen hade svårt att vakna av sin väckarklocka. Där kan vi prata om att vara hängiven sitt yrke. Jag minns Lena på gymnasiet i svenska. Jag minns Bosse på Komvux som väckte ett brinnande samhällsintresse i mitt liv. Och jag minns Ulla Damberg, Lena Ivarsson, Lena Boström på mittuniversitetet och Lars Forsberg, Matti och Sophie från No-kursen på Stockholms universitet, som alla, genom sitt sätt att bygga relationer, skapade magi för mig under min lärarutbildning. Tack till er alla. Ni har gjort mitt liv rikt på kunskap!

Och tack till er som lyssnat. Jag hoppas att ni alla går ut och skapar magi i framtiden.

FrokenAnnVisitkort 2

Digitalisering av skolan känns SÅ 2013

Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – dig och mig – och vad vi gör i vår undervisningen kopplat till syftet med densamma.

Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda så att de höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap.
Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik.
Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan.
Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”.

Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

Lärares förhållande till läroplanen

Att ifrågasätta och kritisera en lärare som följer läroplanen känns kontraproduktivt! Faktum är att som lärare har vi att förhålla oss till de statliga styrdokumenten och de kommunala regelverken. Men det förhållningssättet lämnar endast två vägar att gå; antingen följer jag dem eller så byter jag yrke.

Att kritisera läroplanen i sig är en helt annan sak och om du frågar mig, viktiga samtal. För mig som lärare innebär det dock att jag måste hålla i sär mina åsikter med mitt professionella yrkesutövande. Jag måste kunna genomföra mitt arbete i förhållande till styrdokument och regelverk även om jag har en åsikt om huruvida det är bra eller ej. Först när styrdokumenten och regelverken eventuellt ändrats i linje med mina åsikter, kanske genom den faktiska debatten om desamma, kan jag undervisa efter det.

Detta grundar sig i en stark tro på att ska vi nu ha styrdokument och regelverk så ska de följas. Annars blir det onödiga energitjuvar som tar tid och gör arbetet mindre effektivt.

Ur det här perspektivet är debatten om entreprenöriellt lärande intressant.

Många röster har höjts om huruvida läroplanen är vetenskapligt förankrad eller ej. Alla som jobbar i skolan bör veta att den inte är det. Läroplanen är en politisk produkt, vilket innebär att det är en blandning av ideologiska ställningstaganden, religiös påverkan och även en del vetenskap. Huruvida det är bra eller dåligt finns det säkert olika åsikter och perspektiv på men det spelar mindre roll för mig som lärare i min yrkesutövning. Det är vad jag har att förhålla mig till. Däremot kan jag välja att försöka påverka detta och försöka få tillstånd en förändring – både som lärare och som röstberättigad samhällsmedborgare. Men inte i undervisningssituation.

”En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därige­nom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.”

– Ur läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, sidan nio.

Vad entreprenöriellt lärande är för något har det kommit många förslag på. Jag väljer att luta mig mot Skolverkets definition:

”Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker.

Vad gör man i skolan?

Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultatet kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt. Samarbete med aktörer utanför skolan gör skolarbetet mer verklighetsanknutet.”

Skolverket

Personligen ser jag inte vad som är så hotfullt med inre drivkrafter, motivation, sätta görandet i sammanhang, se helheter, ämnesövergripande och tematiskt arbetssätt, elever som tar ansvar för sitt lärande, verklighetsanknytning samt att resultat av skolarbetet kan vara till nytta utanför skolan. Alla dessa ingredienser borde vara eftersträvansvärda i skolan. De kanske inte alltid går att uppnå, men det hindrar inte att vi strävar efter det som är goda förutsättningar för lärande. Och i frågan om huruvida entreprenöriellt lärande är vetenskapligt förankrat eller ej så går det ju faktiskt att hitta massor med forskning på att motivation, verklighetsanknytning, sammanhang och ansvar är goda ingredienser för lärande. Jag har dock ännu ej sett vetenskapligt belägg för att dessa skulle göra att lärandet mindre effektivt.

