Kära Gustav — igen

Kära Gustav

Nu skriver jag till dig igen. Jag vet inte om du har sett mitt senaste brev till dig, men nu adresserar jag dig igen.

Skola är ju något du har bra koll på. Så jag tänkte att min liknelse mellan skolan och migrationspolitiken kanske skulle kunna förtydliga varför jag är beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. 

Jag är stolt lärare i den svenska skolan. Stoltheten kommer till stor del ifrån den fantastiska värdegrund som skolan vilar på — och som samhället verkligen sluter upp kring. Det må vara hårda ord i den utbildningspolitiska debatten många gånger, men även om vi vill välja olika vägar så leder de alla till Rom. 

I skoldebatten pratas det om en skola för alla. Alla ska med. Och för att ta steget fullt ut har vi börjat att prata om ”skola för var och en”. Inte för att det egentligen finns en skillnad mellan meningarna, men för att vara extra tydliga med att vi alla är olika och skolans uppdrag är att möta alla, inkludera alla. Alla ska lyckas! 

Varje dag möter jag elever som utmanar systemet. Och det vackraste av allt är att vi hela tiden vrider och vänder på vårt sätt att bedriva skola, för att vi ska stötta, inkludera och möta eleven där denne är. För att skolan ska möta elever utifrån deras individuella förutsättningar. För att elever inte ska pressas in i en box, utan snarare få boxen att växa till förmån för kreativa lösningar. Att prata om kostnaderna i resurser som läggs på dessa barn är närmast tabu. Eleverna har helt enkelt rätt till stöd. Och det här gör mig oerhört stolt över att vara lärare. 

Om vi skulle bedriva migrationspolitik på samma vackra värdegrund som vi bedriver skola så skulle vi prata om inkludering, stöttning och möten. Om att hjälpa de som har det svårast och om att lägga mest resurser på de som måste komma upp till godkänd nivå. Systemet skulle omfamna olikheter som lärdomar som utvecklar och bevisbördan skulle aldrig ligga på barnen. Men istället gör vi tvärt om idag. Och det gör mig oerhört skamsen över att vara svensk. 

Barn som utmanar vårt ekonomiska system, som stör vår ordning och vår vardag vill vi kasta ut. Ett barn som flyr till Sverige får sitt liv mätt i hur mycket skattepengar hen kommer att kosta. Och till skillnad från de elever som suger resurser i skolorna så får de inte kosta så mycket. Faktum är att vi inte är beredda att betala lika mycket för ett flyktingbarns liv, som vi är beredda att betala för ett barn som är fött i Sverige. Det trots att barnet som är fött i Sverige från början har en stadigare grund att stå på. För det barnet handlar det sällan om en kamp mellan liv och död eller en kamp mellan att bli barnsoldat eller sexslav. Men i flyktingens liv är det just precis sådana kamper som tagit hen hit, trots att vi inte bedömer det som skyddsskäl om barnet i fråga inte utsatts för det personligen än. 

Barnen som finns mitt ibland oss och som ännu inte behövt utsättas för sådan misshandel, har gett oss chansen att rädda dem innan det är för sent. Precis på samma sätt som vi tänker om elever och deras rätt att bli kompetenta medborgare. Men samtidigt som vi slåss med näbbar och klor och oerhörda resurser för alla barns rätt att gå i skolan i Sverige, skickar vi tillbaka barn till Afghanistan, vars minsta problem i livet är att få gå i skola eller inte. Vi har grovt relativiserat barns rättigheter och måttet på en dräglig livskvalité genom att lägga oerhörda resurser på inkludering, men samtidigt motivera att skicka barn till ett av de farligaste och mest korrupta länderna i världen med att vi inte har råd att låta dem bo i Sverige. Och detta har vi gjort på grunder om var barnen är födda. 

Jag hörde en berättelse om en rektor en gång. Rektorn höll ett föräldrarmöte i en av Stockholms mer välbärgade områden. På mötet berättade rektorn att skolan skulle få en mindre elevpeng, till förmån för skolor som kämpade hårt för att hjälpa elever i mer utsatta och socioekonomiskt mindre välbärgade områden. Föräldrarna ska då ha blivit arga och uttryckt att de inte kunde förstå en sådan snedfördelning av resurserna. De betalade ju lika mycket skatt, varför skulle deras barn få mindre elevpeng vara för att de hade det mer stabilt och förspänt på hemmafronten? Då sa rektorn något som fick föräldrarna att tänka ett varv till:

— Tror ni att era barn kommer att möta barnen från de andra områdena i sina liv? Och tror ni då att era barn kommer att gynnas eller missgynnas av att dessa barn fått en bra utbildning?

Vi lever i en global värld. Vi reser mer än någonsin. Att pendla till jobbet har gått från att man bor i en kommun och jobbar i en annan till att du kan bo i ett land och jobba i ett annat. Tror vi att våra barn kommer att möta barn i andra länder, som aldrig fått chans till utbildning och som utsatts för otänkbar behandling av vuxna i hemlandet för att sedan nekas rätt att få ta makten över sitt eget liv, eller i värsta fall rädda sitt eget liv? Och tror vi att våra barn kommer att må bra av att vi gjort allt vi kan för att hjälpa dessa barn då? 

Om vi skulle bedriva skola på samma sätt som vi bedriver migrationspolitiken så skulle varje elev som utmanar systemet,  stör systemet och kostar mer pengar än andra för att tillgodogöra sig utbildning, stängas av, kastas ut och nekas rätt till utbildning — oavsett konsekvenserna. Men istället lägger vi extra resurser på att ta elever från ett E till ett A, bara för att de ska ha chansen till ett bättre betalt jobb och fler valmöjligheter senare i livet. Men flyktingbarnen ger vi inga valmöjligheter alls. 

Frågan är varför detta kan ses som en rimlig migrationspolitik  men samtidigt en helt orimlig skolpolitik? Jag har en hypotes, men den är så otrevlig att jag låter dig dra dina egna slutsatser istället.

Migrationspolitik är svåra frågor. Men ibland är de mycket enkla. Det ha delar helt enkelt om vilket arv vi vill lämna världen med. För det läge vi står i just nu kokar ändå ner i att vi kan välja att rädda livet på de ensamkommande vi öppnat våra famnar och hjärtan för. Eller så kan vi aktivt skicka dem in i graven. Personligen vill jag påstå att det inte ens är ett val. Därför är jag beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. Jag hoppas att även du är beredd att ta fighten — för varje barns rätt till liv och utveckling!

#vistårinteut

#nomorehate

#amnestinu

#världensbarnisverige

Kära Gustav Fridolin

Kära Gustav Fridolin

Jag läser i Sydsvenskan i dag att du inte tycker att det är läge för att kräva en amnesti för ensamkommande barn som bott i Sverige i mer än ett år. Du hänvisar till det parlamentariska läget och att du inte vill väcka falska förhoppningar hos de 15000 barn det handlar om. 

