Rättsosäkerhet är ordning och reda när Ygeman får bestämma 

Politikerna anammar SD-propaganda och gömmer sig bakom ord som ministerstyre. Men allt är ett retoriskt knep för att slippa ta ansvar. Vi spelar ett spel med människors liv som insats och politikerna skapade spelet. 

Det ska vara ordning och reda i flyktingpolitiken.” Meningen är så gott som kopierad från SD:s manifest, där ren och skär rasism döljs bakom dubbeltydiga fraser. För problemet sitter inte i orden, de sitter i intentionen med orden.

”Migrationsverket har gått igenom 400 beslut som fattades under 2016 för att granska kvalitén i besluten. Bara i hälften av besluten som granskades var utredningarna kompletta. I många av besluten har man hittat brister som rör själva kärnan i en asylutredning.”

SR

Jag vill göra en sak mycket tydlig för er som pratar om ordning och reda i flyktingpolitiken. För vet ni vad, vi är i akut behov av just ordning och reda. Men inte i den andemening ni använder orden. Ordning och reda betyder nämligen INTE att vi ska öka takten i utvisningarna, få till stånd fler avvisningsavtal genom hot om minskade bidrag eller sätta fler unga och barnfamiljer i flera månaders förvar, sätta människor som inte begått något brott i fängelseliknande miljöer i flera månaders fångenskap. Nej, ordning och reda handlar INTE om att öka takten och mängden på inhumana handlingar, utan tvärt om. Ordning och reda handlar om att öka rättssäkerheten, minska handläggningstider och sluta avvisa människor till länder där 20 terrororganisationer är i strid med sittande regering, en regering som från början förtryckt folkgrupper vi nu tvångsutvisar.

“Enligt den internationella humanitära rätten är det aktuella läget i Afghanistan sådant att flyktingar inte längre får skickas dit.”

— Afghanistans vice flyktingminister Aleman i SvD.

Ordning och reda, i rätt mening, kommer vi aldrig att få så länge sittande regering inte vill ta ansvar för sitt agerande. Migrationsverket säger att de är bakbundna av politiska beslut — de kan ingenting göra så länge politikerna inte agerar. Politikerna menar att de inte kan göra tjänstemännens arbete, då blir det ministerstyre. Men det är, som så mycket annat, en sanning med modifikation. För datumet som redan gått till historien, den 24/11 2015, visar att politikerna kan göra en oerhörd skillnad, när viljan finns. De var inte rädda för ministerstyre när de klev in och begränsade möjligheterna till att få asyl i Sverige. Med deras val av motivation ansågs det inte problematiskt att politikerna klev in och i princip rakt av strök två av de skyddsbehov som gjort svensk asyllagstiftning till något att vara stolt över. Två avgörande delar som skulle gett barn och unga från Afghanistans rätt att få stanna i Sverige. Eller kanske mer korrekt beskrivet, rätt till ett liv i fred och frihet.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2F1423951920997084%2Fvideos%2F1559601957432079%2F&show_text=1&width=560

Att instifta helt nya uppehållstillstånd, tillfälliga tillstånd som låter människor stanna och etablera sig i Sverige, som tvingar människor att leva under en press och stress i flera år, över oron att de kommer att utvisas om de inte lyckas med allt de företar sig. Tillstånd som låter barn stanna i flera år, bara för att på 18-årsdagen skickas till ett land de varken känner eller har ordnade mottaganden i. Att skapa regler som kommer att riva upp hela familjer och samhällen, gång på gång, det kallas tydligen inte för ministerstyre. Men vet ni vad, det är lika enkelt att backa tillbaka, att göra en pudel, att ta bort begränsningarna och låta människor vara människor igen. Inte en bricka i ert spel. Inte en pinne i statistiken. Utan människor.

När vi läser Ygemans FB-post, daterad 27/6-17, kan man luras att tro att det idag pågår en rättssäker hantering av asylärenden. Det Ygeman, och alla andra politiker med samma retorik, undanhåller från allmänheten är att Migrationsverket själva kommit ut med en granskning av sin egen verksamhet som visar att hela 60 % av alla beslut som tagits är rättsosäkra. Ygeman utelämnar också att Afghanistans flyktingministrar vädjat till Europa att inte utvisa fler människor till Afghanistan, eftersom att de inte klarar av att ta emot dem. Humanitära organisationer har länge skrikit i politikernas öron, om att Afghanistan står inför en humanitär kris. Flyktingkrisen är inte här, i Sverige, i Europa, utan i Afghanistan.

När Johansson, Löfvén, Ygeman och Batra kastar ur sig orden med den enda intentionen att plocka väljare från SD, då blir det också ren och skär populistisk propaganda. Propaganda som landar i helt fel vågskål. Det är obetänksamt och osmakligt av representanter från partier som historiskt står för humanitetens och solidaritetens ansikte, som ska kämpa för David när Goliat klampar fram, att använda sig av fulretorik för att locka röster. Det är på en kappvändarmanér som får kräkrefelxerna att reagera kraftigt, när ett parti går från en ledare som vädjar till civilsamhället att “öppna sina hjärtan” till en ledare som vill springa rasisternas maratonlopp. Och det är med sorg i ett stukat hjärta jag vittnar en humanitär stormakts frittfall.

Politiker — hör upp

Alla politiker – hör upp, jag ber er. I går gick socialdemokratiska politiker ut och krävde omedelbart stopp av utvisningarna till Afghanistan. Detta gjorde både lokalt i Växjö samt av 14 socialdemokratiska riksdagsledamöter. Nu är det din tur!

Malin Lauber (s) från Växjö har gjort ett upprop på sin Facebooksida, för alla aktiva politiker, oavsett partitillhörighet, som ställer sig bakom uppmaningen att stoppa alla utvisningar till Afghanistan. Här kan du också skriva under! (Länk)

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fpermalink.php%3Fstory_fbid%3D1329260783854585%26id%3D100003120295147&width=500

Det här är inte en fråga om ett gränslöst land eller hur många flyktingar Sverige ska ta emot. Det är inte en fråga om åldersbedömningar eller invandring. Och det är verkligen inte en fråga om partitillhörighet. Det är en fråga om ansvar och mänsklighet! Det handlar om att ta ansvar för de ungdomar som i detta nu gör sitt bästa för att lära sig läsa, skriva och prata svenska. Om ungdomar som först nu i sina liv, efter ett par år i Sverige, börjat förstå innebörden av vad en framtidsdröm är.

