Eleverna ger svar på tal

Med anledning av den tråkiga ton som de författande elevernas texter mötte på Twitter i helgen, har klassen spelar in en film. Så oerhört kloka elever, som bjuder in och bjuder upp till samtal – i en respektfull ton! Det fick mig att tänka på en skylt jag har i min hall:

  
Så är det! 

Läs och se elevernas svar på twitterstormen här.

Elevernas inlägg, som ligger till grund för stormen, läser ni här.

Här kan ni läsa min reaktion.

Kritik eller härskarteknik?

Uppdaterat: Eleverna ger svar på tal

Skillnaden mellan att framföra en annan ståndpunkt och att ge sig på personen som framför ståndpunkten, är sällan svår att skilja åt. Det ena handlar helt enkelt om att bemöta innehållet i vad som sägs/skrivs och det andra är en attack mot personen som säger/skriver det. När vi pratar om rätten att vara kritisk och kunna kritisera verkar dock den skiljelinjen bli mer blurrig. Ändå handlar det om precis samma skiljelinjer. Det handlar om att kritisera sak och inte person.

Det kanske inte är så konstigt, som det först kan verka, att vi har svårt att skilja på utvecklande konstruktiv kritik och regelrätta personangrepp. Det finns nämligen massor av möjligheter att på ett mycket subtilt sätt lägga fram sina personangrepp, som ett litet tjuvnyp, tillräckligt vasst för att skada din trovärdighet för de som lyssnar men tillräckligt dolt bakom tolkningsridåerna för att kunna påstå att det inte var så jag menade. Och när jag triggas igång av tjuvnypet och faller för instinkten att försvara min person så har vi snyggt avlett diskussionen från sakfrågan. Jag anklagar dig för att vara ett troll, du anklagar mig för att inte kunna ta kritik. Offerkoftan kommer fram som spelpjäs och det blir omöjligt att ta sig ur gropen. Den blir djupare och djupare ju mer vi gräver.

Vi ser ofta denna typ av tjuvnyp i politiska debatter. Och när de som styr landet förebildar det här sättet att föra samtal på så är det kanske inte så konstigt att folket efterbildar det. Problemet är bara att politiker är tränade, bland annat i att inte ta dessa tjuvnyp personligen och framförallt i att inte bemöta den typen av kritik i offentligheten.

Ett av de sätt som ofta används för tjuvnyp är insinuationer. Synonymer till ”insinuation” är ”kränkande antydan”, ”förtäckt beskyllning”, ”undermening”, ”pik” och ”förolämpning”, enligt synonymer.se. Det kan bland annat handla om påstående och förutfattade meningar. Personer påstår något, ogrundat och enbart baserat på sina egna erfarenheter, istället för att ställa en saklig fråga för att utreda sakförhållandet. En annan typ av tjuvnyp som är vanliga är härskartekniker. Bland de mest återkommande jag ser i sociala medier hittar vi  förlöjligande och dubbelbestraffning.

I går drog en storm genom skoltwitter, där två elevers gemensamma blogginlägg på bloggen skola365.com låg till grund. Det spreds snabbt insinuationer om att det inte var eleverna som skrivit texterna och att deras lärare använder sina elever för att föra ut sitt eget budskap, samt att hen indoktrinerar eleverna. Tweetsen ger sken av en ovilja att få veta hur saker faktiskt ligger till men en vilja att provocera, svärta ner och en tro på att en själv kan mer och vet bättre. Ett bättre alternativ än att hänfalla till insinuationer hade varit att ställa frågor som faktiskt handlar om att ta reda på fakta i sammanhanget, som till exempel ”Har dina elever skrivit detta själv?” eller ”Hur mycket hjälp har de fått med att skriva den här texten?”.

Här kommer ett urval av kommentarer från gårdagens storm, som innehåller exempel på dessa förutfattade insinuationer, skrivna av olika twittrare:

“Tror man att två 12-åringar skrivit inlägget så är man oförlåtligt dum.”

”Flera meningar har ett LIX på över 50. Driven 12-åring…”

 

”Blir faktiskt deprimerad av detta. Stackars barn. Att indoktrineras till att rabbla upp en vokabulär som reflekterar vuxenvärldens svek.”

”Men har barnen ens skrivit texterna själva?”

”Nej, säkert inte, eller bara delvis. Och det gör det hela ännu värre.”

”Otroligt problematiskt. Och sorgligt, som sagt.”

 

”Det är fan tragiskt. När man tänker efter. Att använda barn så.”

”det är för mig uppenbart att texten tagit form i tätt samarbete mellan elev och vuxen. Jag är misstänksam i kubik”

”Så lågt att använda barnen för att föra ut sitt budskap.”

”Att genom sina elever argumentera för att det är meningslöst att skriva. Lågt!”


Ett alternativt scenario skulle kunnat vara att visa sig intresserad för hur vi kan hjälpa andra tolvåringar att utveckla ett sådant brett ordförråd och skriva så bra argumenterande texter. Att visa tilltro till elevernas kompetens, även om det visar sig att kompetensen sträcker sig över vad vi är vana. Men det visades det föga intresse för i gårdagens trådar.

Innehållet i texten blev också kritiserat. Och självklart, som många av dem som kritiserade texten framhåller, ska vi kunna vara kritiska mot innehållet. Men åter igen handlar det inte om att vara kritiska, utan hur vi är det. Här är några exempel på kommentarer jag vill mena absolut inte tillför debatten något, men istället handlar om att trycka till och svärta ner författarna samt läraren i fråga:


”Stackars barn”

”Nej, nu blev jag ledsen. Verkligen jobbigt.”

”suck :(”

”Ulk! Påminner mig om när min son, typ 8 år, påstod att de ”forskat” i skolan.”

Jag blir extra illa berörd eftersom det är elever, barn, som skrivit texten och vuxna, däribland både lärare och skolledare, som deltog i stormen. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: Är detta verkligen okej, ur ett yrkesetiskt perspektiv?

lararesyrkesetik.se kan vi läsa följande under “Råd om lärare och sociala medier”:

“Givetvis bör det också beaktas hur ens framträdande i sociala medier kan tänkas påverka samhällets tillit och förtroende för lärarkåren i stort.”

“Utgångspunkten för rådets ställningstagande är yrkesetikens skrivning att lärare i sin yrkesutövning förbinder sig att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare; att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier samt påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna.”

“Du har fått nya spännande möjligheter att kommunicera med elever och föräldrar, men det du inte skulle sagt annars, ska du inte heller säga nu.”

I de här fallen är lärarna som är inblandade i stormen inte just dessa elevers lärare. Men ändock. Jag måste personligen säga att dessa exempel, och liknande tweets som publicerades i går, knappast kan påstås vara ett handlande som bemöter elever med respekt för deras person och skyddar varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. Snarare är det att utsätta elever för just detta – och även en kollega. I den breda debatten brukar det för övrigt ofta lyftas fram att vi ska tala gott om skolan, men att angripa kollegor offentligt med förutfattade insinuationer är knappast ett sätt att höja skolans status. Tragikomiskt blir det också när individer som deltar i stormen själva lyft vikten av att tala gott om skolan tidigare.

De yrkesetiska råden säger ytterligare att vi ska påtala och engagera oss mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Därför har jag nu valt att skriva denna text. Att skriva den här texten medför risken just att gräva mig djupare ner i gropen, för hur vi än ter oss mot den här typen av kritik så tenderar det att slå tillbaka. Men tystnad är inte heller ett sätt att få bukt på tråkigheterna. Jag vill visa var jag står! Jag vill visa eleverna att jag står på deras sida och jag vill visa läraren som fått genomgå stormen att jag finns här. Låt oss tysta den osakliga och osmakliga kritiken med konstruktiv kritik som leder framåt.

Jag #stårviddinsida, vill vara #konstruktiv och är #dinkollega.

Och nästa gång jag, eller du, vill kritisera något, låt oss fundera över om kritiken är saklig, handlar om innehållet, består av utvecklande frågor som leder framåt och faktiskt tillför något. Låt oss ta de där 30 sekunderna att fundera över vad vi försöker uppnå och om det jag gör kommer att leda till målet, innan vi trycker på “publicera”. Ok?

 

Läs också:

När Twitter står vid din sida

Värdeskapande lärande och ledsna vuxna

Akademiker och Argumenten

 


Ingen kultur definierar mig!

Kulturbegreppet används ofta för att beskriva en individs handling. Hen gör si eller så för att hen tillhör den ena eller den andra kulturen. Men i en värld som inte längre begränsar intryck till fysisk närvaro , som spränger alla gränser för hur mycket och vilken information du kan ta del av, måste väl ändå kulturbegreppet vara utspelat!

Hur separerar vi vad som kulturellt betingat på grund av tillhörighet och vad som är valda individuella egenskaper. Kan vi det?

Läraren på en kurs jag läser pratade häromdagen om kultur och interkulturalitet. Bland annat sa han att det är mycket osvenskt att avbryta någon. Men däremot i Sydamerika, där uppfattas du som oartig om du inte avbryter och skapar debatt. Att vara så generaliserande provocerar mig! Och min spontana tanke var att jag är osvensk, för jag avbryter ofta och skapar ofta debatt genom att föra in ett annat perspektiv. Tillhör jag då den sydamerikanska kulturen? Trots att jag inte har någon som helst koppling till Sydamerika. Nej, det är klart att jag inte gör. Men då kan vi inte heller resonera på det sättet.

Läraren skickade ut en fråga i gruppen:

Vilken kultur definierar du dig med och hur påverkar det vad du tar med dig in i din roll som handledare?

Där fastnade jag. Faktum är att jag inte definierar mig med någon kultur. Jag har en värld av intryck som jag vandrat runt i under 35 år och jag har valt vem jag vill vara! Jag är en person som avbryter och kommer med motargument, jag vet det. Människor runt omkring mig har under hela mitt liv gnällt på dessa karaktärsdrag, men jag har vidmakthållit dem för att jag tycker om det sättet att kommunicera. Det finns inte en kultur som jag tillhört som gjort mig sådan. Jag har valt!

Det provocerar mig otroligt när människor vill sätta etiketter på mig som jag själv inte identifierar mig med. Till exempel när en person envisas med att påstå att jag är vänsterpartist och har lyssnat för mycket på vänsterpropaganda, när vi debatterar. Problemet med det är att jag aldrig har röstat på Vänsterpartiet. Inget ont om vänstern alls, det är behovet av att sätta etiketter på mig som jag faktiskt inte hör hemma i, som jag vänder mig emot. Samma sak gäller när människor tittar på mig och tänker att jag är på ett eller annat sätt för att jag är kvinna. Eller när jag sitter och lyssnar på vänner som beskriver debatterna de har med sina män och jag förväntas att ha samma problem – och därför också att ha samma roll i vårt förhållande för att jag är kvinna. Jag ska vara den som städar, diskar, bäddar, ser till att saker kommer med på resor etc. Men det stämmer inte alls på vårt förhållande!

Sedan är det en vinglig balansgång för att veta var det är rätt att sätta en etikett eller ej. Har du begått ett brott så är du en brottsling. Brottsling är ett begrepp med ganska tydliga ramar som gör att vi kan kategorisera människor i brottslingar och icke brottslingar. Är du kvinna och har barn så är du en mamma. Tycker du att människor är mindre värda på grund av sin hudfärg så är du en rasist och odemokratisk. Ibland kanske vi inte vill kännas vid de kategoriseringar vi kvalar in under men när det faktiskt inte är en tolkningsfråga så är det bara att äga det, eller göra något åt det. Skillnaden mellan dessa kategoriseringar och kultur är att när vi pratar om kultur så infinner sig förväntningar om hur vi är som personer för att vi tillhör den kategoriseringen – och då handlar det om karaktärsdrag som inte har något att göra med den faktiskt korrekta begreppsbeskrivningen.

För mig är det endast intressant att tala om kultur utifrån att vi alla som individer är medskapare till en kultur. Till skillnad från att kulturen skapar individerna. Jag som individ kan välja att ungås med andra som är lika mig på ett eller annat sätt och tillsammans skapar vi en kultur som innebär att vi har gemensamma nämnare. Utifrån det kan vi generalisera när vi beskriver gruppen. Men sådana generaliseringar kan aldrig handla om var jag bor, vilket kön jag har, vilken hudfärg jag har eller liknande, eftersom det alltid kommer att finnas en stor skara som kan kategoriseras till denna grupptillhörighet men som inte uppfyller de kravspecifikationer du försöker ställa.

Kulturbegreppet är ett lika trubbigt instrument som våra grammatiska kategoriseringar – det finns alltid undantag som gör att teorin inte håller. Och det handlar aldrig om undantag som bekräftar regeln.

Jag kan köpa att kulturbegreppet, som ett begrepp att definiera individer utifrån bostadsort eller liknande, en gång i tiden faktiskt fyllt ett syfte. När vi levde i en värld som inte sträckte sig utanför den egna byns gränser och du endast hade tillgång till en högst begränsad intryckspott som i sig begränsades av byns gränser, då kan jag tänka mig att människor som levde tillsammans skapade gemenskap genom gemensamma normer och uppförandekoder som gjorde att det gick att säga att människorna från XXX gjorde si eller så. Samt att kvinnor/män från XXX gjorde si eller så. Men i dag när jag har tillgång till så otroligt många intryck och inte begränsas av byns gränser så kan du inte paketera mig utifrån avsändarort.

Frågan är om inte klassbegreppet är mer intressant idag. Inte utifrån ”högre” eller ”lägre” klass, men klass utifrån att jag väljer de grupper jag vill tillhöra och detta skapar en kulturell klass som baseras på beteendekoder.

Själv kan jag i alla fall konstatera att jag identifierar mig med en hel del beteendekoder och grupper men jag tillhör ingen kultur. Jag är min egen. Jag har valt vem jag är! Individen definierar kulturen – kulturen definierar inte individen!

Våga undervisa – även i förskoleklass

(Reblog from Glömstaresan)

Innan jul lämnade Skolverket in en skrivelse till regeringen, ett förslag till tillägg till Lgr11, med syfte att förtydliga förskoleklassens syfte och innehåll.

De nya läroplanstexterna, som är direkt riktade till förskoleklassen och fritidshemmet, ska ge en ökad förståelse för uppdraget att stödja elevers utveckling och lärande och tydligare ange vilket innehåll undervisningen ska ha.

Skolverket

Undervisningens roll skrivs fram och avsnitten delas in i rubrikerna Syfte samt Centralt Innehåll. I syftestexten står bland annat att, förutom att undervisningen ska ta sin utgångspunkt i elevernas behov, intressen, kunnanden och tidigare erfarenheter, ska undervisningen kontinuerligt ska utmana eleverna och inspirera till nya upptäckter och kunskaper. Det står också att eleverna ska förberedas för fortsatt utbildning. Vi stannar upp vid detta en stund och fundera över vad det betyder för arbetet i förskoleklass.