Som en valdeltagare som stolt röstade på Miljöpartiet i förra valet känner jag mig oerhört sviken av att du inte är beredd att stå upp för vad som är rätt bara för att du kanske inte får vara med de stora pojkarna och flickorna längre. Sen när blev Miljöpartiet kappvändarpsrtiet? Innan den här mandatperioden var det just känslan av att Mp är ett parti som står upp för goda värderingar, hållbarhet och alla människors lika värde, som fick mig att rösta grönt. Förståelsen för att hållbarhet måste kämpas för ur ett globalt värdeperspektiv. Men vad är det för idé att jobba för ett globalt samarbete för en grönare framtid, när vi skickar barn till döden bara för att de inte är födda lokalt? Barnen som är de som ska ta över världen, leva i den, och göra det så mycket bättre än oss. Det är skit samma vilken miljö vi har om vi åndå dödar våra barn. 

Nu vill du säkert avfärda mig med att jag är naiv. Att jag inte förstår mig på politik. Att man måste välja sina strider för att vinna de viktigaste. Och att det inte är någon idé att kämpa för en fråga som — enligt dig — ändå inte kommer att gå igenom, som gör att ni förlorar makten och därför inte kan driva på som goda krafter i andra frågor. Men vet du, jag förstår. Jag förstår så väl. Men vi tycker inte alls lika här. För vad kan vara viktigare än att stå upp och kämpa för barnen? Vad kan vara viktigare än att rädda liv? Ett enda liv spillt, är ett för mycket. Och nu pratar vi om barns liv. Det finns ingen strid som är viktigare, ingen fight som är mer akut och inget ställningstagande som behövs mer just nu. Att kämpa för amnesti är inte att inge falska förhoppningar, det är att visa barnen att det faktiskt finns människor som bryr sig om dem. Förstår du inte hur viktigt det är, då är det du som är naiv. 

På tisdag förväntas ett plan med 12 ensamkommande lyfta mot Kabul. Staden i ett av världens mest korrupta och osäkra länder. Tiden är knapp nu. Det är dags att bestämma sig för vilket arv du vill lämna i världen. Vill du vara en person som är medhjälpare till barnamord, sexuellt utnyttjar barn, barnfattigdom och barnsoldater? Vill du bli ihågkommen som den en gång yngsta riksdagspolitikern som byggde sin karriär på att bryta mot barns rättigheter, gång på gång, eller vill du bli ihågkommen som han som stod upp för vad som är rätt, för barnen och för en hållbar värld, även när det stormade hårt? 

Bara du kan påverka resultatet. Jag hoppas att du är den människa jag en gång trodde att du var. 

#amnestinu

#vistårinteut

#världensbarnisverige

#hållbarvärldihop

Vad kostar ett barn?

Det här brevet skriver jag till folket i Sverige. Under hela min uppväxt har jag hört att Sverige är en demokrati. I en demokrati bestämmer folket. Därför skriver jag det här brevet, min vädjan, till er.

Vad kostar du? 

Ja, jag vet, som barn har vi alla fått veta att det inte går att sätta en prislapp på ett människoliv. Men nu är vi vuxna och röstberättigade. Nu vet vi bättre. Därför undrar jag – vad kostar din mamma? Din son? Vad kostar du? 

Provocerande? Kanske. Men för min son är det en verklighet. Han har en prislapp runt sin hals. Den är fortfarande blank eftersom att de som sätter ut priset inte har bestämt sig än. Ett och ett halvt år har gått men de har ännu inte träffat honom för en utvärdering. De som vet säger att det kommer snart. Tröstande får vi veta att väntan på den ekonomiska kalkylen snart är över. 

Ni förstår, min son kom inte till mig som de flesta söner kommer till sina föräldrar. Jag har inte ätit extra folsyra och gått på statligt subventionerade vägningar och mätningar under graviditeten. Jag har inte nyttjat mina föräldradagar eller plockat ut VAB för att vårda min son när han varit sjuk. Vår väg till varandra är en helt annorlunda historia, även den fylld av farliga hinder, men andra hinder. Hans väg till mig är inte bara kantad av människor som velat hjälpa honom komma fram oskadd, men det är över nu, som tur är. Och missförstå mig inte, jag hade så gärna använt mina VAB-dagar och föräldradagar om jag haft möjligheten, men det hade jag inte. Och det är ingens fel. Så är det bara. Men det är över nu. Nu är han här. Äntligen kan jag ta hand om honom. Min älskade son.

När jag tänker efter så är det inte så ovanligt att jag inte burit min son i mitt sköte. Det är ju ganska vanligt idag. Det mest ovanliga med vår gemensamma berättelse är nog att det tagit så lång tid för oss att hitta varandra.

Vår familj är kanske inte heller helt vanlig. Eller, ja, den är inte helt ovanlig heller. Min mamma föddes på 1940-talet i Sverige. På grund av kvinnornas ställning i samhället blev det svårt för min mormor att behålla min mamma, så min mamma växte upp med sin moster. Men hennes moster, som uppfostrade henne, blev så klart hennes mamma. Så min mamma hade två mammor. Och jag hade två mormödrar när jag växte upp. I dag är det mer vanligt. Många av mina elever har två mammor och två pappor. Många av dem har mött sina bonusmammor och bonuspappor sent i livet. Så vår familj är nog inte helt ovanlig ändå, när jag tänker efter. 

Nej, när jag tänker efter så är den största skillnaden mellan vår familj och normfamiljerna att min son har en prislapp hängande runt sin hals. Och att vi lever under det hjärtskärande hotet om att någon, snart enligt tröstande röster, kanske talar om för oss att vi inte får vara en familj längre. För att vår pojkes prislapp är för hög. 

Men vad kostar ett liv? Vad får ett liv kosta?

Jag fick en fråga när jag skrev mitt senaste blogginlägg om barns rättigheter. Skribenten frågade vad jag vill att vi ska göra? Mitt svar: jag vill att vi ska värdera alla barn lika. Jag vill att vi ska ställa oss bakom orden att alla barn – alla människor – är lika mycket värda. Oavsett vad vi kommer ifrån. Oavsett hur mitt barn har kommit till mig. Jag vill erkännas rätten att älska mitt barn och rätten att få ta hand om honom. Vi vill erkännas rätten att få leva tillsammans som en familj. 

Så människor i Sverige, jag frågar igen: vad är ett barns liv värt? 

Jag kan inte lova att min son aldrig blir arbetslös eller behöver statsfinansierad sjukvård. Men det kanske din son också kommer att behöva. Så vad kostar din son? Din dotter? Din mamma? Jag behöver något att jämföra med.

I hela mitt liv har jag betalat skatt som alla andra. Men jag kommer aldrig att vara gravid. Den kostnaden kommer vi inte att tära på samhället med. Ger det min son ett försprång i kostnadskalkylen? Jag började jobba när jag var 15 år gammal – det är tidigare skattebidrag än de flesta. Gör det någon skillnad? Jag röker inte. Jag dricker inte heller alkohol. Så jag kommer inte att kosta onödiga sjukpengarna på grund av det. Kan det hjälpa vår rätt att få vara en familj? 

