Rudnert sågar lärarna – inte metoden

Jag är en varm anhängare till konceptet The Big 5. Jag blev genast intresserad när Pedagogiska Magasinet publicerade artikeln med Göran Svanelids tankar första vändan, även om det skall sägas att jag var ljummen inför idén till att börja med. Jag trevade fram, läste och diskuterade med kollegor. Tyvärr har jag ännu inte fått möjlighet att lyssna till Göran Svanelid när han presenterar sin idé live, allt jag gör är utifrån egna slutsatser av det jag läst.

Idag publicerade Pedagogiska Magasinet en inlaga skriven av Joel Rudnert, mellan- och högstadieläraren i So samt doktoranden i historiedidaktik vid Malmö Högskolan. Kortfattat kan man kanske säga (i alla fall min slutsats efter att ha läst artikeln) att han inte tycker att The Big Five är ett bra koncept. Han framför några huvudsakliga argument för detta och några av dem tänkte jag kommentera nedan (dock inte den kritik som känns personligen riktad mot Svanelid snarare än konceptet TB5). Detta är inte ett försök att ta en metod i försvar utan snarare ett försök att fortsätta föra en konstruktiv dialog på ämnet. Faktum är att kritiken som Rudnert framför väcker många frågor hos mig som jag tyvärr inte har så många svar på. Snarare vill jag utreda om det är något jag kan ha missuppfattat på vägen.

”The Big 5 bygger på att det finns generella förmågor som inte är knutna till en viss praktik eller ett visst innehåll och att de är överförbara från ämne till ämne.”

Detta skriver Rudnert i sin artikel. Han menar att Svanelid tömmer de ämnesspecifika förmågorna i Lgr11 på sitt innehåll när han skapar färre och därför mer övergripande förmågor av de många förmågorna som finns i läroplanen. Hans resonemang går ut på att förmågor inte är en generell ”kunskap” eller generell färdighet utan alla förmågor är knutna till olika områden/domäner. Om du är bra på att analysera inom ett ämnesområde så betyder det inte att du besitter analysförmåga inom alla andra ämnesområden. Förmågorna är alltså alltid kopplade till sin kontext.

Om man nu kan generellt utveckla en förmåga eller ej känner jag skulle vara en mycket intressant utgångspunkt i en annan debatt, baserat på den erfarenhet jag har. Kanske kan man resonera om detta på olika plan. Men det är en annan diskussion. Det som fäller mig i Rudnerts diskussion är de indikationer jag fått från Skolverket om att det är förmågorna vi skall bedöma. Den information jag fått är att vi skall kunna samarbeta mer över ämnesgränserna för att bedöma förmågorna, att om en elev till exempel inte kunnat visa i geografin att hen besitter analysförmågan skall jag kunna gå till min kollega som har kemi med samma elev och hör efter med den läraren vad eleven visat om sin förmåga i kemi. Jag säger nu inte att jag förstår denna information. Jag säger heller inte att jag köpt den eller lyckats få ihop hur detta skall fungera. Snarare har jag i två år nu frågat alla möjliga människor hur detta skall gå till, hur vi skall tänka kring detta, utan att jag fått ett vettigt svar. Skillnaden mellan mig och Rudnert i detta fall är att jag inte ser det som ett TB5 problem, utan ett Lgr11 problem. Mina funderingar går precis som Rudnerts här, när han skriver:

”Faktum är att i en förlängning kan man faktiskt fråga sig vad vi över huvud taget ska med ämnena till om det är förmågorna som ska stå i centrum. … Och om nu läraren i samhällskunskap har utvecklat elevernas förmåga att hantera information så kan väl historieläraren ägna sig åt någon annan förmåga?

Mina funderingar och där jag kör fast är just i Lgr11 tre olika delar. Vi har centralt innehåll. Dessa skall ej bedömas men de skall beröras i undervisningen. När vi arbetar med dessa områden så får eleverna chans att utveckla sina förmågor. Så långt är jag med. Sedan har vi förmågorna. De som står sist i syftestexterna. Det är förmågorna vi skall bedöma. Och sedan har vi kunskapskraven. Enligt mig är kunskapskraven en blandning av förmågor, stoff och krav. Förmågor är inte stoff, men i Lgr11 är kunskapskraven en blandning mellan förmågor och stoff för att visa inom vilket område som förmågan skall bedömas. Så då är det alltså kunskapskraven som skall bedömas egentligen, eller?! Speciellt om man då som Rudnert menar att förmågorna alltid är kopplade till sin kontext. Och eftersom kunskapskraven innehåller stoff (inte alltid, men ganska ofta) så kan vi ju inte springa från geografin till kemin för att se om en elev kan analysera inom geografin. Så hur skall ni ha det egentligen?

Nu skriver visserligen Rudnert att kunskapskraven i Lgr11:

”…är generellt hållna för att inte skilja sig för mycket från ämne till ämne.”

Och där är jag inte riktigt med i resonemanget längre. I vilket annat ämne än matematik behandlar du positionssystemet och bråkräkning? I vilket annat område än inom No:n arbetar du med årstidsväxling och jorden, månen och solen? I vilket annat ämne än So arbetar du med forntiden? Det är klart att man kan arbeta tematiskt och ämnesövergripande med dessa områden. Men det är först inom sitt eget ämnesområde som kunskapskraven får legitimitet i förhållande till val av ämnesområden som görs i skolan. Och i och med detta specifika ”stoff” i kunskapskraven bekräftas att förmågorna är kontextuella. Men då får jag inte ihop direktiven om att kunna samarbeta mer kring förmågorna över ämnesgränserna.

För mig står det fortfarande mycket oklart vad exakt det är vi skall bedöma. Är det förmågorna, de rena förmågorna, och vi kan alltså ”springa mellan ämnena för att göra bedömningar? Eller är det kunskapskraven, som en blandning mellan förmågor och stoff, och förmågorna kan endast bedömas i sin kontext?

Att det inte finns någon forskning bakom Svanelids TB5 är ytterligare en kritik som Rudnert gör gällande. Jag skall erkänna att jag absolut anser att all verksamhet inom skolan skall vara belagt med forskning. Dock beror detta lite på hur man ser på TB5. Om det är ett verktyg för att underlätta kommunikationen, ungefär som en telefon underlättar kommunikationen mellan människor som inte befinner sig på samma plats, eller verktyget saxen hjälper oss att klippa i papper, så är frågan hur mycket forskning som behövs. Jag menar, TB5 styr inte min undervisning. Det hjälper oss endast med hanteringen av läroplanen.

Att hävda att alla ämnen kräver utvecklande av ett djupare tänkande kan inte komma som någon överraskning för den svenska lärarkåren.

Detta citat får mig bara att undra om Rudnert ens vet vad det är han kritiserar. För nej, det kommer inte alls som en överraskning. Men TB5 är inte ett verktyg för att jag skall förstå läroplanen, det är inte ett verktyg för att lärarna skall veta vad de skall göra. Det är ett verktyg som underlättar kommunikationen med eleverna och föräldrar, som gång på gång meddelar att de drunknar i information från skolan. Information många inte ens förstår. Och genom att använda TB5 kan jag synliggöra förmågor för eleverna under fem rubriker, där vi hela tiden kan ställa oss frågorna ”Kan jag göra analyser med hjälp av den information jag fått när vi läst om forntiden?”, ”Kan jag resonera kring den strategi i matematik som jag använder?”.

En annan kritik som Rudnert framför, och som Svanelid själv skall ha belyst enligt honom, är att alla ämnesspecifika förmågor inte går in i TB5. Han vill därför göra gällande att lärare kommer att bortse från dessa ämnesspecifika förmågorna när vi planerar och bedömer, eftersom de inte går in i ”mallen”.

För mig blir denna kritik något bisarr. Rudnes kritik i sin helhet går att sammanfatta under parollen ”The Big 5 gör att lärarna inte bedriver den undervisning som de ska.” Han lyfter farhågor om att vi lärare kommer att bortse från viktiga kunskapsområden och bara ”skita i” att göra det som står i Lgr11 om vi använder TB5. Det är egentligen inte en kritik mot TB5 utan snarare en kritik mot mig som lärare och min professionalitet. Och där skall jag ärligt erkänna att där blir jag mer än lite irriterad. Jag känner igen detta angreppssätt inom skolvärlden, där man ifrågasätter varandras profesionalitet för att man inte vill göra likadant. Bara för att jag hittat ett verktyg som gör det enklare att hantera och kommunicera mängden av förmågor till eleverna och föräldrarna betyder inte det att jag inte har koll på vad jag gör. Ett verktyg är inte grunden för hela min undervisning eller bedömning. Jag använder inte saxar när jag skall borra.

Den kritik som Rudne för fram kan därför närmast tolkas som en kritik till lärarna ute i landet, som valt att använda sig av verktyget TB5. Och ett ifrågasättande av rektorernas vilja att utveckla sin verksamhet, då han menar att ett fokus på generella förmågor inbjuder rektorerna till att dra in på den ämnesdidaktiska fortbildningen. Om saxen är ett bra verktyg eller inte beror ju alldeles på hur den som använder saxen hanterar den. Och vad saxen används till. För en sax är som sagt inget bra verktyg för att borra med!

 

Advertisements

One Comment on “Rudnert sågar lärarna – inte metoden

  1. Suverän text och analys av Rudnerts artikel! Tack för att du satte ord på mina egna tankar om detta stora och synnerligen komplexa område! Tycker du ska skicka in detta till Ped magasinet som reflektion på Rudnerts artikel! Med vänlig hälsning, Eva Eriksson, Luleå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: