Håll i, håll ut, håll om – det betyder mycket

Vilken känsla tycker du det är viktigast att du lyckas förmedla till dina elever? 

Frågan fick vi, den helt nya personalgruppen på den helt nyöppnade Glömstaskolan, under vår andra dag tillsammans. Det kan kännas som en stor fråga. Det är så många saker jag vill förmedla till eleverna som jag möter. Trygghet, respekt, sammanhang. Det kan kännas svårt att välja ut den viktigaste. Och för ett halvår sedan hade jag inte kunnat göra det. För ett halvår sedan hade jag spaltat en massa viktiga stora ord ovanpå varandra. Men inte längre. Nu vet jag exakt vilken känsla jag tycker är den absolut viktigaste att jag förmedlar till de elever jag möter.

BETYDELSEFULL

Alla elever jag möter ska känna att de är önskade, deras närvaro är avgörande och det de bidrar med är meningsfullt för både dem själva och andra. De ska också känna att vad de får ut av att vara på skolan är viktigt för dem, för deras nutid och deras framtid. Deras tid är för viktig för att slösas bort. De är helt enkelt betydelsefulla! Det vi gör tillsammans är betydelsefullt.

Under april till och med juli fick jag chansen att arbeta med en grupp nyanlända elever. När du möter elever, barn, som lever i den typ av utlämnande sammanhang som asylsökande gör, människor som fått hela sina liv slagna i spillror och behövt lämna över en stor del av kontrollen över sina liv till andra för att få en chans att överleva, då är det dags att börja skala av lagren på kravlöken. Det är något vi generellt mer ofta skulle behöva göra, vara mer lyhörd inför individernas basala behov, men i det här läget är det omöjligt att inte göra det. Det var uppenbart från första mötet med dessa elever att det enda sättet vi skulle kunna bedriva lärande på var att starta med frågan

Vilket är det mest basala behov den här eleven har just nu, som vi måste fylla, för att lägga grunden för lärande? 

Och det är ingen skillnad på behoven – alla elever behöver få samma basala behov uppfyllt. En del elever har bara större behov av att just du förmedlar den känslan till dem, eftersom de inte har någon att förlita sig på utanför skolan. För mig blev mötet med de här eleverna en avgörande upplevelse för mitt fortsatta arbete som lärare. Avgörande och oumbärligt lärande för mig.

”Ibland kom jag lite sent till skolan eftersom jag ville att du skulle ringa till mig och säga att du ville att jag skulle komma.” 

Av många olika anledningar var det svårt för många av våra elever att ta sig till skolan på morgonen. Det här med att ha exakta tider att passa var en del inte vana.Det kan vara svårt att hitta motivationen att gå i skolan och lära sig ett nytt språk när man inte ens vet om man får stanna i landet där språket talas. Några hade svårt att sova på nätterna. De är tonåringar och har generellt svårt att kliva upp på morgonen. De har ingen som ställer krav på dem att de ska komma till skolan, ingen som sliter upp dem ur sängen och skjutsar dem när inga andra medel fungerar. Det var ingen som fanns där och visade att de är betydelsefulla nog för att göra allt för att de ska lyckas.

I ett läge där eleverna inte kommer till skolan kan vi välja att skälla på dem, straffa dem på olika sätt och få dem att skämmas över att de inte klarar av att ta ansvar. Eller så kan vi fundera över hur vi kan göra det värt för dem att kämpa och lyckas. Vi kan börja med att skala löken för att nå kärnan och hitta det mest basala behovet för att lägga en gynnsam grund för lärande. Den metoden vill jag välja.

Min största lärdom från våren och sommarens arbete är att det finns ett grundläggande behov som måste fyllas för att allt annat ska fungera. Ett behov som jag behöver fylla för att lärandet ska stå på en stabil grund. En känsla som jag måste börja med att förmedla, om den känslan saknas hos individen. Varje individ måste få känna att hen är betydelsefull och att hen befinner sig i ett betydelsefullt sammanhang.

Jag är önskad. 

Jag är behövd.

Jag är viktig.

Det jag gör betyder något för mig själv och andra. 

Det jag är med om har betydelse för mig nu och i framtiden. 

Där har vi grunden. För om du känner dig betydelsefull, då kommer du att vilja bidra. Då är du beredd att kämpa för att lyckas. Då känner du dig älskad, trygg och du får en känsla av sammanhang.

På Glömstaskolan pratar vi mycket om att hålla i och hålla ut. Det är något som min kollega Magnus Blixt myntat. När jag talade med min kära vän Rektor Sussie om mitt arbete i förberedelseklassen i våras och nämnde detta mantra för henne så gjorde hon ett viktigt tillägg för att beskriva vad mitt arbete handlar om:

Håll i. Håll ut. Håll om.

Betydelsefull är känslan jag ska fokusera på att förmedla till eleverna jag möter. Jag vill visa dem att de är betydelsefulla och att det vi gör har betydelse för dem och andra. Och mina ledord är just håll i, håll ut, håll om. Där tänker jag börja min lärargärning i höst. Var börjar du din?

Vadå svenska värderingar?

Jag är inte ett offer. Det känns viktigt för mig att börja detta inlägg med att konstatera det. Jag vägrar vara ett offer och vill inte bli varken sedd eller behandlad som ett. Av den anledningen är det också många saker i mitt liv jag valt att inte prata om. Men ibland är det svårt att vara tyst.

Jag är kvinna. Född och uppvuxen i Sverige under en tid då vi hyllat våra demokratiska värderingar, vår jämställdhet och hur bra vi är på att värna om de mänskliga fri- och rättigheterna. Och det är något vi ska vara stolta över. Vi, alla, som kämpat för att värna detta, i världen. Men att påstå att vi inte har en del att jobba på vore skamligt. Vi har Sverigedemokrater i riksdagen, kvinnor har fortfarande sämre lön än män, människor blir trakasserade på grund av sexuell läggning, kvinnohatet och främlingsfientligheten frodar i kommentarsfälten, ”kvinnosjukdomar” är nedprioriterade forskningsområden, det pågår på allvar livliga samhällsdebatter där människor tycker att de ska få bestämma vad andra människor ska få ha på sig för kläder, föräldrar protesterar och tycker att deras barn inte ska behöva gå in till skolan genom samma ingång som barn som flytt till Sverige och någonstans mitt i allt detta pratar politiker om att vi måste försvara våra svenska värderingar. Våra svenska värderingar. Vilka är de?

Kan vi hävda att jämställdhet är en svensk värdering? Trots att det i Sverige sitter övervägande del män på chefspositioner och kvinnor får sämre lön bara för att de är kvinnor? Vi har heller ännu ej sett en kvinnlig statsminister.

Kan vi hävda att rätten att älska vem man vill är en svensk värdering? Trots att vi fortfarande har präster som vägrar viga homosexuella?

Kan vi hävda att det är en svensk värdering att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsett könsidentitet och könsuttryck? Trots att könsneutrala ord bespottas i den offentliga dialogen, att vår byråkrati fortfarande kräver att personnummer kopplas till kön och att absoluta merparten av alla toaletter delas upp mellan uttrycken man och kvinna?

Kan vi hävda att vi är ett land som värnar de demokratiska fri- och rättigheterna? Trots att vi har ett parti i riksdagen som inte erkänner alla människors lika värde? Trots att den breda samhällsdialogen får göra grova generaliseringar och påstå att du är mer odemokratisk bara för att du kommer ifrån ett annat land? Trots att många menar att du som är nysvensk ska lida andra konsekvenser än mig som är gammelsvensk i de fall vi begår brott?

Kan vi verkligen påstå att vi är ett land som värnar flyktingars rättigheter när vi stängt gränserna, när vi håller på att rösta igenom en lag som kommer att försvåra för familjer att återförenas i trygghet och när vår byråkrati gör det omöjligt för nya svenskar att få samma rättigheter som gamla svenskar?

Att prata om svenska värderingar är populistiskt och vilseledande. Det främjar en rasistisk debatt som delar upp människor i vi och dom, efter var vi är födda. Som att jag skulle dela alla värderingar som finns i Sverige bara för att jag är född här. Det är ju faktiskt bara dumt.

Jag växte upp i en norrländsk by där mångkultur inte ens fanns som ett begrepp. Svenskfödda led så långt vi visste och en stark svensk traditionell definition av oss själva. Och en stark mansdominans. I den här byn har jag blivit tafsad på så många gånger att jag långt upp i åren faktiskt aldrig ens ifrågasatt företeelsen. Krypande stora vita manshänder längs mitt lår, under bordet. Små vita pojkhänder som greppade hårt tag om mina bröst. Skrev som trycktes mot min rumpa med gungande hårda rörelser, så att jag skulle falla framlänges och händerna som snabbt greppade runt mina höfter när det skedde. Händer som försökte smyga sig innanför mina trosor. ”Hora”, ”Fitta”, ”Fan va sexig du är”, ”Jag ska ta dig så hårt att du spricker”. ”Jag ska bottna dig.”  Ja, jag har hört allt. Och varje gång har det varit en svenskfödd man som stått för ord och handling. Det är bara åldrarna som varierat.

Det är bara en liten del av det. Fyllekörningarna som var totalt accepterade, mesken som osade över byn från tid till tid, han som slog sin fru, försäljningarna under bordet, tjuvjakten – alla visste om det. Även poliser. Det var till och med en del av den sociala koden. Men alla blundade vi. Alla lät vi det ske. För vi levde med våra egna lagar, som i en parallell värld, där ”svenska” lagar satt på undantag. Så kom inte och säg att ”våra värderingar” har åkt i en utförsbacke de senaste 30 åren, det är ren och skär ignorans. Däremot har vi som upplevt den här skiten ställt oss upp och sagt stopp, nu räcker det! Och när du nu försöker få det att låta som att det är ”någon annan” som är boven, då är det inget annat än ett desperat försvar hos någon som inte vill ta ansvar.

För mig är det otroligt provocerande att läsa om våra ”svenska värderingar”. Jag är född och uppvuxen i det svenska samhället, tillsammans med uteslutande infödda svenskar som alltid sagt att de står för våra svenska värderingar och traditioner. Men de ”svenska värderingarna” som jag fått uppleva under min uppväxt är inga värderingar jag står för. Och de ”svenska värderingarna” som gör att kvinnor fortfarande får utså diskriminering, sexuella trakasserier, ett rättsväsende som säger att jag får skylla mig själv när jag blir våldtagen om jag har en för kort kjol på mig – det är inte mina värderingar! Värderingar som säger att alla människor inte är lika mycket värda, inte har samma rättigheter och som gör grova generaliseringar utifrån födselland, det är inga värderingar jag delar. Jag står för de demokratiska och mänskliga fri- och rättigheterna, inget annat. Och alla människor som är beredda att stå upp för dem, att kämpa för dem och upprätthålla dem, det är människor jag vill ha i min ringhörna. Då spelar det ingen som helst roll var du råkat bli född, vilket kön du identifierar dig med, vad du kallar dig, vilken hudfärg du har, hur gammal du är eller vem du väljer att älska. Det är dig jag vill dela mitt liv med!

#jagärenvärldsmedborgare

Världens bästa

”Tycker du om ditt jobb som lärare Ann?”

Det var en elev i förberedelsegruppen som ställde frågan.

”Ja, jag älskar mitt jobb.”

Han såg på mig med utforskande ögon.

”Varför då?”

I mitt jobb blir jag ständigt utmanad, av organisation, ledning, huvudmän, politiker och kollegor. Jag utvecklas hela tiden. Allt som oftast ställs jag inför dilemman och utmaningar jag inte har en aning om hur jag ska lösa, men jag vet att det enda sättet att ta sig an dem är att tänka ´hur löser jag det här?´.

Varje dag får jag chansen att möta engagerade kollegor, som inte alltid tycker lika, men som vill nå samma mål. Och vi vet att det är tillsammans, genom att bolla tankar, vrida på perspektiven och genom att testa som vi kommer framåt. Varje jag möter jag också föräldrar som vill sina barns bästa, precis som vi, och som är villiga att utmana oss i tanken för att komma i mål, men också visa uppskattning för det arbete vi gör.

Men det är inte därför jag älskar att vara lärare.

Det är mötet med dig som gör läraryrket till det bästa arbetet i världen. Tänk att jag får möjlighet att följa din utveckling, ditt lärande och din uppväxt. Tänk att, trots att dina förutsättningar är långt ifrån bra, så kommer du till skolan varje dag, redo att lära dig nya saker på nya sätt av nya människor under nya omständigheter. Du förväntas lära dig ett nytt språk, som i du inte har någon speciell användning av utanför Sverige, trots att du ännu inte vet om du får stanna kvar här. Du kommer ifrån en verklighet där din överlevnad baserades på att du inte förväntade dig något från någon, till en verklighet där alla förväntar sig att du ska göra som de säger. Du har levt i ett samhälle där ditt värde mättes i hur produktiv du var på jobbet varje dag, till ett samhälle som säger att du inte kan bära det ansvaret. Du har flytt från ett liv där det fanns helt andra förväntningar på dig som människa, än det gör här och nu. Mängden förväntningar är dock konstant, det är bara annorlunda förväntningar som alla anser att du snabbt ska anpassa dig efter. Här är du för liten för mycket du upplevt innan, men tillräckligt stor för de nya kraven vi ställer på dig. Det är tufft. Ändå har jag aldrig hört dig klaga. Aldrig har jag hört annat än tacksamhet. Aldrig sett annat än att du kämpar med en enorm vilja för att nå fram. Hur dåliga förutsättningarna än råkar vara.

Så när du väljer att komma till skolan varje dag, när du väljer att stiga upp på morgonen, när du väljer att stanna kvar extra på eftermiddagen, när du frivilligt efterfrågar sommarskola, då visar du varför mitt jobb är det viktigaste och bästa jobbet man kan ha. När du tar dig till skolan och gör ditt bästa trots att du bär på sorger jag aldrig kan sätta mig in i, när du väljer att dela med dig av dina sorger, din glädje och dina erfarenheter, då bekräftar du varför mitt jobb är det bästa jobbet som finns. När jag varje dag får se dig kämpa för att lära och aldrig ge upp, då vet jag att jag har det bästa jobbet i hela världen.

I veckan hade vi skolavslutning. Till hösten kommer ni alla att gå på andra skolor, med andra lärare, tillsammans med nya kamrater. Men först ska vi ha sommarskola tillsammans. För precis som att ni väljer att tillbringa en del av sommaren i skolan, väljer jag att fortsätta med världens bästa jobb och världens bästa grupp ett tag till.

Vi ses på måndag!

 

Elevinflytande – en självklarhet!

Om cirka en timme, 20.00, startar veckans #skolchatt på temat elevinflytande. Ett ämne som är livligt omdebatterat. Ska vi verkligen ge mer makt till eleverna, istället för att ta tag i arbetsron i skolan?

”Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet ska barnet höras och barnets intresse komma i första rummet. Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras.”Barnkonventionen, artikel 12-15  

”Inflytande och samråd Allmänt om barnens och elevernas inflytande

9 § Barn och elever ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Informationen och formerna för barnens och elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen. Elevernas och deras sammanslutningars arbete med inflytandefrågor ska även i övrigt stödjas och underlättas. I 6 kap. 17 och 18 §§ arbetsmiljölagen (1977:1160) finns bestämmelser om elevskyddsombud.

Elevernas arbete med frågor av gemensamt intresse

10 § Elevföreträdare och övriga elever ska ges tillfälle att under skoltid behandla frågor av gemensamt intresse.” – Skollagen

Jag tycker egentligen att kommentarer är överflödiga. Det står rätt tydligt vad det handlar om och varför är i min värld också oerhört tydligt. Det handlar om alla människors rätt, oavsett ålder, att ha inflytande över sin vardag. Istället för att debattera om elevinflytandets vara eller inte vara borde vi prata om hur vi gör det på bästa sätt! Det hoppas jag att kvällens #skolchatt på Twitter kommer att handla om!    

Skola på vetenskaplig grund – vad är det?

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar. Det är tydligt i internationella mätningar, där Sverige dalat på ett utmärkande sätt under många år. Och oavsett vad du tycker om PISA så tror jag att vi kan vara överens om en sak; skolan är i behov av både utveckling och uppryckning.

I den senaste omarbetningen av skolans styrdokument lyfts vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fram, som fundamentet till skolans utveckling. Detta har skapat ett väldigt eko i skoldebatten, där forskning och vetenskaplig grund närmast blivit en term vi kan slänga runt med ett slagträ, så fort vi inte håller med om något. Och precis som alla uttryck och begrepp som används som slagträ i debatter har detta tappat sin mening. En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet har blivit en floskel. Alla använder sig av uttrycket men så gott som ingen förklarar vad de menar med det. Ingen fyller det med mening. Alla pratar förbi varandra och använder samma argument för att understödja olika sidor av den polariserade skoldebatten.

Så frågan jag ställer mig är: vad betyder egentligen en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder.”

Wikipedia

vetenskap (lågtyska wetenskap, egentligen ’kännedom’, ’kunskap’), organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område.”

– ne.se

”Begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet Begreppet vetenskaplig(t) grund/förhållningssätt innebär att kritiskt granska, pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet är en erfarenhet som är dokumenterad, delad och prövad i ett kollegialt sammanhang. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är kunskapskällor som kompletterar varandra.”

Promemoria om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, Skolverket, 2012

”Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Forskningsbaserat arbetssätt innebär att skolor arbetar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som grund för det egna utvecklingsarbetet. På de här sidorna förtydligar vi vad forskningsbaserat arbetssätt innebär och varför det forskningsbaserade arbetssättet är grunden för allt utvecklingsarbete i skolan.”

Skolverket

Definitionerna ovan är tydliga; vetenskap innebär att systematiskt och metodiskt inhämta och utforska kunskaper. Skolan ska alltså inhämta relevant forskning OCH själva bygga vidare på detta genom ett beprövande och vetenskapligt arbetssätt för att utveckla verksamheten vidare. Det handlar med andra ord om en form av formativ och kvalitativ bedömning av den egna verksamheten. Och det som blir oerhört tydligt här är att vi alltså måste våga testa nya arbetssätt, för att bepröva dem, för att skolan ska få en uppryckning och utvecklas. För att vara extra tydlig så prövar jag att uttrycka detta på ytterligare ett sätt: vi kan alltså inte bara fortsätta att göra samma saker som vi alltid har gjort och tro att vi på det sättet bygger en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eller för den delen en skola som kommer att utvecklas. Vi ska heller inte bara inhämta befintlig forskning, vi ska själva fortsätta utveckla verksamheten med utgångspunkt ur redan befintlig forskning! Vi TESTAR alltså NYA saker på ett SYSTEMATISKT sätt och är medvetna om aktuellt forskningsläge och tidigare erfarenheter.

Som en del i detta måste vi också lära från varandras erfarenheter. En stor del av att lära handlar om att våga testa och riskera att misslyckas. Det finns en anledning att citatet av Tomas Edison blivit så känt:

PastedGraphic-2_pdf__1_sida_

Bild från Bohunt, England.

Att testa är alltid ett lärande! Och när en sak inte fungerar måste vi fundera över vilka faktorer som kan lyftas ut som säkra orsakssamband och justera arbetssättet efter detta. Det finns oerhört många samband som kan påverka resultat, så det gäller att försöka isolera dem så mycket som möjligt för att hitta det som faktiskt spelade roll för utfallet. Vi kan inte bara kasta ut ett sätt för att det inte fungerade! Fortsätt bepröva! Lär av andras erfarenheter – undersök och ta reda på vilka områden som påverkade testet negativt. Hade X faktiskt med Y att göra, eller var det Z som satte krokben för Y? Ska vi då kasta ut hela alfabetet med badvattnet eller fundera över vilken bokstav vi bör förändra? Vi måste också komma ihåg att resultatet från metoder i en kontext inte så lätt låter sig överföras till en annan kontext – det går inte att direkt överföra lyckade metoder från en skola till en annan. Och samma sak torde då också gälla det motsatta. Det går inte att rakt av lyfta misslyckade metoder från en kontext, en skola, till en annan. Allt detta är viktiga kunskaper att ha med sig, om vi ska arbeta vetenskapligt och skapa en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket är tydliga:

”Behovet av att förstå vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är stort inom skolan. Lärare, rektorer och huvudmän måste därför bygga kompetens för förstå, tillämpa och spegla sin egen praktik i resultat från utbildningsvetenskaplig forskning. Det handlar också om att få syn på, dokumentera och lära av sina egna kunskaper och erfarenheter på ett systematiskt sätt.”

– Skolverket (se ovan)

Och skulle du nu sitta där och vara så självgod att du tänker att skolan inte kan vara en experimentverkstad, skolan fungerade ju för mig, se så bra jag blev. Om du sitter där och tänker att detta är något riktigt påhitt, skolan kan ju inte vara en experimentverkstad med barn som labbråttor. Då vill jag bara säga: Se på vår värld, hur den ser ut! Vi står inför katastrofala utmaningar vad gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Inte har krigen slutat förstöra människors liv. Inte har ekonomiska kollapser slutat lamslå världen. Inte har fattigdomen utrotats. Djuren och naturen mår sämre än någonsin. Hatet växer. Ignoransen gror. Nej, skolan av i går håller inte måttet. Och det betyder att skolan även då var en experimentverkstad. Att fortsätta att göra som vi alltid gjort när det inte fungerar är också att “använda barn som labbråttor”. Vi måste sluta se på skolan som en verksamhet som kan bli färdigutvecklad, som att det går att rita en mall som för evigt kommer att fungera. Det går inte! Samhället utvecklas, vi förändras och det måste även skolan göra. Vi kan bättre än så här! Vi måste kunna bättre än så här! Inte minst måste vi försöka, genom att fortsätta pröva, ompröva, utvecklas och hitta nya vägar för att bli mer hållbara. Och i detta kan skolan ha en fundamentalt viktig roll, men för det måste vi vara villiga att jobba med skolutveckling och en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

PastedGraphic-1_pdf__1_sida_

Bild från Skolverket.

 

Vi måste prata om `eget arbete´

Titt som tätt och allt som oftast dyker det upp i skoldebatten – argumenten om att svenska skolan har präglats av att eleverna fått ägnat sig åt alldeles för mycket `eget arbete´och lämnats ensamma i sitt lärande. Ett argument som utgör fundamentet i det som kallas flumskolan.

Jag opponerar mig inte mot detta. Jag är ärligt talat för dåligt påläst för att bekräfta att så är fallet, jag har mest läst debattörer som påstår att denna undervisning ligger till grund för svenska skolans PISA-tapp, men jag har aldrig haft anledning att fördjupa mig i det. Varför? För att jag aldrig betvivlat att det är direkt dåligt att lämna elever ensamma i sitt lärande. Skulle det fungera skulle vi inte behöva lärare och skola!

Ofta blir denna typ av begrepp dock överutnyttjade som slagträ i polariserade debatter, till den gräns att det snarare blir floskler än något annat. Precis det har hänt med formuleringen `eget arbete´. Ett uttryck som använts så ofta av så många, i olika syften, att debattören som stödjer sig på argumentet missar att det faktiskt inte stödjer debattörens tes. Något som är mycket vanligt i katerder- Vs. flum-debatten där kateder representerar föreläsningsbaserad undervisning och flum står för eget arbete/grupparbete.

Så låt oss försöka reda ut vad `eget arbete´, i meningen att lämna elever själva i sitt lärande, betyder.

”För svensk del uppmärksammade Skolverkets rapport Vad påverkar resultatet i den svenska grundskolan? att ansvar förskjutits från lärare till elev, vilket har inneburit att man gått från lärarledd undervisning till betoning på elevens individuella arbete. Baserat på en forskningssammanställning om individualisering av undervisning konstaterar Skolverket att mycket eget arbete inte gagnar elevens kunskapsutveckling och kan påverka elevers motivation och engagemang negativt. Ansvaret för lärandet får aldrig skjutas över helt på eleven, även om målet med undervisning är att göra eleven allt mer självgående och ansvarstagande.”

– Ur Forskning för klassrummet, Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i praktiken, Skolverket 2013

Från ovan citat kan vi härleda att problemet är ”betoning på elevens individuella arbete”, det jag ovan syftar till när jag använder uttrycket ”lämna eleverna själva i sitt lärande” , som är den betydelse jag uppfattar att debattörer lägger i begreppet `eget arbete´. Vi kan också se att det som efterfrågas för bättre resultat är ”lärarledd undervisning”. Elevens individuella arbete och lärarledd undervisning ses alltså som varandras motsatser. Frågan blir då vad som menas med lärarledd undervisning? I samma skrift kan vi vidare läsa att:

”Det är viktigt att betona att lärarledd undervisning inte är detsamma som förmedlingspedagogik där läraren är den som talar mest. Exempel på verktyg för att stärka den lärarledda undervisningen är

  • att läraren använder en bred och varierad repertoar av undervisningsmetoder
  • att läraren skapar ett dialogklimat
  • att läraren skapar trygghet och ser varje elev
  • att läraren uppmuntrar erfarenhetsutbyte mellan elever
  • att läraren använder formativ bedömning

Vidare hänvisar skriften bland annat till Jan Håkanssons och Daniel Sundbergs kunskapsöversikt Utmärkt undervisning som lyfter fram att den skickliga läraren använder en mångfald av metoder för att lära ut och befästa kunskaper hos elever.

Här kan vi tydligt se att varken en stark betoning på eget arbete/grupparbete eller föreläsningar av läraren är önskvärd. Undervisningen bör präglas av en bred och varierad repertoar av undervisningsmetoder, som innebär att elever både får kommunicera och kollaborera med varandra, och alltid under vägledning av den professionella läraren. Läraren bör föreläsa, men också ta ett steg tillbaka och ge talutrymmet till eleverna så att de får utbyta erfarenheter, men aldrig ska läraren lämna eleverna ensamma i sitt lärande. En för stark betoning och övertro på förmedlingspedagogik kommer att skapa en ensidig undervisning som talar tvärt emot det vi vet om god undervisning i dag. Det är dock viktigt att betona att elevernas kreativitet, kommunicerande, kollaborerande och kritiska tänkande inte står i motsats till den den vägledande, skickliga och professionella läraren. Tillsammans, som genom en sammansmält degel, bildar elevaktivitet och lärarledning en god undervisning! Och jag vill påstå att det hela egentligen kan sammanfattas med ett ord; UNDERVISNING. Lärare ska undervisa, på många olika sätt, men alltid undervisa!

Jag vet inte vad du som läser tycker men personligen är jag oerhört trött på denna polarisering, där ena sidan påstår att läraren ska stå vid katedern hela tiden och föreläsa och den andra sidan … ja, vad säger den andra sidan egentligen? Jag har faktiskt aldrig mött någon som i en skoldebatt hävdat att eleverna ska lämnas ensamma i sitt lärande och sysselsättas med mer grupparbeten på egen hand. Däremot har jag mött en massa människor som påstår att jag och många med mig har kunskapsförakt och står för en flumskola där eleverna ska arbeta på egen hand, endast baserat på sina egna föreställningar och tolkningar. Detta trots att jag aldrig tvivlat på att eleverna behöver en närvarande lärare och trots att jag alltid hävdat att vi måste undervisa, hela tiden, och aldrig lämna eleverna ensamma i sitt lärande. Så kan vi lämna den här tråkiga och faktiskt skadliga debatten och gå vidare nu? Låt oss istället koncentrera oss på att skapa den bästa möjliga undervisningen för varenda unge!

Lära ut är en konstform

”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Så sa min kollega när vi talade om en elev, som kom till oss mycket innesluten, men på bara ett par veckor har blommat ut. Hen har blommat ut så pass att det nu är dags att ställa högre krav på ansvar och vi behöver hitta en balans mellan det som var innan och det som är nu; mellan kuvad och lekfullt tramsig. Och det är i ett samtal om hur vi ska arbeta för att möta denne elevs behov som min kollega säger:
”X is an intelligent, funny and creative person. And it will be an artform to guide X.”
Denna mening har ekat i mitt huvud i flera dagar nu. Jag tycker att det är så vackert. Det finns en sådan stor mängd respekt för individen i detta uttryck och det säger så mycket om läraren jag har framför mig. När det som lärare är svårt att fånga elevers intresse är det så oerhört lätt att börja skuldbelägga eleven eller att skylla på yttre omständigheter som till exempel familjesituation. Det är så lätt att kategorisera elever under ”stökiga” och tro att det inte finns någonting vi kan göra, för att det helt enkelt är så eleven är. Tänk om vi alltid väljer att istället lyfta det positiva – se styrkorna vi har att arbeta med – och sedan se på vårt yrkesutövande som en konstform med ett uppdrag att möta och guida varje individ rätt. Varje dag.
”Du är en intelligent, rolig och kreativ person. Det kommer att vara en konstform att guida dig rätt.”

Sagan om den professionella pedagogen och den attraktiva huvudmannen

Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med bland annat Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator.

Panel i Huddinges monter på #SETT2016, med Anna Kiltorp, rektor Östra Grundskolan, Maria Wiman, lärare Edboskolan, Emma Åhnberg, lärare Edboskolan, Peter Bragner, rektor Glömstaskolan och här moderator, Anna Sterlinger, lärare Utsäljeskolan, Henrik Bartholdsson, lärare Visättraskolan.

”Är inte alla pedagoger professionella?” Den frågan ställdes i en av panelerna som Huddinge kommun höll under första dagen av #SETT2016. Panelen kom mest att samtala om vad professionell egentlig innebär. Ni som följer den här bloggen vet att det är en ständigt återkommande fråga och ett ämne jag brinner för. För vad innebär det egentligen att vara professionell? Den frågan har många dimensioner! Här följer några dimensioner jag vill lyfta.

Rättigheter OCH skyldigheter

För att vara en professionell pedagog behöver vi prata om både våra rättigheter och skyldigheter. Tyvärr brukar det ofta råda ett antingen eller perspektiv här, där det exempelvis ur ett fackligt perspektiv mestadels lyfts vilka rättigheter vi har men ur ett arbetsgivarperspektiv mest lyfts vilka skyldigheter vi har. Vi ska alltid utkräva våra rättigheter, men då behöver vi också se till att vi utför våra skyldigheter – i stora som små frågor! Det kan till exempel handla om balansen mellan att arbeta för mycket utan ersättning, så att du arbetar gratis, eller att lägga alldeles för lite tid och ansträngning bakom ditt arbete. Och samtidigt som att du ska begära tid och rimlig ersättning för ditt arbete måste du också ge lika mycket som du får! Jag kan inte ena dagen springa iväg två timmar innan min arbetstid är över och andra dagen kräva ersättning för att jag får rycka in och stänga.

Stabil yrkesheder kontra tjänsteman

Jag är lärare men också tjänsteman. Som lärare måste jag stå stabilt med min yrkesheder som grund och säga nej tack till uppgifter som arbetsgivaren kan tycka att jag ska utföra, men där jag ser att jag inte har möjlighet att utföra dem på ett professionellt sätt. Som exempel kan lyftas rättssäkra bedömningar, inte minst i den aktuella frågan om medbedömning. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren ger mig i uppgift att vara medbedömare i ett ämne jag aldrig studerat eller undervisat i, för elever jag aldrig träffat – jag kommer inte att göra det! De kan lagstifta att det ska ingå i min yrkesroll men om det inte går att göra på ett sätt som sätter elevernas rättssäkerhet i första hans så kommer jag hellre att sluta som lärare än att utföra den uppgiften! Detta handlar om värdet att förstå vilken inverkan vi har på andra människors liv i och med vår yrkesroll. Know thy impact!

Stabil grund i gällande styrdokument

Detta säger sig självt – jag är inte en professionell pedagog om jag inte är insatt i gällande styrdokument. Denna punkt omfattar allt från att bedriva undervisning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet till lagar och regler om avgiftsfri skola och kursplaner.

Den professionella grunden!

Som professionell pedagog vet jag varför jag är lärare och varför jag är där jag är? Jag vet vilka pedagogiska grundvalar jag vilar på. Jag vet också att jag inte är allvetande och söker därför ny kunskap för att fortsätta utvecklas. Jag vågar testa och misslyckas, vågar testa och lyckas och gör det på ett systematiskt och beprövande sätt. Jag ser till alla elevers bästa, en retorik om att bli den bästa skolan leder endast till en vinnare men många förlorare, så jag arbetar tillsammans med min kollegor, för alla elever i Sverige.

Hur blir vi en attraktiv arbetsplats

Som en följdfråga till detta samtal frågade Peter Bragner, moderator, vad kommunen kan göra för att locka professionella pedagoger till sig. Det känns som en naturlig följdfråga och en viktig sådan i dessa tider av lärarbrist. Det enkla svaret är att vi måste vara en attraktiv arbetsplats, men hur blir man det då?

Jag tror att huvudmän först och främst måste visa att de har förtroende för sina lärare. #SETT2016 har hittills haft en tydlig tråd i det mesta jag lyssnat till – den goda utvecklingen nås inte med ett top-down perspektiv, vi måste ha ett bottom-up perspektiv! Vi måste alltså låta förändringen initieras av de som arbetar i verksamheten, lita på deras behovsanalyser och på att de kan driva förändringen utifrån sina behov på ett professionellt sätt bara vi ger dem förtroendet, utrymmet och möjligheterna att göra det. Vi måste så mycket tydligare möta behovsanalyserna med frågan ”hur löser vi det” än ”det går inte” och jobba med förändringsprocesser som styrs av pedagogerna på varje skola. Har vi lärt oss någonting av processen med att digitalisera skolan så är det att vi behöver en hög grad av kreativitet för att lösa problemen som uppstår samt ett mycket tätare kommunikationsmönster mellan olika kluster/nivåer i organisationen skola för att till fullo nyttja möjligheterna till kollaboration som erbjuds. Många tänker bättre än en och alla perspektiv behövs. För att bli en attraktiv arbetsgivare måste huvudmännen våga släppa greppet om förändringsmakten och släppa in de som varje dag befinner sig ute i verksamheten och brottas med vardagens alla behov och problem. Vi måste släppa fram våra lärare, lyfta dem, ge dem möjligheterna att utvecklas, ta tillvara på kompetens och engagemang samt kollaborera för att få ihop den komplexitet som organisationen skola innebär.

Vad gör vi mot våra barn?

Här kommer ett personligt inlägg. 

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att förstå att de duger som de är.

– Du är tjock.

– Och du ser ut som ett skelett. Vem överlever längst i krig tror du?

Det är mitt 10-åriga jag som ger svar på tal till en manlig klasskamrat som fått slut på argument och inte kan ta att han gång på gång förlorar våra maktkamper – både de verbala och de fysiska. Jag var tjock. Jag visste också om det. Men jag skämdes inte över det. Jag tränade fotboll tre till sju dagar i veckan, cyklade åtta kilometer nästan varje dag för att komma till skolan eller kompisarna, jag växte fortfarande och jag gillade mig själv. Jag var långt ifrån en genomtrevlig unge, ganska mycket en snorunge många gånger, men av mina föräldrar hade jag fått den värdefulla gåvan att ha förmågan att älska mig själv och stå emot en värld som så gärna ville krypa in under skinnet på mig och ropa likt sirener i en mystisk skog att jag inte duger, att jag var fet, ful och mindre värd.

Som tonåring krackelerade ytan något. Jakten efter uppmärksamhet och bekräftelse skapade slagfält mitt på skolans stengolv, öppet och offentligt men tillräckligt subtilt för att någon vuxen skulle lyckas greppa och göra något åt det. Sneglingarna i duschen efter idrotten. Ranking av status efter hur många pojkvänner du haft. Grupperingarna. De osynliga barriärerna som skördade sina flyende offer, när de kämpade för överlevnad genom att trevande klättra över till andra sidan. Jag hade vuxit ikapp mig och stod mitt uppe på muren. Men jag hoppade aldrig ner. Alla tre år i högstadiet levde jag på murens kant. Jag umgicks med olika grupperingar, om än mest med vissa. Jag fick ömsom hat, ömsom kärlek från olika håll. Jag älskade och blev älskad. Framför allt så njöt jag av varje dag. Jag var stark i mitt eget jag och känslan om vem jag var och vem jag ville vara men jag vacklade något mer än tidigare. Jag började skämmas över hur jag åt och över att vara hungrig. Jag gömde tomma glasspaket och passade på att skåpäta när ingen var hemma. Inte för att jag vantrivdes med mig själv, men för att undslippa fördömande kommentarer och väsande sneglingar. Väl gömd undan de yttre makter som vill kägla mig vid skuld- och skampålen åt jag och njöt av det – precis som jag njöt av livet!

I nian fick vi plötsligt en ny klasskamrat. Hon var lång, pinnsmal, mycket blek och hade (tänkte mitt naiva tonåriga jag) en märklig proportion mellan huvud- och kroppsstorlek. Nyfiken på nya människor som jag var så tog jag kontakt och vi blev vänner. Goda vänner vill jag säga, fast på ett otraditionellt sätt, för hon var inte som andra tonåringar runt mig. Förmodligen var det också varför jag gillade henne så mycket. Vi var varandras motsatser; jag var högljudd, tog plats, argumenterande med en stabil kropp på jorden. Hon var försiktig, avvaktande, släppte inte in någon, snäll, mjuk, drömmande och något frånvarande. Vi var inte bästa polare som umgicks hela tiden eller ringde varandra efter skolan varje dag, det verkade inte vara hennes grej. Men jag gillade henne och jag hoppas att hon gillade mig. Plötsligt en dag försvann hon lika fort som hon dykt upp i klassen. Några veckor senare fick jag veta att hon låg på sjukhus igen, där hon redan spenderat allt för mycket tid av sitt liv och missat allt det där fantastiska i livet som jag hade förmånen att få vara en del av. Sirenerna hade fångat henne igen. Deras rop blev för starka. Min och många andras vilja att dra henne ifrån den mystiska skogen räckte inte. Jag hade svårt att förstå, det låg så långt ifrån min bild av mig själv, men jag sörjde och hoppades på att någon annan skulle lyckas nästa gång.

