Etikettarkiv: skolan

Om likriktning och förenkling är svaren – vad är frågan? Det är i alla fall inte en fråga om likvärdighet i ett kompensatoriskt uppdrag!

Vi människor är lata till vår natur – vår hjärna försöker ta alla genvägar den kan för att spara energi. Det är en livsbevarande instinkt och som med det mesta positiva så följer ofta negativa sidor. Det här pratar bland annat Katz och Ain Dack om när de beskriver våra rent mänskliga kognitiva biaser; vår hjärnas genvägar för att slippa förändra vårt sätt att tänka och göra. 

Jag har funderat mycket på vilka konsekvenser vår energieffektiva hjärnas genvägar får i en värld vars komplexitet vuxit i en oerhört fart. 

I ett tidigare inlägg frågade jag mig varför det verkar finnas en sådan drivkraft hos utbildningsförvaltningar att bestämma vilka utvecklingsområden skolor ska arbeta med, trots att en överväldigande kör av forskare pekar på vikten av att skolutveckling ska komma så nära elevgruppen – och eleven – som möjligt för att lyckas. Min personliga upplevelse är att denna typ av likriktning är vanlig på många olika sätt inom skolan: skolor ska ha samma lärplattformar, alla på skolan ska undervisa med samma läromedel och “det som är bra för elever i behov av särskilt stöd är bra för alla elever” hörs det ofta. Men jag ställer mig högst tveksam till denna likriktningstanke. Vi verkar i en verksamhet som har ett kompensatoriskt uppdrag, som ska möta varje individ där hen befinner sig och som ska hjälpa alla elever att nå så långt de kan utifrån sina egna, helt unika förutsättningar. Livärdighet är inte lika med samma för alla. Så hur kan då likriktning så ofta vara svaret? Och om det är svaret – vad är frågan? 

Min hypotes är att vi drivs av att vilja förenkla vår vardag. Att möta många olika individer, med olika behov, förkunskaper och förutsättningar, i olika gruppsammansättningar, i olika kontexter är komplext. När vi tar oss an uppdraget att hitta lösningar på hur vi ska lyckas med att ge alla elever samma förutsättningar utifrån deras olikheter kräver det en massa energi från vår hjärna! Min gissning är att det sätter igång ett starkt behov hos oss att hitta genvägar. Jag skulle chansa på att det är massor av biaser som sätts på hög aktivitet när vi står inför denna uppgift. Och jag tror att en av genvägarna heter förenkling genom likriktning! 

Genom att söka gemensamma mönster i den mångfald av behov som en kommuns olika skolor uppvisar och hitta generiska rubriker som kan omfamna många behov skapar vi en chimär av att behoven är färre och bilden av utvecklingen blir på så vis mer hanterbar. Men hur effektivt är det egentligen att skala upp flertalet skolors utvecklingsbehov till en sådan generell nivå att de faktiska lärandebehoven inte längre är tydliga och där lärare kilas in i ett gemensamt utvecklingsområde som de inte känner är deras mest relevanta utvecklingsbehov? Även om bilden vi tecknat över utvecklingsbehoven är enklare att läsa så är all den information som kan hjälpa oss att lyckas med utvecklingen bortsuddad. Stödet för att försäkra oss om att vi gör rätt saker på rätt sätt för rätt personer finns inte längre. Vi har fått en karta som är lättare att organisera oss efter, men problemet är att hur bra vi än organiserar oss med stöd av kartan så står vi ändå kvar och funderar på varför vi aldrig kommer i mål. Varför leder vår utveckling aldrig till förbättring? Vi är ju så bra på att följa kartan…

Kanske spelar tanken om att förvaltningens uppdrag handlar mer om kontroll än om stöd in här. Förvaltningen kontrollerar om direktiv följs. När de konstaterat att de inte blivit som man tänkt sig så formulerar de nya utvecklingsområden till skolorna. 

Det här är både en ineffektiv och förlegad tanke som ger dålig effekt. Det behövs en synvända på utbildningsförvaltningar ute i landet! Det går inte längre att komma undan med att utvärdera skolornas måluppfyllelse och sedan komma med kravställningar på vad alla andra ska göra (i det här fallet skolledningen och lärarna). Det är dags att sluta lägga problemen i någon annans knä och istället äga våra problemområden. Vi måste arbeta med det vi kan påverka inom ramen för vårt uppdrag och sluta skylla på att alla andra inte gjort sitt jobb. Förvaltningens roll ska så klart handla om att ge det stöd som skolorna behöver för att kunna uppnå ställda mål, från till exempel politiker, och kontroller om hur det går ska så klart göras i syfte att kunna ge rätt stöd. Det handlar om en formativ bedömning. Förvaltningar behöver alltså jobba betydligt mer med att fråga ”Vad kan vi göra för er?” än frågan ”Har ni gjort som vi sagt?”. Om likriktning är svaret kan likvärdighet och kompensatoriskt uppdrag inte vara frågan. Och det är den frågan som ska styra skolan! 

Däremot har nämnden ansvar att se till att skolchefen och rektorer har befogenheter, kompetens och resurser att kunna genomföra dessa uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Nämnden har även ansvaret för att skolchefen och rektorn fullgör uppgifterna och ska följa upp arbetet.

Extra försiktighet ska nämnden iaktta gällande de uppgifter som skollagen lägger på rektorn, eftersom styrningen av skolan utgår från att professionen ska besluta i frågor av pedagogisk karaktär. Det innebär att politiker inte ska sätta upp ramar eller begräsningar (Sic!) i beslutsfattandet om de pedagogiska frågor som enligt skollagen är rektorns uppdrag.

Skolinspektionen, (2021) Huvudmannens styrning genom tydlighet i delegering och uppföljning, s. 31 (OBS! Mina fetmarkeringar i texten!)

Det går inte längre att blunda för att vi lever i en komplex verklighet. Förvaltningen måste hantera det komplexa och organisera sig för att möta olika skolors och elevgruppers olika behov. Istället för att förenkla och styra, istället för att bestämma över skolornas utvecklingsinnehåll, måste förvaltningen syna sig själv i sömmarna, ta sitt ansvar och ställa krav på sin egen organisering. Förvaltningens verksamhetsplan måste peka på vad de själva behöver utveckla, lära sig och förändra, för att vara en effektfull och ansvarstagande kugge i skolans maskineri. 

Vi har de elever vi har! Det är elevernas behov och förutsättningar som ska styra skolans arbete – på alla nivåer. Och alla nivåer måste ta ansvar och dra sitt strå till stacken. Det är hög tid att vi på förvaltningsnivå slutar arbeta efter tesen att likriktning är likvärdighet och att bestämma vad andra ska göra är att stötta. Vi måste se över om vi ger lärare tillräckliga förutsättningar för att ta eleverna i mål, eller om vi endast ställer enkelriktade krav på att vila på vetenskaplig grund, på att prioritera sin tid och på att sluta skylla ifrån sig. Vi på förvaltningsnivå måste börja med oss själva – med att utveckla oss, organisera oss och lära oss hur vi gör vårt arbete på ett bättre sätt för att skapa rätt förutsättningar för eleverna att lyckas väl i skolan.