Kategoriarkiv:Uncategorized

I sommar har jag studerat gymnasiets NO-kurs på Komvux. Varför? Jo, för att kunna hjälpa grabben som behöver kursen för att kunna söka till universitetet. NO är nämligen inte mitt starkaste ämne. Jag försökte studera NO på gymnasiet tre gånger innan jag gav upp. Jag förstod helt enkelt inte vad jag förväntades förstå. Varför skulle jag lära mig namn på jordmån, kunna förklara fotosyntesen och stövla ut i träsken för at samla äckliga insekter ur vattnet? Ingen av de tre lärare som försökte få mig att förstå detta lyckades.

På universitetet läste jag NO-didaktik årskurs 1-6. Jag älskade kurserna, men hade uppenbart bristande grundkunskaper. Däremot förälskade jag mig i ämnesdidaktiken och bestämde mig snabbt för att det var här kittet för undervisningen i alla ämnen låg. Jag lärde mig tillräckligt mycket för att vara lärare i åk 1-3 och läste stegvis på det jag behövde när jag undervisade en årskurs fyra i NO i en termin. Men i sommar var det dags att lära sig grundkunskaperna på riktigt så jag satte tänderna i läroboken. Vilken resa! Med en 40-årings erfarenheter var det så klart mycket enklare att se hur jag kunde dra nytta av kunskaperna. Plötsligt förstod jag saker jag aldrig förstått förut. Och samtidigt slet jag av frustration; hur skulle jag kunna förklara min nyvunna insikt för 20-åringen som inte alls förstod förtjusningen? Varför var det så svårt att förmedla hur allt hängde ihop? Istället för att prata om hur alla bitarna i pusslet bildade en underbart vacker bild av livets kedja så slet vi med svåra begrepp och detaljer. Vad gjorde jag för fel?

När jag var 20 och pluggade på Komvux (för att läsa in gymnasiet som jag hade hoppat av för att jobba istället) så hade jag en lärare i historia som jag aldrig kommer att glömma. Hon var nära pension med ett stramt utseende och glasögonen på nästippen. Hon plirade på mig och hennes utstrålning var både sträng och missnöjd. Jag gillade henne! Jag har alltid gillat äldre strama damer med en sträng uppsyn som ställer höga krav. Men gillandet utbyttes mot förvirring sista gången vi sågs. Jag skulle göra ett muntligt prov om första världskriget och jag hade läst Epos tills boken ramlade sönder. Jag var både intresserad och sugen på att göra bra ifrån mig. Hon satte mitt emot mig med sin röda tröja, sitt lockade bruna hår och sina plirande ögon när hon efter alla pressande provfrågor undrade vad jag hade för planer med mitt liv.
– Jag ska bli journalist, svarade jag stolt. Jag har kommit in på Kalix folkhögskola och ska läsa där till hösten.
Efter en kortare tystnad släppte hennes sammanpressade läppar på trycket och släppte ut vad som för mig kändes som ett enigma:
– Jag skulle rekommendera dig att satsa på ett annat yrke. Du är inte så bra på att se helheter. Du fastnar alltid i detaljerna. Du kommer inte att bli någon bra journalist.
Jag klarade provet och både läste vidare till samt arbetade som journalist i några år innan jag skolade om mig till lärare. Jag tror att jag var en rätt hyfsad journalist, men det bör andra bedöma. Hur som så har lärarinnans ord återkommit till mig många gånger i mitt liv: du fastnar i detaljerna, du är inte så bra på att se helheter. Uttalandet har alltid provocerat mig eftersom jag anser att en av mina starkaste förmågor är just att se helheter. Det är också något som vänner och kollegor än idag ofta lyfter som en av mina starkaste förmågor. Varför tyckte hon då att det var en av mina sämsta förmågor?

Under våren och sommaren har jag burit runt på boken ”Ledarskap och utmaningar i professionellt lärande : med fokus på elevers lärande” av Timperley m.fl. Det är en förenkling av författarkvartettens tidigare bok och jag tycker att den är mycket intressant. I slutet av boken får läsaren läsa om två fallstudier där två skolor arbetat med professionellt lärande. Fallstudiernas syfte är att ge läsaren en bild av hur professionellt lärande kan bedrivas utifrån de aspekter som boken tar upp. Jag fastnar också för vad en av skolorna kommit fram till inom ramen för sitt professionella lärande:

Vi lär hellre ut fakta och detaljer än att försöka skapa helhetsförståelse och lära eleverna tillämpa sina kunskaper, för faktainlärning är vad eleverna förväntar sig och det leder till färre ordningsproblem i klassrummet. Det gör att vår undervisning inte är anpassad till bedömningsformerna.

Timperley, H. Et.al. (2021) Ledarskap och utmaningar i professionellt lärande : med fokus på elevers lärande. s. 135. Lund.

Jag fastnar vid första meningen: ”Vi lär hellre ut fakta och detaljer än att försöka skapa helhetsförståelse och lära eleverna att tillämpa sina kunskaper…” för att det är enklare (min tolkning). Mitt huvud börjar snurra av frågor: Är det så vi gör på en generell plan i skolan? Är det enklare? Hur lär man ut helheter?

Jag börjar fundera över ”mina” NO-studier i sommar. NO är verkligen svårt för det är så många knepiga begrepp man måste förstå och så många detaljer som inte alls känns verklighetsnära som spelar in. Hela sommaren har jag funderat över vad som är helheterna i det jag läst. Vad är det grabben behöver förstå? Behöver han förstå att vad kloroplaster och klorofyll är? Att de sitter i växternas celler och har att göra med organeller? Måste jag blanda in de begreppen också? Då måste jag utöka kunskapen och förklara det och så växer kunskapsmassan och blir snabbt ohanterlig. Plötsligt ser vi inte skogen för alla träd. Hela sommaren har jag brottats med att hålla kunskapen till helheterna för at hålla stoffet på en rimlig nivå. Men vilka delar måste vi kunna för att förstå helheterna? Och när jag väl tagit ett beslut så har läraren uppenbarligen en annan bild av det för plötsligt kommer frågor om just det: Var sker fotosyntesen? Vad är kloroplast? Jag har slagits mellan hopp och förtvivlan för samtidigt som jag själv glatts av att kunna koppla ihop helheter och äntligen förstå vad det är jag behöver förstå och hur jag har användning av kunskapen i vardagen har jag svurit över den detaljrikedom som förväntats av lärarna på kursen. Jag förstår inte varför alla dessa detaljer är så viktiga. Han hinner inte förstå helheterna för att det tar sådan tid att lära alla detaljer. Meningsfullheten och motivationen dör bland TP-frågorna när det inte finns några tårtbitar att få.

Det slår mig som en slägga i huvudet. Insikten om att det var precis så jag upplevde NO-undervisningen i skolan. Och historieundervisningen. Ingen kunde förklara hur allt hände ihop. Jag ville veta varför och jag frågade så många varför på allt att lärarna svarade ”För att det är så.” eller ”Det spelar ingen roll, fastna inte i det.”. Jag frågade efter detaljerna – inte för att jag var så intresserade av detaljerna utan för att jag ville förstå helheten. Och jag upplevde att lärarna hela tiden frågade efter detaljerna. Om man vill lära mig förstå att vi är beroende av växternas fotosyntes för att få i oss näring, eftersom att vi själva inte kan fixa den näringen på grund av att vi inte kan göra fotosyntes och att det beror på att våra celler ser annorlunda ut än växternas och att detta är viktigt att förstå också för att energitappet i näringskedjan är så stort att vi behöver jobba på att minska det energitappet snarare än som vi idag ofta ökar det för att leva mer hållbart – ja men fastna då inte i begrepp som kloroplaster, klorofyll och organeller! För om du frågar om det så kommer jag att vilja veta mer om det för att se hur det hör ihop med den helhet jag förväntas förstå och lära mig – den helhet jag faktiskt har användning av då jag inte planerar arbeta inom miljövetenskap eller liknande. Så fråga inte om det om det inte är viktigt för helheten!

Jag fortsätter fundera över detta. Är det vanligt förekommande i skolan att vi inte lyckas sortera ut detaljer som inte behövs för helhetsbilden som står i fokus för lärandet? Strular vi ofta till det med för mycket detaljer? Kan stoffträngseln delvis bero på det? Och om det är så – hur lär vi bättre ut helheter? Jag har fått en insikt om min egen skolgång och några svar på varför jag upplevde högstadiet och gymnasiet som jag gjorde. Även den ”indirekta” skolgången jag tar del av via grabben färgas mycket av detta. Detaljerna skymmer sikten för helheten. Alla träd står i vägen för skogen. Det kommer att påverka mig som lärare och den undervisning jag bedriver mycket framöver. Frågan är om det kan vara en nyckel till ett större problem?

Det pågår en maktkamp om VEM som ska få bestämma hur skolan ska utvecklas. Är det huvudmannen som ska sätta agendan för vilka utvecklingsområden skolorna ska prioritera med den tid de har till sitt förfogande? Eller är det rektorn? Eller är det läraren? Enligt mig är frågan felställd. Vi borde istället fråga oss VAD som bör ligga till grund för beslut om hur vi utvecklar skolan.

I litteratur jag läser lyfts hänsyn till skolans lokala kontext upp som en avgörande framgångsfaktor för att lyckas med skolutveckling. Skolövergripande utvecklingsområden som huvudman tagit beslut om, till exempel att alla skolor i kommunen ska arbeta med ledarskap i klassrummet eller att alla skolor i kommunen ska arbeta med elevaktiva arbetssätt, ställs som motpol till att varje lärare arbetar med utveckling som är direkt kopplat till just deras elevgrupps identifierade lärbehov. Lärares arbetstid är tajt och hårda prioriteringar på var vi lägger krutet måste göras. Vad ger mest effektfull skillnad för elverna som finns i våra klassrum redan idag?

De kunskaper och färdigheter som utgör fokus för det professionella lärandet definieras ofta av experter (ledare eller forskare) och är inte nödvändigtvis specifika svar på de omedelbara krav som undervisning och lärande i klassrummet ställer.

Timperley, Det professionella lärandets inneboende kraft (2013) s. 29

Självklart finns det utvecklingsområden som varje lärare behöver arbeta med, som är generella för alla skolor. Nya läroplaner – förändringar i styrdokument – är ett typiskt sådant exempel. Då har utvecklingens ”sense of urgency” skapats av yttre omständigheter som ger innebär förändringar i själva lärarprofessionens ramverk; något en hel yrkeskår måste förhålla sig till. Det är något annat än när huvudmän arbetar med att söka gemensamma mönster ur skolornas resultat och verksamhetsplaner. I den processen utgår vi ifrån belägg som kan påvisa vad varje elevgrupps mest prioriterade lärbehov är och så trattar vi upp informationen till en nivå där det inte längre går att identifiera vad just de här eleverna i just den här gruppen behöver. Det är då som lärare Q får sitta och lägga all sin utvecklingstid på att jobba med sitt ledarskap, trots att hen redan har ett fungerande och kanske till och med ett excellent ledarskap. Och eftersom lärare Q måste delta i den skol- eller kommungemensamma utvecklingen så hinner hen inte utveckla sin historieundervisning, vilket elevernas resultat visar är lärarens största utmaning är just nu. All den tid och arbete som lärare Q lägger ner på att arbeta med sitt ledarskap ger därför litet, om ens något, pang för pengarna. Resultatet för lärare Y blir detsamma, trots att hen skulle kunnat ha nytta av att arbeta med sitt ledarskap. Eftersom planeringen för utvecklingsområdet är upplagd på ett sätt som gör att det ska passa alla lärare och gapar över ett stort område, så leder utvecklingsarbetet inte till fördjupat lärande inom just den ledarskapsaspekten som lärare Y skulle behöva.

Förbättringsarbete som ska göra skillnad för elever kan aldrig utgå från generella problemområden, de måste identifieras och konkretiseras utifrån lokala behov.

Blossing och Wennergren, Kollegialt lärande – Resan mot framtidens skola, (2019)

Matte- och läslyftet är ett exempel på en utvecklingssatsningar som målade med den breda penseln som beskrivs ovan. Här låg initiativet på nationell nivå och ambitionen var att utforma kompetensutvecklingsprogram som skulle kännas relevant för alla lärare i Sverige som arbetar inom dessa ämnesområden. Studier om mattelyftets resultat visar att satsningen inte gav den utdelning på elevernas kunskaper som man hoppats på. Jag vågar påstå att det mest troligt inte beror på lyftens programutformning. Uppläggen är väl genomarbetade med vetenskaplig förankring och ett innehåll format av expertiser inom fälten. Det är svårt att få tag på så bra material när det är dags för kompetensutveckling inom andra områden! Problemet handlar förmodligen snarare om idén om att alla elever har behov av att alla lärare gör samma saker. Visserligen fanns det många olika moduler som behandlade olika innehåll som de deltagande skolorna kunde välja mellan. Det fanns alltså stora möjlighet för skolorna att anpassa innehållet till de behoven som lärarna på skolan hade. Men när premissen var att lärare skulle samarbeta kring samma innehåll i större grupper och valet av innehåll utgick ifrån minsta gemensamma nämnare av vilka behov mattelärarna på skolan hade, då tappas kopplingen till vad varje elevgrupp hade för prioriterat lärandebehov just där och då.

Vi ser ingen skillnad på elever vars lärare har deltagit i matematiklyftet och de som inte deltagit. Så här stora satsningar på kompetensutveckling ger sällan resultat på elevnivå, det visar även internationell forskning […] Lärare har väldigt olika behov. Ändå utformas fortbildningen för att passa alla. En stor utmaning när man genomför satsningar i den här storleken är att designa en enskild fortbildning som ska kunna genomföras av många lärare på en gång, men som samtidigt ska kunna anpassas efter lärares enskilda behov.

Matematiklyftet förbättrade inte elevernas resultat, Ämnesläraren online, Lärarförbundet, uttalande i artikeln av Jannika Lindvall, universitetslektor i didaktik vid Mälardalens högskola.

Eftersom Läslyftet är tänkt att möta alla lärares behov, från förskolan till gymnasieskolan inklusive särskolor och alla ämnen, har innehållet blivit komplext. För en del lärare är innehållet inte nytt eller inte anpassat efter deras behov och uppfattas därmed inte heller relevant. 

Utvärdering av Läslyftet (online), Skolverket, Umeå Centre for Evaluation Research
Evaluation Report, September 2019

Utveckling som inte känns relevant för de omedelbara praktikproblemen skapar lätt en känsla av att ”läggas ovanpå” vardagsarbetet och bli en extra arbetsbörda. När utvecklingsområden är relevanta för de utmaningar som lärare brottas med i vardagen, när det möter elevernas mest prioriterade lärandebehov, och har potential att bli en lösning på ett reellt praktikproblem de brottas med så är chansen stor att lärarnas motivation till att delta ökar och att utvecklingsarbetet ger effekt på elevernas kunskapsutveckling.

Det säger sig självt att ju mer uppskalat ett utvecklingsområde blir, desto längre ifrån elevernas specifika behov kommer vi. Så varför verkar det vara en sådan drivkraft bakom att arbeta på det här sättet? Vad händer om vi försöker syna vilka behov som ligger bakom den drivkraften? Lite provocerande frågar jag mig om det handlar om en önskan om att få bestämma? Kommer det av en tro om att vi vet bäst? Har det att göra med att chefer och utvecklingsledare (människor som mig) på huvudmannanivå själva varit lärare som ofta lyckats rätt bra, och att vi därför tror att vi har lösningen på alla problem? Kokar det ner till att vi skapar oss en känsla av att vara mer relevanta när vi får bestämma vilket innehåll skolorna ska arbeta med? Eller är det våra behov av att kunna få överblick över arbetet på skolorna, att hitta enklare sätt att göra vårt arbete, att få mer kontroll för att känna oss säkra på att det som görs är av bra kvalité, som är drivkraften? Att sitta ”högre upp” i leden, vilket egentligen bara innebär att vi har mer distans till platsen där det faktiska arbetet med eleverna görs, ger lätt en känsla av att tappa kontrollen. Som chef ska man ansvara för att det görs saker med rätt kvalitet, man ska skapa rätt förutsättningar och vara ett bra stöd. Det är inte ett enkelt arbete. Särskilt inte när det är svårt att skapa sig en överblick. Kan det vara så enkelt som att vi människor har behov av att försöka skapa ramar och strukturer kring vårt arbete för att känna att vi får kontroll över arbetet och på så sätt känner vi oss tryggare med vårt eget arbete? Behöver vi egentligen bara acceptera att det är komplicerat att styra stora skutor och att vi måste kunna slappna av och lita på att alla olika yrkesgrupper på båten tar ansvar och är kompetenta att göra jobbet på sin egen position utan vår detaljinblandning?

Fortsätter vi sondera i terrängen av kritik mot hur skolutveckling bedrivits de senaste åren (10? 20?) så hittar vi den intressestyrda lärarfokuserade kompetensutvecklingen. Under många år har enskilda föreläsare som hyrts in och flera dagar långa mässor fyllda av föreläsningar tagit en stor del av skolors kompetensutvecklingsbudgetar. Och vilket resultat kan vi se av det idag? De som vet bättre än mig menar att föreläsningar är en kostsam satsning för den som vill att förändring ska ske i verksamheten och att elevernas kunskaper ska öka, eftersom att utdelningen på dessa områden mest blir ingenting.

Med tiden har begreppet ”professionell utveckling” dock fått bibetydelser, som handlar om att förmedla något slags information till lärare i syfte att påverka deras undervisningsmetoder. […] En av de viktigaste skillnaderna mellan de två begreppen är att professionellt lärande kräver att lärare verkligen är engagerade i sitt eget lärande, medan professionell utveckling ofta betraktas som något de endast deltar i.

Timperley, Det professionella lärandets inneboende kraft (2013) s. 28

Så, om det varken blir bra när huvudman försöker skala upp utvecklingsområden för att sedan passa in alla skolor i denna större mallen eller när lärarna själva får bestämma utvecklingsområdet, vad är det då vi ska utgå ifrån? Här upplever jag att skolforskare idag sjunger på samma sång: det är elevernas lärandebehov som ska definiera lärarnas lärandebehov. Och då skulle svaret på frågan om VEM som får bestämma hur vi utvecklar skolan vara eleverna. Men riktigt så enkelt är det inte.

Lärares och skolledares kollegiala lärande syftar till att förbättra undervisning. På så vis är det kollegiala lärandet till för elevernas skull. Det är ett medel för att nå målet att förbättra elevernas kunskapsutveckling. Vi har så här långt konstaterat att på resan till målet är det viktigt att alla deltar, att alla får vara med i förhandlingen om hur man ska ta sig till målet. Det uppstår en märklig situation när eleverna som är huvudpersoner och själva syftet med resan, sällan ges möjlighet att delta i samtalet.

Blossing och Wennergren, Kollegialt lärande – Resan mot framtidens skola, (2019) s.99

Det går inte att rakt upp och ner fråga eleverna vad de anser att deras lärare ska utveckla för kompetenser för att bättre möta deras behov. En sådan fråga samlar endast in kunskap om vilken upplevelse eleven har utifrån sin egen kunskapshorisont. Vi behöver ta reda på vad eleverna har störst behov av att lära sig, i förhållande till målen/kunskapskraven. Om detta har eleverna inte tillräckligt med kunskap för att kunna ge ett tillförlitligt svar. Det vi behöver göra är att ge oss ut på detektivarbete och samla olika belägg som talar om för oss var eleverna är i förhållande till kunskapskraven idag. Om resultaten visar att eleverna har svårt att klara kraven i matematik måste jag undersöka om det är taluppfattningen det sitter i eller att eleverna helt enkelt inte verkar förstå vad vi gör på matematiklektionerna. Är det lärandemål som kan vara lösningen på problemet eller behöver jag arbeta med mer konkret matematik för att deras taluppfattning skulle gynnas av det?

Min slutsats är att, belägg om vilket prioriterat utvecklingsbehov eleverna har, blir svaret på frågan om VAD som bör bestämma hur skolan utvecklas. Och så länge vi fortsätter med maktkampen om VEM som ska bestämma detta kommer vi att landa i fel åtgärder. Frågan om VEM kommer heller aldrig att få ett riktigt bra svar. Skolan är ett gemensamt samhällsprojekt. Alla har någon gång berörts av den. Alla är på något sätt investerad i den. Vi är elever, föräldrar till elever, mor- och farföräldrar till elever. Vi betalar skatt och en stor del av den skatten går till just finansiering av skolan. Sett ur det perspektivet borde alla få vara med och bestämma om hur skolan ska utvecklas. Framförallt ska inte en enskild grupp vara den som bestämmer det. Vi människor har både biologiska och evolutionära begränsningar som gör att vi helt enkelt inte är bra på att ta objektiva beslut utifrån andras, eller samhällets, bästa. Vi tolkar, misstolkar, missar perspektiv, ser inte, hör inte, glömmer information. Vi går igång på våra tolkningar och får ännu svårare att ta goda beslut. Vi värnar om den som står oss närmast och har svårt att förhålla oss till att behoven hos andra kan kräva att vi anpassar oss och därmed gör avkall på en del av oss själva. Som människor behöver vi lyssna in andras perspektiv och tankar för att ta goda beslut. Vi behöver söka så objektiva beskrivningar som möjligt om en situation för att kunna väga in dessa i våra beslut. Vi behöver lyssna in behoven från alla som berörs av skolan och göra väl avvägda, professionella bedömningar om vad det innebär för skolans utveckling. Vilka mål har vi? Var är vi i förhållande till målen? Vilken kontext befinner vi oss i? Vilka behov måste vi ta hänsyn till? Vilka förutsättningar har vi? Vad betyder det för oss, i valet av utveckling? Det är vad beläggen ska handla om.

Förbättringsresans största utmaning är att lämna det man tror sig veta om sin undervisning och istället låta analysarbetet synliggöra det som faktiskt hände.

Blossing och Wennergren, Kollegialt lärande – Resan mot framtidens skola, (2019), s.76

Men vilken roll får huvudmannen och skolledaren om de inte får bestämma innehållet i vad som ska utvecklas längre? Vissa strukturer behövs, och bör komma uppifrån, men frågan är på vilken detaljnivå de ska ligga. Handlar det om att bidra med strukturer om utvecklingsområdets innehåll eller mer om stöttande strukturer för hur varje lärare kan hitta så valida och tillförlitliga belägg som möjligt för att få reda på vad de behöver utvecklas inom? Och att stötta och bistå med strukturer för hur man kan arbeta med utvecklingen inom det området, för att nå ett fördjupat lärande som leder till ökade kunskaper för eleverna?

VAD är det som får bestämma hur huvudmannens arbete ska organiseras och utvecklas? Frågar du mig så finns det ett simpelt svar på den frågan:

Om elevernas mest prioriterade lärandebehov definierar lärarnas mest prioriterade lärandebehov, så definierar lärarnas mest prioriterade lärandebehov vilket största lärandebehov skolledningen har. Och lärarnas och skolledningens mest prioriterade lärandebehov definierar huvudmannens mest prioriterade lärandebehov.

Fröken Ann parafraserar Helen Timperley.

Var är vi? Var ska vi? Hur gör vi? Hur blev det?
Svaren på dessa enkla frågor sammanfattar essensen av vad systematiskt kvalitetsarbete (SKA) handlar om. Vi undersöker vår verksamhet för att synliggöra vad det är vi sysslar med, varför vi gör det och vad det vi gör leder till. Varför gör vi det? Jo, för att ta reda på om vi gör rätt saker kopplat till målen.

Frågorna må vara enkla, men att svara på dem är oftast allt annat än enkelt. Det kan låta knasigt – vet vi verkligen inte vad vi håller på med och varför? Jag vill hävda att vi faktiskt inte alltid vet det. Vi människor jobbar så hårt för att skapa strukturer, system och gärna för att hitta facit på hur något ska göras att vi ofta tappar både fokus på målen och syftet med det vi gör. Det må ha fungerat att skapa OH-stenciler som fungerade ett helt arbetsliv och ”best practice” i en värld där förändringstakten var mycket mer långsam, där barnen gick bredvid mamma och pappa för att lära sig ett yrke, där skolan utbildade arbetare som stod på fabriksgolvet i hela sina liv, men i dagens snabbföränderliga värld måste både målen, arbetssätten och verktygen utvärderas och ständigt utvecklas för att behålla sin relevans. Och det är just för detta syfte som systematiskt kvalitetsarbete är så bra.

Att svara på om det vi gör leder till målen vi satt upp är kanske den svåraste frågan att svara på. Jag undrar om vi någonsin kunnat svarta enkelt på den frågan. Framför allt om vi frågar oss om det vi gör är det effektivaste sättet att ta sig till målet – eller det mest effektfulla sättet att ta sig dit. För att svara på det behöver vi söka stöd i vetenskapen och den beprövade erfarenheten. Men inte ens med det stödet kan vi vara säkra. Vi måste också testa metoder, verktyg och arbetssätt i rätt kontext för att se om det leder oss i mål. Vi vill ju inte heller vänta tills vi kommer i mål med att få svaret på frågan, istället vill vi undersöka hur det går för oss på vägen och se om vi verkar vara på rätt spår. Under processens gång så upptäcker vi också ofta nya förutsättningar att förhålla oss till. Saker som kan göra att vi behöver justera det vi gör på något sätt, för att hålla oss på rätt väg.
Var är vi? Var ska vi? Hur gör vi? Det är fiffiga frågor att ställa sig för att utvärdera på vägen.

För mig är systematiskt kvalitetsarbete ett förhållningssätt. Det handlar om att ha ett vetenskapligt förhållningssätt till sin praktik. Det liknar i mångt och mycket formativ undervisningspraktik, där jag tar reda på var eleverna befinner sig i relation till målen och min undervisning för att dels utvärdera vad jag kan göra bättre och se hur jag ska planera min undervisning för att möta elevernas lärandebehov. Systematiskt kvalitetsarbete är för mig idén om att vi behöver följa upp och utvärdera det vi gör för att ta reda på hur vi på bästa sätt lyckas med våra intentioner. Jag vill mena att systematiskt kvalitetsarbete INTE är ett verktyg, EN modell eller EN metod. Det finns massor av olika sätt att ta sig an arbetet med att systematiskt undersöka sin verksamhet för att öka kvaliteten i sitt arbete. Det går att göra på olika nivåer. Tar vi skolan som exempel så kan jag göra det i klassrummet, på skolenhetsnivå och på huvudmannanivå. Och klassrumsnivån blir en del i skolenhetens SKA, som blir en del i huvudmannens SKA. Alltid med intentionen om att identifiera vad vi gör bra och bör fortsätta med samt vad vi gör mindre bra och bör rikta vårt utvecklingsfokus på.

Jag har kritiserats för att inte visa tillit till lärarens profession och arbete när jag försökt lyfta hur självklart det systematiska kvalitetsarbetets förhållningssätt är för mig. Det jag läste in i kritiken var att den som sa detta lade in någon form av kontrollerande funktion i SKA. Jag kan se hur det kan uppfattas så, när man som lärare förväntas lämna data på hur väl ens undervisning verkar falla ut. Jag kan också se att det finns skolledare och huvudmän som behandlar informationen de får in på ett sådant sätt. Det är trist att det blir så, eftersom det ger ett dåligt rykte till något som egentligen ska användas för att stötta lärare, skolledare och huvudmän i sitt arbete med att utveckla skolan. Genom att inhämta data och annan information – belägg för hur det vi gör fungerar – så kan vi på ett mer objektivt sätt göra bedömningar om vad som är elevernas största lärandebehov som bör prioriteras och således både lärares, skolledares och huvudmäns största och mest prioriterade lärandebehov. Ge inte upp på idén bara för att handhavandet är dåligt utfört. Ställ istället krav på att de som leder arbetet ska veta vad de gör, varför de gör det och hur de ska göra det!

Kravet på att söka belägg för detta handlar inte om att misstro någon. Det utgår snarare ifrån vetskapen om att vi människor inte är särskilt bra på att ta objektiva beslut och att våra beslut baseras mycket på känslor, som är viktiga att ta hänsyn till men som inte bör vara det enda beslutsunderlaget. Människor söker som mest bekräftelse på det vi redan vet, vi fokuserar mer på sådant som intresserar oss och som är känt för oss, vi är rädda för det okända och vi är avigt inställda till förändring för at ge några exempel på hur vi påverkar information på mycket subjektiva sätt. Det är rent mänskligt och alltså inte konstigt eller skamligt. Det bara är. Därför kan vi söka andra belägg som ger oss en bredare bild av hur saker och ting är, som vi kan använda tillsammans med vår professionella tysta kunskap när vi ska ta beslut. Detta bör varken ses som hotfullt eller negativt, menar jag. Det är att professionellt sätt att förhålla oss till hur verkligheten och människan är beskaffad.

I skoldebatten kan det se ut som att systematiskt kvalitetsarbete är ett nytt påfund, ett nytt modegrepp, en ny fluga. Men det har funnits på alla skolor jag arbetat på sedan jag blev lärare., om än som något diffust som skedde de sista dagarna i juni varje år. Nu mer pratas det om SKA på ett annorlunda sätt. Och i och med att förhållningssättet till SKA är relativt nytt så är det många skolor och kommuner som inte hittat tillräckligt goda strukturer för att få ut vad de efterfrågar. Igen handlar det om ett handhavande. Och jag tänker att vi måste få vara nya ett tag. Vi måste få chansen att hitta rätt. Att lära oss. Så länge vi lär av det vi gör och försöker göra bättre nästa gång, att det ger bättre information än innan vi arbetade med kvalitetsarbete så här systematiskt och att vi inte identifierat ett bättre sätt att uppnå målet med kvalitetsarbetet så tänker jag att vi måste ge oss chansen att hitta goda vägar framåt. För vad är alternativet? Att inte följa upp sin verksamhet, söka belägg för hur saker är och om vi gör rätt saker och försöka utveckla verksamheten till det bättre med utgångspunkt i ett systematiskt undersökande?

För mig har SKA aktualiserats i och med mitt växande intresse för skolutveckling under åren. När jag började efterfråga sätt att följa utvecklingen av det jag gjorde så hänvisades jag till att ta reda på mer om systematiskt kvalitetsarbete. Och det gjorde jag så klart. Med åren så är det just frågan om huruvida jag gör rätt saker eller ej som har gjort att jag upplever ett stort behov av ett systematiskt kvalitetsarbete i det jag gör. Och efterfrågar det av mina arbetsgivare! Idag arbetar jag med skolutveckling. I min roll som centralt anställd utvecklingslärare samarbetar jag med skolor för att vi ska lyckas nå målen för det utvecklingsområde vi arbetar med. För att vara mer säker på att vi gör rätt saker – att vårt prioriterade utvecklingsområde är det eleverna mest behöver att vi arbetar med – är ett bra genomfört systematiskt kvalitetsarbete en avgörande faktor. Detta har jag själv upplevt upprepade gånger, att kvaliteten på det systematiska kvalitetsarbetet har stor betydelse för hur väl utvecklingsarbetet formas. Tyvärr har jag ännu inte kunnat uppleva om hållbarheten i utvecklingsarbetet påverkas på ett positivt sätt eller ej. Det är svårmätt på grund av de många olika faktorer som spelar in. Men jag hoppas kunna få belägg för hur det är med den saken i framtiden. Så länge förlitar jag mig på de många forskare jag läst som lyfter fram just vikten av att elevernas lärandebehov och alltså den egna skolenhetens data ligger till grund för vilket utvecklingsområde som prioriteras i verksamheten och att det vetenskapliga undersökande förhållningssättet till sin praktik är väsentligt om vi vill att utvecklingsarbetet ska bli framgångsrikt*.

*Är du intresserad av att läsa mer om det så innehåller Skolverkets skrift Forskning för skolan: Att ställa frågor och söka svar – Samarbete för vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet samlade belägg för detta.

Politikerna anammar SD-propaganda och gömmer sig bakom ord som ministerstyre. Men allt är ett retoriskt knep för att slippa ta ansvar. Vi spelar ett spel med människors liv som insats och politikerna skapade spelet. 

“Det ska vara ordning och reda i flyktingpolitiken.” Meningen är så gott som kopierad från SD:s manifest, där ren och skär rasism döljs bakom dubbeltydiga fraser. För problemet sitter inte i orden, de sitter i intentionen med orden.

”Migrationsverket har gått igenom 400 beslut som fattades under 2016 för att granska kvalitén i besluten. Bara i hälften av besluten som granskades var utredningarna kompletta. I många av besluten har man hittat brister som rör själva kärnan i en asylutredning.”

— SR

Jag vill göra en sak mycket tydlig för er som pratar om ordning och reda i flyktingpolitiken. För vet ni vad, vi är i akut behov av just ordning och reda. Men inte i den andemening ni använder orden. Ordning och reda betyder nämligen INTE att vi ska öka takten i utvisningarna, få till stånd fler avvisningsavtal genom hot om minskade bidrag eller sätta fler unga och barnfamiljer i flera månaders förvar, sätta människor som inte begått något brott i fängelseliknande miljöer i flera månaders fångenskap. Nej, ordning och reda handlar INTE om att öka takten och mängden på inhumana handlingar, utan tvärt om. Ordning och reda handlar om att öka rättssäkerheten, minska handläggningstider och sluta avvisa människor till länder där 20 terrororganisationer är i strid med sittande regering, en regering som från början förtryckt folkgrupper vi nu tvångsutvisar.

“Enligt den internationella humanitära rätten är det aktuella läget i Afghanistan sådant att flyktingar inte längre får skickas dit.”

— Afghanistans vice flyktingminister Aleman i SvD.

Ordning och reda, i rätt mening, kommer vi aldrig att få så länge sittande regering inte vill ta ansvar för sitt agerande. Migrationsverket säger att de är bakbundna av politiska beslut — de kan ingenting göra så länge politikerna inte agerar. Politikerna menar att de inte kan göra tjänstemännens arbete, då blir det ministerstyre. Men det är, som så mycket annat, en sanning med modifikation. För datumet som redan gått till historien, den 24/11 2015, visar att politikerna kan göra en oerhörd skillnad, när viljan finns. De var inte rädda för ministerstyre när de klev in och begränsade möjligheterna till att få asyl i Sverige. Med deras val av motivation ansågs det inte problematiskt att politikerna klev in och i princip rakt av strök två av de skyddsbehov som gjort svensk asyllagstiftning till något att vara stolt över. Två avgörande delar som skulle gett barn och unga från Afghanistans rätt att få stanna i Sverige. Eller kanske mer korrekt beskrivet, rätt till ett liv i fred och frihet.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2F1423951920997084%2Fvideos%2F1559601957432079%2F&show_text=1&width=560

Att instifta helt nya uppehållstillstånd, tillfälliga tillstånd som låter människor stanna och etablera sig i Sverige, som tvingar människor att leva under en press och stress i flera år, över oron att de kommer att utvisas om de inte lyckas med allt de företar sig. Tillstånd som låter barn stanna i flera år, bara för att på 18-årsdagen skickas till ett land de varken känner eller har ordnade mottaganden i. Att skapa regler som kommer att riva upp hela familjer och samhällen, gång på gång, det kallas tydligen inte för ministerstyre. Men vet ni vad, det är lika enkelt att backa tillbaka, att göra en pudel, att ta bort begränsningarna och låta människor vara människor igen. Inte en bricka i ert spel. Inte en pinne i statistiken. Utan människor.

När vi läser Ygemans FB-post, daterad 27/6-17, kan man luras att tro att det idag pågår en rättssäker hantering av asylärenden. Det Ygeman, och alla andra politiker med samma retorik, undanhåller från allmänheten är att Migrationsverket själva kommit ut med en granskning av sin egen verksamhet som visar att hela 60 % av alla beslut som tagits är rättsosäkra. Ygeman utelämnar också att Afghanistans flyktingministrar vädjat till Europa att inte utvisa fler människor till Afghanistan, eftersom att de inte klarar av att ta emot dem. Humanitära organisationer har länge skrikit i politikernas öron, om att Afghanistan står inför en humanitär kris. Flyktingkrisen är inte här, i Sverige, i Europa, utan i Afghanistan.

När Johansson, Löfvén, Ygeman och Batra kastar ur sig orden med den enda intentionen att plocka väljare från SD, då blir det också ren och skär populistisk propaganda. Propaganda som landar i helt fel vågskål. Det är obetänksamt och osmakligt av representanter från partier som historiskt står för humanitetens och solidaritetens ansikte, som ska kämpa för David när Goliat klampar fram, att använda sig av fulretorik för att locka röster. Det är på en kappvändarmanér som får kräkrefelxerna att reagera kraftigt, när ett parti går från en ledare som vädjar till civilsamhället att “öppna sina hjärtan” till en ledare som vill springa rasisternas maratonlopp. Och det är med sorg i ett stukat hjärta jag vittnar en humanitär stormakts frittfall.

Alla politiker – hör upp, jag ber er. I går gick socialdemokratiska politiker ut och krävde omedelbart stopp av utvisningarna till Afghanistan. Detta gjorde både lokalt i Växjö samt av 14 socialdemokratiska riksdagsledamöter. Nu är det din tur!

Malin Lauber (s) från Växjö har gjort ett upprop på sin Facebooksida, för alla aktiva politiker, oavsett partitillhörighet, som ställer sig bakom uppmaningen att stoppa alla utvisningar till Afghanistan. Här kan du också skriva under! (Länk)

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fpermalink.php%3Fstory_fbid%3D1329260783854585%26id%3D100003120295147&width=500

Det här är inte en fråga om ett gränslöst land eller hur många flyktingar Sverige ska ta emot. Det är inte en fråga om åldersbedömningar eller invandring. Och det är verkligen inte en fråga om partitillhörighet. Det är en fråga om ansvar och mänsklighet! Det handlar om att ta ansvar för de ungdomar som i detta nu gör sitt bästa för att lära sig läsa, skriva och prata svenska. Om ungdomar som först nu i sina liv, efter ett par år i Sverige, börjat förstå innebörden av vad en framtidsdröm är.

Jag vet inte hur många av dessa ungdomar du träffat, hur många du vågat släppa in i ditt liv. När jag mötte ett tiotal ensamkommande afghanska ungdomar för ett år sedan visste jag inte vad detta skulle innebära för mig i mitt liv. Jag hade ingen aning om hur många nya vänner jag skulle få, hur många nya och recept med helt främmande kryddblandningar jag skulle lära mig att laga. Hur många tårar jag skulle gråta och hur många skratt jag skulle dela. Jag var chanslös — det hade inte ens gått att värja sig för den fantastiska värme, energi och ödmjukhet jag möttes av, om jag hade velat det. Livsgnistan i människor som på riktigt riskerat sina liv för att ta sig hit och faktiskt få chans att leva. Den livsgnista som finns långt där inne, i de här pojkarna, som hjälper dem att resa sig upp trots allt fruktansvärt de har upplevt och fortfarande upplever (i och med det överhängande hotet om att bli utvisad till Afghanistan).

Det enda som skiljer de här pojkarna, från andra pojkar i vår omgivning, är att de tvingats uppleva saker som vi eller andra som är födda i Sverige, inte ens kan föreställa oss. Saker som barn aldrig någonsin ska behöva uppleva. Som människor aldrig ska behöva uppleva. Ändå står de här, med en brinnande vilja att ta sig an sina liv, lära, leva, utvecklas och att göra både Sverige till ett blomstrande land och världen till en bättre plats att leva i. De vill leva, lära och bidra till Sverige, landet de så intensivt hoppas att de ska få kalla sitt eget. Här har de hittat nya familjer, nya vänner och nya möjligheter att leva. Här vill de bo, tillsammans med oss som älskar dem så intensivt som man älskar sin familj.

Det här är ett beslut på liv och död.

Att bli återsänd till Afghanistan, som är nära nog ett inbördeskrig, där bomber dödar människor på öppna gator var och varannan dag, där terrorister styr halva landet och där en folkgrupp, de här ungdomarna folkgrupp, har förtryckts av staten i oräkneliga årtionden. Där, där barn och människor i en ljusskygg mängd blir dansande underhållare till maktgalna män som inte bryr sig om något annat än sig själva. Där barn säljs och utnyttjas som sexsslavar, i en chockerande ljustålig organisering. Där de här utvecklingshungriga ungdomarna i de mest påverkansbara åldrarna riskerar att bli en av förövarna de själva flytt för sina liv ifrån — endast för att få behålla sina liv. Så ironiskt, på det mest sorgligaste sätt jag kan tänka mig.

Jag ber dig — skriv under detta upprop. Visa offentligt att du är en medmänniska som ställer dig bakom ett stopp av utvisningar av ungdomar till detta fruktansvärda öde. Visa att du inte tänker delta i det här vansinnet, massdeportation av barn till döden.

Och om du inte känner att du kan lite på mig, om du inte förstår vad jag pratar om, ta dig tiden att lära känna några av dessa ungdomar. Våga öppna dig för det du räds, det du inte känner. Kliv utanför din box för att ta reda på mer — så att det val du gör är underbyggt. För att inte riskera att lämna världen med ett arv av att ha skickar tusentals ungdomar till döden, bara för att du inte var tillräckligt insatt. Sen kommer du tillbaka till denna Facebookpost och gör ditt val, beredd att ta ansvar för konsekvenserna av valet. Men skynda dig, det är bråttom. Och du kommer aldrig att kunna säga att du inget visste.

Det här handlar om ansvar. Ditt och mitt ansvar, för tusentals barns liv. Ditt och mitt ansvar för att på riktigt skapa en hållbar värld.

Alla kärlek,

Ann

#inteutanminson
#amnestinu
#världensbarnisverige
#vistårinteut
#NoMoreHate
#ingenmansland

”Vänta du tills de där invandrarna våldtar dig och dina barn.”
Vet du hur många MÄN det är som sagt så till mig. Ja, för hittills har det aldrig varit en kvinna som sagt de orden till mig. Och är det inte lustigt … för det enda våldtäktsmän har gemensamt är ju att de är just MÄN. Men inte går jag runt och tror att alla män ska våldta mig för det.

Som kvinna i dagens samhälle har jag varit med om en hel del sexuella ofredanden. Det tror jag att de allra, allra flesta kvinnor har varit med om under sin uppväxt. Oerhört ofta får jag höra att det är utländska män som tafsar, våldtar och sexuellt ofredad. Men det är inte min erfarenhet. Alla män som någonsin tagit på min kropp på ett olämpligt och opassande sätt, utan att fråga, utan att få tillåtelse, har varit vita män. Alla män som tagit mig på rumpan, smekt mig på insidan låret, försökt få ner sina händer i mina byxor, alla dom pojkarna och männen har talat flytande svenska.
Har jag då aldrig varit med om att män med utländsk bakgrund har gjort olämpliga saker mot mig eller andra i min omgivning? Jo, självklart har jag det. Utländska män har skrikit hora åt mig, de har kallat mig för fitta och de har sagt till min vän att de ska ta med henne till ”sitt land” och göra en riktig kvinna av henne. Helt oacceptabla saker, men de har ingenting med hudfärg, religion eller kulturell ursprung att göra. För samma saker som de har skrikit till mig har jag fått ta emot av infödda svenska pojkar och män under hela min uppväxt, i en betydligt större mängd än jag fått höra det av män med invandrarbakgrund. Och det kanske inte är så konstigt eftersom att jag har vuxit upp tillsammans med flest infödda svenska män och pojkar. Så poängen här blir att det enda gemensamma nämnaren för alla som skrikig oacceptabla, vidriga saker efter mig, är att de är MÄN. Idiotin är hudlös, färglös, gudlös, föräldralös, nationslös och könslös. 

Det finns skitstövlar överallt. Problemet är när några av skitstövlarna försöker skylla sin skitstövelhet på andra skitstövlar. Företeelser förenklas till att handla om hudfärg, härkomst och religion. Men det har ingenting med dom sakerna att göra. En idiot, oavsett hudfärg, kan använda bibeln eller koranen till att understödja sina idiotiska och fanatiska idéer. Vill du vara en idiot så kommer du att hitta anledningar till att vara en idiot av den enkla anledningen att du är just en idiot. Inte för att du är svensk, man eller muslim. 

Det enklaste av allt vore ju att utrota alla idioter. Men hur ska vi identifiera vilka som är idioter? Ska vi söka efter minsta gemensamma nämnare? Då hamnar vi där igen … den minsta gemensamma nämnaren är att de allra flesta idioterna som sexuellt ofredar och våldtar är män. Men det fattar vi alla, även idioterna, att vi inte kan utrota alla män. Eller?
Om jag försöker att förenkla min världsbilden genom att hitta minsta gemensamma nämnare för att undvika idioter innan de betett sig som idioten, på grund av rädsla, då kommer jag att få ett oerhört fattigt liv. För då kommer jag att sluta umgås med män, att sluta röra mig på gator där män rör sig. Jag kommer att stå i långa demonstrationståg och skrika ”Säkra våra gator, fängsla alla män”, ”Rädda våra kvinnor och barn, ge alla män fotbojor”. Men vad är det för liv? Och vilka skadar jag med mitt beteende på vägen? Om jag gör så, då är det ju jag som är idioten och då är det ju jag som ska utrotas — ingen annan.

Vi kommer liksom inte runt det här. En idiot är en idiot oavsett hudfärg, religion eller födselland. Att skylla brottslighet på religiösa texter är som att säga att GTA är roten till allt ont i vårt samhälle. 

Jag är kvinna och jag lever i vårat samhälle. Jag umgås med människor från olika kulturer och jag bor i våran största stad där det finns människor från olika religioner som rör sig runt omkring mig på gatorna varje dag. Jag är inte rädd för att möta invandrare på gatorna. Jag är inte rädd för att möta människor som praktiserar islam eller kristendom på våra gator. Om det är något jag är rädd för så här att möta män på gatorna. Ja, inte alla män så klart, men idioter med kuk. Men jag kan INTE identifiera vilka som är idioterna, förrän de beteer sig som idioter. Hur gärna jag än skulle vilja. Jag kan inte heller offra fantastiska män på altaret för de fåtal idioter som förpestar våra liv. 

Jag skulle ju önska att alla idioter som hatar loss på andra på grund av rädsla och missförstånd över hur det här med minsta gemensamma nämnare fungerar, att de skulle se att jag skulle hata dem om jag plockade deras recept på ett tryggt liv. Och att de skulle sluta vara idioter. För det är liksom inte skrivet i sten att vi måste vara idioter i hela våra liv, bara för att vi varit det fram till nu. Men risken är väl större att klockrena klingar för nästa minsta gemensamma nämnare — kvinnan. 

Men hoppet är det sista som överger mig.

Väl mött, älskade män. 

Det enda som krävs för att ondskan ska segra är de godas tystnad.

Att inte agera, att inte tala, är på sitt sätt att ta aktiv ställning. Att inte ställa sig upp och säga ifrån kan aldrig målas om till att vara diplomatisk. Att stå bredvid och se någon bli misshandlad, utan att höja sin röst, utan att ta aktiv ställning emot det som sker, utan att tydligt försöka få stopp på misshandeln, det är att aktivt låta misshandeln fortgå. Och alltså bär du ett delat ansvar för konsekvenserna av misshandeln, tillsammans med den som delade ut slagen. 

Vi vet det. Vi har hört det från att vi var små, när vi försökte fly undan ansvar med frasen ”jag gjorde ingenting”. Vi har läst om det i historieböckerna, när människor som försöker smita undan sitt ansvar för förintelsen, genom att säga att Sverige var neutrala. Vi har sett konsekvenserna av att fegt titta åt andra hållet.

Förintelsen är inte historien om någras ondska. Det är historien om de mångas rädsla och okunskap. Det enda riktiga hindret för att det ska hända igen är kärlek. Till livet till din nästa och till dig själv. 

— Peter Bragner, rektor, Glömstaskolan

Att vara medmänniska innebär ett ansvar. Vi kan aldrig sitta tysta och se på när människor förgörs, och sedan påstå att vi inte är medskyldiga, att vi inte varit delaktiga. 

I detta nu sitter tusentals ungdomar och väntar på beslut i sina asylärenden i Sverige. Den allmänna svenska hållningen, kommen av faktisk praxis som tjänstemän utför på våra politikers order, är att barn bär bevisbörda och ska misstros tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en faktisk rättegång mot en faktisk mördare så finns det i asylsökande barns fall inga förmildrande omständigheter. Intentionen har ingen betydelse. Att du blivit född i ett land där du förtryckts och jagats på grund av din etnicitet, från din första dag på jorden, och att du vuxit upp i länder utan folkbokföringssystem eller där du levt som illegal flykting spelar ingen roll. Att du bär på trauman efter att ha sett din familj mördas framför dina ögon och blivit hotad, sexuellt trakasserad och förföljd lägger vi ingen vikt vid. Du bär bevisbördan. Du, som aldrig gått i skola, inte har ett helt språk, levt ditt liv i fragmentariska ögonblick, kämpat länge för att glömma allt fruktansvärt som hänt dig, du ska berätta om ditt liv i detalj för helt okända människor under hotet om att bli skickad till den plats du fruktar mest på jorden om du inte gör det detaljerat, med känsla och i kronologisk ordning. Glöm inte att också anta ett västerländskt perspektiv på din berättelse, så att du förstår vad vi anser viktigt att lägga fram. Och kom ihåg att det faktum att du spenderat dina livs besparingar och riskerar ditt liv för att ta dig hit, det ger ingen som helst grund för att vi ska tro att du flyr för ditt liv. Vi vet ju hur fantastiskt vårt land är — självklart riskerar du ditt liv för att bo här även om du hade det helt okej där du bodde innan. 

Det här är den hållning som politikerna och våra system effektivt skriker ut via både tal och handling. Det är också den hållning som alla vi som sitter tysta och låter det ske, bekräftar att vi vill ha. Men jag har så svårt att tro att det är detta Sveriges befolkning vill. Jag har så svårt att tro att det är fler av oss som är beredda att offra barns liv för vår rätt att konsumera ännu lite mera. 

Därför vill jag nu uppmana alla att ställa sig upp och göra sina röster hörda! Vi måste sjunga i kör, ett korus av röster måste höras för att vi ska få stopp på detta vansinne. Och det är bråttom. I skrivandets stund fängslas barn för att deporteras till Kabul, till ett av världens mest farliga och korrupta länder. Till ett land de inte känner, där de ingen känner, där de levereras på silverfat till terrorister och pedofiler. Vi måste höras nu! 

Adressera politikerna. Skriv på sociala medier! Skriv debattartiklar, ordna manifestationer. Skriv på rörelsen Vi står inte ut men vi slutar aldrig att kämpas krav på #amnestinu och gilla deras Facebook-sida. Ge dig inte förrän denna organiserade, politikerstödda, landsomfattande barnmisshandeln tar slut. Visa var du står och skriv in din kamp för det som är viktigt och rätt i historieböckerna.

I skrivandets stund pågår också Miljöpartiets kongress. Där ska de snart rösta om partiets ställningstagande till amnesti för alla ensamkommande som bott i Sverige i ett år eller längre. Gå in på Twitter, tagga med #mpkongress och #mpkongress17 och skriv vad du tycker. Tillsammans kan vi rädda liv på tusentals barn! 

Kära Gustav

Nu skriver jag till dig igen. Jag vet inte om du har sett mitt senaste brev till dig, men nu adresserar jag dig igen.

Skola är ju något du har bra koll på. Så jag tänkte att min liknelse mellan skolan och migrationspolitiken kanske skulle kunna förtydliga varför jag är beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. 

Jag är stolt lärare i den svenska skolan. Stoltheten kommer till stor del ifrån den fantastiska värdegrund som skolan vilar på — och som samhället verkligen sluter upp kring. Det må vara hårda ord i den utbildningspolitiska debatten många gånger, men även om vi vill välja olika vägar så leder de alla till Rom. 

I skoldebatten pratas det om en skola för alla. Alla ska med. Och för att ta steget fullt ut har vi börjat att prata om ”skola för var och en”. Inte för att det egentligen finns en skillnad mellan meningarna, men för att vara extra tydliga med att vi alla är olika och skolans uppdrag är att möta alla, inkludera alla. Alla ska lyckas! 

Varje dag möter jag elever som utmanar systemet. Och det vackraste av allt är att vi hela tiden vrider och vänder på vårt sätt att bedriva skola, för att vi ska stötta, inkludera och möta eleven där denne är. För att skolan ska möta elever utifrån deras individuella förutsättningar. För att elever inte ska pressas in i en box, utan snarare få boxen att växa till förmån för kreativa lösningar. Att prata om kostnaderna i resurser som läggs på dessa barn är närmast tabu. Eleverna har helt enkelt rätt till stöd. Och det här gör mig oerhört stolt över att vara lärare. 

Om vi skulle bedriva migrationspolitik på samma vackra värdegrund som vi bedriver skola så skulle vi prata om inkludering, stöttning och möten. Om att hjälpa de som har det svårast och om att lägga mest resurser på de som måste komma upp till godkänd nivå. Systemet skulle omfamna olikheter som lärdomar som utvecklar och bevisbördan skulle aldrig ligga på barnen. Men istället gör vi tvärt om idag. Och det gör mig oerhört skamsen över att vara svensk. 

Barn som utmanar vårt ekonomiska system, som stör vår ordning och vår vardag vill vi kasta ut. Ett barn som flyr till Sverige får sitt liv mätt i hur mycket skattepengar hen kommer att kosta. Och till skillnad från de elever som suger resurser i skolorna så får de inte kosta så mycket. Faktum är att vi inte är beredda att betala lika mycket för ett flyktingbarns liv, som vi är beredda att betala för ett barn som är fött i Sverige. Det trots att barnet som är fött i Sverige från början har en stadigare grund att stå på. För det barnet handlar det sällan om en kamp mellan liv och död eller en kamp mellan att bli barnsoldat eller sexslav. Men i flyktingens liv är det just precis sådana kamper som tagit hen hit, trots att vi inte bedömer det som skyddsskäl om barnet i fråga inte utsatts för det personligen än. 

Barnen som finns mitt ibland oss och som ännu inte behövt utsättas för sådan misshandel, har gett oss chansen att rädda dem innan det är för sent. Precis på samma sätt som vi tänker om elever och deras rätt att bli kompetenta medborgare. Men samtidigt som vi slåss med näbbar och klor och oerhörda resurser för alla barns rätt att gå i skolan i Sverige, skickar vi tillbaka barn till Afghanistan, vars minsta problem i livet är att få gå i skola eller inte. Vi har grovt relativiserat barns rättigheter och måttet på en dräglig livskvalité genom att lägga oerhörda resurser på inkludering, men samtidigt motivera att skicka barn till ett av de farligaste och mest korrupta länderna i världen med att vi inte har råd att låta dem bo i Sverige. Och detta har vi gjort på grunder om var barnen är födda. 

Jag hörde en berättelse om en rektor en gång. Rektorn höll ett föräldrarmöte i en av Stockholms mer välbärgade områden. På mötet berättade rektorn att skolan skulle få en mindre elevpeng, till förmån för skolor som kämpade hårt för att hjälpa elever i mer utsatta och socioekonomiskt mindre välbärgade områden. Föräldrarna ska då ha blivit arga och uttryckt att de inte kunde förstå en sådan snedfördelning av resurserna. De betalade ju lika mycket skatt, varför skulle deras barn få mindre elevpeng vara för att de hade det mer stabilt och förspänt på hemmafronten? Då sa rektorn något som fick föräldrarna att tänka ett varv till:

— Tror ni att era barn kommer att möta barnen från de andra områdena i sina liv? Och tror ni då att era barn kommer att gynnas eller missgynnas av att dessa barn fått en bra utbildning?

Vi lever i en global värld. Vi reser mer än någonsin. Att pendla till jobbet har gått från att man bor i en kommun och jobbar i en annan till att du kan bo i ett land och jobba i ett annat. Tror vi att våra barn kommer att möta barn i andra länder, som aldrig fått chans till utbildning och som utsatts för otänkbar behandling av vuxna i hemlandet för att sedan nekas rätt att få ta makten över sitt eget liv, eller i värsta fall rädda sitt eget liv? Och tror vi att våra barn kommer att må bra av att vi gjort allt vi kan för att hjälpa dessa barn då? 

Om vi skulle bedriva skola på samma sätt som vi bedriver migrationspolitiken så skulle varje elev som utmanar systemet,  stör systemet och kostar mer pengar än andra för att tillgodogöra sig utbildning, stängas av, kastas ut och nekas rätt till utbildning — oavsett konsekvenserna. Men istället lägger vi extra resurser på att ta elever från ett E till ett A, bara för att de ska ha chansen till ett bättre betalt jobb och fler valmöjligheter senare i livet. Men flyktingbarnen ger vi inga valmöjligheter alls. 

Frågan är varför detta kan ses som en rimlig migrationspolitik  men samtidigt en helt orimlig skolpolitik? Jag har en hypotes, men den är så otrevlig att jag låter dig dra dina egna slutsatser istället.

Migrationspolitik är svåra frågor. Men ibland är de mycket enkla. Det ha delar helt enkelt om vilket arv vi vill lämna världen med. För det läge vi står i just nu kokar ändå ner i att vi kan välja att rädda livet på de ensamkommande vi öppnat våra famnar och hjärtan för. Eller så kan vi aktivt skicka dem in i graven. Personligen vill jag påstå att det inte ens är ett val. Därför är jag beredd att gå genom eld för att få igenom #amnestinu. Jag hoppas att även du är beredd att ta fighten — för varje barns rätt till liv och utveckling!

#vistårinteut

#nomorehate

#amnestinu

#världensbarnisverige

Kära Gustav Fridolin

Jag läser i Sydsvenskan i dag att du inte tycker att det är läge för att kräva en amnesti för ensamkommande barn som bott i Sverige i mer än ett år. Du hänvisar till det parlamentariska läget och att du inte vill väcka falska förhoppningar hos de 15000 barn det handlar om. 

Som en valdeltagare som stolt röstade på Miljöpartiet i förra valet känner jag mig oerhört sviken av att du inte är beredd att stå upp för vad som är rätt bara för att du kanske inte får vara med de stora pojkarna och flickorna längre. Sen när blev Miljöpartiet kappvändarpsrtiet? Innan den här mandatperioden var det just känslan av att Mp är ett parti som står upp för goda värderingar, hållbarhet och alla människors lika värde, som fick mig att rösta grönt. Förståelsen för att hållbarhet måste kämpas för ur ett globalt värdeperspektiv. Men vad är det för idé att jobba för ett globalt samarbete för en grönare framtid, när vi skickar barn till döden bara för att de inte är födda lokalt? Barnen som är de som ska ta över världen, leva i den, och göra det så mycket bättre än oss. Det är skit samma vilken miljö vi har om vi åndå dödar våra barn. 

Nu vill du säkert avfärda mig med att jag är naiv. Att jag inte förstår mig på politik. Att man måste välja sina strider för att vinna de viktigaste. Och att det inte är någon idé att kämpa för en fråga som — enligt dig — ändå inte kommer att gå igenom, som gör att ni förlorar makten och därför inte kan driva på som goda krafter i andra frågor. Men vet du, jag förstår. Jag förstår så väl. Men vi tycker inte alls lika här. För vad kan vara viktigare än att stå upp och kämpa för barnen? Vad kan vara viktigare än att rädda liv? Ett enda liv spillt, är ett för mycket. Och nu pratar vi om barns liv. Det finns ingen strid som är viktigare, ingen fight som är mer akut och inget ställningstagande som behövs mer just nu. Att kämpa för amnesti är inte att inge falska förhoppningar, det är att visa barnen att det faktiskt finns människor som bryr sig om dem. Förstår du inte hur viktigt det är, då är det du som är naiv. 

På tisdag förväntas ett plan med 12 ensamkommande lyfta mot Kabul. Staden i ett av världens mest korrupta och osäkra länder. Tiden är knapp nu. Det är dags att bestämma sig för vilket arv du vill lämna i världen. Vill du vara en person som är medhjälpare till barnamord, sexuellt utnyttjar barn, barnfattigdom och barnsoldater? Vill du bli ihågkommen som den en gång yngsta riksdagspolitikern som byggde sin karriär på att bryta mot barns rättigheter, gång på gång, eller vill du bli ihågkommen som han som stod upp för vad som är rätt, för barnen och för en hållbar värld, även när det stormade hårt? 

Bara du kan påverka resultatet. Jag hoppas att du är den människa jag en gång trodde att du var. 

#amnestinu

#vistårinteut

#världensbarnisverige

#hållbarvärldihop