Jag vet inte hur många av dessa ungdomar du träffat, hur många du vågat släppa in i ditt liv. När jag mötte ett tiotal ensamkommande afghanska ungdomar för ett år sedan visste jag inte vad detta skulle innebära för mig i mitt liv. Jag hade ingen aning om hur många nya vänner jag skulle få, hur många nya och recept med helt främmande kryddblandningar jag skulle lära mig att laga. Hur många tårar jag skulle gråta och hur många skratt jag skulle dela. Jag var chanslös — det hade inte ens gått att värja sig för den fantastiska värme, energi och ödmjukhet jag möttes av, om jag hade velat det. Livsgnistan i människor som på riktigt riskerat sina liv för att ta sig hit och faktiskt få chans att leva. Den livsgnista som finns långt där inne, i de här pojkarna, som hjälper dem att resa sig upp trots allt fruktansvärt de har upplevt och fortfarande upplever (i och med det överhängande hotet om att bli utvisad till Afghanistan).

Det enda som skiljer de här pojkarna, från andra pojkar i vår omgivning, är att de tvingats uppleva saker som vi eller andra som är födda i Sverige, inte ens kan föreställa oss. Saker som barn aldrig någonsin ska behöva uppleva. Som människor aldrig ska behöva uppleva. Ändå står de här, med en brinnande vilja att ta sig an sina liv, lära, leva, utvecklas och att göra både Sverige till ett blomstrande land och världen till en bättre plats att leva i. De vill leva, lära och bidra till Sverige, landet de så intensivt hoppas att de ska få kalla sitt eget. Här har de hittat nya familjer, nya vänner och nya möjligheter att leva. Här vill de bo, tillsammans med oss som älskar dem så intensivt som man älskar sin familj.

Det här är ett beslut på liv och död.

Att bli återsänd till Afghanistan, som är nära nog ett inbördeskrig, där bomber dödar människor på öppna gator var och varannan dag, där terrorister styr halva landet och där en folkgrupp, de här ungdomarna folkgrupp, har förtryckts av staten i oräkneliga årtionden. Där, där barn och människor i en ljusskygg mängd blir dansande underhållare till maktgalna män som inte bryr sig om något annat än sig själva. Där barn säljs och utnyttjas som sexsslavar, i en chockerande ljustålig organisering. Där de här utvecklingshungriga ungdomarna i de mest påverkansbara åldrarna riskerar att bli en av förövarna de själva flytt för sina liv ifrån — endast för att få behålla sina liv. Så ironiskt, på det mest sorgligaste sätt jag kan tänka mig.

Jag ber dig — skriv under detta upprop. Visa offentligt att du är en medmänniska som ställer dig bakom ett stopp av utvisningar av ungdomar till detta fruktansvärda öde. Visa att du inte tänker delta i det här vansinnet, massdeportation av barn till döden.

Och om du inte känner att du kan lite på mig, om du inte förstår vad jag pratar om, ta dig tiden att lära känna några av dessa ungdomar. Våga öppna dig för det du räds, det du inte känner. Kliv utanför din box för att ta reda på mer — så att det val du gör är underbyggt. För att inte riskera att lämna världen med ett arv av att ha skickar tusentals ungdomar till döden, bara för att du inte var tillräckligt insatt. Sen kommer du tillbaka till denna Facebookpost och gör ditt val, beredd att ta ansvar för konsekvenserna av valet. Men skynda dig, det är bråttom. Och du kommer aldrig att kunna säga att du inget visste.

Det här handlar om ansvar. Ditt och mitt ansvar, för tusentals barns liv. Ditt och mitt ansvar för att på riktigt skapa en hållbar värld.

Alla kärlek,

Ann

#inteutanminson
#amnestinu
#världensbarnisverige
#vistårinteut
#NoMoreHate
#ingenmansland

Idioter är idioter och de flesta av dem är män 

”Vänta du tills de där invandrarna våldtar dig och dina barn.”
Vet du hur många MÄN det är som sagt så till mig. Ja, för hittills har det aldrig varit en kvinna som sagt de orden till mig. Och är det inte lustigt … för det enda våldtäktsmän har gemensamt är ju att de är just MÄN. Men inte går jag runt och tror att alla män ska våldta mig för det.

Som kvinna i dagens samhälle har jag varit med om en hel del sexuella ofredanden. Det tror jag att de allra, allra flesta kvinnor har varit med om under sin uppväxt. Oerhört ofta får jag höra att det är utländska män som tafsar, våldtar och sexuellt ofredad. Men det är inte min erfarenhet. Alla män som någonsin tagit på min kropp på ett olämpligt och opassande sätt, utan att fråga, utan att få tillåtelse, har varit vita män. Alla män som tagit mig på rumpan, smekt mig på insidan låret, försökt få ner sina händer i mina byxor, alla dom pojkarna och männen har talat flytande svenska.
Har jag då aldrig varit med om att män med utländsk bakgrund har gjort olämpliga saker mot mig eller andra i min omgivning? Jo, självklart har jag det. Utländska män har skrikit hora åt mig, de har kallat mig för fitta och de har sagt till min vän att de ska ta med henne till ”sitt land” och göra en riktig kvinna av henne. Helt oacceptabla saker, men de har ingenting med hudfärg, religion eller kulturell ursprung att göra. För samma saker som de har skrikit till mig har jag fått ta emot av infödda svenska pojkar och män under hela min uppväxt, i en betydligt större mängd än jag fått höra det av män med invandrarbakgrund. Och det kanske inte är så konstigt eftersom att jag har vuxit upp tillsammans med flest infödda svenska män och pojkar. Så poängen här blir att det enda gemensamma nämnaren för alla som skrikig oacceptabla, vidriga saker efter mig, är att de är MÄN. Idiotin är hudlös, färglös, gudlös, föräldralös, nationslös och könslös. 

Det finns skitstövlar överallt. Problemet är när några av skitstövlarna försöker skylla sin skitstövelhet på andra skitstövlar. Företeelser förenklas till att handla om hudfärg, härkomst och religion. Men det har ingenting med dom sakerna att göra. En idiot, oavsett hudfärg, kan använda bibeln eller koranen till att understödja sina idiotiska och fanatiska idéer. Vill du vara en idiot så kommer du att hitta anledningar till att vara en idiot av den enkla anledningen att du är just en idiot. Inte för att du är svensk, man eller muslim. 

Det enklaste av allt vore ju att utrota alla idioter. Men hur ska vi identifiera vilka som är idioter? Ska vi söka efter minsta gemensamma nämnare? Då hamnar vi där igen … den minsta gemensamma nämnaren är att de allra flesta idioterna som sexuellt ofredar och våldtar är män. Men det fattar vi alla, även idioterna, att vi inte kan utrota alla män. Eller?
Om jag försöker att förenkla min världsbilden genom att hitta minsta gemensamma nämnare för att undvika idioter innan de betett sig som idioten, på grund av rädsla, då kommer jag att få ett oerhört fattigt liv. För då kommer jag att sluta umgås med män, att sluta röra mig på gator där män rör sig. Jag kommer att stå i långa demonstrationståg och skrika ”Säkra våra gator, fängsla alla män”, ”Rädda våra kvinnor och barn, ge alla män fotbojor”. Men vad är det för liv? Och vilka skadar jag med mitt beteende på vägen? Om jag gör så, då är det ju jag som är idioten och då är det ju jag som ska utrotas — ingen annan.

Vi kommer liksom inte runt det här. En idiot är en idiot oavsett hudfärg, religion eller födselland. Att skylla brottslighet på religiösa texter är som att säga att GTA är roten till allt ont i vårt samhälle. 

Jag är kvinna och jag lever i vårat samhälle. Jag umgås med människor från olika kulturer och jag bor i våran största stad där det finns människor från olika religioner som rör sig runt omkring mig på gatorna varje dag. Jag är inte rädd för att möta invandrare på gatorna. Jag är inte rädd för att möta människor som praktiserar islam eller kristendom på våra gator. Om det är något jag är rädd för så här att möta män på gatorna. Ja, inte alla män så klart, men idioter med kuk. Men jag kan INTE identifiera vilka som är idioterna, förrän de beteer sig som idioter. Hur gärna jag än skulle vilja. Jag kan inte heller offra fantastiska män på altaret för de fåtal idioter som förpestar våra liv. 

Jag skulle ju önska att alla idioter som hatar loss på andra på grund av rädsla och missförstånd över hur det här med minsta gemensamma nämnare fungerar, att de skulle se att jag skulle hata dem om jag plockade deras recept på ett tryggt liv. Och att de skulle sluta vara idioter. För det är liksom inte skrivet i sten att vi måste vara idioter i hela våra liv, bara för att vi varit det fram till nu. Men risken är väl större att klockrena klingar för nästa minsta gemensamma nämnare — kvinnan. 

Men hoppet är det sista som överger mig.

Väl mött, älskade män. 

Tystnaden är talande

Det enda som krävs för att ondskan ska segra är de godas tystnad.

Att inte agera, att inte tala, är på sitt sätt att ta aktiv ställning. Att inte ställa sig upp och säga ifrån kan aldrig målas om till att vara diplomatisk. Att stå bredvid och se någon bli misshandlad, utan att höja sin röst, utan att ta aktiv ställning emot det som sker, utan att tydligt försöka få stopp på misshandeln, det är att aktivt låta misshandeln fortgå. Och alltså bär du ett delat ansvar för konsekvenserna av misshandeln, tillsammans med den som delade ut slagen. 

Vi vet det. Vi har hört det från att vi var små, när vi försökte fly undan ansvar med frasen ”jag gjorde ingenting”. Vi har läst om det i historieböckerna, när människor som försöker smita undan sitt ansvar för förintelsen, genom att säga att Sverige var neutrala. Vi har sett konsekvenserna av att fegt titta åt andra hållet.

Förintelsen är inte historien om någras ondska. Det är historien om de mångas rädsla och okunskap. Det enda riktiga hindret för att det ska hända igen är kärlek. Till livet till din nästa och till dig själv. 

— Peter Bragner, rektor, Glömstaskolan

Att vara medmänniska innebär ett ansvar. Vi kan aldrig sitta tysta och se på när människor förgörs, och sedan påstå att vi inte är medskyldiga, att vi inte varit delaktiga. 

I detta nu sitter tusentals ungdomar och väntar på beslut i sina asylärenden i Sverige. Den allmänna svenska hållningen, kommen av faktisk praxis som tjänstemän utför på våra politikers order, är att barn bär bevisbörda och ska misstros tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en faktisk rättegång mot en faktisk mördare så finns det i asylsökande barns fall inga förmildrande omständigheter. Intentionen har ingen betydelse. Att du blivit född i ett land där du förtryckts och jagats på grund av din etnicitet, från din första dag på jorden, och att du vuxit upp i länder utan folkbokföringssystem eller där du levt som illegal flykting spelar ingen roll. Att du bär på trauman efter att ha sett din familj mördas framför dina ögon och blivit hotad, sexuellt trakasserad och förföljd lägger vi ingen vikt vid. Du bär bevisbördan. Du, som aldrig gått i skola, inte har ett helt språk, levt ditt liv i fragmentariska ögonblick, kämpat länge för att glömma allt fruktansvärt som hänt dig, du ska berätta om ditt liv i detalj för helt okända människor under hotet om att bli skickad till den plats du fruktar mest på jorden om du inte gör det detaljerat, med känsla och i kronologisk ordning. Glöm inte att också anta ett västerländskt perspektiv på din berättelse, så att du förstår vad vi anser viktigt att lägga fram. Och kom ihåg att det faktum att du spenderat dina livs besparingar och riskerar ditt liv för att ta dig hit, det ger ingen som helst grund för att vi ska tro att du flyr för ditt liv. Vi vet ju hur fantastiskt vårt land är — självklart riskerar du ditt liv för att bo här även om du hade det helt okej där du bodde innan. 

