Etikettarkiv: skola

Förenklingssjukan förvärrar snarare än förbättrar

Om likriktning och förenkling är svaren – vad är frågan? Det är i alla fall inte en fråga om likvärdighet i ett kompensatoriskt uppdrag!

Vi människor är lata till vår natur – vår hjärna försöker ta alla genvägar den kan för att spara energi. Det är en livsbevarande instinkt och som med det mesta positiva så följer ofta negativa sidor. Det här pratar bland annat Katz och Ain Dack om när de beskriver våra rent mänskliga kognitiva biaser; vår hjärnas genvägar för att slippa förändra vårt sätt att tänka och göra. 

Jag har funderat mycket på vilka konsekvenser vår energieffektiva hjärnas genvägar får i en värld vars komplexitet vuxit i en oerhört fart. 

I ett tidigare inlägg frågade jag mig varför det verkar finnas en sådan drivkraft hos utbildningsförvaltningar att bestämma vilka utvecklingsområden skolor ska arbeta med, trots att en överväldigande kör av forskare pekar på vikten av att skolutveckling ska komma så nära elevgruppen – och eleven – som möjligt för att lyckas. Min personliga upplevelse är att denna typ av likriktning är vanlig på många olika sätt inom skolan: skolor ska ha samma lärplattformar, alla på skolan ska undervisa med samma läromedel och “det som är bra för elever i behov av särskilt stöd är bra för alla elever” hörs det ofta. Men jag ställer mig högst tveksam till denna likriktningstanke. Vi verkar i en verksamhet som har ett kompensatoriskt uppdrag, som ska möta varje individ där hen befinner sig och som ska hjälpa alla elever att nå så långt de kan utifrån sina egna, helt unika förutsättningar. Livärdighet är inte lika med samma för alla. Så hur kan då likriktning så ofta vara svaret? Och om det är svaret – vad är frågan? 

Min hypotes är att vi drivs av att vilja förenkla vår vardag. Att möta många olika individer, med olika behov, förkunskaper och förutsättningar, i olika gruppsammansättningar, i olika kontexter är komplext. När vi tar oss an uppdraget att hitta lösningar på hur vi ska lyckas med att ge alla elever samma förutsättningar utifrån deras olikheter kräver det en massa energi från vår hjärna! Min gissning är att det sätter igång ett starkt behov hos oss att hitta genvägar. Jag skulle chansa på att det är massor av biaser som sätts på hög aktivitet när vi står inför denna uppgift. Och jag tror att en av genvägarna heter förenkling genom likriktning! 

Genom att söka gemensamma mönster i den mångfald av behov som en kommuns olika skolor uppvisar och hitta generiska rubriker som kan omfamna många behov skapar vi en chimär av att behoven är färre och bilden av utvecklingen blir på så vis mer hanterbar. Men hur effektivt är det egentligen att skala upp flertalet skolors utvecklingsbehov till en sådan generell nivå att de faktiska lärandebehoven inte längre är tydliga och där lärare kilas in i ett gemensamt utvecklingsområde som de inte känner är deras mest relevanta utvecklingsbehov? Även om bilden vi tecknat över utvecklingsbehoven är enklare att läsa så är all den information som kan hjälpa oss att lyckas med utvecklingen bortsuddad. Stödet för att försäkra oss om att vi gör rätt saker på rätt sätt för rätt personer finns inte längre. Vi har fått en karta som är lättare att organisera oss efter, men problemet är att hur bra vi än organiserar oss med stöd av kartan så står vi ändå kvar och funderar på varför vi aldrig kommer i mål. Varför leder vår utveckling aldrig till förbättring? Vi är ju så bra på att följa kartan…

Kanske spelar tanken om att förvaltningens uppdrag handlar mer om kontroll än om stöd in här. Förvaltningen kontrollerar om direktiv följs. När de konstaterat att de inte blivit som man tänkt sig så formulerar de nya utvecklingsområden till skolorna. 

Det här är både en ineffektiv och förlegad tanke som ger dålig effekt. Det behövs en synvända på utbildningsförvaltningar ute i landet! Det går inte längre att komma undan med att utvärdera skolornas måluppfyllelse och sedan komma med kravställningar på vad alla andra ska göra (i det här fallet skolledningen och lärarna). Det är dags att sluta lägga problemen i någon annans knä och istället äga våra problemområden. Vi måste arbeta med det vi kan påverka inom ramen för vårt uppdrag och sluta skylla på att alla andra inte gjort sitt jobb. Förvaltningens roll ska så klart handla om att ge det stöd som skolorna behöver för att kunna uppnå ställda mål, från till exempel politiker, och kontroller om hur det går ska så klart göras i syfte att kunna ge rätt stöd. Det handlar om en formativ bedömning. Förvaltningar behöver alltså jobba betydligt mer med att fråga ”Vad kan vi göra för er?” än frågan ”Har ni gjort som vi sagt?”. Om likriktning är svaret kan likvärdighet och kompensatoriskt uppdrag inte vara frågan. Och det är den frågan som ska styra skolan! 