En stilla vädjan, folket i Sverige, snälla låt oss leva tillsammans, ta hand om varandra och älska varandra, precis som andra familjer har rätt att göra. Snälla klipp banden på prislappen som håller på att ta livet av min son. 

Nu vänder jag mig till dig min son. Det här skriver jag till dig. För jag vill att du ska veta att för mig är du alltid, och kommer alltid, att vara lika mycket värd som alla andra. Oavsett vad andra människor säger. Ja, som din mamma kommer jag till och med att älska dig mer än jag älskar andra. För mig är du ovärderlig. Det betyder att det inte går att sätta ett pris på ditt liv. Du är värd mer än alla pengar i världen! Och oavsett vad andra säger så är vi familj. Du är min son. Jag är din mamma. Nu och för alltid. Jag kommer att följa dig till jordens ände om det är det jag måste för att vi ska få vara tillsammans. För hem är, där du är. Du är inte bara min familj via födsel, du är min familj genom val. Vi har valt varandra. Och jag kommer att kämpa för dig, för din rätt till liv, utveckling och lika värde, tills jag inte finns mer. Jag kommer alltid att älska dig. Jag kommer alltid att finnas här för dig.

Min son, monstren lurar fortfarande i skuggorna, men den värsta väntan är över nu. Vi är tillsammans. Och tillsammans klarar vi allt. Det kanske blir svårt. Det kanske blir läskigt. Det kanske blir en kamp, men jag sviker dig aldrig. Jag är alltid vid din sida från och med nu. Det kan jag i alla fall lova dig. 

Barns rättigheter oviktiga – om JO får välja

20 april 2017 – notera det i din kalender. Det är ett historiskt datum.
Det var dagen då JO beslutade att vi kan lagstifta bort våra barns rättigheter.

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn – om lagen tillåter.

Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling – om lagen godkänner det.

Barn ska skyddas mot krig och inget barn får användas som soldat – om vi inte stiftar en lag som säger att de måste det.

Det är den nya världsordningen vi vaknade upp till den 21 april 2017, dagen efter att JO beslutat att socialtjänsten inte behöver utgå ifrån barnets bästa när utlänningslagen godkänner att de lämnar ut information om papperslösa till polisen. Det är ett uppseendeväckande beslut som kan få mycket långtgående och högst oönskade konsekvenser framåt. Beslutet ger styrande organ en öppning att lagstifta bort barnkonventionen, och mest troligt då även de mänskliga rättigheter, när dessa demokratiskt grundläggande rättigheter inte passar oss. Och jag undrar; vilken mänsklig rättighet, vilken grundläggande rättighet för våra barn, kommer vi att lagstifta bort härnäst?

Samtliga länder i Eu har ratificerat barnkonventionen och därmed förbundit sig till att förverkliga den. En av de grundläggande principerna som ska vara styrande i tolkningen av övriga artiklar är just artikel tre; barnets bästa i främsta rummet. Och även om vi har en del jobb kvar innan vi är framme vid målet så har barnkonventionen, tillsammans med de mänskliga rättigheterna, under hela mitt liv utmålats att vara oantastliga. Fram tills för en vecka sedan, det vill säga.

Det låter så vackert. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionens artiklar skrivs fram på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter. Men tyvärr är det bara tomma ord. I praktiken bryter Sveriges beslutsfattare och verkställare mot Barnkonventionens mest grundläggande artiklar dagligen. Och nu har vi alltså tagit nästa steg in i hyckleriets snårskog.

Vi har så fullt upp med att skicka barn rakt in i mördares händer, att vi missar att vi blir delaktiga i att spilla ungas liv. Vi har så fullt upp att kritisera att verkställandet av utvisningar inte fungerar, att vi missar Migrationsverkets egen rapport som berättar att 50 % av alla beslut som tagits är rättsosäkra. Vi är så upptagna med att krampaktigt blunda för att behålla vår världsbild där Sverige är ett land som försvarar människors rättigheter, att vi inte ser det som sker framför våra näsor. Våra politiker har så fullt upp med att köpa dina röster, att de kliver över barnlik för att få dem. Och du tillåter att barn får sätta sina liv till som valuta för din röst.
När ska vi öppna våra ögon?   

Jag är inte fantastisk

– Ann, du är fantastisk. Du vet det va?

Nej, vet du, jag är inte alls fantastisk. Allt jag gör ger mig mer än vad det kostar. Det jag gör är varken osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. Det enda jag gör är att hjälpa en medmänniska, en vän, en familjemedlem.

Det finns människor som blir provocerade när jag säger så, att jag inte alls är fantastisk. En del tror att jag inte kan ta emot beröm. Några kommenterar att jag måste klappa mig själv på axeln. Och det gör jag. Lika mycket som när jag hjälper någon annan i familjen. Lika mycket som när jag tagit mig igenom min dag trots en dålig morgon och ett dåligt humör.

Det som de allra flesta inte verkar förstå är att jag inte umgås med mina vänner för att de är i behov av hjälp. Jag umgås med mina vänner för att jag tycker om dem. För att vi skrattar tillsammans, kan prata om intressanta saker tillsammans, för att jag lär mig mycket av dem, för att de vidgar min värld, för att de är snälla, ödmjuka, vänliga, intressanta och fantastiska människor som ger mitt liv så mycket mer värde. Och om mina vänner och min familj sen behöver hjälp, ja då hjälper vi varandra. För det är väl det familj och vänner gör för varandra, eller?

Bara för att mina nya vänner och min nya familj är kategoriserade av samhället som behövande flyktingar, så är det inte det enda de är. De är människor, precis som du och jag. De har så ovärderligt mycket att ge oss. Det är så fel att vi inte kan se förbi kategoriseringen, att vi inte kan se människorna som potentiella vänner och familj, utan direkt ser dem som några som behöver min hjälp. De ges direkt en lägre samhällsställning, en beroendeställning, under oss andra. Och det är fel! Vi har så fel när vi gör så! Vi är så många ute i världen som har olika behov och behöver hjälp. Men när jag väljer att bli din vän så är det inte av medlidande, eller för att jag tycker att jag kan ge dig mer än vad du kan ge mig. Det är för att jag tycker om dig, för att vi har roligt tillsammans och för att du är vänlig. Oavsett vad du i övrigt befinner dig i för livssituation.

Jag såg en intervju med en fosterfamilj i teve fyra för ett tag sedan. Programledaren hade bjudit in sin kompis och hans familj, som hade tagit in ensamkommande flyktingbarn och erbjudit dem ett hem och en tillhörighet. Där sitter hela familjen i soffan, i sin nya konstellation, och programledaren riktar absolut mest fokus på de vuxna med frågor som ”Hur kommer det sig att ni gör det här? Det är ju inget lätt beslut.” Gång på gång bekräftade programledaren sina vänners helighet för den fina handling de gjort. Höjde handlingen att ta in barn i sin familj till skyarna, som ett oöverstigligt hinder för oss flesta, och pratade om hjältedådet och hur tacksam de här barnen måste vara. Som om det vore en totalt osjälvisk handling. Men vad får familjen då? Hur mycket ger inte dessa barn den här familjen? Ska inte vi också vara tacksamma för att vi har fått möjligheten att ha dessa barn i våra liv? För allt de ger oss varje dag? Eller ska de för evigt basera sin tillhörighet på premisserna att de ska vara tacksamma och att människor runt dem gett dem en familj för att de ville vara snälla med dem?

Att hjälpa människor som behöver hjälp borde vara norm. Det är fint när du skänker några kronor för att hjälpa någon som behöver dem mer än dig. Det är en vacker handling att sätta sig på knä och prata med människan i gatuhörnet, som ser frusen och ensam ut. Det är en fantastisk sak att ägna sitt liv åt volontärarbete. Jag vill också göra allt detta. Men det är inte det jag gör idag.  Det är inte heller vad fosterfamiljer gör. Eller, det borde i alla fall inte vara anledningen till att göra det.

Det sätt vi pratar om saker blir också formen för hur vi tänker och ser på saker. Det blir kulturskapande. Om vi fortsätter höja hjälpsamma handlingar, som borde höra till normen, till skyarna, då kommer färre människor att ta steget att hjälpa. Och många människor kommer att hjälpa av fel anledningar. Allt jag gör, gör jag för att jag själv får ut något av det. Och det är okej. Så länge jag gör bra saker som jag får ut något av och inte undviker att göra bra saker för att jag tror att jag inte kommer att få ut något av det.

Jag vill påstå att det finns många familjer i Sverige som skulle kunna öppna sina hem för fler barn, som önskar en familj. Det är ingen oöverstiglig handling. Och många av oss har råd. Alla skulle vi må bättre av det! Det handlar om prioriteringar. Om du inte vill så är det okej, men vet då att det handlar om att du inte vill, inte om att det är självuppoffrande att bli fosterfamilj eller familjehem. Det handlar om dina prioriteringar.

Och vad det gäller mig själv så vill jag bara vara tydlig med att jag inte alls är fantastisk. Men mina vänner är fantastiska.

Jag umgås med mina vänner och min familj. De är nya vänner och ny familj, men jag älskar dem lika mycket som mina ”gamla” vänner och min ”gamla” familj. Och de är alla värda samma hjälp när de behöver den. För det jag gör är inte osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. När jag hjälper så hjälper jag mina vänner och min familj. Det är inget ovanligt eller fantastisk med det. Eller, det borde i alla fal inte vara det.

#världensbarnisverige

Jag har inte råd att mista dig

Vet du om att det finns en ansökningsprocess som människor måste gå igenom, för att få lov att leva? 
Nej? Det kanske inte är så konstigt. Ansökningsprocessen gäller ju inte alla. 

Jag visste inte heller om den. Ansökningsprocessen måste bara ‘vissa’ människor gå igenom. Människor som av samhället sorteras in i att vara född i fel land, som har fel hudfärg, fel kön, älskar fel människor.

Eller… kanske har jag vetat det, men jag har blundat. Gått igenom livet med stängda ögon, sovandes. Och det var först för snart år sedan jag vaknade. För ett år sedan träffade jag människor som samhällsapparaten sorterat in i de där påhittade kategorierna. De här dömande, hatiska och sjuka grupperingarna. Likt falangerna i filmer Hunger Games, där människor från vissa falanger anses mer värda än andra och där de mindre ansedda tvingas genomgå prov för att leva. Du är av via födsel märkt för livet, delad en hand och det kostar stort att be om nya kort. Det är med ditt liv som insats.

”Vi kan inte rädda alla.”

”Vi har inte råd att ta emot fler flyktingar.”

Flyktingar, ja. Vad är egentligen en flykting? Det är en person som flyr från något. Flyr för sitt liv. Från död. Till ett bättre liv. Men vi har tydligen inte råd att rädda liv.

Jag jobbar som lärare till vardags. Jag leker ibland med tanken på vad som skulle ske med samhället om skolan resonerade som den stora samhällsapparaten gör, när det kommer till asylfrågan:

– Nej, vi har inte råd att hjälpa dig längre. Du kostar för mycket pengar. Vi skickar hem dig. Kom inte tillbaka hit igen, om du inte kan betala för din egen skolgång! Dina föräldrars skattepengar har vi använt upp för länge sedan! 

 

Eller när föräldrar frågar varför vi ”splittrar” deras barns välfungerande klass, så kanske vi istället för att förklara begrepp som likvärdig skola och hur vi får det hållbart tillsammans ska säga:

Självklart rör vi inte om i den välfungerande klassen. Resursfördelningarna är givna från dag ett. De som hade turen att hamna med pedagoger de trivs med och i en grupp som fungerar bra ihop ska så klart få fortsätta så, även om vi ser att en omfördelning i personal och bland elever skulle gynna fler. Vi maxar resurser i en grupp för så lyckas vi i alla fall med en klass. Allt annat är colleteral damage. 

Jag fick för någon vecka återberättat för mig om en politiker som på ett föräldramöte fått frågan om varför X område skulle få en högre skolpeng än område Y. Om föräldrar som tyckte att de i X område väl kunde få skylla sig själva, för de skulle väl inte sko sig på område Y bara för att de inte kunde ta hand om sig själva.

Men visst är det väl så att era barn kommer att möta barnen från område X någon gång i sitt liv? Vilka barn vill ni att de ska möta?

Det är ett sådant talande uttalande. För visst är det ju så. Vi lever tillsammans som ett kollektiv. Ja, vi ska ta hänsyn till individerna. Men som vi lever så innebär hänsyn till individerna också att ta hänsyn till kollektivet. Vi påverkar varandra hela tiden och det är bara tillsammans vi kan skapa ett bra samhälle.

Det gäller så klart även globalt. Om vi inte vill vara instängda av våra egenpåhittade landsgränser så bör vi snabbt tänka om. För vi kommer att möta alla de människor som delats en sämre lott i livet än oss, på våra semestrar. Och vilka människor vill vi möta? Kanske ett krasst sätt att se det på. Till och med översittaraktigt. Men ett perspektiv att belysa asylfrågan ur.

