En vän berättade en gång för mig om några fantastiska ögonblick i hennes hittills korta liv som lärare och om hur dessa var det som gjorde att hon valt detta yrke. Här på bloggen tänkte jag samla sådana ögonblick i mitt liv. En del är stökiga. Andra roliga. Några vackra och få jobbiga. I onsdags tog jag min examen ochhär kommer nu mitt allra första ögonblick som verksam lärare:

När jag tog över min etta så hade den förra läraren en sådan där klassisk vev-pennvässare i klassrummet. Den här pennvässaren fick eleverna inte använda själva. Den fick endast användas av vuxna, som vässade vassa uddar för finskrivningen i finskrivningsboken när det arbetades med bokstavsarbetet.

Som ny lärare undrade jag varför barnen inte fick använda pennvässaren själva. Svaret var att de gick sönder så fort. Jag frågade även några andra klasslärare på bygget om detta och de hade samma regel med exakt samma motivation.

Som ny lärare fick jag också fort erfara att det var en omöjlighet för mig att ta vid denna regel. Jag höll på att bli fullkomligt galen av alla petanden på axeln, draganden i kjolen och hackande ”du, du, du – kan du vässa min penna” i örat. Kära någon, tänkte jag, hon måste vara en superhjälte för att ha lyckats med detta, för jag hade då fullt upp med att hinna runt och hjälpa alla. Så när jag plötsligt stod ensam i klassen försvann pennvässaren.

När terminen närmade sig sitt slut och jag stökade runt lite i klassrummet, fortfarande på upptäcksfärd, hittade jag den nästan bortglömda pennvässaren. ”Men varför ha en pennvässare som man inte använder”, tänkte jag, ”Må så vara att den går sönder men den gör ju ingen nytta här”. Något naivt bestämde jag mig för att ställa fram pennvässaren. Den fick hålla så länge den gjorde det, tänkte jag lite naivt. Och som ny lärare fick jag göra en ny erfarenhet redan nästa dag …

Plötsligt slingrade det sig en kö längs hela klassrumsgolvet under svenskalektionen. ”Men vad är det som händer?” undrade jag snopet. Det visade sig att alla elever plötsligt bara var tvungna att vässa med just den pennvässaren. alla de andra 10 mindre vässarna var helt plötsligt ointressanta.

Hade lärdomen nu tagit sin ända här skulle det kanske inte vara så mycket att stoppa i min ögonblicksburk, men så var inte fallet. Under lektionens gång fick jag också upp ögonen för precis hur spännande den förbjudna frukten kan vara – även om det endast handlar om en gammal klassisk pennvässare. För se, några elever tyckte att det var så otroligt spännande att få vässa på den ny-gamla vässaren att de började bryta av sina blyertsspetsar med flit bara för att få göra några vev på vässaren. Två elever hann förbruka en helt ny penna var innan jag fattade detta.

”Den kloke lär sig av andras misstag – idioten av sina egna!”, heter det … Men man lär också så länge man lever. 

Läs även andra bloggares åsikter om Ögonblick i en lärares liv, lärare, elever, fröken, skola, vardag, klassrummet