Ofta framhålls att det är viktigt att förskoleklassen inte blir ”för mycket skola”, men menar vi alla samma sak när vi talar om detta? För oss på Glömstaskolan innebär ”inte för mycket skola” att vi inte ska fokusera på saker som vi ska lära oss när vi kliver upp i ettan. Förskoleklasselever behöver inte kunna läsa innan de börjar ettan. Visst är det fint och bra om de kan det, men det är inte det viktigaste. Och det är här uttrycket ”förberedas för fortsatt utbildning” kommer in. Att förberedas för fortsatt utbildning menar vi innebär att vi ska ge eleverna goda grunder att stå på för att minska friktionen på vägen till kunskapskraven i skolan. I förskoleklass innebär det att vi arbetar med språkljud, så att läskoden blir enklare att knäcka. Vi övar för att skapa oss en god taluppfattning, för att det ska bli enklare att lära oss räkna och nå kunskapskraven i matematik. Vi övar också på att åka buss, att samarbeta, att leka tillsammans, att äta bra, på grov- och finmotorik och vi bygger upp ordförrådet. Vi lär oss att vi är i skolan för att öva på det vi inte kan, inte för att visa vad vi kan. Vi jobbar tillsammans för att hitta glädjen i lärandet, även när det är kämpigt. Vi jobbar för att få det #Hållbartihop och för att skapa gynnsamma förhållningssätt tillsammans.

”Barnen får ofta väldigt stort utrymme för egen lek.”

– Ann S. Philgren, forskare i pedagogik och skolutvecklare vid Ignite Research Institute i Skolportens senaste magasin (nr 1, 2016, s. 28).

Philgren kommenterade fritidshemmen i Skolportens senaste nummer, när hon sa detta. Det finns dock samma övertro på fri lek bland förskoleklassens verksamhet. Undervisning är ett nyckelbegrepp i skolan. Plockar vi bort det begreppet så har vi plötsligt utbildade pedagoger som sysslar med barnförvaring. Det finns så mycket lärlust hos de yngre barnen, och den ska vi ta hand om. Men att ta tillvara på det innebär inte att lämna eleverna själva i sitt lärande. Det är inte fri lek vi talar om. Det är oerhört skickliga pedagoger som upptäcker lärtillfällen i elevernas lek och förvandlar det intresset till behovsstyrt lärande genom undervisning i stunden. Som pedagog ska jag finnas med och plocka upp lärtillfällen som erbjuds inom elevernas aktiviteter. Jag ska också stimulera till lärande och erbjuda lärande aktiviteter som vi ser att eleverna är i behov av. Vi pedagoger ska inte vara rädda för att undervisa! Barn i dag är allt för ofta lämnade ensamma i sin utveckling. Jag vill mena att det ställs högre krav på lärarskicklighet för de som arbetar med eleverna i förskoleklass och på fritids, där elevernas intressen ska leda till spontana lärtillfällen. För det krävs mycket tränade ögon och både bredd och djup i ämneskunskaper.

I den nya skrivelsen lyfts det också fram att eleverna kontinuerligt ska utmanas och inspireras till nya upptäckter och kunskaper. För att leda sådant lärande behövs tydliga mål med undervisningen. Allt för ofta läggs fokus på görandet, där roligt skapande av en vacker produkt blir målet. Men målet måste handla om lärandet, inte görandet – vad vill vi att eleverna ska lära sig i den här processen? Hur tar jag tillvara på lärtillfällen som kommer? Kan jag undervisa både med strukturerade lektioner och i mer spontana situationer?

Skolverkets skrivelse till regeringen är riktigt bra och kommer bli ett lyft för förskoleklassen om den blir antagen. Både syftestexten och det centrala innehållet hjälper till att svara på frågor som ”Vet jag vilka kunskapskrav som finns för årskurs tre?”, ”Vet jag vilka grunder som behövs i förskoleklass för att verksamheten faktiskt ska bli förberedande för skolan?”. Och genom dessa svar står det också tydligt att undervisning är grunden, även i förskoleklassen samt att ”inte bli för mycket skola” inte betyder massor med fri lek där eleverna lämnas själva i sitt lärande.

Våga undervisa!

Tips! Läs Lina Lagos avhandling om hur mening skapas om övergången från förskoleklass till årskurs ett av barn och lärare i en skolkontext.

Medbedömningens helvetesgap

Liberalerna vill höja lärarnas status genom att minska elevinflytandet. Samtidigt säger Skolverket att en legitimerad lärare kan vara medbedömare och skriva under betyg där läraren inte har deltagit i undervisning eller planering samt aldrig träffat eleverna. Skolverket menar helt enkelt att det räcker att syna bedömningsunderlaget som den obehöriga läraren visar upp.

Och vi undrar varför läraryrket har låg status…

Det här blir ett mycket långt inlägg eftersom jag å ena sidan vill prata om debatten om lärarnas status och å andra sidan vill grundligt utreda detta med medbedömning, eftersom att hela fenomenet som de presenteras idag är en klockren förklaring till läraryrkets dåliga status. När vi ställer oss frågan varför läraryrket har dålig status kan vi kika på de habrovinklar som görs för att kringgå det som faktiskt inröttats för att höja vår status. Till exempel kravet på legitimation för att få betygssätta. Men, eftersom vi inte har legitimerade lärare så att det räcker så söker vi desperat efter kryphål. Jag kan till exempel, enligt en del argument som figurerar, vara medbedömare i ämnen som jag aldrig ens läst. Och enligt Skolverkets uttalanden i Lärarnas Tidning så behöver jag inte heller ha undervisat i ämnet, träffat eleverna eller tagit del av undervisningen. Varför ska jag då ha legitimaton för att sätta betyg? Kryphål som dessa är det som får lärarnas status att djupdyka!

Jag vill ändå hävda att det aldrig kan vara okej att lärare som aldrig träffat eleverna, inte varit med i planeringen och undervisningen samt inte har behörighet i ämnet, sätter betyg. Resten av detta inlägg kommer att handla om varför jag tycker så. Min förhoppning är att inlägget ska kunna stärka kollegor runt om i landet att ta avstånd och säga nej till medbedömning på dessa premisser. För vår professions skull!

Nej tack – jag har yrkesheder – jag gör inte rättsosäkra bedömningar!

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel.

Straff: böter eller fängelse i högst två år. Straff för grovt tjänstefel: fängelse lägst sex månader och högst sex år.”

– 20 kap. 1 § BrB

En myndighetsutövning är ett beslut som fattas av en myndighet och som är ett uttryck av makt över en medborgare. Inom skolväsendet räknas bland annat betygssättning och utfärdande av slutbetyg som en myndighetsutövning. Betygsbeslut har ofta rättsverkan för den enskilde individen, till exempel i samband med behörighetsbedömning och urval för högskoleutbildning. Skolverket skriver:

… bedömning av olika slag kan också få livsavgörande konsekvenser för eleven, i form av exempelvis tillträde till högre utbildning eller en negativ självbild.

Med anledning av av de stora konsekvenser som ett betyg kan få för en individ följer också ett stort förtroende och ansvar med uppgiften. Det är således en uppgift som direkt är kopplad till lärares professionalitet och yrkesheder. Sammantaget sätter detta fokus på frågan om vad en rättssäker och professionell bedömning och betygssättning innebär. Inte minst är frågan om rättssäkra bedömnings- och betygssättningsgrunder högaktuell i och med bristen på legitimerade lärare och behovet av att legitimerade agerar medbedömmare till de som undervisar men saknar legitimation. Hur ska ett sådant yrkesutövande se ut för att bedömningen och betygssättningen ska vara rättssäker? Enligt Per Måhl, expert i betygsfrågor, är svaret på frågan att det inte går att göra den processen rättssäker:

“I den bästa av världar, där en grupp lärare samarbetar och har en gemensam syn på betyg och bedömning, KAN betygssättningen fungera även om någon i gruppen är olegitimerad, enligt Per Måhl. Förutsättningen är att medbedömaren handleder personen, skaffar sig någorlunda inblick i vad som händer i klassrummet och själv är behörig i det aktuella ämnet.

— När kravet på behörighet i rätt ämne togs bort sprack dessvärre hela idén om att legitimationen skulle säkra ­betygssättningen, säger han.

– Ur artikel i Lärrnas tidning, 11/11 2015

I Skollagen kan vi bland annat läsa följande om betygssättning:

Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn.”

Skollagen, 16 §, Beslut om betyg

Och så här skriver Skolverket i några olika texter om bedömning på deras hemsida:

“I lärarens roll ingår att främja, följa och bedöma elevernas kunskapsutveckling på ett medvetet och pedagogiskt sätt. Bedömningarna hänger samman med undervisningen och syftar till att kartlägga och värdera elevernas kunskaper, återkoppla för lärande, synliggöra praktiska kunskaper och utvärdera undervisningen.”

– Skolverket

Bedömningen av en elevs kunskaper i skolan är nära sammankopplad med undervisningen. När bedömning används på ett medvetet och systematiskt sätt, väl integrerad i undervisningen, ges eleven goda förutsättningar för lärande. “

– Skolverket

“Den formativa bedömningen är en del av undervisningen.”

– Skolverket

 

Av ovanstående citat från Skolverket stadgas det tydligt att undervisning och bedömning är tätt sammankopplade. Dessa två går inte att separera. Något som också känns självklart utifrån att formativ bedömning är önskvärd, vilken handlar om att följa elevernas prestationer och finnas med under processen för att stötta och hjälpa dem fram till målet.

Som medbedömmare innebär detta alltså att jag måste få vara med i planering och utförande av undervisningen, som bedömningen ska baseras på. Detta för att försäkra mig om att undervisningen hållit måttet, att eleverna har fått bedömningsgrunderna förklarade för sig och inte minst behöver jag möta varje elev i undervisningssituationer, för att ge eleverna chans att visa vad de kan på olika sätt och genom det få tillräckligt med bedömningsgrunder för att kunna sätta betyg. Motsatta förhållanden skulle innebära att jag får ta del av insamlat material och att bedömningen då ska vila helt på material som eleverna producerat, men deras prestationer som ej resulterar i en produkt är då irrelevant för bedömningen och betygssättningen. Alltså skulle uppsatser, filmer och skriftliga prov vara tillräckligt för att sätta betyg. Detta i en tid då bedömning framhålls som ett redskap för lärande. Och faktum är, att med de riktlinjerna, skulle vi helt kunna plocka bort bedömning och betygssättning ifrån lärarnas arbetsuppgifter och istället låta externa parter stå för denna myndighetsutövning. Då skulle lärarna kunna koncentrera sig på undervisning. Det skulle också lätta både på arbetsbelastningen och den påfrestning som bedömning och betygssättning sätter på den avgörande relationen med elever och vårdnadshavare.

“Lärarnas bedömningar är en del av undervisningen och ett stöd för lärandet. Att tydliggöra hur kunskapskraven används i bedömning och betygssättningen är även det en del av undervisningen. Kunskapskraven vänder sig till lärarna, som har utbildning och erfarenhet för att bedöma elevernas kunskaper.”

– Skolverket

Tyvärr verkar huvudmannen inte ta hänsyn till det omfattande arbete som ligger bakom bedömning och betygssättning, i frågan om medbedömare. Inte heller verkar huvudmännen vilja ta hänsyn till att betygssättning är en myndighetsutövning. Lärare förväntas bedöma elever de aldrig träffat, i ämnen de inte har en enda högskolepoäng i och aldrig har undervisat i, inom ramen för sin redan ansträngda arbetstid utan någon som helst extra ersättning. Jag har en legitimation för att jag är en professionell lärare, men nu vill huvudmännen använda den professionaliteten emot oss genom att kräva att vi utför en oprofessionell handling i legitimationens namn. Låt oss kika på utdraget ur Brottsbalken igen: 

Den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. […]

– 20 kap. 1 § BrB

Vad gäller egentligen för uppgiften betygssättning? Kan det vara möjligt att det enda som krävs är ett urval av dokumentation från en som undervisat utan legitimation? Vad säger i sådana fall detta om betygssättning, om vårt yrkesutövande och om legitimationen? Vad säger det om hur vi ser på en handling som kan få sådana konsekvenser för en annan individ? Och kan vi på allvar i sådana fall fråga oss varför lärares status är så låg?

Sedan första juli 2011 kan lärare bli anmälda till LAN, Lärarnas Ansvarsnämnd, och riskera att förlora sin lärarlegitimation. Oskickligt yrkesutövande, brott i samband med eller utanför yrkesutövningen eller att en lärare på annat vis visat sig mindre lämplig att bedriva undervisning är några av riktlinjerna som framhålls för att få en varning eller att faktiskt förlora sin legitimation. Den frågan jag ställer mig är; om jag agerar medbedömare i ämnen jag aldrig undervisat eller har läst, för elever jag aldrig mött, utifrån ett eller enstaka möten med den undervisande läraren och endast av eleverna producerat material – är det oskickligt yrkesutövande? Vad säger egentligen Lärares yrkesetik?  

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

– vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan.

– ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande”

– Lärarnas yrkesetiska råd

Låt oss vända på det. Om det räcker att bedöma elever utifrån färdigproducerat material efter avslutad kurs, utan att jag någonsin mött eleverna och än mindre sett dem i undervisningssituation, kanske i ett ämne jag aldrig tidigare undervisat och aldrig själv läst, varför behöver vi då ha legitimation för att sätta betyg? Vad är det i den ekvationen som räknas som tillräckligt professionellt förfarande för att kräva legitimation? När du gör bedömningar, tycker du att det är tillräcklig information för betygssättning om du utgår endast ifrån elevernas färdigproducerade material, efter avslutad kurs? Eller har undervisningsprocessen relevans för din bedömning?

I Skollagen kan vi också läsa följande:

Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa eleven och elevens vårdnadshavare om skälen för betyget.”

– 17 § , Information om skälen för betyget

I en medbedömmarsituation är det jag som legitimerad lärare som beslutar om betyget eftersom skollagen gör tydligt att om den legitimerade läraren och den olegitimerade undervisande läraren inte är överens om betyget så är det den legitimerade lärarens bedömning som räknas (i de fall den legitimerade läraren har behörighet i ämnet). Så min sista fråga till dig blir; har du nog på fötterna i din roll som medbedömare, för att kunna svara för och stå för skälen till betyget? Har du inte det, då bör du inte skriva under betygen. Det är en fråga om elevernas rättigheter och din yrkesheder – och faktiskt, din rätt att inneha en yrkeslegitimation.

Elevinflytande hotar inte mig!

Myter om lärarnas status:

  • Lärarnas status höjs om vi sänker andras status.
  • Att bli ifrågasatt är lika med dålig status.
  • Högra status leder till mer professionalisering av läraryrket.

Liberalernas senaste utspel, där de vill sänka elevinflytandet i skolan genom att föra in ett tillägg i skollagen som säger att eleverna inte ska ha inflytande över undervisningen, är ett typexempel på den inkompetens som finns i de styrande leden och åter igen ett bevis på att politikerna hellre lappar och lagar än att jobba med rotproblemet.

Vet politikerna bakom detta förslag ens vad elevinflytande över undervisningen innebär? Jag hoppas att svaret är nej, för alternativet vore värre! Att eleverna får inflytande över undervisningen kan handla om att jag låter undervisningen ta utgångspunkt i elevernas intressen. Det innebär också att jag anpassar undervisningen så att den ger varje individ de absolut bästa förutsättningarna att lära, utifrån givna ramar. Det betyder inte att jag låter eleverna diktera och bestämma, inte heller att jag bara låter dem göra vad de vill – jag är en professionell pedagog så självklart ser jag till att eleverna får vad de behöver.

I Skolvärlden skriver de fram att en tanke bakom förslaget är att höja lärarnas status. Men varför skulle min status som lärare höjas för att jag sänker elevernas status? Det är inte så det fungerar! Jag varken behöver eller kan klättra på andra och förminska andras rättigheter för att skapa mig status. Status får jag genom att vara riktigt bra på det jag gör! Genom att göra medvetna val och kunna motivera dem sakligt när jag blir ifrågasatt. Min status ökar inte för att jag är rädd att bli ifrågasatt, den ökar för att jag är påläst och kan underbygga mina beslut med relevant underlag på ett professionellt sätt.

Det är inte högre status som professionaliserar yrket – det är min professionalism som ger yrket högre status! Och framför allt får läraryrket inte högre status genom politiska utspel som gömmer sig bakom en rökridå om att vilja hjälpa på riktigt när det egentligen endast handlar om populistiska tankevurpor och quick-fixes med syfte att röstfiska.

Skolan kommer inte att ´räddas´av riddaren i den blankaste rustningen, men av den riddare som vågar stirra draken djupt in i ögonen.

Och till Christer Nylander, Liberalernas utbildningspolitiske talesperson, vill jag säga:
– Visa att ni är på lärarnas sida gör ni bäst genom att vara på elevernas sida! Det är för elevernas rätt till en god utbildning jag är lärare. Jag kommer aldrig att känna mig hotad av elevers rätt till inflytande i skolan!

Förutsättningar för förändring

I sitt TedTalk talar Andrew Ford om den stora elefanten som finns i klassrummen. Han jämför länders PISA-resultat och konstaterar att det är de utvecklade länderna som misslyckas och de länder som fortfarande håller på att industrialiseras som ligger i toppen. Han jämför också Australien med Korea. Korea slår Australien i alla tester. I Korea har de tre gånger så hög självmords än i Australien.

”All that children in gifted classes are, are the kids that align with the current model. All children are gifted and all children are talented, not necessarily though in this current educational model.”

– Andrew Ford

Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det, säger Ford. Men hur kommer det sig att vi så länge och så tydligt har sett det stora behovet av förändring som finns inom skolan, men att vi ändå inte har kommit längre. 

Förändring, utveckling, måste handla om att skapa bättre förutsättningar. Om jag får bättre förutsättningar av förändringen som sker, då älskar jag förändringen. Många har genom åren sagt till mig, i samtal om att implementera teknik i vardagen, att ”Det är enkelt för dig för du är ju intresserad av teknik”. Och varje gång har jag tydligt svarat att jag inte är ett dugg intresserad av teknik, men jag är oerhört intresserad av hur det förenklar min vardag. Och här i ligger en väsentlig nyckel i att förändra utbildningssystemet. Historiskt har de stora förändringarna för skolan drivits av politiker och människor som faktiskt inte står på golvet varje dag. Skolans förändring har alltid styrts top-down. Men förändring måste komma av faktiskt upplevda behov hos de som finns i verksamheten. Förändringen ska ledas av elever och lärare, som varje dag ser vad som faktiskt fungerar. Av behovsägarna. Vi måste se över hur våra förändringssystem fungerar och börja leda bottom-up.

Digitaliseringen har fungerat som katalysator till de oerhört viktiga förändringarna som vårt skolsystem måste ta sig igenom. Den stora digitaliseringsboomen handlar endast till några få procent om digitaliseringen i sig. Det är dags att se det och sluta prata med digital teknik som utgångspunkt! Förändringar som måste ske i skolan för att skolan ska digitaliseras, skapar utrymme för andra viktiga förändringar. Låt oss skapa fler katalysatorer för förändring. På Glömstaskolan har vi ynnesten att få en helt ny skollokal. Men det är heller inte vilken skollokal som helst, de som designat skolan har haft utrymme att tänka utanför boxen. Det ger nu oss också förutsättningar att tänka utanför boxen vad gäller personal, arbetsgrupper, schemastrukturer och organisatoriska strukturer i stort. Låt oss använda de till synes enklare medlen som katalysatorer för den verkliga förändringen i skolan.

Klassrum som får dig engagerad, en skola där teknologi är en naturlig del av infrastrukturen och där läraren är ”lead learner”, det lyfter Ford fram som framgångsfaktorer. Och det är väl det den eviga katederdiskussionen egentligen handlar om; läraren som allvetande i rollen att ge eleverna de rätta svaren eller läraren som lärande ledare som själv också lär. Där har också vi skillnaden mellan det som inom skolan i dag ofta benämns som ”kollegialt lärande” och det som faktiskt är en lärande organisation. Lärande organisation i skolan har kokats ner till en förenkling där lärare lär gemensamt, i modeller som mattelyftet. Men i en lärande organisation lär alla av alla. Där finns inte den allvetande läraren – där lär vi lika mycket tillsammans med våra elever som våra kollegor. I en lärande organisation är elever också våra kollegor!

Vi har snackat nog om att förändra vårt utbildningssystem – vi måste bara börja göra det!

”Everybody is a genius. But if you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid”

– Albert Einstein

För en bättre framtid

//platform.twitter.com/widgets.js

//platform.twitter.com/widgets.js

Den här tweeten, tillsammans med klippet där Barack Obama pratar om utbildningsbehov och sin satsning på datavetenskap för alla elever i USA, rullade förbi i flödet för någon vecka sedan. Jag kunde inte låta bli att svara, för att utbilda våra elever att passa in i jobben i framtiden känns fel. Nu kan man tänka sig att framtidens jobb är att vara med och utveckla framtiden, men jag tycker att vi ska vara tydliga. Vi ska utrusta våra barn med kunskaper och verktyg för att skapa en bättre framtid och alltså lösa de utmaningar vi står inför nu och då. Vi vet inte vilka jobb som kommer att behövas i framtiden, så vi ska ge eleverna verktyg för ett livslångt lärande.

Vi har redan testat den vägen  att utbilda för yrken vi tror att vi kommer att syssla med en oändlig tid framöver. Till exempel fabriksgolvet. Och alla vet vi ju hur det gick. Inte var det någon som stod och sa att vi skulle utbilda barnen i apputveckling för 50 år sedan. Att det skulle behövas, och vara lukrativt, hade man inte ens en aning om.

Så låt oss istället försäkra oss om att eleverna av i dag är utrustade för att skapa en bättre framtid.

 

Hur man ger ett A

Hur hjälper vi elever att lyckas?

Elever som inte lyckas i skolan lär sig en sak; att de är misslyckade. Betyg motiverar och hjälper de elever som redan lyckas medan eleverna som misslyckas känner sig ännu mer misslyckade. Rösten i våra huvuden blir högre och högre och tillslut överröstar den allt annat: ”Jag kommer ju ändå aldrig att få högsta betyg, så vad spelar det för roll?” eller ”Jag kommer ju ändå aldrig att få godkänt så varför ska jag ens försöka?”.

Benjamin Zander är dirigent och konstnärlig ledare för ett musikprogram på en gymnasieskola i Boston. Han jobbar aktivt för att tysta den där rösten i elevernas huvuden. Han startar alltid den första lektionen för året med att säga till sina 40 studenter att deras betyg i år kommer att vara A. Det enda kravet för att få detta A är att de ska skriva ett brev inom två veckor, adresserat till Mr Zander, daterat till Maj kommande år, och brevet ska börja med: ”Dear Mr Zander, I got my A because…”. De måste alltså beskriva vem de kommer att bli innan skolårets slut, för att rättfärdiga sitt fantastiska betyg.

”And then I tell them to fall passionately in love with that person their describing in their letter. … When I come to class, the person that I teach is the person they have described in the letter. You see, I only take A – students. ”

När Mr. Zanders får frågan om han sedan brukar sänka sina elevers betyg under året, gör han en intressant jämförelse mellan att ge ett barn sitt namn och att ge eleverna ett betyg:

”We don´t give children a name as an expectation to live up to, we give children a name as a possibility to live in to.”

Zander refererar till att allt omkring oss ändå är påhittat, så varför inte hitta på någonting som får oss att må bra. Det är inte ett konstruktivt sätt för att få saker att fungera han målar upp, men andan i det han säger bör tas tillvara på. Det hela kokar så klart ner till vad vi egentligen betygsätter. Höga förväntningar och tillit till elevernas potential tillsammans med rimliga krav och bedömningar som tydligt är framåtriktade samt visar att det handlar om prestation istället för person. Det är inte enkelt, men det är nödvändigt.

Se 15 minuter med Mr. Zander nedan:

Sexåringarnas elevledda samtal

I veckan har jag haft utvecklingssamtal med tio elever samt deras föräldrar. De sexåriga eleverna har själva lett sin samtal med hjälp av en keynote som innehöll en film där de visar några av sina produkter under året och samtidigt talar om vad de övat och lärt sig när de skapat verken samt en bild på en utvecklingstrappa som handlar om mindset. Samtalen har gått mycket bra. Eleverna har gjort strålande insatser med sina första utvecklingssamtal, många nöjda föräldrar och det mest imponerande är att det hela veckan blivit mycket synligt att elevernas medvetenhet om sitt eget lärande och sina utvecklingsområden har höjts. Ett skarpare fokus med grund i varför vi faktiskt är i skolan – för att lära, inte för att bevisa vad vi kan – har blivit synligt i gruppen. Det faktum att eleverna fått sitta och pratat om det tillsammans med sina föräldrar och lärare, att de fått vara med i processen när vi skrivit en IUP, gav ett nytt djup i skolarbetet och fick dem att växa. Och samtalen mellan eleverna under veckan, när de talat förväntansfullt om att de ska hålla sina samtal och de har full koll på vilken tid och datum det ska hållas, det har varit tydliga indikationer på att det var helt rätt beslut att köra elevledda utvecklingssamtal redan från förskoleklass.

Även för mig som pedagog är förberedelserna inför samtalen ovärderliga. Plötsligt skruvas fokusen åt och allt blir skarpare. Skrivandet av IUP:erna synliggör saker på nytt och det infinner sig ett lugn med den medvetenhet som gör sig påmind. Hela veckan har jag gått runt och varit närvarande i stunden, när det sker, på elevernas egna initiativ och kunnat se guld-moments. Det är faschinerande och så otroligt inspirerande!

Som en fin inramning på denna IUP-vecka har jag också tagit mig tid att skriva min egen IUP. Även det väl investerad reflektionstid så klart – och något jag gör alldeles för sällan.

När var senast du skrev din egen IUP?

IUP_för_Fröken_Ann_vt_2016_-_Google_Dokument IUP_för_Fröken_Ann_vt_2016_-_Google_Dokument 2