”My land’s only borders lie around my heart”

När jag träffade människorna som vi sätter dessa stämplar på och på nära håll fick följa dessa omänskliga, av människor skapade, systemiska prov för livet, då vaknade jag. Nu vet jag att det jag lärde mig i skolan, och sedan dess själv lärt ut, inte stämmer. Alla människor är inte lika mycket värda. För en del människor måste genomgå omfattande prov för att få rätten till sina liv. En del människor tycker vi inte att vi har råd att rädda, medan andra människor får kosta hur mycket som helst. Det finns ingen logik att söka i vilka förutsättningar du på förhand är given att klara av ditt liv. Du kan vara född under brinnande krig, ha sett dina föräldrar bli skjutna mitt framför dina ögon, levt som föräldralös och papperslös flykting i ett land där du är fråntagen dina rättigheter på grund av det land du föddes i och den religion du uppfostrats med, ha riskerat ditt liv på långa, kalla, mörka och farliga vägar för att ta dig till friheten och väl där lägga alla dina sista krafter på att gå i skolan och ställa om för att bli en ‘värdig’ medborgare i det samhälle du landat i – men ändå nekas rätten att leva i fred och frihet. Medan någon annan kan vara född i ett land som knappt kan minnas när det låg i krig senast, som nyttjat jordens delade resurser för att ta sig framåt och bli välmående och välgödd, ha vuxit upp med din mamma och pappa med det stora sociala skyddsnätet under sig och ligger samhället till stor belastning i de kriminella skuggorna – men ha en självklar plats i samma samhälle som någon annan nekats plats i. Det enda som avgör är var du från början är född.

Asylfrågan är ingen lätt ekvation, men det är värdens enklaste sak att ta ställning till. För hur kan vi någonsin, som individer som delar våra liv på samma planet, en planet där ingenting försvinner, säga till en annan person att vi inte har råd att rädda deras liv? Jag hör dig, när du kallar mig naiv. Men jag är hellre naiv än ovärdig och omänsklig!

Jag har råd. Jag har råd att dela mitt liv med dig! Kom så delar vi på det vi har. För jag har inte råd att mista dig! 

Du är vad du gör 

Ibland visar våra hjärnor vem vi är utan att vi själva menar det eller ens är medvetna om det. För var jag riktar mitt fokus, hur jag väljer att tolka saker, vad jag väljer att vara kritisk och ifrågasättande av, samt inte vara kritisk och ifrågasättande av, visar var min subjektivitet ligger. 

I dessa lägen kan det finnas det ett avstånd mellan min självbild och den jag faktiskt är genom tanke och handling. Det är i dessa lägen jag är i stort behov av spegling. För vill jag inte vara den som min tankar och handling gör mig till, måste jag förändra hur jag tänker och handlar. Men då måste jag först också bli medveten om vem jag gör mig själv till. 

Jag är inte rasist, men …

Fridolin-ett mycket trivialt, klart och tydligt sätt att få bort rasism: sluta ge nyanlända alla dessa förmåner. Låt dem som har förtjänat extra förmåner få det-inte de som inte lyft ett finger mer än parvlat sig hit. Ty detta sticker i ögonen på befolkningen. Se till att alla får bostäder-att ingen ”ny”går före i kön. Se till att inte ”de nya enbart” får körkort-fattiga studenter behöver det också-och lever på gränsen de med. Befolkningen i Sverige vill känna sig vara första prioritet för politikerna. Men det är vi ju inte idag. Ändra på det så förändras folks rasism.

Den här kommentaren hittar jag i en tråd som efterföljer fredagens SD-skandal, där en elev blir ifrågasatt på grund av att eleven ser äldre ut än vad han påstås vara. (Bara för att vara tydlig här: eleven ska enligt uppgifter vara född och uppvuxen i Sverige och har varken fördelar av eller egentlig möjlighet att ljuga om sin ålder.) Jag väljer att inte skriva ut var jag hittade den eller källan till kommentaren, för jag är inte på något sätt intresserad av att hänga ut en individ, jag vill endast resonera kring ett fenomen. 

Kommentarer som dessa är så otroligt vanliga och de kännetecknas alla av samma sak: de är byggda på myter, kunskapsluckor, ignorans och de visar tydligt subjektiviteten hos människan bakom kommentaren. Om en person bakom en sådan här kommentar bar perspektivet att hen inte ville generalisera och inte ville ställa grupperingar mot varandra så skulle personen i fråga valt att ställa kritiska frågor till dessa antaganden. Exempelvis:

  • Vilka förmåner är det som nyanlända får men som människor med svenskt medborgarskap inte får?
  • Hur säker är källan som påstår att nyanlända får gå före i bostadsköer och får körkort betalda av staten? 
  • Om något av detta stämmer, vilka är argumenten för att man gör så? Finns rimliga argument? 

En person som inte är rasistisk, alltså inte ställer vi emot dem i generaliserande grupperingar, skulle också utryckt sig språkligt annorlunda. Språket visar ofta tydligt vilket perspektiv vi bär på. Exempel i det här inlägget är:

  • Låt dem som har förtjänat extra förmåner få det-inte de som inte lyft ett finger mer än parvlat sig hit.

Parvlat är ett ordval som används i syfte att tala nedsättande och används för att förminska den farliga och svåra resa flyktingar gjort för att ta sig ifrån kriget. Detsamma gäller uttrycket inte lyft ett finger mer som också är en oerhört grov generalisering av gruppen flyktingar.

Dessa uttryck visar också på en stor okunskap och oförståelse om situationen som nyanlända/flyktingar har idag. Ordvalen tyder på att författaren anser att det är enkelt att fly från sitt hem, sin familj och från krigshärjade länder till ett annat land samt att hen anser att det är en ”räkmacka” att leva med flyktingstatus i Sverige idag. Författaren bortser helt från osäkerheten, ofrivilligheten och oförmågan att ha kontroll över sitt eget liv som karaktäriserar ett liv som nyanländ i Sverige idag. 

  • Befolkningen i Sverige vill känna sig vara första prioritet för politikerna.

Här ställs grupperingar direkt emot varandra, där nyanlända/flyktingar inte ens får räknas in i benämningen ”befolkningen i Sverige”. Det är också ett direkt konstaterande att en grupp är mer värd än en annan – ett grundfundament i rasism. 

En annan ofta förekommande företeelse i inlägg som dessa är att författaren tar offerrollen och ställer sin egen situation mot andras. Istället för att gå ihop och kämpa för allas lika värde så väljer man att försöka klättra på andra grupperingar:

  • Befolkningen i Sverige vill känna sig vara första prioritet för politikerna. Men det är vi ju inte idag. 
  • Se till att inte ”de nya enbart” får körkort-fattiga studenter behöver det också-och lever på gränsen de med. 
  • Låt dem som har förtjänat extra förmåner få det-inte de som inte lyft ett finger mer än parvlat sig hit.

I det sista citatet kan vi också se tydligt hur ignorans och okunskap bygger personens argumentation. I samanhanget förstår vi att de författaren anser har förtjänat extra förmåner är människor som räknas in i ”befolkningen Sverige” och inte nyanlända/flyktingar. Min första fråga blir då:

  • Vad har befolkningen i Sverige gjort som gör att de förtjänar extra förmåner? 

Följt av:

  • Vad har flyktingar/nyanlända inte gjort, som gör att de inte förtjänar extra förmåner? 

I samtal med människor som uttryckt sig på liknande sätt som i citatet ovan har jag alltid, utan undantag, mötts av det ekonomiska argumentet; vi har betalat skatt i Sverige. Jag skulle vilja resonera lite kring detta. Du som är uppvuxen i Sverige har tärt en del på vår gemensamma välfärd. Du har haft gratis skolgång utan att själv betalt skatt under den tiden. Du har nyttjat vår gemensamma sjukvård, fått gratis tandläkare som barn, kanske varit i kontakt med socialtjänsten, fått gratis skolbuss, nyttjat våra bibliotek, deltagit i föreningslivet etc. Är du vuxen kanske du även varit föräldrarledig, sjukskriven, arbetslös etc. En person som nyss kommit till Sverige har inte betalt skatt, det är riktigt. Men de har heller inte flera år bakom sig där de nyttjat och tärt på vår välfärd. De får ta del av den under sin asylprocess, med målet att de också ska få vara medskapare av den framöver. Och då ska vi veta att många skulle gärna vara medskapare av den från dag ett, men där sätter våra regler och lagar stopp. Så vi hindrar dem ifrån att arbeta och bidra. Detta vet jag av erfarenhet från vänner som försökt få arbeta och få tjäna sin egen inkomst men som motarbetats av myndigheter och lagar i varje steg. 

Sedan kan vi även ta ett globalt perspektiv på denna fråga. Ett perspektiv som författaren tydligt visar att hen har okunskap om eller faktiskt väljer bort, och som då också säger en hel del om vem författaren är i tanke och handling. För vad har svenska medborgare gjort för att förtjäna extra förmåner? Ett svar kan vara ”betalt skatt”. Ett annat kan vara ”Vunnit på födsellotteriet!”. För hur det än är så handlar frågan till syvende och sist om hur vi ser på oss själva och varandra. Ser jag på mig som en del av världen, där alla människor är lika värda, eller som en del av det land jag har haft lyckan att födas i, där mitt liv är mer värt än människor som haft oturen att födas i länder med krig, hot och förföljelse? Tror jag på medmänsklighet och solidaritet eller på att den starke med mest tur ska vinna? Förstår jag att Sverige som land har kunnat växa och frodas på grund av att vi fått nyttjat världens gemensamma naturresurser och att det beror på givna förutsättningar mer än att jag gjort något bättre än någon annan i ett annat land? Anser jag mig kunna äga land eller anser jag att det är våra gemensamma resurser som vi måste dela? Anser jag att varje människa som föds ärver sina förutsättningar från tidigare generationer och att ingen kan stå till svars för tidigare generationers agerande, att vi därför måste hjälpas åt för att utjämna dessa skillnader i förutsättningar? Eller anser jag att alla människor som föds får skylla sig själva för att de blir födda på den platsen, av de föräldrarna? 

Fundera ett varv – var ställer du dig i dessa frågor? Vilka perspektiv väljer du att ifrågasätta och vilka väljer du att inte vara kritisk mot? Hur väljer du att uttrycka dig språkligt? Och vad säger allt detta om dig som person? Är du beredd att acceptera vem det gör dig till? Äger du det? Tar du ansvar över vem du är?

Starkas svaga styrka

När du säger någonting så låter det som att det är så det är.

Den kommentaren har jag fått fler gånger i mitt liv än jag kan räkna till. Det började tidigt. Jag har, av många anledningar, alltid upplevts som och känt mig stark. Jag har under hela mitt liv matats med att jag har kraften att påverka – av mina föräldrar, av mina lärare men också av populärkultur som haft en stor inverkan på min moral och mina värderingar. Det är ingen som sagt till mig att jag har det, det är människor och karaktärer som levt med det ledmotivet som gestaltat att jag faktiskt har betydelse och jag har en stor möjlighet att påverka – om jag vill, om jag vågar, om jag är villig att göra jobbet. Och om jag orkar stå emot skiten som kastas min väg när jag försöker förändra. 

Som 14-åring sökte jag mitt första stipendie på egen hand, till mina föräldrars förvåning när de blev uppringda och fick frågor på om det jag skrev var sant. Vilket det så klart var. Det enda sättet att ta sig fram i längden är att fightas med rena handskar! 

Som 16-åring skrev jag brev till Konsumentombudsmannen och TV4, då jag tyckt att de lurat min mamma eftersom parabolen inte fungerade som den skulle. Sedan kunde vi se TV4 även i vårt hörn av landet.

Som 17-åring klev jag in på ett litet företag och undrade varför de arbetade så ineffektivt. Sedan visade jag dem ett system med den på den tiden något revolutionerande kalkylfunktionen i datorer. Jag blev sedan ansvarig för bokningssystemen och fick stort ansvar över avdelningen. 

Min bild av att jag kan ta mig fram genom ett stort rättspatos och en vilja att hjälpa bekräftades gång på gång. Och som vi alla vet så är det de sidor som vi blir bekräftade i som växer sig starkare. Stark blir starkare och lejonet i min spegelbild växte för varje dag.

En persons starka sidor är också de svagaste sidorna i andra situationer. Det förstod jag tidigt. Som 18-åring började jag söka nya jobb, med tigern inom mig som ledstjärna. Ibland för att jag behövde jobb. Ibland för att jag ville se hur långt jag kunde gå. Jag älskade att gå på arbetsintervjuer, det var som en studie om mig själv och vem jag var. Och med kaxiga ansökningar blev jag kallad till intervjuer för arbeten som låg långt bortom min kompetens, ofta med motiveringen ”vi var bara tvungna att möta personen bakom den här ansökan”. På alla dessa intervjuer lärde jag mig mycket om mig själv, bland annat att jag kunde svara samma egenskaper på frågorna ”Vilka är dina tre starkaste sidor?” och ”Vilka är dina tre svagaste sidor?”. Svar som ofta fick personerna på andra sidan bordet att höja på ögonbrynen och som alltid blev starten på intressanta samtal. 

Några av mina starkaste sidor är, och har alltid varit, att jag är verbal, driven, rak/tydlig och modig. Några ingredienser i receptet stark. Egenskaper som ur ett annat perspektiv kan beskrivas som pratig, gå-påig, dömande/hård och dumdristig/naiv. Jag har genom åren beskrivits på samtliga sätt. Det har också gjort att jag bearbetat och analyserat mig själv genom andras ögon och kommit fram till att ja, jag är både verbal och pratig, driven och gå-påig, rak, tydlig, dömande och hård samt modig, dumdristig och naiv – men jag väljer att vara det. Fler än en gång i mitt liv har människor sagt att jag är naiv när jag tror att jag ska vinna över Goliat. Fler än en gång har det visat sig att det modet lett till framgång. Fler än en gång har människor konstaterat att jag är dömande när jag kallar någon för rasist. Och varje gång försöker jag att vara rak och stå på mig och förklarar att det är ett sätt att uppfatta det på, det andra sättet att se det på är att människor måste äga sina val och handlingar. Jag äger att jag kallar en rasist för rasist! Jag väljer att vara rak. Jag väljer att ta ansvar för mina handlingar och den jag är. 