Det är tufft att stå emot de här påtryckningarna som ung, och det är lika tufft som vuxen. Jag har mött alldeles för många människor vars strålar skuggats av känslan att de inte duger som de är, där kroppsstorleken hindrat de mest gyllene strålar att skina klart. Det är en förlust för världen i så många avseenden och vi måste stärka våra unga så att det inte blir en hämmande effekt på deras utveckling. Att leva sunt handlar om många olika saker i livet och förutom det fysiska välmåendet måste vi tala om det psykiska. Att driva på en kultur som förespråkar en viss kroppsform och som pratar om magens storlek snarare än de faktiska hälsoeffekterna kommer inte att öka välmåendet i stort. Allt för många människor faller offer för den allmänna bilden av hur en människokropp borde se ut och försvinner ut i periferin av sitt liv på grund av olika former av ätstörningar samt dålig självbild kopplat till kroppsstorlek. Ett budskap till en människa som behöver leva mer hälsosamt kan aldrig vara ”Du är för tjock”, utan det måste grunda sig i faktiska hälsotal och effekter.

Beachen 2016 är nära och information runt oss är fylld av hur vi ska träna för att få ett sixpack. Flöden fylls av så mycket yta och jag blir förbluffad över hur naturligt vi låter det passera. Om du faktiskt var intresserad av hälsoaspekten skulle du skicka ut din hälsoundersökning i siffror istället för bilden på din platta mage! Och alla ”lyckades med bantningen”-bilder skulle vara tabeller på hur hälsovärden förändrats och berättelser om knän som inte längre värker. Men så fungerar det inte. Det är ytan vi visar upp, det är ytan vi eftersträvar och det är ytan som får sätta normen. Och allt för sällan pratar människor om hur de tränat sitt intellekt och förstånd, vad de lärt sig och hur de blivit en bättre och mer hälsosam människa av att läsa mer. Har du någonsin sett en status i social media som beskriver ett ökat intellekt, på samma sätt som människor beskriver hur mycket tid de lagt på att träna för att tappa vikt?

Jag vill vara tydlig: Jag är helt för att vi talar öppet om sockerberoende, om vikten av rörelse och om vårt fysiska välmående. Men på samma sätt bör vi tala om vikten av mental träning, lärande, kunskapande och det psykiska välmåendet. Det är intressant att många vars flöden fylls av prat om hälsosammare livsstil, bilder på magrutor och incheckningar på gymmen också ofta fylls av bilder på öl- och vinglas. Alkoholism ses som en sjukdom, fetma ses på med förakt. En fråga vi behöver ställa oss själva är: Varför känns det mer okej att publicera en bild på alkohol än en bild på godis?

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att, om någon någonsin säger till dem att de är tjocka, oavsett vem det är, så svarar de:

– Det var märkligt sagt av dig. Vad har du med storleken på min kropp att göra? Jag trivs med mig själv, mår bra, är stark och en bra människa.

Jag önskar att alla unga tidigt får berättat för sig att vacker är den människa som är stark i sitt jag, som är intelligent, vänlig, respektfull och ödmjuk. Utstrålning sitter inte i sexpacket utan i mina sunda värderingar, min vilja att göra gott och min styrka att stå upp för mina värderingar även när det blåser hårt. Vi behöver må bra för att göra bra, därför är det välmående vi bör sträva efter – inte päronform, långa ben och platt mage. I alla fall inte när det kommer på bekostnad av vårt välmående.

Men för att nå dit måste vi stötta våra unga på rätt sätt. Vi måste sluta prata om att banta och börja prata om att må bra. Vi måste prioritera träning för hjärnan lika mycket som vi prioriterar den fysiska träningen. Vi måste sluta stå framför spegeln, klämma å våra magar och säga att vi är så tjocka och fula, speciellt när våra barn hör. Vi måste prata om vad de har att vinna på att leva hälsosamt, ur alla aspekter, och inse att vi alla är olika och har olika behov. Vi måste gestalta de goda värden vi vill att våra barn ska ta till sig och sluta låta våra dåliga självbilder bli en mall för hur de bör vara.

Låt oss vara goda förebilder för våra barn, så att de kan leva sunt i resten av sina liv.

”Så att lärare kan bli lärare”

Oppositionsborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr (m) debatterade förslaget om treterminssystem i TV4 i onsdags. (Jag skrev om debatten även igår.) Under debatten pratas det bland annat om insatser som behöver göras för att öka läraryrkets attraktionskraft. König Jerlmyr nämner lärarnas administrationsbörda några gånger och i samband med detta säger hon bland annat:

”… så att lärare kan bli lärare.”

Inte en helt ovanlig slagdänga i den skolpolitiska debatten idag. Faktiskt så pass vanlig att det nog kan räknas som en klyscha vid det här laget. För vad betyder det egentligen att lärare kan bli lärare? Tror vi att alla som säger detta har samma definition av det? Eller kan det kanske till och med vara så att det finns lika många arbetsuppgifter för en lärare som det finns definitioner av klyschan?

Jag skulle vilja veta vad politiker egentligen menar när de använder sig av klyschor som denna. Det låter bra när jag uttolkar det utifrån min egen uppfattning, men är det verkligen bra? Med en annan uttolkning så kan man lätt bli fundersam, för jag tycker att jag ÄR en lärare, inte att jag behöver BLI en.

Jag tror att vi alla skulle vara förtjänta av att ställen frågan och be politikerna förtydliga vad de egentligen menar. Så jag tänkte börja nu, här, och fråga König Jerlmyr:

– Vad menar du egentligen med ”Så lärare kan bli lärare”?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 339 andra följare