Däremot har nämnden ansvar att se till att skolchefen och rektorer har befogenheter, kompetens och resurser att kunna genomföra dessa uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Nämnden har även ansvaret för att skolchefen och rektorn fullgör uppgifterna och ska följa upp arbetet.

Extra försiktighet ska nämnden iaktta gällande de uppgifter som skollagen lägger på rektorn, eftersom styrningen av skolan utgår från att professionen ska besluta i frågor av pedagogisk karaktär. Det innebär att politiker inte ska sätta upp ramar eller begräsningar (Sic!) i beslutsfattandet om de pedagogiska frågor som enligt skollagen är rektorns uppdrag.

Skolinspektionen, (2021) Huvudmannens styrning genom tydlighet i delegering och uppföljning, s. 31 (OBS! Mina fetmarkeringar i texten!)

Det går inte längre att blunda för att vi lever i en komplex verklighet. Förvaltningen måste hantera det komplexa och organisera sig för att möta olika skolors och elevgruppers olika behov. Istället för att förenkla och styra, istället för att bestämma över skolornas utvecklingsinnehåll, måste förvaltningen syna sig själv i sömmarna, ta sitt ansvar och ställa krav på sin egen organisering. Förvaltningens verksamhetsplan måste peka på vad de själva behöver utveckla, lära sig och förändra, för att vara en effektfull och ansvarstagande kugge i skolans maskineri. 

Vi har de elever vi har! Det är elevernas behov och förutsättningar som ska styra skolans arbete – på alla nivåer. Och alla nivåer måste ta ansvar och dra sitt strå till stacken. Det är hög tid att vi på förvaltningsnivå slutar arbeta efter tesen att likriktning är likvärdighet och att bestämma vad andra ska göra är att stötta. Vi måste se över om vi ger lärare tillräckliga förutsättningar för att ta eleverna i mål, eller om vi endast ställer enkelriktade krav på att vila på vetenskaplig grund, på att prioritera sin tid och på att sluta skylla ifrån sig. Vi på förvaltningsnivå måste börja med oss själva – med att utveckla oss, organisera oss och lära oss hur vi gör vårt arbete på ett bättre sätt för att skapa rätt förutsättningar för eleverna att lyckas väl i skolan.

5 viktiga förhandlingspunkter i avtalsrörelsen

Hur hjälper du till med att lyfta frågan om lärarnas löner?</blockquote>
Det frågar Lärarförbundet mig på Facebook idag.
Jag bloggar! Men jag vill lyfta mycket mer än lönerna i den här avtalsrörelsen!

5 mycket viktiga förhandlingspunkter i avtalsrörelsen

1. Lönerna. Vi måste få jämbördiga löner med andra yrken som kräver samma utbildningsnivå! Vi måste också få lön för de timmar vi arbetar. Vi måste också få övertidsersättning när det krävs att vi arbetar övertid för att klara av vårt uppdrag. Man måste också inse att en lärare som beordras vikariera för en annan person på arbetsplatsen under sin planering-, förberedelse-, efterarbetes- och/eller reflektionstid skall får betalt för detta inhopp eftersom det leder till merarbete då de ordinarie arbetsuppgifterna bara skjuts upp. Vilket leder oss in på:

2. Arbetstiden. Vi måste få en bestämd arbetstid. Om vi har 10 förtroendetimmar så skall det vara 10 timmar. Inte 5. Inte 25. Vi måste också få rimlig tid att klara de arbetsuppgifter vi har. Vi måste få resurser att klara vårt uppdrag. Vilket leder oss in på:

3. Professionalitet. Om vi skall få status så räcker det inte med höjda löner och förbättrade arbetsvillkor, vi måste också se över vad som faktiskt skall ingå i en lärares profession. Att vara lärare kan inte vara lika med mamma. Vi måste sålla och se över vad vi egentligen är utbildade för att göra och sedan få koncentrera oss på det. Vi kan inte behandla läraryrket som ett slaskyrke där det ingår alla möjliga överuppgifter i omsorgen över en dag som ingen annan har lust att göra och sedan förvänta oss att vi skall ses som professionella. Hur logiskt är det att en utbildad lärare sitter i konflikthantering med två elever utanför klassrummet efter sin rastvakt medan 26 elever lämnas i sin egen vård för att försöka lära sig något? Varför skall lärare springa runt och hålla koll på praktiska arbetsmiljöfrågor? Varför skall lärare gå från klassrummet för att ringa hem och kolla var eleven som inte kommit tills skolan är? Varför skall lärare sitta med i kuratorsamtal och samtal med föräldrar och skolvårdspersonal om hygien med mer? Varför skall lärare jaga sina egna vikarier när det finns ledningspersonal? Varför skall lärare fylla i frånvaro och närvaro med mer samt stämpla, arkivera och skicka dokument och intyg som försäkringskassapapper och ledighetsansökningar när det finns administrativ personal? Varför skall lärare stå och lägga upp mat, torka bord och sätta upp stolar när det finns matsalspersonal?

4. Klasstorlekar. Näst sist och otroligt viktig kommer frågan om begränsningar av klasstorlekarna. Det måste sättas en gräns för max antal elever per pedagog och klassrum. En gräns på 20 elever. Detta kommer att ge pedagogerna mer tid och det kommer att ge eleverna mer hjälp för att möta kunskapskraven. Det är ett stort steg mot att minska lärarnas arbetsbörda. 8 färre iup:er. 8 färre att hinna hjälpa. 8 färre böcker att rätta. 16 färre föräldrar att hålla informerade och ta emot information av. Minst. Vi kommer också att få chans att hantera mer olikheter i klassrummen och skolmiljön får chans att bli mer accepterande, mer behaglig, mer lugn och mer harmonisk för våra elever!

5. Strejkrätten. Vi måste få tillbaka strejkrätten. HUR kan ett fackförbund (eller två) förhandla bort strejkrätten – det enda verkliga effektiva medlet för att visa att det är allvar. Jag förstår att man inte kan strejka under skoltid, då eleverna skall vara i skolan, men det finns många andra bra tillfällen att strejka på i en lärares arbetsdagar! Och det borde till och med vara möjligt att strejka när eleverna skall vara i skolan när läget är så allvarligt – som nu – att de yrkesverksamma förblöder. Maskning inte minst! Det är skamligt att man har förhandlat bort vår strejkrätt. Det är så allvarligt att jag funderar på varför jag ens är med i ett fack! Skämmes! Pinsamt! Dags att ta tillbaka vår makt!

Nu undrar jag bara;
Vad gör Lärarförbundet för att lyfta frågorna om lärarnas löner, arbetstider, professionalitet, arbetsbörda, om klasstorlekarna och om strejkrätten i avtalsrörelsen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Att rätta eller inte rätta är inte den bästa frågan

Chokerande många gånger under det senaste året har jag fått denna fråga:
– För vems skull rättar du?
när jag sagt att man aldrig hinner rätta elevernas böcker.

För mig har det varit så självklart att det är en del i yrket, att rätta elevernas böcker. Dels för att jag skall få koll på vad de gör och kunna se vad de kan och inte kan men också för att de skall få feedback på det de presterar och få veta hur det går för dem. För om jag rättar till exempel deras mattebok så behöver jag ju inte slänga ut den där diagnosen som jag sedan skall rätta för att se vad de klarar av och vad de behöver träna mer på.

Men frågan har kommit från både skolledare och verksamma kollegor och jag har börjat ifrågasätta detta, för mig, självklara moment för en lärare.

”Vad de kan vet du ju ändå”, har man sagt till mig.
Då börjar jag ifrågasätta min egen kompetens, för nej, det vet jag ofta inte. Ibland tror jag mig veta men efter att ha rättat boken så ser jag att jag har haft fel.
Jag kan inte förstå hur jag skall veta detta utan att titta på vad de presterat …
Går andra lärare alltså runt och har koll på 28 elever utan att rätta deras böcker? Jag hinner sällan få den överblicken under lektionerna med 28 individer som vill ha hjälp och uppmärksamhet.

När jag läste till lärare så pratade vi också mycket om hur viktigt det är att eleverna känner ett syfte med det de producerar i skolan. Som att till exempel ha en mottagare till sina skrivna texter.
Vart tar det syftet vägen utan en lärare som rättar och ger kommentarer?

Och om syftet med att inte rätta är att spara tid – hur skall vi då på ett enkelt sätt förmedla till eleverna vad de kan och vad de behöver träna mer på?
Enskilda samtal en gång per termin innan IUP-samtal är knappast att få kontinuerlig feedback. Det är knappast heller ett tidsvinnande koncept. Och jag tvivlar på att det ger motivation till elever som tappat sitt ”varför”.

När jag läser Barbro Westlunds bok ”Att undervisa i läsförståelse” (2009) så undrar jag än mer över hur skolledare och pedagoger kan ställa sig frågande till rättningsmomentet:

Det går inte att separera betydelsen av motivation, självkänsla och lärarens feedback. … Eleven skall veta vad hon redan kan, syftet med uppgiften och målet. … Det är viktigt att uppmärksamma elever som utför uppgifter för att göra någon annan glad, istället för att lite på sin egen förmåga. Risken är annars att eleven utvecklar en svag självkänsla. … Guthrie et al (2004) menar att man också kan tala om feedback på både kognitions- och motivationsnivå. Genom att ge feedback på ansträgningen kan läraren påverka elevens motivation. ”The involved teacher knows about the students personal interests, cares about each students learning, and holds realistic but positive goals for their efforts and learning” (Guthrie & Wigfield, 2000, p 416).

(Westlund, Barbro. ”Att undervisa i läsförståelse. Natur och kultur: Stockholm. 2009.)

Det enda jag undrar över nu är hur jag skall hinna med detta som ensam pedagog på 28 elever.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

”Varje JA innebär ett NEJ till något annat!”

Det gäller att inse att varje JA till något per automatik innebär ett NEJ till något annat. Det är också skillnad på att vara reaktiv och ständigt ägna tid och kraft åt att släcka bränder och att vara proaktiv och faktiskt skapa sig möjligheter.

Det skriver Magnus Blixt i Lärarbloggar i dag, med anledning av SvD:s Hård press ger lärare sömnproblem.

Det är en fantastisk skildring av verkligheten han gör med några korta ord. Visst är det märkligt att detta ännu inte är ett faktum för den breda allmänheten.

Det gäller att inse att varje JA till något innebär ett NEJ till något annat.

Varje gång jag vikarierar för en kollega på min planerings-, förberedelse- och/eller reflektionstid så säger jag NEJ till undervisningskvalité!
Eller … Fröken duktig som man är så jobbar jag gratis och säger NEJ till fritiden och kvalitetstiden jag skulle ha med sambon under kvällen, då jag istället blir sittande framför datorn för att planera morgondagen.

Vi förblöder!

Aftonbladet har ägnat sig åt ett annat perspektiv på skolsverige idag. Underhållande!

Välkommen kära måndag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det SKA vara kul att gå i skolan

Mitt mål som lärare är att det skall vara kul att gå i skolan.
Men för att ha kul krävs också en ansträngning från din sida. För att ha roligt krävs det alltid en ansträngning!

Låt oss säga att du skall åka på en fest i kväll. För att ta dig till den här festen måste du åka buss i 20 minuter, men först måste du gå tio minuter för att nå busshållplatsen. Det regnar ute och du är inte alls sugen på att gå den där tio minuterna till hållplatsen, men du gör det ändå. För du är säker på att det kommer att bli så sjukt roligt på den här festen. Så om du inte anstränger dig kommer du att missa en riktigt rolig och bra upplevelse.

Precis så funkar det med skolan också. Skillnaden är att här måste vi ta hänsyn till många fler. Här är vi ett lag. Så även om Zlatan inte har lust att kliva upp och träna en morgon så måste han göra det. För annars sviker han sitt lag. Och chansen att någon av lagkamraterna skall ställa upp och träna den tid han vill nästa gång är obefintlig. Och vem vore Zlatan utan sitt lag?
Det innebär att det du tycker är roligt kanske inte din kompis tycker är roligt. Men om du väljer att göra det ändå, för din kompis skull, så kanske det blir din tur att välja aktivitet nästa gång. Och då står dina lagkamrater bakom dig.

Vi måste också komma ihåg varför vi går i skolan. Vi går i skolan för att lära oss om livet och om saker som är bra att ha med sig i livet. Det gör vi för att ni skall få den bästa möjliga förutsättningen att ha så mycket roligt som ni bara kan i era liv. Men vägen till målet kan också vara målet. Att lära skall vara kul.
Det betyder inte att vi kan endast göra det som är roligt, utan att vi uppnår vårt syfte. Det innebär dock att vi tillsammans måste hitta vägar att lära oss på ett roligt och gynnsamt sätt. Och för det krävs det att vi har en öppen inställning, en vilja att nå målet och en vilja att samarbeta. Utan det riskerar vi att missa den skönaste känslan av dem alla.

Det handlar om att ta sig över hindren på bästa och absolut roligast möjliga sätt. men att ändå komma i mål. För precis som jag är säker på att en häcklöpare på elitnivå inte älskar att kliva upp och springa de där milen varje morgon så är jag också säker på att när h*n står där, högst upp på prispallen i en tävling av världsklass, då var alla ansträngningar värt det. För den känslan skulle h*n aldrig fått uppleva annars!

Och det är precis de möjligheterna skolan erbjuder er. Möjligheterna att erövra kunskaper och färdigheter som ni kanske aldrig kommer få chans att äga annars. Möjligheten att få känna känslan som endast kunskap kan erbjuda; friheten som speglas i uttalandet ”Ah, det här fattar jag ju!”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,