I egenskap av att vara stark möter jag ofta människor som vill rätta in mig i ledet. Jag ska vara tyst, inte tala så övertygande, inte vara så stark. Normen i samhället är att behoven hos de som är svaga är viktigare än behoven hos de som är starka. Vi gör svaga människor till offer för starka människors välvilja genom att frånta de svaga allt ansvar och placera det i knät hos de som i samhället bedöms som starka. Vi glömmer allt vi vet om hjälp till självhjälp och tror att alla mår bättre om starka bär svaga fram genom livet. Jag tror inte en sekund på detta. Ansvar i rätt knä! 

Jag har inga problem med att visa hänsyn till människor som inte haft samma förutsättningar som mig, samma möjligheter att få bli bekräftade i sin styrka. Men sekunden jag tror att jag är den som ska göra andra starka, då är jag helt fel ute. Endast individen själv kan göra sig stark. Alla kan, med rätt hjälp och stöttning, ta sig fram i livet, men bara om de själva vill. Alla måste göra grovjobbet själva. Jag kan laga maten, men jag kan aldrig tugga och svälja den åt dem. 

Jag vet att jag är stark. Jag är medveten om att mina övertygelser kan få andra människor att tystna. Det är lärdomar jag fått av erfarenheter under mitt liv. Jag har också förstått att jag vinner på att ta ansvar över det – vi kommer längre tillsammans. Men jag vill framhålla att i tillsammansskap delar vi på ansvaret och alla måste ta ansvar för sin del. Om jag tar allt ansvar kommer det inte att leda oss framåt – då blir det ändå ett ensamarbete. På grund av detta är jag alltid snabb att, i nya grupper, konstatera att jag är medveten om hur jag kan uppfattas och att jag därför vill, och förväntar mig, att alla tar ansvar för att bemöta vad jag säger, ifrågasätta det jag uttrycker och istället för att försöka tolka saker för mycket, istället för att gå runt och fundera över vad jag menar, fråga mig! Min ambition är alltid att vara så rak och tydlig jag kan, men kommunikation är svårt och jag lyckas inte alltid. Men en sak har jag lärt mig och det är att om du går runt och vrider och vänder på det jag sagt, i syfte av att tolka det från olika perspektiv, och fundera över vad jag menade – då kommer du med största sannolikhet att missuppfatta det jag hade hoppats på att förmedla. 

Jag tar ansvar för att alltid försöka vara så tydlig jag kan och alltså alltid överväga hur jag ska uttrycka mig för att det jag sänder ut ska bli så bra som möjligt. Jag lovar också att ta ansvar för att fråga dig vad du menar om jag inte förstår, innan jag dömer, och jag lovar att lyssna på det du säger och vara öppen för din input. Jag önskar och förväntar mig att du tar samma ansvar. 

Jag har varit med om många sammanhang som bekräftar att normen som råder i vårt samhälle är att den starke ska ta allt ansvar för den svage. Något som alltså går helt på tvärs med min syn på hur en ansvarskultur ska fungera. Det pratas mycket om rätten att få uttrycka sig, rätten att få lägga fram sina känslor och att få låta dem vila i rummet. Men alltid tillhör den rätten endast dem som är tysta, de som utgår ifrån bristperspektiv och de som ses som ”de svaga” i sammanhanget. Rätten att få bli hörd tillhör främst de som inte tar sig rätten själva – personer som stickar på sina offerkoftor och bygger klagomurar. Och de som vill bemöta gnället får kliva undan, lämna över sin rätt att själva uttrycka sina känslor, till de som själva inte tar sig rätten eller de som istället för att ta ansvar att föra konstruktiva diskussioner och vara öppna för andras känslor stickar vidare på sina koftor och bygger vidare på sina murar. 

Att bemöta någon med att säga ”nu lägger du locket på” är just att lägga locket på. Att en tredje part sitter och säger åt en person att de tar för mycket utrymme och att denna måste släppa in den andra parten är att hjälpa den andra parten att sticka koftan och bygga muren, men också att stjäla den första partens rätt att uttrycka sig. Att säga till någon att denne ska vara tyst för att denne är för stark i sin övertygelse, det är att säga att vissa har rätt att uttrycka sina känslor och upplevelser, men andra har inte det. Och vad bygger vi för konstruktiv ansvarskultur med detta. 

Jag är både verbal och pratig, driven och gå-påig, rak, tydlig, dömande och hård samt modig, dumdristig och naiv. Samma egenskaper sedda ur olika perspektiv och utifrån olika situationer. Jag tar ansvar för att vara medveten om dessa och att göra medvetna val om hur jag använder mig av dem. Jag tänker ta mig rätten att testa mig fram genom mitt liv medvetet och medveten om detta. Jag kommer att misslyckas ibland. Jag kommer att göra fel och jag kommer att kliva snett. Jag förväntar mig då att du hjälper till att styra mig rätt – men inte genom att säga att jag ska ta ansvar som andra människor bör ta. Att jag måste bli någonting annat för att andra inte tar ansvar över vem de är. Jag förväntar mig ett delat ansvar tillsammans. 

Och apropå det där lejonet i spegeln – frågan är om det alltid är så dåligt. Kanske är det så att en växande spegelbild fungerar som drivmedel för personens växande. Är det inte till och med så att vi vet att det är så? Om Zlatan inte haft sitt enorma självförtroende, tror vi att han hade varit där han är idag? Och tror vi verkligen att han alltid matchat sin spegelbild? 

#världensbarnisverige

När jag talar om minnen från min barndom är det ofta så att de andra inblandade inte känner igen sig. De har en annan upplevelse av situationen, de kommer ihåg andra detaljer eller så har just den händelsen inte alls påverkar dem lika stark som den påverkat mig. 

Vi upplever ofta samma situation på olika sätt eftersom att vi har olika referensramar att tolka med. Vi ser på situationen ur olika perspektiv. På samma sätt som vittnesutsagor om samma brott sällan stämmer helt överens med varandra. 

Det är ganska irriterande när det händer, för jag är ju så säker på att det var precis så det var. Jag känner det med varenda ben i kroppen, jag ser ju händelsen framför mig lika klart och tydligt som på en iMAX bioduk. 

Sen börjar jag försöka pussla ihop händelser. Jag förklarar genom att berätta hur det stämmer med det som hände före och efter. Och ju mer minnesbilderna växer, ju tydligare blir det även för mig att saker och ting inte går ihop. Hur kunde jag bas där så när jag var där dagen efter? Hur kunde det ha hänt hemma hos mormor och morfar, om jag var tio år då men de sålde huset när jag var åtta år? Jag inser att mina minnesbilder faktiskt inte är objektiva sanningar, hur tydliga de än är i mitt huvud. 