Jag skrev i går om att det är dags att slakta våra heliga kor. Ett inlägg vars budskap är att vi måste våga vrida och vända på alla stenar, att provtänka tillsammans, brainstorma och bolla idéer för att hitta nya och kreativa lösningar på nutidens utmaningar. Det innefattar så klart även läroplanen och i det här fallet entreprenöriellt lärande. Det är intressanta och utvecklande samtal som, om vi har tur, bidrar till en bättre utveckling. Men att ifrågasätta lärare som undervisar enligt läroplanen, att lägga diskussionen på individnivå, det menar jag är att trampa helt i diket. Lärares förhållande till läroplanen är inte förhandlingsbart.

Dags att slakta våra heliga kor

Sociala medier är som absolut bäst när det fungerar som en plats för brainstorming och provtänkande. Alltså en plats där, i princip allt, kan vridas och vändas på. En plats där en utkastad tanke inte per automatik är en åsikt, men representerar en öppenhet, en vilja och ett mod att tänka nytt. En plats där du som person inte döms för att du vänder och vrider på sakfrågor och där du inte blir sågad för att du har mod att ifrågasätta det förgivettagna.

En plats där gliringar, ironi, cyniska kommentarer och omdömen om din åsikt och din person inte begränsar, hindrar och skrämmer människor från att hitta nya vägar på de utmaningar vi står inför. Där du ej skuldbeläggs för för dina tankar, där människor ej lägger ord i munnen och gör egna tolkningar utifrån sin absoluta uppfattning om vem du är.

Ibland ligger lösningarna dolda i det förgivettagna. Det lärde jag mig som 19-åring när jag blev indelad i en arbetsgrupp med endast grabbar och vi skulle argumentera för och emot prostitution. Jag blev riktigt provocerad när de på allvar tyckte att vi skulle legalisera prostitution i Sverige. Och jag var en sådan där typ som alltid trodde att jag visste bäst och mest, så jag förberedde mig på att såga dem vid fotknölarna när vi skulle genomföra vår argumentation. Men ack så fel jag hade. Det visade ju sig att mina förgivettaganden om att ett ställningstagande för prostitution måste betyda att de gillade prostitution var galet förutfattade. Faktum är att de sopade mattan med mig under debatten, med argument om hur vi kan utplåna prostitution genom att legalisera det. Okonventionella metoder? Provocerande? Nytänkande? Absolut! Men ett gemensamt mål om att lösa en av samhällets utmaningar.

Vi har så många utmaningar i vårt samhälle och det vi gjort hittills har inte löst våra stora problem. Vi kan med andra ord inte fortsätta att tänka innanför boxen. Vi måste våga spränga murar och tillåta oss att tänka okonventionellt. Det innebär inte att alla idéer per automatik är bra. Många kommer vi att inse att det bara är att förkasta. Men då är vi också några steg närmare en lösning, som Edison skulle ha sagt.

Genom sociala medier, som spränger gränserna för traditionell syn på tid och rum, har vi ett unikt redskap att tänka tillsammans för att ta vara på allas kompetenser och bidra till avgörande lösningar på samhällets utmaningar. Men så länge våra flöden befolkas av människor som räds förändring, räds utveckling och räds sin egen utplåning för att saker vi står för plötsligt inte är relevanta längre – då begränsas också möjligheterna för vilka lösningar som kan komma fram. Så designa ditt flöde! Inte med liktänkare, det kommer inte att utveckla någon. Men med människor som har samma ambitioner och samma mål som du – att utveckla och förbättra. Människor som tillåter dig att provtänka och människor som utmanar dig i tanken. Människor som gärna tar det andra perspektivet, oavsett vilket perspektiv de egentligen hejar på, för att de förstår att debatten i sig utvecklar. Och människor som förstår skillnaden mellan att bedöma dig som person och sakfrågan.

Det är dags att slakta våra heliga kor!

”Någon måste ta ansvar”

Edboskolans elever i 6AB fortsätter imponera med sin klokskap. I dag resonerar de bland annat om twitterdrevet de blev utsatta för i helgen:

”– Det är ju en självklarhet attvuxna ska vara förebilder, och lära oss argumentera på ett moget sätt. Nu är det tvärtom. Så någon måste ta ansvar och i det här fallet så blev det vi. Och det är ju tydligt att ålder inte spelar ingen roll… Vi tycker att falskheten är det värsta, de har säkert stått och pratat inför sina elever om hur man ska bete sig på nätet och att man inte får kränka någon och sedan tänker de inte på konsekvensen av sitt eget uppträdande. Vi har också funderat på hur låga förväntningar de måste ha på sina egna elever. Det känns hemskt! Vi vill gärna att de kommer och besöker oss och pratar med oss, innan de påstår saker om vad vi kan och inte. Det hade varit bättre om de tog reda på vad som gäller genom att gå till källan för information. Helt enkelt kontakta oss.”

Läs hela artikeln här.

Läs mina tidigare inlägg, med fler relevanta länkar, här och här.

Eleverna ger svar på tal

Med anledning av den tråkiga ton som de författande elevernas texter mötte på Twitter i helgen, har klassen spelar in en film. Så oerhört kloka elever, som bjuder in och bjuder upp till samtal – i en respektfull ton! Det fick mig att tänka på en skylt jag har i min hall:

  
Så är det! 

Läs och se elevernas svar på twitterstormen här.

Elevernas inlägg, som ligger till grund för stormen, läser ni här.

Här kan ni läsa min reaktion.

Kritik eller härskarteknik?

Uppdaterat: Eleverna ger svar på tal

Skillnaden mellan att framföra en annan ståndpunkt och att ge sig på personen som framför ståndpunkten, är sällan svår att skilja åt. Det ena handlar helt enkelt om att bemöta innehållet i vad som sägs/skrivs och det andra är en attack mot personen som säger/skriver det. När vi pratar om rätten att vara kritisk och kunna kritisera verkar dock den skiljelinjen bli mer blurrig. Ändå handlar det om precis samma skiljelinjer. Det handlar om att kritisera sak och inte person.

Det kanske inte är så konstigt, som det först kan verka, att vi har svårt att skilja på utvecklande konstruktiv kritik och regelrätta personangrepp. Det finns nämligen massor av möjligheter att på ett mycket subtilt sätt lägga fram sina personangrepp, som ett litet tjuvnyp, tillräckligt vasst för att skada din trovärdighet för de som lyssnar men tillräckligt dolt bakom tolkningsridåerna för att kunna påstå att det inte var så jag menade. Och när jag triggas igång av tjuvnypet och faller för instinkten att försvara min person så har vi snyggt avlett diskussionen från sakfrågan. Jag anklagar dig för att vara ett troll, du anklagar mig för att inte kunna ta kritik. Offerkoftan kommer fram som spelpjäs och det blir omöjligt att ta sig ur gropen. Den blir djupare och djupare ju mer vi gräver.

Vi ser ofta denna typ av tjuvnyp i politiska debatter. Och när de som styr landet förebildar det här sättet att föra samtal på så är det kanske inte så konstigt att folket efterbildar det. Problemet är bara att politiker är tränade, bland annat i att inte ta dessa tjuvnyp personligen och framförallt i att inte bemöta den typen av kritik i offentligheten.

Ett av de sätt som ofta används för tjuvnyp är insinuationer. Synonymer till ”insinuation” är ”kränkande antydan”, ”förtäckt beskyllning”, ”undermening”, ”pik” och ”förolämpning”, enligt synonymer.se. Det kan bland annat handla om påstående och förutfattade meningar. Personer påstår något, ogrundat och enbart baserat på sina egna erfarenheter, istället för att ställa en saklig fråga för att utreda sakförhållandet. En annan typ av tjuvnyp som är vanliga är härskartekniker. Bland de mest återkommande jag ser i sociala medier hittar vi  förlöjligande och dubbelbestraffning.

I går drog en storm genom skoltwitter, där två elevers gemensamma blogginlägg på bloggen skola365.com låg till grund. Det spreds snabbt insinuationer om att det inte var eleverna som skrivit texterna och att deras lärare använder sina elever för att föra ut sitt eget budskap, samt att hen indoktrinerar eleverna. Tweetsen ger sken av en ovilja att få veta hur saker faktiskt ligger till men en vilja att provocera, svärta ner och en tro på att en själv kan mer och vet bättre. Ett bättre alternativ än att hänfalla till insinuationer hade varit att ställa frågor som faktiskt handlar om att ta reda på fakta i sammanhanget, som till exempel ”Har dina elever skrivit detta själv?” eller ”Hur mycket hjälp har de fått med att skriva den här texten?”.

Här kommer ett urval av kommentarer från gårdagens storm, som innehåller exempel på dessa förutfattade insinuationer, skrivna av olika twittrare:

“Tror man att två 12-åringar skrivit inlägget så är man oförlåtligt dum.”

”Flera meningar har ett LIX på över 50. Driven 12-åring…”

 

”Blir faktiskt deprimerad av detta. Stackars barn. Att indoktrineras till att rabbla upp en vokabulär som reflekterar vuxenvärldens svek.”

”Men har barnen ens skrivit texterna själva?”

”Nej, säkert inte, eller bara delvis. Och det gör det hela ännu värre.”

”Otroligt problematiskt. Och sorgligt, som sagt.”

 

”Det är fan tragiskt. När man tänker efter. Att använda barn så.”

”det är för mig uppenbart att texten tagit form i tätt samarbete mellan elev och vuxen. Jag är misstänksam i kubik”

”Så lågt att använda barnen för att föra ut sitt budskap.”

”Att genom sina elever argumentera för att det är meningslöst att skriva. Lågt!”


Ett alternativt scenario skulle kunnat vara att visa sig intresserad för hur vi kan hjälpa andra tolvåringar att utveckla ett sådant brett ordförråd och skriva så bra argumenterande texter. Att visa tilltro till elevernas kompetens, även om det visar sig att kompetensen sträcker sig över vad vi är vana. Men det visades det föga intresse för i gårdagens trådar.

Innehållet i texten blev också kritiserat. Och självklart, som många av dem som kritiserade texten framhåller, ska vi kunna vara kritiska mot innehållet. Men åter igen handlar det inte om att vara kritiska, utan hur vi är det. Här är några exempel på kommentarer jag vill mena absolut inte tillför debatten något, men istället handlar om att trycka till och svärta ner författarna samt läraren i fråga:


”Stackars barn”

”Nej, nu blev jag ledsen. Verkligen jobbigt.”

”suck :(”

”Ulk! Påminner mig om när min son, typ 8 år, påstod att de ”forskat” i skolan.”

Jag blir extra illa berörd eftersom det är elever, barn, som skrivit texten och vuxna, däribland både lärare och skolledare, som deltog i stormen. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: Är detta verkligen okej, ur ett yrkesetiskt perspektiv?

lararesyrkesetik.se kan vi läsa följande under “Råd om lärare och sociala medier”:

“Givetvis bör det också beaktas hur ens framträdande i sociala medier kan tänkas påverka samhällets tillit och förtroende för lärarkåren i stort.”

“Utgångspunkten för rådets ställningstagande är yrkesetikens skrivning att lärare i sin yrkesutövning förbinder sig att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare; att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier samt påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna.”

“Du har fått nya spännande möjligheter att kommunicera med elever och föräldrar, men det du inte skulle sagt annars, ska du inte heller säga nu.”

I de här fallen är lärarna som är inblandade i stormen inte just dessa elevers lärare. Men ändock. Jag måste personligen säga att dessa exempel, och liknande tweets som publicerades i går, knappast kan påstås vara ett handlande som bemöter elever med respekt för deras person och skyddar varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. Snarare är det att utsätta elever för just detta – och även en kollega. I den breda debatten brukar det för övrigt ofta lyftas fram att vi ska tala gott om skolan, men att angripa kollegor offentligt med förutfattade insinuationer är knappast ett sätt att höja skolans status. Tragikomiskt blir det också när individer som deltar i stormen själva lyft vikten av att tala gott om skolan tidigare.

De yrkesetiska råden säger ytterligare att vi ska påtala och engagera oss mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Därför har jag nu valt att skriva denna text. Att skriva den här texten medför risken just att gräva mig djupare ner i gropen, för hur vi än ter oss mot den här typen av kritik så tenderar det att slå tillbaka. Men tystnad är inte heller ett sätt att få bukt på tråkigheterna. Jag vill visa var jag står! Jag vill visa eleverna att jag står på deras sida och jag vill visa läraren som fått genomgå stormen att jag finns här. Låt oss tysta den osakliga och osmakliga kritiken med konstruktiv kritik som leder framåt.

Jag #stårviddinsida, vill vara #konstruktiv och är #dinkollega.

Och nästa gång jag, eller du, vill kritisera något, låt oss fundera över om kritiken är saklig, handlar om innehållet, består av utvecklande frågor som leder framåt och faktiskt tillför något. Låt oss ta de där 30 sekunderna att fundera över vad vi försöker uppnå och om det jag gör kommer att leda till målet, innan vi trycker på “publicera”. Ok?

 

Läs också:

När Twitter står vid din sida

Värdeskapande lärande och ledsna vuxna

Akademiker och Argumenten