Jag växte upp i en lite by. Det var på många sätt en idyll, men liksom allt här i livet så är inte bara solsken. Det fanns en hel del som gjorde mig hårdhudad – oss hårdhudade. Och med oss menar jag oss tjejer.

En starkt mansdominerande kultur med mycket traditionella strukturer. Ett patriarkat där en del av världsbilden var att alla pojkar har ledigt från skolan någon vecka i september, när älgjakten drog igång. Något annat var otänkbart. Därför ifrågasattes det inte ens.

Sista timmen varje fredag hade vi ”roliga timmen” i skolan. Det var alltid någon som bjöd på fika. Och som värd för veckans höjdpunkt ingick det att vi fick hälla upp saft till alla klasskompisarna, vilket gjordes vid en av byråerna som stod uppradade längs ena långsidan av rummet. Under almanackan som stoltserade med sina avrivna sidor. Och varje vecka innebar en bävan.

Det fanns nämligen en outtalad tradition i klassen. När jag tänker tillbaka på det så var det nog en outtalad tradition på skolan, för någonstans hade grabbarna lärt in det här beteendet och jag vet att grabbarna i årskurserna innan inte var något bättre. Möjligen blev det bättre i årskurserna som följde, men hos oss höll tjejerna andan inför fredagarnas saftservering. Alltid dök minst en grabb upp bakom den som serverade (om det var en populär tjej så klart) och snabbt körde han upp sina händer längs magen och greppade tag i brösten. Ett efterföljande skratt utbröt i klassen. Ibland resulterade det i utspilld saft över hela golvet, ibland klarade vi saften.

Och när detta är så inpyrt i en kultur som det var för oss, så blir det en komplex sak att stå som objekt för detta handlande. Jag kan ju inte säga att det var ”intet ont anande” tjejer som serverade saften på fredagarna. Vi visste mycket väl vad som skulle ske. Jag kan inte heller säga att rädslan jag bar, och mest troligt de flesta med mig, berodde enbart på att vi var rädda att bli ”tafsade” på (för så kallades det då). Lika rädd var jag för att inte bli ”tafsad” på.

Det är svårt att skriva detta. Trots att det gått 25 år så skäms jag för mina känslor. Hur kunde jag vara så dum? Jag som alltid beskrevs som en stark, enveten, tjurig tjej som sällan gjorde som alla andra. Men svaret är varken ovanligt eller långt borta. I en kultur där detta beteende förväntades av ”män”, blev det också ett sätt att bekräftas som kvinna. Om ingen kom och tafsade på mig när jag skulle hälla upp fredagssaften, då var jag ”ute i kylan”. Det var ett tydligt och offentligt tecken på vem det var okej att tala med eller inte, den veckan. Självklart ville jag få vara med i värmen. Om det betydde några korta sekunders ofredande så fick jag väl ta det, trodde jag. I dag vet jag så klart bättre!

Nu undrar de flesta var mina lärare var. Han fanns där. Han sa ifrån. Han var bra. Faktum är att vår lärare kanske var den enda som inte leende skakade på huvudet åt sådant här beteende och bortförklarade det med ”busiga pojkstreck”. Men som en person emot en instormande patriarkal kultur så kändes säkert hans arbete tröstlöst många gånger. Och visst, han lyckades inte få stopp på den unkna värdegrunden där och då. Många var de pojkar, grabbar, män, som gjorde sådant här och liknande genom min grundskoletid. Mot mig och mot andra. MEN, och det är ett stort men, han lyckades så ett frö i mig och mina medsystrar. Hade han inte funnits där hade vi kanske fortsatt acceptera, och till viss del hoppats på, att bli tafsad på brösten, i tron om att det betydde att vi var populära. MEN det gjorde jag inte. Jag började ifrågasätta det som 13-åring. Känslan växte sig stark och jag vågade säga ifrån, jag vågade säga nej. Utan den förebilden, min lärare i mellanstadiet, kanske jag inte hade fått syn på den sjuka kultur som omgav mig.

Skolan får ofta höra att den ska lösa alla problem i samhället och vi som jobbar i skolan är snabba att sätta oss emot dessa påståenden. Men i frågor som dessa har skolan en stor roll! Det är skolans huvudsyften att jobba för en bättre kultur, en bättre självbild och en bättre värld. Möjligheten att vara med och se till att mina barn aldrig behöver växa upp i ett samhälle där sådant här är vardag, det är därför jag är lärare. Skolan är viktig. Lärare är viktiga. Du är viktig!

#FattaNu