Det är många faktorer som påverkar våra minnesbilder. Vi omformar, tolkar och gör om våra minnen till berättelser hela tiden för att få dem att passa med vår självbild och med förutfattade meningar vi bär på. 

– När vi är färdiga kanske du tänker att du inte ställde så bra frågor eftersom du inte var tillräckligt förberedd. Om en vecka kanske du tänker att du inte fick så bra svar från mig. Och en månad senare kanske du bara kommer ihåg att det var mina svar som var dåliga.

Det beror på att alla lägger till och drar ifrån saker som passar den egna världsbilden och uppfattningen om sig själv.

— Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet (DN)

Det är alltså mycket svårt att skapa tydliga och sammanhängande bilder av sin barndom och sitt liv. Och troligen är det svårare ju längre bort minnet är, ju yngre du var när du upplevde situationen samt ju mer traumatisk din upplevelse var. 

Trots detta har jag hört att Migrationsverket utvisar ensamkommande barn med motiveringen att deras berättelse inte är ”nog tydlig och sammanhängande”. Hur är detta möjligt? 

Vi kräver alltså att barn, som ofta aldrig gått i skolan, ska kunna återge de mest traumatiska delarna av sitt liv på ett mycket tydligt och sammanhängande vis. En uppgift som vi vet är nära nog omöjlig för de flesta av oss. Hur är det möjligt? För det krävs inte bara att barnen har en unikt utvecklad förmåga att hålla minnen objektivt, de måste också ha en väl utvecklad kommunikativ förmåga och en förmåga att se sig själv på ett sätt som den flesta vuxna som läst tolv år i skolan saknar. 

Det kräver vi att dessa barn ska ha. Annars skickar vi dem till ett land de inte känner, där de inte känner någon, och som UD har bedömt som en så stor säkerhetsrisk att de avråder vuxna svenska medborgare att åka dit.

Så behandlar vi #världensbarnisverige

Håll i, håll ut, håll om – det betyder mycket

Vilken känsla tycker du det är viktigast att du lyckas förmedla till dina elever? 

Frågan fick vi, den helt nya personalgruppen på den helt nyöppnade Glömstaskolan, under vår andra dag tillsammans. Det kan kännas som en stor fråga. Det är så många saker jag vill förmedla till eleverna som jag möter. Trygghet, respekt, sammanhang. Det kan kännas svårt att välja ut den viktigaste. Och för ett halvår sedan hade jag inte kunnat göra det. För ett halvår sedan hade jag spaltat en massa viktiga stora ord ovanpå varandra. Men inte längre. Nu vet jag exakt vilken känsla jag tycker är den absolut viktigaste att jag förmedlar till de elever jag möter.

BETYDELSEFULL

Alla elever jag möter ska känna att de är önskade, deras närvaro är avgörande och det de bidrar med är meningsfullt för både dem själva och andra. De ska också känna att vad de får ut av att vara på skolan är viktigt för dem, för deras nutid och deras framtid. Deras tid är för viktig för att slösas bort. De är helt enkelt betydelsefulla! Det vi gör tillsammans är betydelsefullt.

Under april till och med juli fick jag chansen att arbeta med en grupp nyanlända elever. När du möter elever, barn, som lever i den typ av utlämnande sammanhang som asylsökande gör, människor som fått hela sina liv slagna i spillror och behövt lämna över en stor del av kontrollen över sina liv till andra för att få en chans att överleva, då är det dags att börja skala av lagren på kravlöken. Det är något vi generellt mer ofta skulle behöva göra, vara mer lyhörd inför individernas basala behov, men i det här läget är det omöjligt att inte göra det. Det var uppenbart från första mötet med dessa elever att det enda sättet vi skulle kunna bedriva lärande på var att starta med frågan

Vilket är det mest basala behov den här eleven har just nu, som vi måste fylla, för att lägga grunden för lärande? 

Och det är ingen skillnad på behoven – alla elever behöver få samma basala behov uppfyllt. En del elever har bara större behov av att just du förmedlar den känslan till dem, eftersom de inte har någon att förlita sig på utanför skolan. För mig blev mötet med de här eleverna en avgörande upplevelse för mitt fortsatta arbete som lärare. Avgörande och oumbärligt lärande för mig.

”Ibland kom jag lite sent till skolan eftersom jag ville att du skulle ringa till mig och säga att du ville att jag skulle komma.” 

Av många olika anledningar var det svårt för många av våra elever att ta sig till skolan på morgonen. Det här med att ha exakta tider att passa var en del inte vana.Det kan vara svårt att hitta motivationen att gå i skolan och lära sig ett nytt språk när man inte ens vet om man får stanna i landet där språket talas. Några hade svårt att sova på nätterna. De är tonåringar och har generellt svårt att kliva upp på morgonen. De har ingen som ställer krav på dem att de ska komma till skolan, ingen som sliter upp dem ur sängen och skjutsar dem när inga andra medel fungerar. Det var ingen som fanns där och visade att de är betydelsefulla nog för att göra allt för att de ska lyckas.

I ett läge där eleverna inte kommer till skolan kan vi välja att skälla på dem, straffa dem på olika sätt och få dem att skämmas över att de inte klarar av att ta ansvar. Eller så kan vi fundera över hur vi kan göra det värt för dem att kämpa och lyckas. Vi kan börja med att skala löken för att nå kärnan och hitta det mest basala behovet för att lägga en gynnsam grund för lärande. Den metoden vill jag välja.

Min största lärdom från våren och sommarens arbete är att det finns ett grundläggande behov som måste fyllas för att allt annat ska fungera. Ett behov som jag behöver fylla för att lärandet ska stå på en stabil grund. En känsla som jag måste börja med att förmedla, om den känslan saknas hos individen. Varje individ måste få känna att hen är betydelsefull och att hen befinner sig i ett betydelsefullt sammanhang.

Jag är önskad. 

Jag är behövd.

Jag är viktig.

Det jag gör betyder något för mig själv och andra. 

Det jag är med om har betydelse för mig nu och i framtiden. 

Där har vi grunden. För om du känner dig betydelsefull, då kommer du att vilja bidra. Då är du beredd att kämpa för att lyckas. Då känner du dig älskad, trygg och du får en känsla av sammanhang.

På Glömstaskolan pratar vi mycket om att hålla i och hålla ut. Det är något som min kollega Magnus Blixt myntat. När jag talade med min kära vän Rektor Sussie om mitt arbete i förberedelseklassen i våras och nämnde detta mantra för henne så gjorde hon ett viktigt tillägg för att beskriva vad mitt arbete handlar om:

Håll i. Håll ut. Håll om.

Betydelsefull är känslan jag ska fokusera på att förmedla till eleverna jag möter. Jag vill visa dem att de är betydelsefulla och att det vi gör har betydelse för dem och andra. Och mina ledord är just håll i, håll ut, håll om. Där tänker jag börja min lärargärning i höst. Var börjar du din?