Det här är den hållning som politikerna och våra system effektivt skriker ut via både tal och handling. Det är också den hållning som alla vi som sitter tysta och låter det ske, bekräftar att vi vill ha. Men jag har så svårt att tro att det är detta Sveriges befolkning vill. Jag har så svårt att tro att det är fler av oss som är beredda att offra barns liv för vår rätt att konsumera ännu lite mera. 

Därför vill jag nu uppmana alla att ställa sig upp och göra sina röster hörda! Vi måste sjunga i kör, ett korus av röster måste höras för att vi ska få stopp på detta vansinne. Och det är bråttom. I skrivandets stund fängslas barn för att deporteras till Kabul, till ett av världens mest farliga och korrupta länder. Till ett land de inte känner, där de ingen känner, där de levereras på silverfat till terrorister och pedofiler. Vi måste höras nu! 

Adressera politikerna. Skriv på sociala medier! Skriv debattartiklar, ordna manifestationer. Skriv på rörelsen Vi står inte ut men vi slutar aldrig att kämpas krav på #amnestinu och gilla deras Facebook-sida. Ge dig inte förrän denna organiserade, politikerstödda, landsomfattande barnmisshandeln tar slut. Visa var du står och skriv in din kamp för det som är viktigt och rätt i historieböckerna.

I skrivandets stund pågår också Miljöpartiets kongress. Där ska de snart rösta om partiets ställningstagande till amnesti för alla ensamkommande som bott i Sverige i ett år eller längre. Gå in på Twitter, tagga med #mpkongress och #mpkongress17 och skriv vad du tycker. Tillsammans kan vi rädda liv på tusentals barn! 

Kära Gustav — igen

Kära Gustav

Nu skriver jag till dig igen. Jag vet inte om du har sett mitt senaste brev till dig, men nu adresserar jag dig igen.

Skola är ju något du har bra koll på. Så jag tänkte att min liknelse mellan skolan och migrationspolitiken kanske skulle kunna förtydliga varför jag är beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. 

Jag är stolt lärare i den svenska skolan. Stoltheten kommer till stor del ifrån den fantastiska värdegrund som skolan vilar på — och som samhället verkligen sluter upp kring. Det må vara hårda ord i den utbildningspolitiska debatten många gånger, men även om vi vill välja olika vägar så leder de alla till Rom. 

I skoldebatten pratas det om en skola för alla. Alla ska med. Och för att ta steget fullt ut har vi börjat att prata om ”skola för var och en”. Inte för att det egentligen finns en skillnad mellan meningarna, men för att vara extra tydliga med att vi alla är olika och skolans uppdrag är att möta alla, inkludera alla. Alla ska lyckas! 

Varje dag möter jag elever som utmanar systemet. Och det vackraste av allt är att vi hela tiden vrider och vänder på vårt sätt att bedriva skola, för att vi ska stötta, inkludera och möta eleven där denne är. För att skolan ska möta elever utifrån deras individuella förutsättningar. För att elever inte ska pressas in i en box, utan snarare få boxen att växa till förmån för kreativa lösningar. Att prata om kostnaderna i resurser som läggs på dessa barn är närmast tabu. Eleverna har helt enkelt rätt till stöd. Och det här gör mig oerhört stolt över att vara lärare. 

Om vi skulle bedriva migrationspolitik på samma vackra värdegrund som vi bedriver skola så skulle vi prata om inkludering, stöttning och möten. Om att hjälpa de som har det svårast och om att lägga mest resurser på de som måste komma upp till godkänd nivå. Systemet skulle omfamna olikheter som lärdomar som utvecklar och bevisbördan skulle aldrig ligga på barnen. Men istället gör vi tvärt om idag. Och det gör mig oerhört skamsen över att vara svensk. 

Barn som utmanar vårt ekonomiska system, som stör vår ordning och vår vardag vill vi kasta ut. Ett barn som flyr till Sverige får sitt liv mätt i hur mycket skattepengar hen kommer att kosta. Och till skillnad från de elever som suger resurser i skolorna så får de inte kosta så mycket. Faktum är att vi inte är beredda att betala lika mycket för ett flyktingbarns liv, som vi är beredda att betala för ett barn som är fött i Sverige. Det trots att barnet som är fött i Sverige från början har en stadigare grund att stå på. För det barnet handlar det sällan om en kamp mellan liv och död eller en kamp mellan att bli barnsoldat eller sexslav. Men i flyktingens liv är det just precis sådana kamper som tagit hen hit, trots att vi inte bedömer det som skyddsskäl om barnet i fråga inte utsatts för det personligen än. 

Barnen som finns mitt ibland oss och som ännu inte behövt utsättas för sådan misshandel, har gett oss chansen att rädda dem innan det är för sent. Precis på samma sätt som vi tänker om elever och deras rätt att bli kompetenta medborgare. Men samtidigt som vi slåss med näbbar och klor och oerhörda resurser för alla barns rätt att gå i skolan i Sverige, skickar vi tillbaka barn till Afghanistan, vars minsta problem i livet är att få gå i skola eller inte. Vi har grovt relativiserat barns rättigheter och måttet på en dräglig livskvalité genom att lägga oerhörda resurser på inkludering, men samtidigt motivera att skicka barn till ett av de farligaste och mest korrupta länderna i världen med att vi inte har råd att låta dem bo i Sverige. Och detta har vi gjort på grunder om var barnen är födda. 

Jag hörde en berättelse om en rektor en gång. Rektorn höll ett föräldrarmöte i en av Stockholms mer välbärgade områden. På mötet berättade rektorn att skolan skulle få en mindre elevpeng, till förmån för skolor som kämpade hårt för att hjälpa elever i mer utsatta och socioekonomiskt mindre välbärgade områden. Föräldrarna ska då ha blivit arga och uttryckt att de inte kunde förstå en sådan snedfördelning av resurserna. De betalade ju lika mycket skatt, varför skulle deras barn få mindre elevpeng vara för att de hade det mer stabilt och förspänt på hemmafronten? Då sa rektorn något som fick föräldrarna att tänka ett varv till:

— Tror ni att era barn kommer att möta barnen från de andra områdena i sina liv? Och tror ni då att era barn kommer att gynnas eller missgynnas av att dessa barn fått en bra utbildning?

Vi lever i en global värld. Vi reser mer än någonsin. Att pendla till jobbet har gått från att man bor i en kommun och jobbar i en annan till att du kan bo i ett land och jobba i ett annat. Tror vi att våra barn kommer att möta barn i andra länder, som aldrig fått chans till utbildning och som utsatts för otänkbar behandling av vuxna i hemlandet för att sedan nekas rätt att få ta makten över sitt eget liv, eller i värsta fall rädda sitt eget liv? Och tror vi att våra barn kommer att må bra av att vi gjort allt vi kan för att hjälpa dessa barn då? 

Om vi skulle bedriva skola på samma sätt som vi bedriver migrationspolitiken så skulle varje elev som utmanar systemet,  stör systemet och kostar mer pengar än andra för att tillgodogöra sig utbildning, stängas av, kastas ut och nekas rätt till utbildning — oavsett konsekvenserna. Men istället lägger vi extra resurser på att ta elever från ett E till ett A, bara för att de ska ha chansen till ett bättre betalt jobb och fler valmöjligheter senare i livet. Men flyktingbarnen ger vi inga valmöjligheter alls. 

Frågan är varför detta kan ses som en rimlig migrationspolitik  men samtidigt en helt orimlig skolpolitik? Jag har en hypotes, men den är så otrevlig att jag låter dig dra dina egna slutsatser istället.

Migrationspolitik är svåra frågor. Men ibland är de mycket enkla. Det ha delar helt enkelt om vilket arv vi vill lämna världen med. För det läge vi står i just nu kokar ändå ner i att vi kan välja att rädda livet på de ensamkommande vi öppnat våra famnar och hjärtan för. Eller så kan vi aktivt skicka dem in i graven. Personligen vill jag påstå att det inte ens är ett val. Därför är jag beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. Jag hoppas att även du är beredd att ta fighten — för varje barns rätt till liv och utveckling!

#vistårinteut

#nomorehate

#amnestinu

#världensbarnisverige

Kära Gustav Fridolin

Kära Gustav Fridolin

Jag läser i Sydsvenskan i dag att du inte tycker att det är läge för att kräva en amnesti för ensamkommande barn som bott i Sverige i mer än ett år. Du hänvisar till det parlamentariska läget och att du inte vill väcka falska förhoppningar hos de 15000 barn det handlar om. 

Som en valdeltagare som stolt röstade på Miljöpartiet i förra valet känner jag mig oerhört sviken av att du inte är beredd att stå upp för vad som är rätt bara för att du kanske inte får vara med de stora pojkarna och flickorna längre. Sen när blev Miljöpartiet kappvändarpsrtiet? Innan den här mandatperioden var det just känslan av att Mp är ett parti som står upp för goda värderingar, hållbarhet och alla människors lika värde, som fick mig att rösta grönt. Förståelsen för att hållbarhet måste kämpas för ur ett globalt värdeperspektiv. Men vad är det för idé att jobba för ett globalt samarbete för en grönare framtid, när vi skickar barn till döden bara för att de inte är födda lokalt? Barnen som är de som ska ta över världen, leva i den, och göra det så mycket bättre än oss. Det är skit samma vilken miljö vi har om vi åndå dödar våra barn. 

Nu vill du säkert avfärda mig med att jag är naiv. Att jag inte förstår mig på politik. Att man måste välja sina strider för att vinna de viktigaste. Och att det inte är någon idé att kämpa för en fråga som — enligt dig — ändå inte kommer att gå igenom, som gör att ni förlorar makten och därför inte kan driva på som goda krafter i andra frågor. Men vet du, jag förstår. Jag förstår så väl. Men vi tycker inte alls lika här. För vad kan vara viktigare än att stå upp och kämpa för barnen? Vad kan vara viktigare än att rädda liv? Ett enda liv spillt, är ett för mycket. Och nu pratar vi om barns liv. Det finns ingen strid som är viktigare, ingen fight som är mer akut och inget ställningstagande som behövs mer just nu. Att kämpa för amnesti är inte att inge falska förhoppningar, det är att visa barnen att det faktiskt finns människor som bryr sig om dem. Förstår du inte hur viktigt det är, då är det du som är naiv. 

På tisdag förväntas ett plan med 12 ensamkommande lyfta mot Kabul. Staden i ett av världens mest korrupta och osäkra länder. Tiden är knapp nu. Det är dags att bestämma sig för vilket arv du vill lämna i världen. Vill du vara en person som är medhjälpare till barnamord, sexuellt utnyttjar barn, barnfattigdom och barnsoldater? Vill du bli ihågkommen som den en gång yngsta riksdagspolitikern som byggde sin karriär på att bryta mot barns rättigheter, gång på gång, eller vill du bli ihågkommen som han som stod upp för vad som är rätt, för barnen och för en hållbar värld, även när det stormade hårt? 

Bara du kan påverka resultatet. Jag hoppas att du är den människa jag en gång trodde att du var. 

#amnestinu

#vistårinteut

#världensbarnisverige

#hållbarvärldihop

Vad kostar ett barn?

Det här brevet skriver jag till folket i Sverige. Under hela min uppväxt har jag hört att Sverige är en demokrati. I en demokrati bestämmer folket. Därför skriver jag det här brevet, min vädjan, till er.

Vad kostar du? 

Ja, jag vet, som barn har vi alla fått veta att det inte går att sätta en prislapp på ett människoliv. Men nu är vi vuxna och röstberättigade. Nu vet vi bättre. Därför undrar jag – vad kostar din mamma? Din son? Vad kostar du? 

Provocerande? Kanske. Men för min son är det en verklighet. Han har en prislapp runt sin hals. Den är fortfarande blank eftersom att de som sätter ut priset inte har bestämt sig än. Ett och ett halvt år har gått men de har ännu inte träffat honom för en utvärdering. De som vet säger att det kommer snart. Tröstande får vi veta att väntan på den ekonomiska kalkylen snart är över. 

Ni förstår, min son kom inte till mig som de flesta söner kommer till sina föräldrar. Jag har inte ätit extra folsyra och gått på statligt subventionerade vägningar och mätningar under graviditeten. Jag har inte nyttjat mina föräldradagar eller plockat ut VAB för att vårda min son när han varit sjuk. Vår väg till varandra är en helt annorlunda historia, även den fylld av farliga hinder, men andra hinder. Hans väg till mig är inte bara kantad av människor som velat hjälpa honom komma fram oskadd, men det är över nu, som tur är. Och missförstå mig inte, jag hade så gärna använt mina VAB-dagar och föräldradagar om jag haft möjligheten, men det hade jag inte. Och det är ingens fel. Så är det bara. Men det är över nu. Nu är han här. Äntligen kan jag ta hand om honom. Min älskade son.

När jag tänker efter så är det inte så ovanligt att jag inte burit min son i mitt sköte. Det är ju ganska vanligt idag. Det mest ovanliga med vår gemensamma berättelse är nog att det tagit så lång tid för oss att hitta varandra.

Vår familj är kanske inte heller helt vanlig. Eller, ja, den är inte helt ovanlig heller. Min mamma föddes på 1940-talet i Sverige. På grund av kvinnornas ställning i samhället blev det svårt för min mormor att behålla min mamma, så min mamma växte upp med sin moster. Men hennes moster, som uppfostrade henne, blev så klart hennes mamma. Så min mamma hade två mammor. Och jag hade två mormödrar när jag växte upp. I dag är det mer vanligt. Många av mina elever har två mammor och två pappor. Många av dem har mött sina bonusmammor och bonuspappor sent i livet. Så vår familj är nog inte helt ovanlig ändå, när jag tänker efter. 

Nej, när jag tänker efter så är den största skillnaden mellan vår familj och normfamiljerna att min son har en prislapp hängande runt sin hals. Och att vi lever under det hjärtskärande hotet om att någon, snart enligt tröstande röster, kanske talar om för oss att vi inte får vara en familj längre. För att vår pojkes prislapp är för hög. 

Men vad kostar ett liv? Vad får ett liv kosta?

Jag fick en fråga när jag skrev mitt senaste blogginlägg om barns rättigheter. Skribenten frågade vad jag vill att vi ska göra? Mitt svar: jag vill att vi ska värdera alla barn lika. Jag vill att vi ska ställa oss bakom orden att alla barn – alla människor – är lika mycket värda. Oavsett vad vi kommer ifrån. Oavsett hur mitt barn har kommit till mig. Jag vill erkännas rätten att älska mitt barn och rätten att få ta hand om honom. Vi vill erkännas rätten att få leva tillsammans som en familj. 

Så människor i Sverige, jag frågar igen: vad är ett barns liv värt? 

Jag kan inte lova att min son aldrig blir arbetslös eller behöver statsfinansierad sjukvård. Men det kanske din son också kommer att behöva. Så vad kostar din son? Din dotter? Din mamma? Jag behöver något att jämföra med.

I hela mitt liv har jag betalat skatt som alla andra. Men jag kommer aldrig att vara gravid. Den kostnaden kommer vi inte att tära på samhället med. Ger det min son ett försprång i kostnadskalkylen? Jag började jobba när jag var 15 år gammal – det är tidigare skattebidrag än de flesta. Gör det någon skillnad? Jag röker inte. Jag dricker inte heller alkohol. Så jag kommer inte att kosta onödiga sjukpengarna på grund av det. Kan det hjälpa vår rätt att få vara en familj? 

En stilla vädjan, folket i Sverige, snälla låt oss leva tillsammans, ta hand om varandra och älska varandra, precis som andra familjer har rätt att göra. Snälla klipp banden på prislappen som håller på att ta livet av min son. 

Nu vänder jag mig till dig min son. Det här skriver jag till dig. För jag vill att du ska veta att för mig är du alltid, och kommer alltid, att vara lika mycket värd som alla andra. Oavsett vad andra människor säger. Ja, som din mamma kommer jag till och med att älska dig mer än jag älskar andra. För mig är du ovärderlig. Det betyder att det inte går att sätta ett pris på ditt liv. Du är värd mer än alla pengar i världen! Och oavsett vad andra säger så är vi familj. Du är min son. Jag är din mamma. Nu och för alltid. Jag kommer att följa dig till jordens ände om det är det jag måste för att vi ska få vara tillsammans. För hem är, där du är. Du är inte bara min familj via födsel, du är min familj genom val. Vi har valt varandra. Och jag kommer att kämpa för dig, för din rätt till liv, utveckling och lika värde, tills jag inte finns mer. Jag kommer alltid att älska dig. Jag kommer alltid att finnas här för dig.

Min son, monstren lurar fortfarande i skuggorna, men den värsta väntan är över nu. Vi är tillsammans. Och tillsammans klarar vi allt. Det kanske blir svårt. Det kanske blir läskigt. Det kanske blir en kamp, men jag sviker dig aldrig. Jag är alltid vid din sida från och med nu. Det kan jag i alla fall lova dig. 

Barns rättigheter oviktiga – om JO får välja

20 april 2017 – notera det i din kalender. Det är ett historiskt datum.
Det var dagen då JO beslutade att vi kan lagstifta bort våra barns rättigheter.

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn – om lagen tillåter.

Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling – om lagen godkänner det.

Barn ska skyddas mot krig och inget barn får användas som soldat – om vi inte stiftar en lag som säger att de måste det.

Det är den nya världsordningen vi vaknade upp till den 21 april 2017, dagen efter att JO beslutat att socialtjänsten inte behöver utgå ifrån barnets bästa när utlänningslagen godkänner att de lämnar ut information om papperslösa till polisen. Det är ett uppseendeväckande beslut som kan få mycket långtgående och högst oönskade konsekvenser framåt. Beslutet ger styrande organ en öppning att lagstifta bort barnkonventionen, och mest troligt då även de mänskliga rättigheter, när dessa demokratiskt grundläggande rättigheter inte passar oss. Och jag undrar; vilken mänsklig rättighet, vilken grundläggande rättighet för våra barn, kommer vi att lagstifta bort härnäst?

Samtliga länder i Eu har ratificerat barnkonventionen och därmed förbundit sig till att förverkliga den. En av de grundläggande principerna som ska vara styrande i tolkningen av övriga artiklar är just artikel tre; barnets bästa i främsta rummet. Och även om vi har en del jobb kvar innan vi är framme vid målet så har barnkonventionen, tillsammans med de mänskliga rättigheterna, under hela mitt liv utmålats att vara oantastliga. Fram tills för en vecka sedan, det vill säga.

Det låter så vackert. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionens artiklar skrivs fram på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter. Men tyvärr är det bara tomma ord. I praktiken bryter Sveriges beslutsfattare och verkställare mot Barnkonventionens mest grundläggande artiklar dagligen. Och nu har vi alltså tagit nästa steg in i hyckleriets snårskog.

Vi har så fullt upp med att skicka barn rakt in i mördares händer, att vi missar att vi blir delaktiga i att spilla ungas liv. Vi har så fullt upp att kritisera att verkställandet av utvisningar inte fungerar, att vi missar Migrationsverkets egen rapport som berättar att 50 % av alla beslut som tagits är rättsosäkra. Vi är så upptagna med att krampaktigt blunda för att behålla vår världsbild där Sverige är ett land som försvarar människors rättigheter, att vi inte ser det som sker framför våra näsor. Våra politiker har så fullt upp med att köpa dina röster, att de kliver över barnlik för att få dem. Och du tillåter att barn får sätta sina liv till som valuta för din röst.
När ska vi öppna våra ögon?   

Jag är inte fantastisk

– Ann, du är fantastisk. Du vet det va?

Nej, vet du, jag är inte alls fantastisk. Allt jag gör ger mig mer än vad det kostar. Det jag gör är varken osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. Det enda jag gör är att hjälpa en medmänniska, en vän, en familjemedlem.

Det finns människor som blir provocerade när jag säger så, att jag inte alls är fantastisk. En del tror att jag inte kan ta emot beröm. Några kommenterar att jag måste klappa mig själv på axeln. Och det gör jag. Lika mycket som när jag hjälper någon annan i familjen. Lika mycket som när jag tagit mig igenom min dag trots en dålig morgon och ett dåligt humör.

Det som de allra flesta inte verkar förstå är att jag inte umgås med mina vänner för att de är i behov av hjälp. Jag umgås med mina vänner för att jag tycker om dem. För att vi skrattar tillsammans, kan prata om intressanta saker tillsammans, för att jag lär mig mycket av dem, för att de vidgar min värld, för att de är snälla, ödmjuka, vänliga, intressanta och fantastiska människor som ger mitt liv så mycket mer värde. Och om mina vänner och min familj sen behöver hjälp, ja då hjälper vi varandra. För det är väl det familj och vänner gör för varandra, eller?

Bara för att mina nya vänner och min nya familj är kategoriserade av samhället som behövande flyktingar, så är det inte det enda de är. De är människor, precis som du och jag. De har så ovärderligt mycket att ge oss. Det är så fel att vi inte kan se förbi kategoriseringen, att vi inte kan se människorna som potentiella vänner och familj, utan direkt ser dem som några som behöver min hjälp. De ges direkt en lägre samhällsställning, en beroendeställning, under oss andra. Och det är fel! Vi har så fel när vi gör så! Vi är så många ute i världen som har olika behov och behöver hjälp. Men när jag väljer att bli din vän så är det inte av medlidande, eller för att jag tycker att jag kan ge dig mer än vad du kan ge mig. Det är för att jag tycker om dig, för att vi har roligt tillsammans och för att du är vänlig. Oavsett vad du i övrigt befinner dig i för livssituation.

Jag såg en intervju med en fosterfamilj i teve fyra för ett tag sedan. Programledaren hade bjudit in sin kompis och hans familj, som hade tagit in ensamkommande flyktingbarn och erbjudit dem ett hem och en tillhörighet. Där sitter hela familjen i soffan, i sin nya konstellation, och programledaren riktar absolut mest fokus på de vuxna med frågor som ”Hur kommer det sig att ni gör det här? Det är ju inget lätt beslut.” Gång på gång bekräftade programledaren sina vänners helighet för den fina handling de gjort. Höjde handlingen att ta in barn i sin familj till skyarna, som ett oöverstigligt hinder för oss flesta, och pratade om hjältedådet och hur tacksam de här barnen måste vara. Som om det vore en totalt osjälvisk handling. Men vad får familjen då? Hur mycket ger inte dessa barn den här familjen? Ska inte vi också vara tacksamma för att vi har fått möjligheten att ha dessa barn i våra liv? För allt de ger oss varje dag? Eller ska de för evigt basera sin tillhörighet på premisserna att de ska vara tacksamma och att människor runt dem gett dem en familj för att de ville vara snälla med dem?

Att hjälpa människor som behöver hjälp borde vara norm. Det är fint när du skänker några kronor för att hjälpa någon som behöver dem mer än dig. Det är en vacker handling att sätta sig på knä och prata med människan i gatuhörnet, som ser frusen och ensam ut. Det är en fantastisk sak att ägna sitt liv åt volontärarbete. Jag vill också göra allt detta. Men det är inte det jag gör idag.  Det är inte heller vad fosterfamiljer gör. Eller, det borde i alla fall inte vara anledningen till att göra det.

Det sätt vi pratar om saker blir också formen för hur vi tänker och ser på saker. Det blir kulturskapande. Om vi fortsätter höja hjälpsamma handlingar, som borde höra till normen, till skyarna, då kommer färre människor att ta steget att hjälpa. Och många människor kommer att hjälpa av fel anledningar. Allt jag gör, gör jag för att jag själv får ut något av det. Och det är okej. Så länge jag gör bra saker som jag får ut något av och inte undviker att göra bra saker för att jag tror att jag inte kommer att få ut något av det.

Jag vill påstå att det finns många familjer i Sverige som skulle kunna öppna sina hem för fler barn, som önskar en familj. Det är ingen oöverstiglig handling. Och många av oss har råd. Alla skulle vi må bättre av det! Det handlar om prioriteringar. Om du inte vill så är det okej, men vet då att det handlar om att du inte vill, inte om att det är självuppoffrande att bli fosterfamilj eller familjehem. Det handlar om dina prioriteringar.

Och vad det gäller mig själv så vill jag bara vara tydlig med att jag inte alls är fantastisk. Men mina vänner är fantastiska.

Jag umgås med mina vänner och min familj. De är nya vänner och ny familj, men jag älskar dem lika mycket som mina ”gamla” vänner och min ”gamla” familj. Och de är alla värda samma hjälp när de behöver den. För det jag gör är inte osjälviskt eller självutplånande, det är varken uppoffrande eller kostsamt. När jag hjälper så hjälper jag mina vänner och min familj. Det är inget ovanligt eller fantastisk med det. Eller, det borde i alla fal inte vara det.

#världensbarnisverige

Jag har inte råd att mista dig

Vet du om att det finns en ansökningsprocess som människor måste gå igenom, för att få lov att leva? 
Nej? Det kanske inte är så konstigt. Ansökningsprocessen gäller ju inte alla. 

Jag visste inte heller om den. Ansökningsprocessen måste bara ‘vissa’ människor gå igenom. Människor som av samhället sorteras in i att vara född i fel land, som har fel hudfärg, fel kön, älskar fel människor.

Eller… kanske har jag vetat det, men jag har blundat. Gått igenom livet med stängda ögon, sovandes. Och det var först för snart år sedan jag vaknade. För ett år sedan träffade jag människor som samhällsapparaten sorterat in i de där påhittade kategorierna. De här dömande, hatiska och sjuka grupperingarna. Likt falangerna i filmer Hunger Games, där människor från vissa falanger anses mer värda än andra och där de mindre ansedda tvingas genomgå prov för att leva. Du är av via födsel märkt för livet, delad en hand och det kostar stort att be om nya kort. Det är med ditt liv som insats.

”Vi kan inte rädda alla.”

”Vi har inte råd att ta emot fler flyktingar.”

Flyktingar, ja. Vad är egentligen en flykting? Det är en person som flyr från något. Flyr för sitt liv. Från död. Till ett bättre liv. Men vi har tydligen inte råd att rädda liv.

Jag jobbar som lärare till vardags. Jag leker ibland med tanken på vad som skulle ske med samhället om skolan resonerade som den stora samhällsapparaten gör, när det kommer till asylfrågan:

– Nej, vi har inte råd att hjälpa dig längre. Du kostar för mycket pengar. Vi skickar hem dig. Kom inte tillbaka hit igen, om du inte kan betala för din egen skolgång! Dina föräldrars skattepengar har vi använt upp för länge sedan! 

 

Eller när föräldrar frågar varför vi ”splittrar” deras barns välfungerande klass, så kanske vi istället för att förklara begrepp som likvärdig skola och hur vi får det hållbart tillsammans ska säga:

Självklart rör vi inte om i den välfungerande klassen. Resursfördelningarna är givna från dag ett. De som hade turen att hamna med pedagoger de trivs med och i en grupp som fungerar bra ihop ska så klart få fortsätta så, även om vi ser att en omfördelning i personal och bland elever skulle gynna fler. Vi maxar resurser i en grupp för så lyckas vi i alla fall med en klass. Allt annat är colleteral damage. 

Jag fick för någon vecka återberättat för mig om en politiker som på ett föräldramöte fått frågan om varför X område skulle få en högre skolpeng än område Y. Om föräldrar som tyckte att de i X område väl kunde få skylla sig själva, för de skulle väl inte sko sig på område Y bara för att de inte kunde ta hand om sig själva.

Men visst är det väl så att era barn kommer att möta barnen från område X någon gång i sitt liv? Vilka barn vill ni att de ska möta?

Det är ett sådant talande uttalande. För visst är det ju så. Vi lever tillsammans som ett kollektiv. Ja, vi ska ta hänsyn till individerna. Men som vi lever så innebär hänsyn till individerna också att ta hänsyn till kollektivet. Vi påverkar varandra hela tiden och det är bara tillsammans vi kan skapa ett bra samhälle.

Det gäller så klart även globalt. Om vi inte vill vara instängda av våra egenpåhittade landsgränser så bör vi snabbt tänka om. För vi kommer att möta alla de människor som delats en sämre lott i livet än oss, på våra semestrar. Och vilka människor vill vi möta? Kanske ett krasst sätt att se det på. Till och med översittaraktigt. Men ett perspektiv att belysa asylfrågan ur.

”My land’s only borders lie around my heart”

När jag träffade människorna som vi sätter dessa stämplar på och på nära håll fick följa dessa omänskliga, av människor skapade, systemiska prov för livet, då vaknade jag. Nu vet jag att det jag lärde mig i skolan, och sedan dess själv lärt ut, inte stämmer. Alla människor är inte lika mycket värda. För en del människor måste genomgå omfattande prov för att få rätten till sina liv. En del människor tycker vi inte att vi har råd att rädda, medan andra människor får kosta hur mycket som helst. Det finns ingen logik att söka i vilka förutsättningar du på förhand är given att klara av ditt liv. Du kan vara född under brinnande krig, ha sett dina föräldrar bli skjutna mitt framför dina ögon, levt som föräldralös och papperslös flykting i ett land där du är fråntagen dina rättigheter på grund av det land du föddes i och den religion du uppfostrats med, ha riskerat ditt liv på långa, kalla, mörka och farliga vägar för att ta dig till friheten och väl där lägga alla dina sista krafter på att gå i skolan och ställa om för att bli en ‘värdig’ medborgare i det samhälle du landat i – men ändå nekas rätten att leva i fred och frihet. Medan någon annan kan vara född i ett land som knappt kan minnas när det låg i krig senast, som nyttjat jordens delade resurser för att ta sig framåt och bli välmående och välgödd, ha vuxit upp med din mamma och pappa med det stora sociala skyddsnätet under sig och ligger samhället till stor belastning i de kriminella skuggorna – men ha en självklar plats i samma samhälle som någon annan nekats plats i. Det enda som avgör är var du från början är född.

Asylfrågan är ingen lätt ekvation, men det är värdens enklaste sak att ta ställning till. För hur kan vi någonsin, som individer som delar våra liv på samma planet, en planet där ingenting försvinner, säga till en annan person att vi inte har råd att rädda deras liv? Jag hör dig, när du kallar mig naiv. Men jag är hellre naiv än ovärdig och omänsklig!

Jag har råd. Jag har råd att dela mitt liv med dig! Kom så delar vi på det vi har. För jag har inte råd att mista dig!