Starkas svaga styrka

När du säger någonting så låter det som att det är så det är.

Den kommentaren har jag fått fler gånger i mitt liv än jag kan räkna till. Det började tidigt. Jag har, av många anledningar, alltid upplevts som och känt mig stark. Jag har under hela mitt liv matats med att jag har kraften att påverka – av mina föräldrar, av mina lärare men också av populärkultur som haft en stor inverkan på min moral och mina värderingar. Det är ingen som sagt till mig att jag har det, det är människor och karaktärer som levt med det ledmotivet som gestaltat att jag faktiskt har betydelse och jag har en stor möjlighet att påverka – om jag vill, om jag vågar, om jag är villig att göra jobbet. Och om jag orkar stå emot skiten som kastas min väg när jag försöker förändra. 

Som 14-åring sökte jag mitt första stipendie på egen hand, till mina föräldrars förvåning när de blev uppringda och fick frågor på om det jag skrev var sant. Vilket det så klart var. Det enda sättet att ta sig fram i längden är att fightas med rena handskar! 

Som 16-åring skrev jag brev till Konsumentombudsmannen och TV4, då jag tyckt att de lurat min mamma eftersom parabolen inte fungerade som den skulle. Sedan kunde vi se TV4 även i vårt hörn av landet.

Som 17-åring klev jag in på ett litet företag och undrade varför de arbetade så ineffektivt. Sedan visade jag dem ett system med den på den tiden något revolutionerande kalkylfunktionen i datorer. Jag blev sedan ansvarig för bokningssystemen och fick stort ansvar över avdelningen. 

Min bild av att jag kan ta mig fram genom ett stort rättspatos och en vilja att hjälpa bekräftades gång på gång. Och som vi alla vet så är det de sidor som vi blir bekräftade i som växer sig starkare. Stark blir starkare och lejonet i min spegelbild växte för varje dag.

En persons starka sidor är också de svagaste sidorna i andra situationer. Det förstod jag tidigt. Som 18-åring började jag söka nya jobb, med tigern inom mig som ledstjärna. Ibland för att jag behövde jobb. Ibland för att jag ville se hur långt jag kunde gå. Jag älskade att gå på arbetsintervjuer, det var som en studie om mig själv och vem jag var. Och med kaxiga ansökningar blev jag kallad till intervjuer för arbeten som låg långt bortom min kompetens, ofta med motiveringen ”vi var bara tvungna att möta personen bakom den här ansökan”. På alla dessa intervjuer lärde jag mig mycket om mig själv, bland annat att jag kunde svara samma egenskaper på frågorna ”Vilka är dina tre starkaste sidor?” och ”Vilka är dina tre svagaste sidor?”. Svar som ofta fick personerna på andra sidan bordet att höja på ögonbrynen och som alltid blev starten på intressanta samtal. 

Några av mina starkaste sidor är, och har alltid varit, att jag är verbal, driven, rak/tydlig och modig. Några ingredienser i receptet stark. Egenskaper som ur ett annat perspektiv kan beskrivas som pratig, gå-påig, dömande/hård och dumdristig/naiv. Jag har genom åren beskrivits på samtliga sätt. Det har också gjort att jag bearbetat och analyserat mig själv genom andras ögon och kommit fram till att ja, jag är både verbal och pratig, driven och gå-påig, rak, tydlig, dömande och hård samt modig, dumdristig och naiv – men jag väljer att vara det. Fler än en gång i mitt liv har människor sagt att jag är naiv när jag tror att jag ska vinna över Goliat. Fler än en gång har det visat sig att det modet lett till framgång. Fler än en gång har människor konstaterat att jag är dömande när jag kallar någon för rasist. Och varje gång försöker jag att vara rak och stå på mig och förklarar att det är ett sätt att uppfatta det på, det andra sättet att se det på är att människor måste äga sina val och handlingar. Jag äger att jag kallar en rasist för rasist! Jag väljer att vara rak. Jag väljer att ta ansvar för mina handlingar och den jag är. 

I egenskap av att vara stark möter jag ofta människor som vill rätta in mig i ledet. Jag ska vara tyst, inte tala så övertygande, inte vara så stark. Normen i samhället är att behoven hos de som är svaga är viktigare än behoven hos de som är starka. Vi gör svaga människor till offer för starka människors välvilja genom att frånta de svaga allt ansvar och placera det i knät hos de som i samhället bedöms som starka. Vi glömmer allt vi vet om hjälp till självhjälp och tror att alla mår bättre om starka bär svaga fram genom livet. Jag tror inte en sekund på detta. Ansvar i rätt knä! 

Jag har inga problem med att visa hänsyn till människor som inte haft samma förutsättningar som mig, samma möjligheter att få bli bekräftade i sin styrka. Men sekunden jag tror att jag är den som ska göra andra starka, då är jag helt fel ute. Endast individen själv kan göra sig stark. Alla kan, med rätt hjälp och stöttning, ta sig fram i livet, men bara om de själva vill. Alla måste göra grovjobbet själva. Jag kan laga maten, men jag kan aldrig tugga och svälja den åt dem. 

Jag vet att jag är stark. Jag är medveten om att mina övertygelser kan få andra människor att tystna. Det är lärdomar jag fått av erfarenheter under mitt liv. Jag har också förstått att jag vinner på att ta ansvar över det – vi kommer längre tillsammans. Men jag vill framhålla att i tillsammansskap delar vi på ansvaret och alla måste ta ansvar för sin del. Om jag tar allt ansvar kommer det inte att leda oss framåt – då blir det ändå ett ensamarbete. På grund av detta är jag alltid snabb att, i nya grupper, konstatera att jag är medveten om hur jag kan uppfattas och att jag därför vill, och förväntar mig, att alla tar ansvar för att bemöta vad jag säger, ifrågasätta det jag uttrycker och istället för att försöka tolka saker för mycket, istället för att gå runt och fundera över vad jag menar, fråga mig! Min ambition är alltid att vara så rak och tydlig jag kan, men kommunikation är svårt och jag lyckas inte alltid. Men en sak har jag lärt mig och det är att om du går runt och vrider och vänder på det jag sagt, i syfte av att tolka det från olika perspektiv, och fundera över vad jag menade – då kommer du med största sannolikhet att missuppfatta det jag hade hoppats på att förmedla. 

Jag tar ansvar för att alltid försöka vara så tydlig jag kan och alltså alltid överväga hur jag ska uttrycka mig för att det jag sänder ut ska bli så bra som möjligt. Jag lovar också att ta ansvar för att fråga dig vad du menar om jag inte förstår, innan jag dömer, och jag lovar att lyssna på det du säger och vara öppen för din input. Jag önskar och förväntar mig att du tar samma ansvar. 

Jag har varit med om många sammanhang som bekräftar att normen som råder i vårt samhälle är att den starke ska ta allt ansvar för den svage. Något som alltså går helt på tvärs med min syn på hur en ansvarskultur ska fungera. Det pratas mycket om rätten att få uttrycka sig, rätten att få lägga fram sina känslor och att få låta dem vila i rummet. Men alltid tillhör den rätten endast dem som är tysta, de som utgår ifrån bristperspektiv och de som ses som ”de svaga” i sammanhanget. Rätten att få bli hörd tillhör främst de som inte tar sig rätten själva – personer som stickar på sina offerkoftor och bygger klagomurar. Och de som vill bemöta gnället får kliva undan, lämna över sin rätt att själva uttrycka sina känslor, till de som själva inte tar sig rätten eller de som istället för att ta ansvar att föra konstruktiva diskussioner och vara öppna för andras känslor stickar vidare på sina koftor och bygger vidare på sina murar. 

Att bemöta någon med att säga ”nu lägger du locket på” är just att lägga locket på. Att en tredje part sitter och säger åt en person att de tar för mycket utrymme och att denna måste släppa in den andra parten är att hjälpa den andra parten att sticka koftan och bygga muren, men också att stjäla den första partens rätt att uttrycka sig. Att säga till någon att denne ska vara tyst för att denne är för stark i sin övertygelse, det är att säga att vissa har rätt att uttrycka sina känslor och upplevelser, men andra har inte det. Och vad bygger vi för konstruktiv ansvarskultur med detta. 

Jag är både verbal och pratig, driven och gå-påig, rak, tydlig, dömande och hård samt modig, dumdristig och naiv. Samma egenskaper sedda ur olika perspektiv och utifrån olika situationer. Jag tar ansvar för att vara medveten om dessa och att göra medvetna val om hur jag använder mig av dem. Jag tänker ta mig rätten att testa mig fram genom mitt liv medvetet och medveten om detta. Jag kommer att misslyckas ibland. Jag kommer att göra fel och jag kommer att kliva snett. Jag förväntar mig då att du hjälper till att styra mig rätt – men inte genom att säga att jag ska ta ansvar som andra människor bör ta. Att jag måste bli någonting annat för att andra inte tar ansvar över vem de är. Jag förväntar mig ett delat ansvar tillsammans. 

Och apropå det där lejonet i spegeln – frågan är om det alltid är så dåligt. Kanske är det så att en växande spegelbild fungerar som drivmedel för personens växande. Är det inte till och med så att vi vet att det är så? Om Zlatan inte haft sitt enorma självförtroende, tror vi att han hade varit där han är idag? Och tror vi verkligen att han alltid matchat sin spegelbild? 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: